Details

Written by:

Håkan Andersson

Category:

Symposium 2014

Published:

30 March 2023

Hits:

1563

Beklagligen utgår föreläsaren Åsa Jansson på grund av personliga skäl.

För mer info om Åsa Jansson se presentationen

 

På Åsa Janssons plats presenterar vi i stället en person som på

senare tid kommit att synas allt mer i media.

"DOM KALLADE MIG FARLIG"

Jan Engberg, tidigare barnhemsbarn och numera snart utgivare av boken om hans liv

som berör hela vägen ifrån den trasiga barndomen med kriminalitet och fängelsevistelse

fram till nutid, då hans drömmar till slut börjat gå i uppfyllelse.

Jan Engberg kommer att, tillsammans med Simon Wallengren, kriminolog och ordförande i
resandefolksföreningen vilken är en av dem som stöttat Jan i arbetet med sin bok, som skrivs av
folklivsforskaren Magnus Berg som är docent i etnologi och lektor i kulturvetenskap vid
Hälsohögskolan Väst i Vänersborg, berätta om upprörande episoder i sitt liv som
omhändertagen av samhället redan vid 17 månaders ålder.

Details

Written by:

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg

Category:

Symposium 2014

Published:

30 March 2023

Hits:

2368

• Socialtjänsten
• Tvångsomhändertagande
• Symposium
• Barnaga
• Roland Huntford
• Runar Lönnqvist
• Johan Hirschfeldt

Förträngningskultur och familjefientlighet

  Av Professor em. Jacob W. F. Sundberg

Föreläsning hållen vid NKMR:s Symposium i Göteborg, 2014-08-23, i samband med Professor Jacob W. F. Sundbergs mottagande av NKMR:s Livstids Utmärkelse

 

I Sverige råder sedan länge en förträngningskultur, det bekräftas numera i bl.a. publicistklubbarna. Den som vill veta något närmare om dagens svenska förhållanden får därför söka sin information hos utländska observatörer, t.ex. Michael Booth som för övrigt. närmast bekräftar vad Roland Huntford skrev för snart 50 år sedan. Booth skrev så här om Sverige (min översättning) i sin färska bok "The Almost Nearly Perfect People"

Den svenska regimen har haft ett enda övergripande mål, att hugga av de traditionella, en del skulle säga naturliga, banden mellan dess medborgare, det må vara dem som band barnen till deras föräldrar, arbetarna till deras arbetsgivare, hustrur till deras män, eller gamlingarna till deras familjer, befria medborgarna från att vara beroende av varandra, farligt, att behöva hålla sig till andra människor, även Din egen familj.

Men de är beroende av staten. Svenska samhället är inte ett samhälle där excentriker, udda personer, motsägare och icke-konformister gärna trivs.

Denna svenska familjefientlighet kom till eklatant uttryck i agalagstiftningen som infördes av den folkpartistiska miniregeringen 1979, fast den diskuterades aldrig i Sverige, men det gjorde den i Finland, där man några år senare - 1983 - införde en lagstiftning, parallell till den rikssvenska. Och den diskussionen präglades inte av någon svensk forträngningskultur utan var helt öppenhjärtig.

Inför antagandet av 1983 års lag ang. vårdnad om barn och umgängesrätt (som ersatte regleringen i 1898 års Förmynderskapslag och dessförinnan i 1734 års Ärvdabalk) tillkom ett meningsutbyte mellan två finländska lagstiftningsråd och en f.d. skolrektor. Målsättningen for den kommande lagstiftningen, 'den nya läran' som den skulle anbefalla alla att tro på, hade ett visst sammanhang med den dåvarande vänstervågen, som såg familjen som ett beklagligt konservativt element vars inflytande borde minimeras i största möjliga mån för att möjliggöra ett snabbare avancemang mot det drömda socialistiska samhället. Det finska lagstiftningsrådet Matti Savolainen deklarerade att "läran om att förhållandet mellan föräldrar och barn är ett subordinationsförhållande entydigt upphävts när den nya lagen vid årsskiftet träder i kraft". Savolainen utvecklar innebörden härav enligt följande:

Minderåriga barn tillkommer efter detta oförminskat det skydd som fullvuxna personer har t.ex. mot lindrig misshandel (Strafflagen 21 kap. 7 §) ... Detsamma gäller olaga frihetsberövande (SL 25:9 och l 0), tvingande (SL 25:12), pinande till erkännande (SL 25:11), smädelse och förolämpning (SL 27:1-3) samt kränkning av privatliv (SL 27:3a). Något subordinationsförhållande, någon rätt att tvinga eller tukta barn som kunde eliminera rättsstridigheten finns inte längre.

Man noterar avsikten att för gott fråntaga föräldrarna all bestämmanderätt över barnen - Savolainens inlägg föranledde en kritisk kommentar av rektor Runar Lönnqvist:

Familjen har genom tiderna varit det miniatyrsamhälle, som bildat grunden för det större samhället, med en inre rättsordning som naturlagar och religion skapat.  Slås denna ordning sönder, så öppnas kanhända för barnen vägen till allsköns frihet, höjd självkänsla etc., men tillika berövas de och familjen det stöd, som en styrande, rättande och vid behov även tuktande hand erbjuder.

I denna diskussion spelade agalagstiftningens begrepp kränkning en viktig roll som diskuterades av Savolainen, Leif Sevón och Lönnqvist:

Begreppet kränkning i den aktuella finländska lagens version - skriver Lönnqvist - Det är fråga om inte mindre än människovärdet, som hotas av "sekelgamla bestraffande och förnedrande uppfostringsmetoder", vilka skadar självkänslan och medför mottaglighet för mentala störningar.

Med olaga frihetsberövande som också nämndes av Savolainen, kanske avses, ironiserar
Lönnqvist:

"instängande i en skrubb, inlåsning på sitt rum av tonårsflickor för att hindra dem från att t.ex. löpa på gatorna eller besöka ännu vådligare ställen. Svårare förefaller det vara med paragraferna om smädelse och förolämpning samt den om kränkning av privatliv.  Men paragrafen befattar sig inte med dylikt, utan mera med sådant som kan rubriceras som förolämpning (av vuxna). -.- Noga besett har jag verkligen svårt att tänka mig ett "ärekränkningsmål" mellan barn och föräldrar."

Men man var inte främmande för det ganska långtgående steget att inkludera ironisering över barnets åsikter bland de reprimerade fenomenen. Det dåvarande lagstiftningsrådet Leif Sevón skrev:

"I finländska regeringens proposition (nr 224 1982) tar man upp att psykiskt våld mot barn kan vara minst lika skadligt som fysiskt våld. Av denna anledning ansågs det inte förnuftigt att endast införa ett förbud mot (fysisk) aga. -.- Psykiskt våld kan ta sig uttryck som att barnet inte ges mat eller att det kanske blir inlåst i ett mörkt rum på  grund av framförda åsikter."

Leif Sevón fann det "klart att lagen bygger på att auktoriteten inte upprätthålls med våld, vare sig fysiskt eller psykiskt."

Tanken att barnen skulle tagas från familjens konservativa inflytande och i stället underkastas socialförvaltningens välsignelsebringande vänster-indoktrinering är förstås nära kopplat till den roll som den nya lagstiftningen på den tiden avsåg att tilldela socialbyråkratin. Det faller sig därför naturligt att här återge ett inlägg från 1989 om den svenska socialbyråkratins utredningsmakt Där påpekades bl. a. följande:

"Den svenska Socialtjänstlagen, enligt den då rådande retoriken, syftade till att "på
demokratins och solidaritetens grund ... under hänsynstagande till människans ansvar för sig och andras sociala situation ... bygga på människors självbestämmanderätt och integritet".

"Angivarparagrafen" d.v.s. § 71 gäller anmälningsplikt om misshandel m.m. mot minderåriga."

Det var i mitten av 70-talet som man utbildade denna nya socialbyråkrati. Det skedde framför allt i Stockholm, i Lund och i Umeå. Det utbildades då ämnet gruppdynamik och det var vetenskapligt underbyggt. Detta betydde då, att man småningom fick fram en sådan här socialbyråkrati som var utbildad och formad på ett alldeles bestämt vis. Samtidigt utarmades juridikundervisningen för eleverna. De juridiska ämnena nedvärderades av marxistiska lärare och elever. Meningen var då att använda daghemmen såsom instrument för att fortare nå fram till det nya samhället, d.v.s. det är samma filosofi som gjorde sig gällande i Socialistlägret

Det kom sedan en marxistisk avhandling som hette "Socialstaten. Till kritiken av socialteknokratin". Den är författad av Alf Ronnby, och ger en analys av vad själva byråkratiseringen av socialfunktionen innefattade. Från att ha stått i en s.a.s. mänsklig relation till klienterna har man övergått till att administrera klienterna, att administrera socialvården. Den marxistiska avhandlingen pekar på hur man i denna socialbyråkrati övergått till en byråkratisk syn på själva uppgiften.

Slutet på visan blir att det ganska automatiskt uppkommer motsättningar mellan denna socialbyråkrati och personer som inte delar föreställningen om den marxistiska progressionen - uppgiften att utveckla 'den socialistiska människan', Det kända fallet Alexander Aminoff visade verkan av att föräldrarna kritiserat socialbyråkratin på Lidingö, som sedan hämnades. Inom socialbyråkratin var det lätt att bli upphetsad.

Jag övergår nu till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, den Universella Deklarationen.  Sverige har nämligen gjort sig till banerförare för att det svenska systemet - särskilt agalagstiftningen - skall införas över hela världen som en särskilt lyckad tillämpning av principerna i den Universella deklarationen som FN:s generalförsamling antog 1948. Systemet kallas för externalisering. Med det förstås att främja de mänskliga rättigheterna långt borta, i antipodens länder. Att hålla predikan för dem. Det är den svenska utrikespolitiken i bred mening.

Jag tänkte säga något om de mänskliga rättigheterna och svensk utrikespolitik i ett historiskt perspektiv.  Jag går tillbaka till FN:s grundande 1945. Om man läser den svenska kommentaren till Förenta Nationernas stadga, som kommer i början av 1946 i Stockholm, så sägs det i stort sett ingenting om mänskliga rättigheter annat än det man måste säga,  d.v.s. det som står om det i olika artiklar i FN-stadgan. Det finns ingen indikation på att detta är något som bör intressera Sverige särskilt eller vara del av svensk utrikespolitik.

Sedan kommer tanken: skall vi inte ha en europeisk konvention om de mänskliga rättigheterna? En person är väldigt mycket emot detta tänkande, den svenske utrikesministern Östen Undén. Han säger precis tvärtom. Undén, och Halvard Lange från Norge, är negativa, först till den europeiska konventionen som sådan. Emellertid får de snart ge upp det motståndet - men motståndet består till tanken att det skall finnas en domstol. Sverige ansluter sig till konventionen i alla fall 1952, men inte till systemet med domstolsavgöranden. Där satte Undén stopp för det och lyckades uppskjuta Sveriges anslutning under bra många år. Här kunde han räkna på bundsförvanter hos sina partikamrater, viktigast den senare justitieministern Lennart Geijer och kamraten Carl Lidbom, vilka skulle närmast grunda sitt motstånd på Uppsalaskolan. Så ingenting händer i Sverige. Undén har en väldigt stark ställning Han lämnar 1962 utrikesministerposten, men är kvar i riksdagen. Och ingenting händer fortfarande. Men 1965 lämnar han riksdagen också. Och redan 1966 så kommer domstols-propositionen snabbt. Den måste säkerligen ha varit förberedd. Det är inte Undéns eget utrikesdepartement som lämnar fram propositionen utan det får Herman Kling, som är justitieminister göra.

Att Undén avlider 1974 må vara en tillfällighet men året därpå sker Sveriges omsvängning i utrikespolitiken beträffande de mänskliga rättigheterna. 1975 startas nämligen Helsingfors­processen. ESK-processen som det hette på den tiden. Europakonferensen för europeisk säkerhet och samarbete. I Helsingfors så tas det ett slutdokument med också en princip 7 om att staterna skall se till att respektera de mänskliga rättigheterna. Och det är den princip som blev mest omvälvande för den kommande politiska utvecklingen i Europa. Principen nr 7 om skydd av mänskliga rättigheter satte nämligen en ödesdiger press på östblocket. De mänskliga rättigheter som omtalas här, det är emellertid inte de i Universella Deklarationen, utan man pratar om respekt för mänskliga rättigheter, som är "of universal significance" - ingen nämnd och ingen glömd.

1993 hålls emellertid den stora Wienkonferensen som bl.a. utmynnar i uppmaningen till länderna att antaga nationella handlingsplaner om mänskliga rättigheter. Sverige blev ett av länderna som anammade iden.

Hur de mänskliga rättigheterna på den tiden tagits emot i det svenska rättssystemet, det har nyligen belysts av f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, som påpekade en domstolarnas kluvenhet till det internationella systemet för mänskliga rättigheter, och deras tvekan inför att tillämpa internationella konventioner. - Rättstillämpningen i Sverige har präglats i en rättspositivistisk anda, säger han, varför Sveriges anammande av de mänskliga rättigheterna blivit minimalistisk

En mycket stor satsning på externaliseringslinjen yppades emellertid som svar på ett beslut i FN:s generalförsamling att årtiondet 1995-2004 skulle ägnas utbildningen i mänskliga rättigheter. Sveriges regering inrättade i anslutning därtill en ny myndighet under namnet MR-delegationen, ledd av Elisabeth Abiri. Hon ville utmana idén om att ansvaret för de mänskliga rättigheterna endast vilade på regeringen och den statliga och kommunala förvaltningen och hon valdes att leda MR-delegationen kanske just för detta sitt nytänkande. Delegationen överlämnade sitt slutbetänkande - SOU 2010:70 ny struktur - till integrationsminister Erik Ullenhag och det gick bl.a. ut på att ansvaret för Sveriges internationella människorättsåtaganden skulle lyftas fram i svenska lagar och författningar. Man måste tydliggöra de mänskliga rättigheternas position i svensk lag, lärde Abiri, i dag finns uppfattningen att de finns liksom inte, de är inte relevanta. Det är något trevligt dokument bara, och kopplingen är fullständigt oklar.

2003 grundade hon tillsammans med kollegor från fyra andra institutioner 'Institutet för studiet av mänskliga rättigheter' (ISHR) vid Göteborgs universitet.

Om vi då går tillbaka till tvångsomhändertagandeproblematiken så råder fortfarande den svenska familjefientligheten även om socialistengagemanget något avklingat. Det betyder en underliggande motsättning mellan de nyssnämnda tendenserna i det svenska samhället och de familjepositiva kulturerna därutanför. De katolska invandrarna kan se till Familjens Charta som propagerades av den polske påven på 80-talet, och till vad som framkom på den nyssberörda Wienkonferensen 1993.

Många av de asiatiska deltagarna och staterna från Mellan-Östern varnade då "the decadent West" för att tvinga på sitt människorättsbegrepp på folk med en annan kultur. FN:s Högkommissarie Ann Arbour sades ha förvandlat sitt ämbete till ett "förgudat orakel som spydde edikt som alla måste följa". "The decadent West" försökte, menade man, tvinga på sitt människorättsbegrepp på bl.a. folk med ett gemensamt muslimskt kulturarv, ja Sudan anklagade rapportören för dåvarande Human Rights Commission för blasfemi, när han påpekade motsättningen mellan FN-konventionerna (CCPR och CESCR) och de absoluta brotten i Koranens huddud­ katalog. På konferensen förfäktades "the superiority of 'Asian values', Asiatiska värderingar, särskilt asiatiskt engagemang för familjesammanhållning, uppfostran och sparsamhet, sades förklara de sociala och ekonomiska framstegen i den delen av världen de senaste 30 åren. Väst hade länge sett ned på asiaterna, menade man, men nu var det slut med det!

Västvärldens dekadans är för övrigt, numera ett favorit omdöme i Putins Ryssland.

För svensk del har denna utveckling betytt bekymmer beträffande besökare från andra kulturkretsar, inte minst diplomater, när det gäller att polisiera svensk agalagstiftning och tvångsomhändertaganden vis a vis sådant folk.

När den italienske politikern Giovanni Colasante vid ett restaurangbesök i Stockholm i augusti 2011, burades in för att återfört sin förrymde 12-årige son till familjelunchen med ett grepp i håret, fick italienska ambassaden gripa in och övertyga tingsrätten om att Colasante måste släppas fri så fort processen i tingsrätten var över och Colasantes rättegångskostnader stanna på staten, trots att han fälldes enligt agalagstiftningen.

Och när det malaysiska muslimska diplomatparet Azizul Raheem Awaluddin i december 2013 burats in efter angivelse från skolan för att de praktiserade aga på sina barn för att effektivisera läxläsningen hemma, och barnen därför tvångsomhändertagits, fick svenska UD besök av malaysiska vice utrikesministern som övertalade de svenska myndigheterna att släppa barnen och låta den flyga hem till Kuala Lumpur där de möttes av en välkomstkommitté med premiärministern i spetsen, och placerades hos släktingar. Men föräldrarna försmäktar i svenskt fängelse.

Man kan tro att den svenska familjeskepsisen och barnatro på socialmyndigheterna inte har framtiden for sig i en sådan värld.

 

Malaysiskafallet - Den Malaysiska familjen i Stockholm

Colasantefallet: Italiensk politiker på semesterresa i Sverige lagförd för barnmisshandel

Details

Written by:

Håkan Andersson

Category:

Symposium 2014

Published:

30 March 2023

Hits:

1514

Jur. kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag på Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter ­ NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna, Symposium i Göteborg den 23 augusti 2014

 

Föredragets tema: "15-årig flicka dog i fosterhem"

Jag skall berätta om den tragiska och upprörande händelsen då en tvångsomhändertagen 15-årig flicka dog på grund av vanvård i ett av socialmyndigheten via ett riskkapitalbolag minst sagt överbetalat fosterhem.

Detta dödsfall inträffade för drygt två år sedan, våren 2012 i ett fosterhem i södra Sverige.

Modern till den avlidna flickan har ett starkt intresse av att de personer, som orsakat dotterns svåra lidande och död skall ställas till svars för sina gärningar. Vilket alltså inte har skett.

Jag använder mig här i mitt föredrag av fingerade namn på de inblandade personerna.

Jag börjar min berättelse när den avlidna flickan, Jag kallar henne Dora, var tio år. Den avlidna flickans biologiska mor, Anna, var ensamstående mor till två flickor, Dora då l O år och Elin då 13 år. Mor och barn var varmt fästade vid varandra.

Modern Anna var medlem i Jehovas vittnen.

Så drabbades modern Anna av sjukdom och skulle läggas in på sjukhus.  Barnen omhändertogs då enligt socialtjänstlagen, alltså en frivillig placering i ett jourfosterhem.

När modern Anna tillfrisknade och skrevs ut från sjukhuset begärde hon att få hem sina barn. Nej sade socialtjänsten, "Vi anser att Du är olämplig som mor. Om Du inte går med på fortsatt frivillig placering av barnen kommer vi att ansöka om LVU."

Anna blev naturligtvis förskräckt men trodde att en sådan LVU - ansökan kan väl rimligen inte bifallas.

Men så kom beskedet att nu är det LVU. Just då hade modern Anna 13-åriga Elin hos sig. Elin var alltså storasyster till den fem år senare avlidna Dora.  Men vid tidpunkten för LVU-beslutet befann sig Dora tyvärr i jourfosterhemmet. Modern och den 13-åriga Elin då formligen störtade iväg ut ur Sverige till hemlig ort i Tyskland. Modern Anna hoppades att via svenska domstolar få LVU-beslutet upphävt och kunna återta även då 10 -åriga Dora. Men tyvärr lyckades inte det.

Modern Anna och den äldre flickan Elin bodde nu under de närmaste fem åren i Tyskland och Spanien på hemlig adress och Elin gick i skola där. De vågade inte återvända till Sverige förrän storasyster Elin närmade sig 18-årsdgen och ej kunde bli tvångsomhändertagen.

Under de närmaste fem åren flyttade socialtjänsten Dora - alltså den flicka som så småningom avled i fosterhem - mellan flera olika fosterhem och barnhem. Märkligt! För Dora var verkligen inte ett problematiskt barn.

Vid årsskiftet 2011-2012, då Dora var 14 år gammal flyttades hon till ett fosterhem i södra Sverige. Det här fosterhemmet var rekryterat och övervakat av ett så kallat riskkapitalbolag. I det här fosterhemmet fanns nu utöver fosterföräldrarnas fyra egna barn fem stycken fosterbarn - bland dem, Dora.

Riskkapitalbolaget fick av socialtjänsten betalning på 84 000 kronor per barn och månad. Och fosterhemmet fick av riskkapitalbolaget 32 500 kronor per barn och månad. Alltså för de fem fosterbarnen 5 gånger 32 500 kr. En nätt liten månadsinkomst på 165 000 kronor.

I fosterhemsavtalet stod att någon av fosterföräldrarna alltid skulle finnas i hemmet. Att detta villkor inte alls uppfylldes visas av att bland de ordningsregler, som fosterföräldrarna själva ställt upp för fosterbarnen, var att när ingen av fosterföräldrarna fanns i hemmet måste varje fosterbarn hålla sig på sitt eget rum för annars blev det bråk mellan fosterbarnen!!!

Fosterfadern arbetade i byggbranschen. Fostermodern drev en hästgård med 28 hästar. Fostermodern drev en omfattande ridskoleverksamhet och fostermodern var aktiv inom ridsport bland annat som domare vid tävlingar och alltså mycket ofta borta från hemmet. Och fosterbarnen utnyttjades som gratis arbetskraft i stallet och ridskolan.

14-åriga Dora fick sitt sovrum på övervåningen. Utöver Dora bodde på övervåningen bara en 18-årig biologisk son till fosterföräldrarna. Vi kan kalla honom Bill. Jag tycker inte den sovrumsplaceringen var lämplig.

Dora omtalade nu för en skolkamrat att fosterföräldrarnas son Bill hade kysst henne. Dora fann detta mycket obehagligt eftersom Bill redan hade en flickvän. Dora fyllde 15 år kort efter men var ju nu visserligen 15 år men i allra högsta grad i en beroendeställning till fosterfamiljen.

En tid efter den här påtvingade kyssen sjuknade Dora i halsont. Det var i slutet av mars 2012. Fostermodern dröjde mer än tio dagar innan hon tog Dora till läkarbesök på vårdcentralen. Läkaren ställde den helt korrekta diagnosen körtelfeber. Körtelfeber, mononucleos, kallas även kyss-sjuka. Det är en virussjukdom, som ofta smittar just genom kyssar. Smittar på så sätt att en person som har virus i halsen men har immunitet mot sjukdomen och inte blir sjuk, kysser en person som inte har immunitet och som då blir sjuk i körtelfeber.

Läkaren ordinerade vila och skrev ut smärtstillande tabletter mot smärtorna i halsen. Körtelfeber är en virussjukdom som inte kan botas med antibiotika.

Men Dora tilläts inte alls att vila. Hon tvingades även som sjuk att arbeta i stallet och ridskolan och tvingades vissa dagar att gå till i skolan fastän hon var svårt sjuk.  Fostermodern beordrade Dora att gå långpromenader. Både klasskamrater och klasskamraternas föräldrar reagerade över hur svårt sjuk Dora var och hur illa hon luktade från sin såriga hals. Dora kunde inte svälja fast föda så hon bara drack litet då och då. Och följaktligen magrade hon kraftigt och hon blev allt sjukare. Och fick svårigheter att andas. Under de närmaste veckorna efter insjuknandet försämrade hennes tillstånd fortlöpande.

Biologiska föräldrar vars barn inte tillfrisknar från en virussjukdom tar ju sitt barn till ett nytt läkarbesök. Men det tycktes inte fostermodern ha haft en tanke på att göra.

Alltsedan Dora placerades i fosterhemmet hade 18-åriga Bill, fosterföräldrarnas biologiska son upprepade gånger begärt av Dora att få ha sex med Dora. Vilket Dora fann mycket obehagligt att han begärde och Dora klagade till skolkamraterna över detta.

Vissa dagar klarade Dora på grund av sin svåra sjukdom inte att gå till skolan. Då kom en skolkamrat hem till henne med läxböcker. Vid ett tillfälle stod fostermodern i tamburen och lyssnade när Dora och skolkamraten pratade. Dora viskade till skolkamraten att "jag har blivit våldtagen". Fostermodern hörde detta och blev mycket arg på skolkamraten och sade till skolkamraten "Du får inte komma hit och störa Dora när hon är sjuk" och uppmanade skolkamraten att gå därifrån.

Fredagen den 27 april 2012, alltså en dryg månad efter Doras insjuknande skulle fosterföräldrarna ha gäster och fest i fosterhemmet. Dora, som ju inte klarade att äta, ville inte vara med vid festmåltiden utan gick och lade sig på sitt rum.

Men några timmar innan festen sade Dora till fostermodern att "jag tror jag är gravid för min mens har uteblivit. Kan du köpa graviditetstest på apoteket." Fostermodern svarade att då är det bättre att vi går till barnmorskan efter helgen. Fostermodern frågade om och när Dora haft oskyddat sex men det svarade Dora inte på.

Fosterföräldrarnas fest slutade någon gång kring midnatt. Och då kom fosterfadern på att han glömt ge Dora hennes smärtstillande tablett. Så när han vid halv tvåtiden hörde Dora gå nedför trappan för att gå på toaletten gick han upp och gav henne tabletten och då "svarade hon på tilltal" som han efteråt sade.

Fosterföräldrarna brydde sig inte om att ge fosterbarnen någon frukost på lördagsmorgonen. Inte heller brydde de sig om att gå upp och se hur den sjuka Dora mådde.

Någon gång vid lunchtid, vid 11-12-tiden på lördagen sade fostermodern till fosterfadern att gå upp och väcka Dora så att Dora hann duscha före lunchen.

Då fann fosterfadern Dora död och kall och likstel i sängen. Det märkliga är att såvitt jag förstår ringde fosterföräldrarna till riskkapitalbolaget innan de ringde 112 och larmade. För jag tror att när polisen kom var en representant för riskkapitalbolaget redan där.

Ambulans förde den döda kroppen till akutmottagningen på närmaste barnklinik. Där konstaterades dödsfallet och efter anmälan från barnkliniken till polisen begärde polisen rättsmedicinsk obduktion.

Doras mor Anna informerades om dödsfallet.  Anna och Doras storasyster Elin som snart skulle fylla 18 år befann sig nämligen sedan några veckor tillbaka i Sverige. De visste att Dora var sjuk och hade begärt att få träffa Dora. Men fosterföräldrarna och riskkapitalbolaget och socialmyndigheten hade på olika sätt förhalat och förhindrat detta planerade besök.

Modern Anna begav sig till fosterhemmet men där fanns ju inte den döda kroppen och fosterföräldrarna hade redan grundligt städat ur Doras sovrum. När Anna började ställa frågor till fosterföräldrarna om Doras sjukdom och död kallade fosterföräldrarna på polis!!!

Den rättsmedicinska obduktionen visade att dödsorsaken var bakteriell dubbelsidig lunginflammation. När polis och åklagare fick det obduktionsbeskedet beslutade de att inte inleda förundersökning eftersom Dora dött en naturlig död!!! Och avslutade ärendet.

Underlåtenheten att söka läkare på nytt när flickan inte tillfriskande från körtelfebern anser jag vara en sådan underlåtenhet som utgör brottet grovt vållande till annans död. Om Dora fått en ny läkarundersökning och diagnosen lunginflammation hade ställts hade Dora fått penicillin eller annat antibiotikum och tillfrisknat.

Innan antibiotika såsom sulfa och penicillin kom i mitten på förra seklet var dödligheten i lunginflammation 40 %. Tidigare friska människor, barn och vuxna, dog i 40 % av lunginflammationsfallen. Idag dör i Sverige inte tidigare friska människor i bakteriell lunginflammation. De som numera dör i lunginflammation är människor med någon annan svår och oftast dödlig sjukdom, såsom cancer eller svår hjärtsjukdom eller svår lungsjukdom.

Jag citerar en svenskamerikansk journalist som i en amerikansk tidning skrev om Dora några dagar efter Doras död. Han skrev: "Körtelfeber är inte någon dödlig sjukdom såvida man inte är fosterbarn i Sverige."

Doras mamma Anna begärde att förundersökning skulle inledas och åtal väckas mot fosterföräldrarna för vållande till annans död. Svaret blev nej. Anna vände sig då till NKMR som försökte förmå åklagaren att inleda förundersökning men också fick nej. Sedan jag fått uppdrag av NKMR och fullmakt från Anna att skaffa fram allt material såsom patientjournaler begärde jag ånyo förundersökning och åtal mot fosterföräldrarna med misstanke om grovt vållande till annans död. Jag begärde även förundersökning och åtal mot fosterföräldrarnas son Bill för misstanke om sexualbrott mot minderårig. Jag fick nej hos åklagarmyndigheten. Jag gick vidare till högre åklagare.  Som gav samma nej. Förundersökning skall ej inledas.

Jag kan inte låta bli att berätta att den åklagare som undertecknat det beslutet var samma åklagare som hållit Julian Assange - Ni vet han som sedan ett par år sitter på en sydamerikansk ambassad i London – häktad i två år!!!

Jag har både vad gäller ärendet angående vållande till annans död och ärendet angående sexualbrott mot minderårig fort ärendena vidare till riksåklagaren. Där är bägge ärendena nu anhängiga och jag har inte fått något beslut därifrån ännu.

Jag tar mig friheten att även berätta om mina tankar kring detta fall. Det är mina reflexioner och något jag inte kan bevisa.

Är det inte märkligt att den sjuka Dora, som dock var så pass i sitt hälsotillstånd att hon kunde gå i trappan, avlider några timmar senare???  Är det inte märkligt att detta dödsfall sker några timmar efter det fostermodern fått veta att Dora sannolikt var gravid??? Både fosterföräldrarna och deras son Bill borde ju rimligen begripa att om det vid ett barnmorskebesök uppdagats att femtonåriga fosterflickan Dora blivit gravid på grund av våldtäkt begången av fosterföräldrarnas 18-årige son så hade det väl blivit åtal och dom. Och denna fosterfamilj hade väl aldrig mer fått ha fosterbarn och de 165000 kronorna per månad hade försvunnit och konkursen på hästgården hade varit ett faktum.

Jag frågar mig också: Kan man vid en obduktion se skillnaden mellan döden i lunginflammation och döden i lunginflammation och kvävning genom att patientens huvud trycks ner i kudden så patienten inte kan andas???

Och kan man vid en obduktion, där en eventuell graviditet inte efterfrågas i remissen verkligen observera i livmodern en graviditet som bara är några veckor gammal?

Jag kan inte svara på de frågorna utan det bör en erfaren rättsläkare svara på. Och framför allt anser jag att skuldfrågan - både i frågan om vållande till annans död och frågan om sexualbrott mot minderårig - bör avgöras av domstol och inte avgöras på åklagarnivå.

 Vi i NKMR fortsätter arbetet med att försöka förmå myndigheterna till förundersökning och åtal.

Och jag hör nu med intresse åhörarnas förslag till hur vi skall få till stånd ett åtal.

Jag kan tillägga att den avlidna flickans mor finns här idag bland åhörarna och kan hjälpa mig att svara på detaljfrågor om det faktiska händelseförloppet.