SVENSK
FAMILJEPOLITIK PÅ VÄG MOT TOTALITARISM.
Av Michael Ericson
Advokat Lennart Hane, känd
advokat varnar:
De som lider mest av dagens "familjepolitik" är barnen.
|
Nedanstående artikel som publicerades redan 1987 under "TEMA: Familjen" återges med Lennart
Hanes benägna tillstånd. NKMR finner artikeln väl värd att läsa och begrunda. |
"Det
finnes ingen statsmakt, som ej åtminstone betänker sig innan den bryter in över
den tröskel som skiljer det husliga livets fridlysta krets från varje intrång.
Ja, själva den fasa, varmed den ofördärvade känslan stämplat tyranniska brott i
detta avseende, samma slags fasa som den fästat vid helgerån, vid handens
upplyftande emot fader och moder, visar i vilket förhållande familjelivet står
till det offentliga. "
Erik Gustav
Geijer Om historiens nytta, 1819
Kan familjepolitiken vara ett instrument för att styra samhället i totalitär
riktning? Ja, så har den svenska familjepolitiken använts de senaste tio åren,
och det på ett mycket medvetet sätt, menar advokat Lennart Hane.
Advokat
Lennart Hane är välkänd över hela riket för sin mångåriga kamp mot
Socialsveriges övergrepp i samband med tvångsomhändertaganden av barn. Han
tillhör den lilla grupp kämpande advokater som inte ger upp inför rättslösheten
i våra egna domstolar, utan vänder sig till Europadomstolen i Strasbourg. I två
fall har han fått regeringen att krypa till korset och köpa sig fri inför hotet
om rättssak där; ett tredje fall är på väg upp i Europadomstolen.
När man
talar med Lennart Hane är det de mest grundläggande principerna för
samhällsbygget som står i centrum, och man slås av hur lite dessa principer
debatteras i Sverige idag.
Rovdrift
på familjen
- Det var
under 70-talet som den svenska statsmakten definitivt slängde betänkligheterna
åt sidan, för att inleda en myndigheternas politiska rovdrift på familjen,
säger Lennart Hane till STOPPA KNARKET. Denna rovdrift fick med nyspråkets
logik namnet "familjepolitik".
Lennart
Hane är mycket bestämd när han hävdar att detta gjordes medvetet, för att
förbereda införandet av ett totalitärt samhällsskick i Sverige. Hans
argumentering är lika enkel som sann:
- Om
nationen är organismen, så bildar familjen dess viktigaste cellvävnad, och ju
bättre cellerna mår, desto bättre 'kommer nationens tillstånd att vara.
- För varje
politisk grupp som önskar omvandla staten i totalitär riktning är givetvis
familjen en attraktiv kontaktyta, inte minst för uppnåendet av effektiva
kontroller. I socialistiska stater anses barnen tillhöra -staten. vilket oemotståndligt
leder till att den som har makten över barnen - också har makt över deras
föräldrar.
Den nya
äktenskapslagstiftningen som kommer till nyåret är en fullbordan av en process
som pågått länge. I och med den kommer allting som tidigare stadgat och stött
familjesituationen i lagstiftningen att förstöras, dels genom att alla
skyddande regler för äktenskapets existens och bestående luckras upp eller helt
tas bort, dels genom att allt fler regler förs över på det lösa sammanboendet
som till och med kommer att omfatta sammanboende av samma kön, samt dessutom
genom direkt diskriminerande åtgärder mot äktenskap som samlevnadsform.
Lennart
Hane är förvånad över att det aldrig varit någon politisk strid i riksdagen om
denna utveckling. som pågått sedan slutet av 60-talet, och som så i grunden har
förändrat vårt samhälle.
Som i
Sovjet
Lennart
Hane, som i andra sammanhang har dokumenterat hur införandet av
generalklausuler och gummiparagrafer i Sverige har sina föregångare i
nazisternas och bolsjevikernas lagstiftningsmetoder hävdar att det är omöjligt
att förstå svensk familjepolitik 1987 utan att känna till familjepolitiken i
Sovjetunionen åren efter 1917. Där har lagstiftningen använts som ett mycket
medvetet instrument för att ändra människors beteende och omvandla samhället. i
det här fallet för att styra valet av samlevnadsformer. Efter revolutionen
skildes kyrkan från staten och nyingångna religiösa äktenskap ägde inte längre
juridisk giltighet. Redan före 1917 års utgång antogs en lag om förenklad skilsmässa.
En mer detaljerad lag kom i oktober 1918. Enligt denna behandlades äktenskapet
mera som ett faktiskt förhållande än som en rättsfråga: sammanboende var i
lagstiftningen helt jämställt med äktenskap. Skilsmässa beviljades utan
formaliteter av folkdomstolen.
Genom
lagstiftning 1926 förenklades skilsmässoförfarandet ytterligare - den ena
parten behövde bara förklara att han/hon önskade upplösa äktenskapet. Den andra
maken erhöll då ett kort från civilståndsregistret som informerade om att
äktenskapet var upplöst och om rätten att vända sig till folkdomstolen för att
få eventuella tvister om barn och underhåll lösta.
Denna
period med "vykortsskilsmässa" - som erhölls för den symboliska
summan 3 rubel - varade till i juni 1936. Då höjdes avgiften avsevärt: första
skilsmässan kostade 50 rubel, den andra 150 och den tredje och efterföljande
300. Båda makarna måste också vända sig till civilståndsregistret.
Dessa
avgifter medförde en kraftig minskning av antalet skilsmässor, men principen att
man fick skilsmässa så snart man önskade var oförändrad - bara man betalade
avgiften.
1944
fastlades en mer komplicerad juridisk process för skilsmässa och motsvarande
förändringar skedde även i reglerna för ingående av äktenskap.
Orosalstring
- Vad är
poängen, vad kan vi lära av den sovjetiska erfarenheten? Jo, skiftningarna i
deras familjepolitik anpassades uppenbart mycket smidigt till det revolutionära
samhällets behov av orosalstring. När det totalitära samhället hade etablerats,
omkastades familjepolitiken radikalt, för att då utnyttja familjens
stabiliserande effekter för att befästa det totalitära samhällets fortbestånd.
Svensk
lagstiftning på området påminner i detta avseende om den sovjetiska. Sedan
60-talet har vi sett hur den innefattat en markerad orosalstring,
demoraliseringseffekter och direkta angrepp på själva familjen genom konsekvent
diskriminerande lagstiftning. Mönstret går igen och det är därför jag varnat
för senare års svenska familjepolitik som en väg mot totalitarismen.
- Orosalstring
finns i motstridiga regler som bland annat gör att om ungdomar gifter sig innan
mannen gjort sin militärtjänstgöring, så får de högre ersättning under denna än
om de levt som sambo, medan efter militärtjänstgöringen blir bidragen högre för
den senare kategorin. Detta gör att par skiljer sig efter att mannen fullgjort
militärtjänstgöringen.
- Demoralisering
sker genom att ingen rättsskillnad görs mellan gifta och sammanboende ifråga om
bostad, gemensamma barn, arvskattesatser och kollektiva försäkringar. Genom
lagändringar så sent som i maj 1987 har nu sammanboende fått giftorätt och
arvsrätt i det gemensamma hemmet, alltså bostad, villa, lösöre m m.
Demoraliseringen kan också ses i hur skilsmässoförfarandet har underlättats så
att numer 90 procent av skilsmässan kan skötas pappersvägen.
- Diskrimineringen
ger sig starkast tillkänna i skattepolitiken. För något år sedan var det så,
att om två sammanboende med barn gifte sig, förlorade en av dem
förvärvsavdraget om 2 000 kr, liksom en skattereduktion om 1 800 kr, medan
försäkringsavdragsrätten halveras. Några skattefördelar för övrigt fick
familjen ej.
-
Fientligheten mot äktenskapet gick till och med så långt att förvärvsavdraget
gottskrevs den av makarna som hade den lägre inkomsten, med motiveringen att
han eller hon behövde det mest, trots att familjen därigenom totalt fick högre
skatt och mindre medel till sin försörjning.
Då skall
man komma ihåg, påpekar Lennart Hane, att den äktenskapslagstiftning vi hade på
60-talet var så liberal, att en holländsk advokat som 1967 kom i kontakt med
den, var helt förbluffad över hur enkel skilsmässoproceduren var, bl a att den
ena maken inte hade några faktiska möjligheter att förhindra den andra från att
genomföra en skilsmässa.
Föräldrarna
rättslösa
Men den radikalt
omlagda äktenskapslagstiftningen har, menar Lennart Hane, bara varit en
nödvändighet för att få igenom en lång rad "reformer", som lett till
den nuvarande "Lagen om vård av unga" (1982).
Bland dessa
reformer finns 1968 års barnstugeutredning, enligt vilken alla svenska barn
skulle tas om hand på barndaghem (något som hittills hindrats från att träda i
kraft endast p g a bristen på daghem); lagen om barnomsorg (1976), där
barnomsorgen, enligt Lennart Hane, "blivit en exklusiv angelägenhet för samhället
och i propagandafraserna till och med ordet förälder inte fått någon
plats"; och agalagen (1979), som slog upp dörrarna för det som Lennart
Hane kallar "barnmisshandelsgeschäft", genom
generalklausulsformuleringen om förbud att utsätta barn inte bara för fysiskt
våld utan även "annan kränkande behandling". Bestämmelsen ger
socialförvaltningarna godtycklig makt att själva fastlägga vad som är
kränkande, och ingripa t ex mot vissa extrema religiösa rörelser, men också med
direkta krav på en uppfostran i "demokratisk anda".
- Dessa
godtyckliga maktbefogenheter för socialförvaltningarna har också utsträckts
till den ensamma vårdnadshavaren, där i och med den 1978 införda formuleringen
att "om det befinnes skäligt med hänsyn till barnets bästa" domstolen
numer alltid måste pröva vårdnadsfrågan på nytt om så krävs av den andra
föräldern. Tidigare kunde vårdnadsprocesser inledas endast om väsentligt
förändrade förhållanden förelåg, vilket gav ett visst rättsskydd till den som
en gång fått vårdnaden. Vid en skilsmässa där parterna ej kunnat göra upp i
godo om vårdnaden av gemensamma barn är ett yttrande av socialnämnden
obligatoriskt idag. Med klausuler om "gemensam vårdnad" som
förstahandsalternativ och obligatoriska samtal med socialarbetare, har byråkratin
skaffat sig en samtalsmakt. som snabbt kan urarta till makten att initiera och
favorisera, som så ofta uppvisas för oss i dagens domstolar.
- Statens
maktanspråk genom inskridanden mot föräldrarättigheterna framträder även i en
ändring av strafflagen gällande "egenmäktighet" med barn som numer
straffas med fängelse upp till två år om brottet är "grovt", och
lagen preciserar inte vad som är "grovt". Effekten har blivit att
föräldrar kan anhållas i sin frånvaro och häktas. Förr, när straffet var böter
eller sex månader, fanns inte denna möjlighet.
-
"Lagen om vård av unga" innehåller ett 25-tal paragrafer med ett
15-tal generalklausuler som fastställer byråkratins obegränsade makt och gör
den angripne
föräldern
totalt rättslös. Socialförvaltningarna kan godtyckligt med polishjälp hämta ett
barn för s k utredning, placera det på en för föräldrarna hemlig ort och lägga
in det på barnklinik för testning av relationsstörningar, andra störningar,
emotionell svikt eller s k symbios (att ett alltför nära förhållande finns mellan
förälder och barn).
- Sådana
abstrakta anklagelser, som att de emotionellt ger barnet får mycket, eller för
lite (det har funnits rättsfall där bägge använts mot samma föräldrar; när den
ena anklagelsen föll, tog socialbyråkraterna upp den andra, eller att det finns
en påstådd störning hos barnet, eller att föräldrarna inte kunnat tillgodose
andra abstrakta behov, berövar föräldrarna varje reell möjlighet att försvara
sig.
- Denna
rättslöshet har byggts upp i detalj under de senaste 10 åren. Lika omsorgsfullt
har en omfattande socialarbetarapparat, en "socialmaffia", byggts
upp, som får hela sitt uppehälle av att driva på och utvidga detta skräckvälde.
- Detta är
den skrämmande verkligheten bakom de alltför ofta helt sanna
skräckskildringarna av den svenska "barngulagen" i utländsk press.
Barnets
rätt
- Något som
är oerhört viktigt att förstå, är den demagogiska och förrädiska propaganda som
oavlåtligt hamrats i oss under denna tid. Det är först med facit i hand som man
förstår ordens makt i det nyspråk som banat väg för "reformerna".
Mycket har skett genom åkallande av 1) barnets rätt, 2) barnets
intresse, 3) barnets behov samt 4) barnets bästa. Dessa
starkt känslouppfordrande ord har kunnat trumma igenom ett skimmer av välvilja
och omtanke om åtminstone barnet.
- Problemet
att vara barn är just att vara beroende av någon. Uppluckras eller underkänns
beroendeförhållandet till de egna föräldrarna, kvarstår beroendeförhållandet
oförändrat men nu i förhållande till någon annan än föräldrarna. Någon annan
måste representera "barnet och dess rätt", vilket naturligtvis varit
poängen från allra första början.
- Alla fyra
formuleringarna har visat sig ha sitt speciella syfte. "Barnets
rätt" har alltså använts för att göra staten till barnets ägare.
- Med "barnets
intresse" har man lyckats konstruera en fiendeställning och
frontställning mellan förälder och barn, vilket gjort att vi hamnat långt från
den civiliserade rättsuppfattningen att i rättsligt hänseende betrakta förälder
och barn som en enhet.
- "Barnets
behov" har givit försörjning och stora. inkomster åt en växande skara
som säger sig vara experter på just detta, vilket lett till en mycket egenartad
och farlig expertkult på området. Medborgarna i gemen underkänns och förstår
inte mycket om sina barn, enligt dessa experter, som gör anspråk på att deras
löjeväckande pekoral och pretentiösa flumspråk t ex om att "barn behöver
utvecklas i en miljö som tillgodoser deras behov av stimulans" (ur statlig
utredning om barnens rätt, SOU 79:63) skall få ligga till grund för deras
ofantliga maktanspråk.
- Slutligen
är "barnets bästa" egentligen ett uttryck som i sig självt är
en generalklausul, som kan motivera snart sagt vilket rättsövergrepp som helst.
Vägen
tillbaka
När advokat
Hane mot slutet av vårt långa samtal kommer in på detta nyspråkets betydelse
blir han verkligt engagerad. Kanske är det i ett återerövrande av ordens makt
som vägen tillbaka till ett svenskt rättssamhälle kan börja?
- En cynisk
propaganda har förkunnat. att enligt forna tiders synsätt ägde föräldrarna sina
barn. Man kan ju lika gärna tala om att barnen tillhör föräldrarna, och få en
vackrare och innerligare beskrivning av beroendeförhållandet. Har du förresten
tänkt på att ingående av äktenskap tidigare föregicks av en s k lysning, ett
ord som faktiskt andas fest och glädje, men som nu i lagstiftningen döpts om
till hindersprövning?
Advokat
Lennart Hanes ord kan inte lämna någon oberörd. Man hoppas innerligt att hans
maning till humanister, historiker, forskare och alla människor med sunt
förnuft att gripa in och ta över, när jurister och lagstiftare har svikit, inte
förklingar ohörd.
Böcker och skrifter av Lennart Hane:
Smygande
diktatur, 1972
Högerspöket,
1976
Förstatligandet
av våra barn, 1980
Den onda
och den goda lagen, 1981
Laglöshet