KIDNAPPNING AV BARN ÄR REN BUSINESS
Av Mikko
Niskasaari
Översättning från
finska av A Edlund.
EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE
|
Artikeln är
tidigare publicerad finska i tidningen SEURA nr 37, den 13 september 1996.
Den återges här med författarens benägna tillstånd. Fallet Eva
Aminoff och hennes son Alexander blev känt över hela världen under
1980-talet. Eva Aminoff, född i Finland och bosatt i Sverige, har skrivit en
bok om sina upplevelser kring tvångsomhändertagandet av sin son. Boken har
publicerats i Finland och Sverige, under namnet Fallet Alexander. I boken
anklagar Eva Aminoff Sverige för rasism och systematiskt (välorganiserat?)
justitiemord. Även andra kritiker ser på denna sak som en grym
"business" som förstör tusentals familjer. (översättarens kommentär).
|
"För att
skapa grund till omhändertagande kritiserade de sociala myndigheterna t.o.m.
vårt hus för att vara mycket konstigt med många prång", berättar Eva Aminoff.
"Bakom en
glänsande fasad är Sverige ett rasistiskt land där de mänskliga rättigheterna
trampas i stoftet", anklagar
Aminoff.
Eva Aminoffs och
hennes sons, Alexander, helvete började den 14 september 1980, då sonen var 10
år gammal. Den dagen skulle vara hans sista skoldag eftersom Eva skulle ta
honom med sig till Bolivia över vintern.
- Det var dumt av
mig att söka ledigt för honom från skolan för ett läsår. Vi kunde bara ha åkt
utan att tala om det för någon. Pojken kunde ha gått i skola i Bolivia. Vi
skulle ha kommit tillbaka till nästa sommar och ingen skulle ha brytt sig om saken,
säger Eva.
- Skolan måste ha
underrättat de sociala myndigheterna om saken. De ringde mig från socialen och
sade att min son är omhändertagen. En bitter Eva Aminoff kallar de svenska
sociala myndigheterna "socialen" för att visa att systemet är kallsinnigt
och diktatoriskt.
- Nästa dag kom
socialen med en halv sidas utredning där det bl a stod att mamman visar brist
på förmåga att uppfostra barn. Vad kan det betyda? Senare tyckte de att mamman
och pojken har ett symbiotiskt förhållande. Är det inte så att alla mammor och
barn i princip har ett symbiotiskt förhållande, säger Aminoff.
Ett symbiotiskt
förhållande kan betyda ett totalt beroende, där barnet i värsta fall vägrar att
gå i skolan för att det inte kan skiljas ifrån mamman, som accepterar situationen.
Även i Finland finns det barn som blivit omhändertagna på sådana grunder. Men
det verkar inte som Aminoffs fall handlar om ett sådant sjukligt beroende.
Dessutom sade barnpsykiater och professor Maija-Liisa Koski i sitt uttalande om
fallet: "När ett symbiotiskt beroende barn under traumatiska former tas
bort ifrån sin mamma blir
hennes/hans
tillstånd sämre. Därför försöker man i Europa undvika att på ett traumatiskt
sätt klippa isär ett symbiotiskt mamma-barn förhållande." Istället
försöker man stödja mamman och barnet för att utveckla deras relation mot ett
mindre beroende.
En alkoholist
som uppfostrare
- Alexander
isolerades från mig totalt, vi fick inte träffas, prata i telefon eller skriva
till varandra. Jag fick höra att min påverkan på sonen är för stor. De visste
att han skulle rymma om han fick träffa mig, säger Eva Aminoff.
Att rymma var
också en plan som lyckades en gång i början av omhändertagandet då pojken med
hjälp av sina vänner kom med båten ända till Finland. Där sökte han skydd hos
Barnslottet, men svenska socialen kidnappade honom därifrån mitt framför ögonen
på de finska anställda. Han placerades nu hos en fosterfamilj på en avlägsen ö.
Aminoff målar en
grym bild på fosterhemmet i sin bok. Fosterpappan var en alkoholiserad sadist
och hans fru ett lösaktig fruntimmer. För det mesta lät de inte pojken gå i
skolan och de ordnade inte heller med någon hemundervisning. Modern fick ingen
information om fosterhemmets läge, hon kunde inte ens skicka ett vykort. Boken
är som en detektivroman som beskriver hur hon med hjälp av sina vänner och
privatdetektiver letade efter sin son runt hela Sverige.
När det hade gått
fem år av fångenskapen som Aminoff kallar det, lyckades pojken rymma - medan
hans fosterpappa låg berusad - genom att ro från ön till landet och delvis gå,
delvis lifta till Stockholm. Han räddades därifrån fort över till Finland.
- Den svenska
socialen skickade sina ombud till Finland och försökte att få oss att gå med på
att välja en ny fosterfamilj åt Alexander. Vi gick inte med på någonting alls
och fick snart ett brev där det stod att omhändertagandet hade blivit upphävt.
Plötsligt var alla rättsprocesser bortsuddade.
- Jag anmälde
fallet till Europadomstolen i Strasbourg. Dess ledamöter förhandlade 1986 fram
ett förlikning enligt vilken jag fick 200 000 kronor och min advokat 136 000
kronor i ersättning. Egentligen skulle jag ha velat gå hela vägen tills
förbrytarna blev dömda.
En förlikning är
en vanlig procedur hos Europadomstolen när det ser ut som om en stat ska bli
fälld.
Sverige
tillåter inte mångfald
Enligt Eva
Aminoff är Sveriges bild av sig själv som en demokratisk stat, som respekterar
personliga rättigheter helt falsk. Hon tycker att det i Sverige finns en
djupgående obarmhärtig rasism.
- 1972 när jag
flyttade till Lidingö, var mitt hus, det enda huset i området, alla andra var
små fritidshus. Jag var utlänning, och mycket berest. Därmed var jag annorlunda
och därför iögonfallande. Sverige accepterar inte mångfald .
- Grannarna
mobbade oss. Alexanders cykel kastade de i havet, barn brände min bil och
polisen ville inte utreda fallet.
- I Alexanders
klass fanns tre utländska barn, ett polskt, ett koreanskt och Alexander, som
pratade svenska med brytning. Dessa tre fick inte leka med andra barn.
- Sverige ville
ha utlänningar när det behövdes arbetskraft för att göra skitarbete som
svenskarna själva inte ville göra. Men utlänningarnas kulturella mångfald
accepteras inte och de påtvingas "svensk identitet". För att påskynda
denna assimilering använder man sig skamlöst av tvångsomhändertagande av barn,
berättar Aminoff.
- I Lidingö finns
bara 6 % invandrare. Däremot, av de tvångsomhändertagna barnen utgör
invandrarnas andel 54 %. Jag tror inte att invandrarföräldrar kan vara nio
gånger sämre än svenskarna när det gäller barnuppfostran!
BARN-GULAG
Barnskyddslagarna
i Sverige är likadana som i Finland, men finska experter påstår att
grannlandets sociala myndigheter i praktiken fungerar mycket mer godtyckligt än
i Finland. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Strasbourg för
familjesplittring, men de svenska myndigheterna bryr sig inte om de fällande
domarna.
Eva Aminoff är
inte ensam i sin kritik av den svenska socialen. En tysk tidskrift, Der
Spiegel, publicerade 1983 en stor artikel "Barn-GULAG im socialstaten
Sverige". I artikeln beskriver man hur socialen på lösa grunder kidnappar
massor av barn ifrån föräldrarna och placerar barnen i familjehem i isolerade
områden, norrländska skogar eller havsöar - därifrån kommer jämförelse med
fånglägren i arkipelag GULAG i f.d.Sovjet.
En annan tysk
tidskrift, Die Welt, publicerade 1995 en artikel av en svensk jurist, Siv
Westerberg, som innehåller tunga anklagelser. Westerberg berättar om en tysk
man, som flyttade till Sverige för att arbeta som skogsarbetare. Sedermera
gifte han sig där.
- När företaget
där han arbetade gick i konkurs, vände sig familjen till socialen. Då kom de i djävulens
famn. Socialsekreterare kom på hembesök och nästan sniffade för att kontrollera
hur ofta man bytte lakan i familjen och hur barnens språkförmåga utvecklades.
Eftersom det bara fanns kallt vatten i huset deklarerades det som olämpligt för
barn. Den 16-åriga dottern fick stanna hemma, men familjens 3-, 6- och 9-åriga
barn blev omhändertagna och efter 10 år är de fortfarande i fosterhemmet.
EN LÖNSAM
BUSINESS
Enligt Westerberg
är "barnhandel" en business som är lönsamt för hela den oheliga
alliansen. Socialmyndigheter som har berusats av sin makt ser till att skapa
sig sysselsättning genom tvångsomhändertaganden, av myndigheten beroende
barnpsykiatrer får feta löner genom att skriva utlåtanden som stödjer
omhändertagandet och fosterföräldrar får bra ersättningar för att
"förvara" barnen.
Vanligtvis
placeras fem eller fler barn i ett hem. Eftersom det betalas ut 15-20 000 netto
per barn och månad, lever man gott på omhändertagna barn. Det är inte konstigt
att många ställer upp på denna "business".
För motsvarande
fall i Finland betalar man ca mellan 5 000 och 8 000 Finska mark netto per barn
och månad .
I Sverige är det
lätt att bli fosterförälder eftersom man ej behöver vara kvalificerad och
alkoholism t.ex ses inte som något hinder. Alkoholmissbruk är för övrigt inte
nödvändigtvis ett skäl till omhändertagande. Enligt Westerberg är det bara tio
procent av de föräldrar som blivit av med sina barn som haft missbruksproblem.
Det är en otroligt låg siffra med tanke på att det i Finland är missbruk som är
den vanligaste orsaken till omhändertagande.
I Sverige siktar
man på att systematiskt bryta de omhändertagna barnens relation till sina
föräldrar. I de flesta fall får de endast träffa varandra i ett par timmar var
tredje månad under fosterföräldrarnas överinseende. Det är lätt hänt att
umgänget blir helt förbjudet.
Westerberg
anklagar Sveriges sociala myndigheter för sadistisk maktmissbruk, men
anledningen till denna hysteri är inte psykologisk, utan har att göra med den
höga levnadsstandarden. Förr i tiden var skälet till omhändertagande oftast
fattigdom men efter 1950 höll dessa grunder inte längre, vilket gjorde att
tjänstemännen blev rädda att förlora sina jobb och man började därför utveckla
nya grunder till omhändertagande.
A Family's flight from the Welfare State
Alltfler invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar
Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut
Fosterchildren as lucrative business