Detaljer

Skrevet av:

Håkan Andersson

Kategori:

NKMR Mailbox

Publisert

30. mars 2023

Treff:

1544

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar

Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.
Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse


NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt

Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson

Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

Detaljer

Skrevet av:

Håkan Andersson

Kategori:

NKMR Mailbox

Publisert

30. mars 2023

Treff:

1587

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Öppet brev till                            2001-03-23

Justitieutskottet,

Socialstyrelsen,

Justitieministern

 

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett  förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder.

Nedan följer först en summarisk beskrivning av ett fall och därefter några förslag.

Mamma M gifter sig och får två barn. Familjen lever samman, men föräldrarna skiljs  då barnen börjat skolan. Mamman blir efter en tid gravid med en ny man. De planerar giftermål. Barnet C föds innan dess, med kejsarsnitt. På BB reagerar personalen och tycker att mamman är konstig. Barnläkaren, som i första länsrättsförhandlingen efter omhändertagande av C uttalar att mamman lider av en sjukdom som innebär att hon sjukbelägger sina barn utan att de är sjuka,  gör anmälan till socialförvaltningen. Denne läkare har ej träffat M:s två äldre barn.

            Det beslutas att föräldrarnas omsorgsförmåga skall utredas. De går frivilligt med på att flytta till ett utredningshem, efter att ha fått vara med sitt  nyfödda barn i sitt eget hem ett dygn. De stora barnen flyttar också med. Familjen anser sig, trots att de har svårt att förstå varför de skall utredas, väl bemötta av personalen, som inte har något att anmärka mot M. De hjälper till med bröllopsförberedelserna.      Socialförvaltningen bestämmer, några dagar före det planerade bröllopet, att hela familjen skall flyttas till ett annat utredningshem där det finns personal med ”erforderlig kompetens.” Ingen i familjen vill flytta. M:s äldsta barn får som det heter permission för att vara med på sin mors bröllop. På det nya utredningshemmet känner sig familjen motarbetad och övervakad. Denna helt nya personal, anser i motsats till första utredningshemmets personal, att föräldrarna inte kan se till sitt nyfödda barns behov. De sägs sätta sina egna behov före barnets.

            Socialförvaltningen bestämmer att C skall flyttas till en jourmamma. Denna får föräldrarna god kontakt med och uppskattar, de få gånger de tillåts besöka henne och sitt barn i en närbelägen stad. Socialsekreterarna bestämmer att C, efter några veckor hos jourmamman skall placeras i ett fosterhem och att jourmamman skall inskola C i detta.

            När så Kammarrätten hade beslutat, då C hunnit bli tio månader gammal, att C ej skulle vara placerad utan skulle hem bestämde socialförvaltningen att  C skulle flyttas till ännu ett utredningshem, det tredje i ordningen. Där skulle ny personal hjälpa C, som det hette, att knyta an till sina föräldrar.

            Denna helt nya personal för C och hennes familj arbetade, enligt egen uppgift, ”intensivt med uppdraget att återförena föräldrar och barn.” Dock fann de att

”föräldrarnas bristande förmåga att vara känslomässigt öppna och tillgängliga för C omöjliggjorde en anknytning till C.” 

Deras slutsats var att C behövde skiljas från sina föräldrar igen och placeras i fosterhemmet. De anförde, enligt Kammarrättens nya dom den.....(varur också ovan citerats):

”Om C:s grundläggande känslomässiga behov även fortsättningsvis inte blir tillfredställda löper C en uppenbar risk att drabbas av ett livslångt handikapp när det gäller att skapa nära relationer.” (sid.11)

Kammarrätten beslutade att C skulle tvångsomhändertas ånyo. De baserade detta beslut på utlåtandet från den nya personalen som ansåg att det inte gick att inskola C till C:s föräldrar och på ett utlåtande från Socialstyrelsen. I detta, skrivet av en tjänsteman, som ej träffat M eller något av hennes barn eller någon närstående, står (citerat från den andra kammarrättsdomen):

            ”Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen att det fortsatta arbetet med invänjning av C till föräldrarna har bekräftat föräldrarnas tidigare visade omsorgsbrister om C, bl.a. genom sin oförmåga att sätta C:s behov framför sina egna. Det viktigaste tecknet på detta är C:s egna reaktioner. Under tiden på NN (namnet på institutionen) går hon tillbaka i sin utveckling och blir tyst och inbunden. Barns reaktioner måste tas på allvar. Barnpsykologisk erfarenhet talar också för att C:s behov av skydd måste sättas före föräldrarnas önskemål.”

C placerades mot sina föräldrars vilja och önskan tillbaka i fosterhememt många mil från föräldrarna. De separerade, pappan blev våldsam mot M, som så småningom fick skyddad adress. M har haft många turer med försök att få hem C och de äldre barnen, som också tvångsomhändertogs. Dessa fick en tid bo med sin pappa. M har endast tillåtits att träffa C under övervakning av den socialsekreterare som varit med och drivit fram tvångsomhändertagandet. Två timmar varannan vecka har M fått träffa C - under bevakning.

            Till grund för detta låg ett utlåtande begärt av socialtjänsten. En psykiater som aldrig träffat M, hennes barn, eller några till familjen närstående personer med kunskap om M:s sätt att ta hand om sina barn, konstaterar på en sida, efter att han kortfattat gjort en definition av den psykiatriska sjukdom som socialtjänsten länge ansett att M lider av, att hon gör det:

            ”Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i C:s fall men även för de äldre barnens del föreligger samma grundproblem. Utredningsmaterialet visar också att M trots konfrontationer med uppgifter om barnens verkliga hälsotillstånd samt försök till pedagoogiskt och psykosocialt stöd inte lyckats bryta sitt beteende att förfalska barnens sjuhistoria. Tillsammans med vad som ovan nämnts angående M:s eget Münchhausen syndrom förstärker det den dålliga prognosen för barnen i M:s vårdnad.”

I min hand har jag sedan snart fem år en rad journaler och läkarintyg som bekräftar att M och hennes två äldsta barn haft en hel del sjukdomar och besvär som de fått behandling för. En systematisk kronologisk genomgång är under utarbetande.

            M träffade en ny man. De blev kära och gifte sig. De fick i januari i år ett efterlängtat barn. D och D:s föräldrar hann leva tillsammans tills D blivit  nitton dagar gammal. Då kom socialjouren med polis för att hämta det nyfödda barnet. Pappan fick följa med om han ville, men mamman fick inte träffa deras barn på två veckor hade socialförvaltningen i mammans nygamla hemkommun bestämt. Mamman var farlig sas det. Personalen på det utredningshem dit den chockade fadern och den lilla babyn fördes fick till uppgift att skydda barnet från M.

            Till grund för detta omhändertagande låg att den nya socialförvaltningen samma dag per telefon fått veta att den forna socialtjänstens

            ”bedömning är att D behöver omhändertas omedelbart, då det finns fara för hans liv och hälsa. Enligt ett utlåtande     980602 från XX, chefsöverläkare och specialist på barn och ungdomspsykiatri, har modern Münchhausen syndrom och Münchhausen Syndrom by proxy.”

Mammans juridiska ombud skrev till socialförvaltningen om att någon utredning ej företagits innan D togs från sin mamma, att D hade behov av att träffa sin mamma oftare och att det var bäst för D att få bröstmjölk. I svaret undertecknat av tre socialsekreterare står:

            ”Familjegruppen i X har bedömt att M:s omsorgsförmåga inte behöver utredas ytterligare vilket framgår i uredningen jml 50§ SoL, daterat 010307. Vår bedömning är att  M redan tidigare visat stt hon gravt brustit i sin omsorgsförmåga om sina tre äldre barn och att ingenting påvisar att en förändrng i omsorgsförmågan skulle ha skett. /.../ D vårdas jml LVU och hans umgänge med modern bedöms utifrån hans behov. Vår      bedömning är att D inte har behov att träffa sin modern oftare i dagsläget.

            Då D vårdas jml LVU är det vår skyldighet att ge honom skydd och vi måste vara försäkrade om att han bara får i sig det han ska. Då det råder begränsat umgänge är amning i praktiken svårt att fullfölja och mjölken kan innehålla för D skadliga ämnen. Skulle mjölken transporteras till D kan vi inte då garantera att innehållet inte är ren mjölk.”

Det nyfödda barnet D får inte sin mammas mjölk för att socialsekreterarna tror att M kan förgifta mjölken. Pappans lämplighet att ta hand om D ifrågsätts, eftersom han, liksom M, anses sakna  insikt om M:s sjukdom och hennes farlighet för sina barn. D:s pappa måste, enligt socialtjänsten, personalen som skyddar D från M och enligt sitt sent tillsatta juridiska ombud (föräldrarna hade först samma ombud), ta ut skilsmässa från D:s mamma för att ha en liten chans att få ta hand om D, deras gemensamma barn.

Förslag:

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och  eventuellt andra* undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

legaliteten, innefattande

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i t.ex. LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”eller något annat finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas),

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst   

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

 

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

 

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

 

 

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby, Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere javaskript for å kunne se den.

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

Detaljer

Skrevet av:

Håkan Andersson

Kategori:

NKMR Mailbox

Publisert

30. mars 2023

Treff:

1573

Brev till Socialministern

Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till socialministern återges här med brevskrivarnas benägna tillstånd. Följande uppgifter lämnas om brevskrivarna: Makarna Berg har fört en tre år lång kamp mot de sociala myndigheterna för att få hem sitt barnbarn som omhändertogs enligt LVU. Makarna Berg dömdes av Umeå tingsrätt den 2 april 1998 för förtal av socialsekreterarna som handlagt omhändertagandet av deras barnbarn. Domstolen dömde morföräldrarna att betala skadestånd till socialarbetarna. Makarna Berg överklagade domen. Den 17 september 1998 beslutade Hovrätten för Övre Norrland att meddela makarna Bergs prövningstillstånd. Fortsättning följer.

• 1998-11-23

  Till
  Socialministern
  
  Givetvis inser vi att en nyutnämnd socialminister har ett späckat program. Det år ju ett mycket omfattande verksamhetsområde som lyder under socialdepartementet. Vi anar att det kan bli fråga om långtgående prioriteringar bland de frågor som pockar på uppmärksamhet.

  Det är naturligtvis inte vår uppgift och inte heller vår ambition att försöka styra och ställa i socialministerns ämbete. Ändå finns det ett område där vi vill framhålla vikten av snara och kraftfulla förändringar. Vi medborgare som lever på gräsrotsnivå får emellanåt uppleva hur småpåvar bland myndighetsutövare å det grövsta missbrukar lagar och förordningar för att tillfredsställa egna intressen. Socialtjänsten i vårt land tar varje år flera tusen barn från deras naturliga miljö bland biologiskt anhöriga och placerar dem hos vilt främmande människor (inte sällan vänner och bekanta till handläggande tjänstemän inom socialtjänsten).

  Officiellt åberopar handläggande socialsekreterare Socialtjänstlagen, LVU samt "barnets bästa" för att genomföra dessa familjesplittringar. Dessvärre nödgas vi konstatera hur åtskilliga socialsekreterare utnyttjar lagarna för egna syften och för fosterhemsföräldrars behov och intressen.

  Föräldrar, ofta ensamstående mödrar, som är ekonomiskt beroende av socialtjänsten "utreds" under skandalartade former. Föräldern trakasseras och bearbetas på sätt som påminner om avancerad psykisk tortyr samt utsätts för hot och tvångsåtgärder. Sedan står det i befintlig dokumentation att vederbörande har fått "hjälp och stöd" och att detta har skett "i samförstånd" med den utredda personen. Journaler och rapporter vimlar av sakfel, förvanskningar och direkta lögner.

  "Utredningen" är ensidigt hållen och upptar i huvudsak eller uteslutande sådana faktorer som kan vändas till den förälderns nackdel. Där det inte finns något att anmärka på, där konstruerar handläggaren dylika saker. Med denna "utredning" som underlag beslutar berörda instanser att skilja barnet från den förskräckliga släkten.
  
  Det är alltså hos den enskilde socialarbetaren de brutala övergreppen begås. Socialsekreterare i Nordmalings kommun har de senaste åren systematiskt "förmedlat" barn. Sistlidna sommar har den ena av dem lyckats placera fyra syskon i 3 (tre) olika fosterhem.

  Med förenade krafter har två socialsekreterare i maskopi med en desperat och egoistisk fosterhemsmamma lyckats stjäla tre år av vårt ena barnbarns liv och med tydligt uppsåt att beröva oss barnbarnet för gott. Vi har nödgats föra en svår och kostsam kamp i över tre års tid mot mycket bångstyriga socialarbetare för att få hem vårt barnbarn. Socialsekreterarna har hela tiden fortsatt att sätta sig över gällande lagar samt obstruerat mot domstolsbeslut. Trots rader av erinringar från tillsynsmyndigheter och trots mängder av bevisbara lagbrott från socialsekreterarnas sida, fortsätter dessa ogenerat sin handel med andras barn. De kan åtminstone tills vidare under beskydd av överordnade och dåligt insatte förtroendevalda fortsätta sin grymma verksamhet.

  Då vi öppet agerat i tidningar, TV och på annat sätt har vi fått kontakt med flera 10-tal familjer över hela Sverige som råkat ut för samma skandalösa och lagvidriga behandling.

  Under 1997 placerades cirka 7000 svenska barn utanför den egna biologiska familjen. En betydande del av dessa placeringar har möjliggjorts på grund av fruktansvärda övergrepp från handläggande personal inom socialtjänsten.

  Det måste föreligga något grundläggande fel i systemet, när enskilda tjänstemän kan missbruka våra lagar på detta av avskyvärda sätt och ändå undgå straff. Staten Sverige har ju också fått en lång rad erinringar, från internationellt håll för brott mot antagna konventioner beträffande mänskliga rättigheter.

  Vi utgår ifrån att socialministern känner till statistiken för fosterhemsplaceringar. Det är dock, av lätt förklarliga skål, inte lätt för en socialminister eller för någon annan på regeringsnivå att känna till den skandalartade och kriminella verksamhet som döljer sig i den statistiken. Vi finner det därför vara av största vikt att på detta sätt lyfta fram problemet.

  Totalt lär det i dagsläget finnas cirka 20000 fosterhemsplacerade barn. Nästan hälften av alla fosterhemsplaceringar avbryts för att de inte utfallit väl.

  Här finns det en mycket angelägen arbetsuppgift för en socialminister. Vi kan inte, i en stat som kallas civiliserad, tolerera en omfattande människohandel. Ärendet bör få dubbel prioritet.

  Med vänlig hälsning

  Sven-Erik Berg Ingrid Berg

  Till socialministerns svar

  Till Artikelindex

  Tillbaka till Rapporter

Detaljer

Skrevet av:

Håkan Andersson

Kategori:

NKMR Mailbox

Publisert

30. mars 2023

Treff:

1810

     Rigmor & Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

Riksåklarmyndigheten

Att: Klas Bergenstrand

103 27  Stockholm

Den 20 maj  2002

Stefan  Holmlin, fd kammaråklagare, ett offer för  falska anklagelser gällande sexuella övergrepp och undermåliga och ensidigt gjorda förundersökningar.

 

 

Den 5 april 2002 tog Stefan Holmlin sitt liv, han blev 42 år gammal och hade arbetat som kammaråklagare i Trollhättan till och med den 9/9 1998 den dag han hämtades av polisen på väg till sitt arbete.

Rättssystemet utnyttjade de yttersta gränserna för att skada en människa för livet. Det är ett väl känt faktum att en människa som utsätts för exceptionell kränkning och fråntas all sin värdighet och respekt med stor sannolikhet löper en mycket stor risk att senare begå självmord. Precis detta hände Stefan Holmlin, han blev oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp.

I en vårdnadstvist om den lilla dottern anmälde fd hustrun på falska grunder Stefan Holmlin för sexuella övergrepp, våldtäkt, olaga hot, misshandel mm . Det märkliga var att hustrun även anklagat och dokumenterat i sin dagbok, att Stefan Holmlin vid fyra tillfällen försökt att kväva sin lilla dotter, varvid det första tillfället skulle ha ägt rum samma dag mor och barn kom hem från BB i augusti 1997.  Trots att alla brottsanklagelserna avsåg år 1997, lämnade fd  hustrun den 5 månader gamla dottern i Stefan Holmlins vård vid olika tillfällen under hela våren 1998 efter deras separation. Men detta faktum fick inte vare sig polis eller chefsåklagaren Staffan Söderberg att fråga sig huruvida brottsanmälan gjord av fd hustrun nio månader senare kunde äga sanningens prägel.  Stefan Holmlin åtalades överhuvudtaget inte för de fyra dokumenterade mordförsöken på dottern, vilket är mycket märkligt. Chefsåklagaren Staffan Söderberg vid Karlstadkammaren blev i oktober 2001 avsatt från sin tjänst som chefsåklagare,  av orsaker som ter sig en aning dunkla.

Chefsåklagaren Staffan Söderberg förordnades av Riksåklagarmyndigheten att leda förundersökningen gällande åklagarkollegan Stefan Holmlin.

Den orättfärdiga rättsprocess som bedrevs mot vår son Stefan Holmlin hade stöd från Riksåklagarmyndigheten, biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved, Göteborg. Rädslan att man hade ett ”rötägg” i kåren satte Stefan Holmlins rättssäkerhet ur spel på flera punkter. I inledningsskedet, innan förhör hållits med Stefan Holmlin,  uttryckte chefsåklagaren Staffan Söderberg till Stefan Holmlin ”Ditt fall blir stort”.Redan i det skedet ansåg chefsåklagaren Staffan Söderberg honom skyldig till brott enbart på fd hustruns anmälan. Var fanns förutsättningslösheten, objektiviteten och oskuldspresumtionen vid utredningen av det påstådda brottet från fd hustrun? Staffan Söderberg arbetade under hela förundersökningen med att söka få bekräftelse på brottsanklagelserna utan att vare sig lyssna till vad Stefan Holmlin hade att säga till sitt försvar. När han vid ett tillfälle påpekade detta faktum för Staffan Söderberg svarade denne ”Du sitter inte i den positionen nu att du överhuvudtaget kan utkräva någonting”.

Redan den 25/9 1998 föranledde Staffan Söderbergs agerande i processen advokaten Per E Samuelson att i en skrivelse till Vänersborgs Tingsrätt påpeka att ”åklagarens ståndpunkt i fråga om behovet av att förordna en vittnespsykolog med barnpsykiatrisk kompetens är inte bara märklig utan fast mer direkt felaktig och stridande mot lag.” Detta var bara ett exempel på denne åklagares mycket märkliga beteende under hela denna långa process.

I en intervju för Expressen säger Stefan Holmlins försvarsadvokat Per E Samuelson:

”Jag är kritisk mot att åtal väcks på så ofullständigt underlag. När en vuxen kvinna kommer med sådana allvarliga anklagelser är det viktigt att man utreder kvinnans tillförlitlighet. Det gjorde man inte i detta fallet. Här tog man hennes påståenden för goda utan närmare kontroll.” Stefan Holmlins fall påverkade Per E Samuelson mycket på många olika sätt.

”Det är ett mål jag är stolt över att ha drivit. Samtidigt är det en skrämmande insikt att det finns människor som säkert är dömda utan att någon har kollat om de verkligen är skyldiga”

Stefan Holmlin skrev flera A-4 pärmar med skrivelser till riksåklagare Klas Bergenstrand, biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved i Göteborg med påpekanden om felaktigheter i den rättsprocess som bedrevs mot honom. Dessa skrivelser vann inte något som helst gehör. Alla anmälningar om felaktigheter i processen avskrevs. Chefsåklagaren Staffan Söderberg hade Riksåklagarmyndighetens och överåklagaren Birgit Thunveds fulla förtroende. Staffan Söderberg utfärdade att Stefan Holmlin skulle sitta häktad på fulla restriktioner. I den situationen har den misstänkte ingen som helst möjlighet att bemöta anklagelserna men Stefan skrev åtskilliga skrivelser till chefsåklagaren Staffan Söderberg, vilka ignorerades av honom.

Dessa restriktioner pågick över 3 månader, men Stefan Holmlin skulle komma att sitta häktad 219 dagar, nära 8 månader. Han genomgick två rättegångar i tingsrätt och en rättegång i Hovrätten i Göteborg med friande domar. Klarar någon människa som är oskyldig till brottsanklagelserna allt detta utan ett trauma som oftast visar sig när allt är över (posttraumatisk stress) och spillrorna av livet ska sopas ihop och en ny framtid ska skapas och man därtill är oskyldig ?  Stefan Holmlin klarade inte detta, han hade under nära två år befunnit sig i något som kan betecknas som en krigszon och slagits för sitt liv. Kränkningarna mot hans person och som varande åklagare var för djupgående. Han  rentvåddes så till vida att han fick frikännande domar, skadestånd av staten, hade ett stort socialt närverk, men människan Stefan Holmlin var, som han själv uttryckte det, mentalt märkt för resten av livet. Det faktum att Stefan Holmlin själv var åklagare till yrket förstärkte detta trauma hos honom, han ville fortsätta att arbeta med juridiken och arbetade vid sin död på en advokatfirma för att senare söka till Advokatsamfundet. Vi hans familj och hans vänner såg vilken kamp han förde för att komma tillbaka till livet igen, men trots allt stöd och all hjälp från många människor i hans närhet, orkade han inte kämpa längre och valde därför denna mycket tragiska utväg. Stefan uttryckte det så: ”Jag är  som en skadeskjuten fågel av den orättfärdiga processen mot mig, jag orkar inte flyga längre.”

Den 5 april 2002 tog han sitt liv.

Dessvärre är inte Stefan Holmlin ensam om att bli falskt anklagad av fd hustru/sambo och lagförd för sexuella övergrepp i en vårdnads/ umgängestvist efter en separation. För hämndlystna kvinnor är en falsk incestanmälan det mäktigaste av alla vapen för att förhindra fadern från vårdnad / umgänge med  barnet och samtidigt förstöra hans liv. Det fruktansvärda är att i allt för många fall blir modern trodd på sitt ord och rättsväsendet ifrågasätter inte om moderns anmälan möjligtvis kan bygga på falska grunder. 

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000. Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han skriver ”att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar”.

Dessvärre är Stefan Holmlin inte ensam om att ta sitt liv efter falska anklagelser om sexuella övergrepp. Han är inte heller ensam om att erhålla skadestånd efter dessa orättfärdiga processer i våra domstolar där alltför ofta processmaterialet bygger på mycket dåliga och ensidiga förundersökningar av polis och åklagare. Flera män har blivit oskyldigt dömda för sexuella övergrepp (gäller även andra brott) till långa fängelsestraff för att senare få resning i HD och friande domar. Skadestånden som utbetalas till dessa män efter flera mardrömsår i fängelse är rättsstatens ”plåster på såren” till dessa män, men hur ter sig livet mentalt för den anklagade, häktade, kanske dömde mannen efter detta?

Stefan Holmlin har i en skrivelse till Justitieutskottets ledamöter uttryckt följande:

”Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

Dock gäller enligt 23 kap 4§ rättegångsbalken 'Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tillvaratagas.'

Polis och åklagare gör i många fall det felet under förundersökningen att de okritiskt dokumenterar anklagelserna av kvinnan och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas redan vid anhållandet som skyldig till anklagelserna. Detta strider mot 23 kap 4§ i rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag 1994:1219 och den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I  många fall tar sig polis och åklagare friheten att under förundersökningen agera domstol och uppträder som om de varit åsyna vittnen till de påstådda brotten kvinnan anmält och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Denna brist på objektivitet påverkar självklart i ett senare skede prövningen i domstol.”

Enbart det faktum att en hustru vid en separation och i en vårdnads/umgängestvist anmäler mannen för sexuella övergrepp, våldtäkt mm, så behöver det inte vara med sanningen överensstämmande. Den man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig till påstådda brottsanklagelser av kvinnan i en sådan situation.

Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev i ett debattinlägg i DN den 24 oktober 1995:

”Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning. Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.”

De senaste dagarna har i media påtalats om undermåliga förundersökningar, utbrända och sjukskrivna åklagare med alldeles för stor arbetsbörda.  Många åklagarkammare är underbemannade och man har på vissa åklagarkammare fått ta in pensionerade åklagare för att i någon mån utreda brott. Mot den bakgrunden kan man förstå de många gånger undermåliga förundersökningarna som för den misstänkte kan få förödande konsekvenser. När det gäller sexuella övergrepp på barn krävs att polis och inte minst åklagare som ska utreda dessa brott, besitter mycket stora kunskaper och kompetens om de olika mekanismer som styr en anmälan av dessa brott. En alternativhypotes redan i inledningsskedet att det kan röra sig om en falsk anmälan exempelvis vid en separation mellan parterna och/ eller i en vårdnads/ umgängestvist dem emellan. Det är viktigt att någon som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp blir lagförd och dömd, men det är livsviktigt att en oskyldig inte döms till fängelse på en falsk anmälan. Detta sker i Sverige idag och detta faktum får förödande konsekvenser för den oskyldigt dömde men också för den oskyldigt häktade och senare friade.

Stefan Holmlin blev friad av en enig Hovrätt sommaren 2000, men för honom var de kränkningar av sin person och yrkesman han utsattes för av chefsåklagaren Staffan Söderberg, något Stefan Holmlin aldrig kunde förlika sig med.

Efter avslutad rättegång i Hovrätten i Göteborg i juni 2000 poserade chefsåklagaren Staffan Söderberg tillsammans med målsägarebiträdet advokaten Marianne Andersson och fd hustrun Cristeta Holmlin på trappan in till Hovrätten och lät sig fotograferas tillsammans av en fd sambo till Cristeta Holmlin. Efter avslutad fotografering kramade de om varandra innan de skildes åt. Denna händelse talar helt för sig själv men belyser i någon mån på vilken nivå hela processen mot Stefan Holmlin befann sig.

En öppen, ärlig, medkännande människa med ett mycket stort rättspatos bemöttes inte med den respekt mot andra människor han själv alltid var så mån om i sitt arbete som åklagare och denna respekt inbegrep även den tilltalade.

Stefan Holmlin blev ett offer för falska anklagelser om sexuella övergrepp i en vårdnadstvist och undermåliga och ensidigt utredda förundersökningar vid misstanke om detta brott. Vem ställs till ansvar för detta? Svar: Ingen, Stefan Holmlin begick ju självmord.

Vår familj har mist en son och bror, den 5 åriga dottern har förlorat sin pappa under mycket tragiska former. För oss finns bara en from förhoppning, att Stefans Holmlins död stämmer till eftertanke inom rättsväsendet och förändrar sitt sätt att arbeta och tänka vid utredningen av det misstänkta brottet gällande falska anklagelser om sexuella övergrepp. Förundersökningen och de därpå följande processerna i Stefan Holmlins fall kan troligen tjäna som riktmärke för hur man inte skall bedriva rättsskipning i rättsstaten Sverige. Utan en förändring av attityder, alternativhypoteser och utredningsförfarande inom rättsväsendet när det gäller dessa påstådda brott ter sig vår sons självmord som fullkomligt meningslöst.

Rigmor och Sture Persson

föräldrar till fd kammaråklagaren

Stefan Holmlin

Bifogas:

Minnesruna över Stefan Holmlin införd i Trollhättans tidning den 14/5 2002

Kopia till:

Justitieminister Thomas Bodström, Stockholm

Överåklagare Bitgit Thunved, Göteborg.

Fd. chefsåklagaren Staffan Söderberg, Karlstad.

Målsägarbiträdet, advokat

Marianne Andersson, Allmäna advokatbyrån, Göteborg.

Socialkontoret i Tanumshede, Annika Vestlund.

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet maj 2002

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

Till Minne av Stefan Holmlin

Incesthysterin och domstolarna

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan