DET ÄR I
FOSTERHEM SOM BARN FAR ILLA
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR
|
Artikeln är tidigare publicerad i
Smålands-Tidningen den 21 januari 2003. Inlägget är en
replik på Dr Ulf Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få
omhändertaganden av barn", infört i Smålands-Tidningen den 15 januari
2003. Debatten
inleddes med artikeln "Ett grundläggande systemfel" som
publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003. |
Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få
omhändertaganden av barn", infört i Smålands-Tidningen den 15 januari
2003.
Inledningsvis vill jag informera om att det är fullständigt gripit ur
luften att NKMR skulle ha några kopplingar till Scientologikyrkans kommitté för
mänskliga rättigheter (KMR). Eftersom vi lever i moderna tider hade det varit
på sin plats att Ulf Brettstam bemödade sig att besöka vår hemsida på Internet www.nkmr.org där vi berättar vad NKMR är och varför
NKMR finns. Då skulle han inse att det finns överhuvudtaget ingen som helst
koppling mellan NKMR och KMR. Således hade han kunnat bespara sig pinsamheten
att visa för omgivningen att han är okunnig om NKMR som han försöker sätta en
etikett på för att sedan inte behöva bry sig om våra åsikter. Jag vill därför
hälsa alla Smålands-Tidningens läsare välkomna att besöka NKMR:s hemsida, www.nkmr.org, där vi publicerar på svenska och
sex andra språk. Hittills har vi fått drygt 650 000 besök till hemsidan - från
hela världen. Jag vill också berätta om att NKMR bildades på Christiansborg i
Köpenhamn den 30 november 1996 av offer för tvångsomhändertagande dvs föräldrar
och släktingar till tvångsomhändertagna barn samt människor som professionellt
eller ideellt hjälper dessa människor såsom advokater, läkare, journalister m
fl.
NKMR är en rent ideell förening som arbetar utan något som helst
vinstintresse. Alla styrelsemedlemmar utför allt arbete ideellt och bekostar
därtill i stor utsträckning utgifter för detta arbete i form av resor och
kontorskostnader själva. Verksamheten finansieras av medlemsavgifter och gåvor.
Ingen som arbetar i NKMR har någonsin fått någon form av ekonomisk vinning av
sitt ideella arbete.
Vi i NKMR vidhåller att det rör sig om ett grundläggande systemfel när
domstolar ensidigt tror på vad socialsekreterarna påstår om barns familjer. Och
inte minst bär barnpsykiaterna en stor skuld i att så många barn felaktigt
berövas sina biologiska föräldrar, eftersom barnpsykiaterna har en olycksalig
förmåga att patologisera helt normala beteenden hos barn. Jag tänker då på
sådana saker som vid vilken ålder ett barn börjar tala, hur dess
språkutveckling sker osv., vilket ju uppvisar mycket stora variationer hos normala
barn. Eller att syskon slåss med varandra. Vilket är en normal företeelse att
syskon gör. Eller att det är ostädat i hemmet osv. Barnpsykiaterna har alltså
en olycksalig förmåga att patologisera dylika saker för att underlättar för
socialarbetarna att ta barn från föräldrarna.
Jag vill härvid hänvisa till Prof Lennart Sjöbergs studier som visar att
det finns överhuvudtaget inga vetenskapliga metoder att fastställa huruvida ett
barn kommer att utvecklas ogynnsamt om man inte tvångsomhändertar det. Vad Dr
Brettstam synes vara helt omedveten om är att det största lidandet och den
största vanvården förekommer i fosterhem och inte alls i biologiska familjer.
TV4:s dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara?" om de fyra
systrarna som under 1960-talet tvångsomhändertogs från sin alkoholiserade mamma
visade vilket lidande fosterhems- och institutionsvistelserna har orsakat dem.
Är det ett sådant öde Dr Brettstam vill döma barn av idag till när han skriver
"Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn"?
Det vore mycket bättre om Dr Brettstam såsom barnpsykiater studerar vad som
händer i fosterhemmen än att ondgöra sig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt
och rättsvidrigt system. Det är i fosterhemmen som vanvården sker i dag och det
är där som man tjänar pengar på barn.
Det är häpnadsväckande att barnläkare och barnpsykiater inte visar en sund
misstänksamhet mot fosterföräldrar. Därigenom blir fosterbarnen rättslösa och
chanslösa när inte ens barnläkare och lärare bryr sig om att lyssna på vad
barn, om de fick tala ensamma med läkaren eller läraren, kunde berätta om grava
missförhållanden i fosterhemmen.
Det är beklagligt att en barnläkare eller barnpsykiater som borde
tillvarata barnens intressen är så ovetande om hur personalen i socialtjänsten
i dag bär sig åt mot biologiska föräldrar, som haft oturen att råka bli osams
med en socialsekreterare. Med livslångt lidande för barnet som följd, eftersom
barnet separeras från sina föräldrar, de viktigaste personerna i ett barns liv.
Vi i NKMR är väl medvetna om att det förekommer fall av barnmisshandel och
vanvård av barn även från biologiska föräldrars sida. Men, enligt våra
erfarenheter som samlat på alla de jurister som är medlemmar i NKMR, och som
har erfarenhet av de här fallen, rör det sig om endast ca 10 % av de
tvångsomhändertagna barnen. De övriga 90 % är barn till skötsamma föräldrar där
föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om
rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn.
Det hela slutar med att de blir fråntagna sina barn.
Det är märkligt att stora delar av den svenska läkarkåren, i varje fall
stora delar av den, inte förstår att här finns ett enormt problem, och här
gäller det att hjälpa familjer att hålla ihop och skydda barnen från grov
vanvård i fosterhemmen.
För Rebeccas skull? Av Åsa Ljungqvist
Fallet Rebecca - Fortsättningen. Artikel i
Samtidsmagasinet Salt nr. 5
Fallet Alexander - Ett beslagtaget
barn. Av Birgitta Wolf. Förord av Brita
Sundberg-Weitman
Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning. Av Maciej Zaremba
The Truth about Cinderella. A Darwinian View of Parental Love. By Martin Daly and Margo Wilson.