Familjehemmen behöver
stöd? eller Familjerna behöver stöd !
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand
|
"Översänder enligt överenskommelse i telefon med Tina Sjögren
nedanstående debattinlägg som jag vore tacksam att få publicerat på GP:s debattsida som ett bemötande av artikeln
"Familjehemmen behöver stöd" i GP av den 27 december 2001. "Viktigt att våga bryta tystnaden". Ledare i GP den 7 januari 2002. Med vänlig hälsning Ruby Harrold-Claesson Jur. kand Ordf. i NKMR www.nkmr.org" G-P har
vägrat publicera artikeln. Den 11 januari 2002 sände G-P följande e-mail: "Hej och tack för ditt inlägg. Vi har ett stort inflöde av artiklar
och kan bara publicera en mindre del av allt material som vi får in. Vi måste
därför tyvärr tacka nej den här gången. Vi tackar för ditt intresse för GP Debatt och hälsar dig välkommen att
återkomma med nya inlägg. Med vänlig hälsning Evalis Björk Göteborgs-Postens Debattredaktion" |
GP den 27
december 2001 publicerade en debattartikel med rubriken "Familjehemmen
behöver stöd." Den är skriven av
centerpartiets riksdagsledamot Marianne Andersson och en
socionom/familjehemssekreterare i Alingsås, också centerpartist. I artikeln
anger författarna att "arbetsförhållandena för de viktiga familjehemmen
(måste) förbättras avsevärt." Författarna anser
att det inte räcker med höjt arvode till fosterhemmen.
Ugångspunkten i artikeln är ingalunda att familjerna
skall få samhällets stöd att hålla ihop. I stället förordar Marianne Andersson
och hennes medförfattare bland annat att familjehemmen borde få mer betalt.
Författarna använder sig genomgående av beteckningen "familjehem" och
"familjehemsföräldrar" men själv håller jag fast vid den otvetydiga
beteckningen "fosterhem" eftersom många människor missförstår vad det
egentligen handlar om.
Att 18 000 barn är omhändertagna av samhället och placerade i fosterhem eller
institution - och att antalet omhändertaganden är i stadigt ökande sedan början
av 1990-talet - är ett faktum som inte kan ha undgått någon. Ämnet tvångsomhändertagande
och fosterhemsplacering av barn tas ofta upp i olika debatter och så sent som i
november 2001 förekom flera inslag i media, pga
missförhållandena som uppdagades i samband med konkursen i HVB-hemmet Solbogården i Skurup. I en intervju i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade socialministern Lars
Enqvist följande: "Även om 20 % av de som placeras barnen
saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt
skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det
stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som
socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man
faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."
De
centerpartistiska artikelförfattarna i GP har helt bortsett från att stöd skall
i första hand ges till familjen - samhällets grundsten - så att de ska kunna
hållas samman. I stället vill nu Marianne Andersson och hennes medförfattare genom
lagstiftning ge fosterhemsföräldrarna rätt till tjänstledighet, täckande av
inkomstbortfall vid tjänstledighet för vård av placerat barn eller ungdom samt
anställningstrygghet i form av arbetslöshetsunderstöd.
Enligt min uppfattning - och samhällssyn - är detta
alldeles fel väg att inträda. Vård av barn är familjens angelägenhet. Vård av
barn är absolut inte samhällets angelägenhet och den skall inte tas ifrån
familjen och släkten av socialtjänstens byråkrater för att anförtros åt
utomstående som tar emot barn som en inkomstkälla. Fosterhemsersättningen utgörs
av en skattefri del - for omkostnader - och en del är skattepliktig - arvode.
Fosterhemsersättningen är ju inte enbart avsedd för att täcka kostnaderna för
barnets kost och logi utan också för att täcka det eventuella inkomstbortfallet
som fosterföräldrarna gör. Därav dess utformning. Om
nu fosterhemsföräldrarna ska få sådana vidsträckta förmåner som
artikelförfattarna förespråkar, blir de överkompenserade. Fosterhemsföräldrarna
är inte anställda av kommunen utan de kontrakteras för att utföra uppdraget.
Vid uppdragets slut får de lön under uppsägningstiden.
Jag vågar påstå att om en bråkdel av de pengar som kommunerna betalar för
att köpa vård för de tvångsomhändertagna barnen hade satsats på barnen och
deras familjer, då skulle inte Sverige dras med alla de sociala problem vi har
i dag.
Men det är inte enbart artikelförfattarnas inställning till de ekonomiska
fördelarna till fosterhemmen som inger betänkligheter. Låt oss begrunda
följande citat: "Trots alla familjehemsplaceringar som från början var tänkta att vara under
en längre tid men inte hållit tiden ut så har ändå de allra flesta haft ett
positivt resultat både för barnet och för familjehemmet."
Fosterhemsplaceringar kan inte vara "tänkta att vara under lång tid"
eftersom såväl placeringar
enligt SoL som LVU skall enligt förarbetena och Socialstyrelsen (SoS rapport 1990:24) "så långt som möjligt vara tidsbegränsade och
behandlingsinriktade med återförening som mål". Huvudparten av
fosterhemsplaceringarna havererar. De tvångsomhändertagna barnen slussas från
ett fosterhem till det andra - men ytterst sällan tillbaka till sina egna
föräldrar. Vissa har kastats runt i fler än tio fosterhem. Är detta bättre för
barnen än att bo hos sina egna föräldrar som av socialen har dömts ut som
"undermåliga"? Svaret måste vara nej. Artikelförfattarna konstaterar
likväl att "de allra flesta (fosterhemsplaceringarna) har haft ett
positivt resultat för barnet och för familjehemmet."
Att resultatet har varit positivt för fosterhemmen kan ingen förneka. De har
haft inkomster för barnen och även inkomster under uppsägningstiden. Resultatet
för de tvångsomhändertagna barnen har däremot varit mycket tvivelaktigt
eftersom de under fosterhemstiden avskärmas från sina nära och kära, de
förlorar viktiga kontakter med släkt, vänner och grannar, sina husdjur och sin
invanda miljö. (jfr Bo Vinnerljungs
forskning). Åtskilliga fosterbarn har fått psykiska men av fosterhemsvistelsen.
Några uppmärksammade fall är t ex Alexander Aminoff, Frans Lovasz,
Daniel Sigström och alla de tvångsomhändertagna
barnen som blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt misshandlade i fosterhemmen.
Alexander Aminoff lyckades rymma tillbaka till sin mor. Sämre gick det för
Daniel Sigström. Han dog i fosterhemmet 14 år gammal.
Artikelförfattarna framhåller att "senare tiders forskningsresultat har
givit vid handen att man tidigare underskattat barns förmåga att återhämta sig
från negativa upplevelser." Kan man
använda denna barnens
"förmåga att återhämta sig" för att rättfärdiga fortsatta
tvångsomhändertaganden av barn och deras placering i fosterhem? Givetvis inte. Och vilka negativa upplevelser menar de?
Givetvis de som påstås ha förekommit i barnens egna hem - inte de negativa
upplevelserna i fosterhemmet.
Även om artikelförfattarna far fram med uppgifter om att
"cirka 73 procent av familjehemmen tror att de
då barnen flyttat kommer att ha en fortsatt mycket nära relation med honom
eller henne" visar allt för många berättelser från fosterbarn
att de bryter all kontakt med fosterhemmet den dagen de släpps från
socialvården. I dokumentären "Hem ljuva fosterhem"
(1996?) och i "Spårlöst Försvunnen" i maj 2001då fd fosterbarnet Elisabet Cederqvist letade efter sina
släktingar framgick det klart att fosterbarnen ville inte ha några framtida
kontakter med sina fosterhem. Dessutom inträffar det allt för ofta att
fosterföräldrarna stänger dörren när pengarna från socialen sinat.
Artikelförfattarna
skriver vidare enligt följande: "För placeringar
under en längre tid erbjuder familjehemmet trygghet, anknytning, kontinuitet
och förebilder för framtiden. I de flesta fall
arbetar också en av familjehemsföräldrarna eller båda utanför hemmet vilket är
viktigt ur barnets behov av normalisering." "Förebilder
för framtiden"? Vad för
förebilder för framtiden har fosterbarnen som t ex i "Hem ljuva
fosterhem" sade "Jag skulle aldrig kunna ha fosterbarn. Känslorna
finns för nära?" Och innebär artikelförfattarnas "normalisering"
av barn att arbetslösas barn skall tvångsomhändertas och fosterhemsplaceras?
Louise Sylvander fd ordf. i BRIS och fd BO
sade i en Morgonekot-intervju den 8 juni 1994 att LVU
borde ses över eftersom så många var arbetslösa och deras barn far illa av
föräldrarnas arbetslöshet!
Marianne Andersson och hennes medförfattare
citera från SOU 2000:77 om den nya LVU-lagstiftningen
där det sägs bl. a att "barn behöver utveckla sin
identitet inom ramen för en familj vars bakgrund och kulturella särart är
respekterad av omgivningen." Menar
artikelförfattarna att invandrarbarn skall tvångsomhändertas och
fosterhemsplaceras? Deras familjers bakgrund och kulturella särart är ju inte
respekterad av omgivningen. Den höga arbetslösheten bland invandrarna är bevis
nog för bristande respekt från majoritetsbefolkningen.
Påståendet om att de flesta familjehemmen
visar stor generositet gentemot barnets biologiska anförvanter och
ursprungsnätverk är en myt. Det är snarare så att de tvångsomhändertagna
barnens kontakter med sina familjer begränsas starkt av socialtjänstens
personal - till fosterföräldrarnas bekvämlighet. Mor- och farföräldrar,
fastrar, mostrar, kusiner etc
som ingår som en integral del i normala barns liv, skärs bort av
myndighetspersonerna eftersom barnen ska "rotas i fosterhemmet".
Som jurist och ordf. i Nordiska Kommittén
för Mänskliga Rättigheter - NKMR, har jag stor erfarenhet av den verklighet som
tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar lever i. Föräldrarna reduceras
till fattigdom och djup misär, samtidigt som socialtjänsten investerar våra
skattepengar i fosterhemmen. Den 1 mars 1997 höjde socialtjänsten fosterhemsersättningen
för min brittiska klients onödigt tvångsomhändertagna dotter, också hon
brittisk medborgare, som nyss fyllt sju år, till 15600 kr/mån. Obs! fostermodern hade tre fosterbarn och hon arbetade som
dagmamma! Ofta ställer jag mig frågan: Vem är det som egentligen är
omhändertagen - barnet eller fosterföräldrarna?
Det är således barnen och deras föräldrar som behöver stöd, inte
fosterhemmen.
Jur. kand.,
med., lic., Siv Westerbergs begäran till kammarrätten i Göteborg om utfående av
allmän handling
Bättre
stöd till familjer i kris