Anförande av Maud Olofsson på NKMR:s symposium i Göteborg den 1 juni 2002 om "Medicinska feldiagnoser som grund för onödiga tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna".
Maud Olofsson har fått modediagnosen "Munchhausen by Proxy" klistrad på sig av barnpsykiatrisk "expertis" och socialarbetare. Fil Dr. leg psykolog Lena Hellblom Sjögren ombads hålla ett föredrag på NKMR:s symposium på temat "Medicinska feldiagnoser som grund för onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna". Titeln på Lena Hellblom Sjögrens föredrag bestämdes till: Farlig eller farliggjord mamma? och det handlade just om Maud Olofssons fall. Två veckor före symposiet föreslog Lena Hellblom Sjögren en ändring i symposieprogrammet: Föredraget skulle göras i samarbete med Maud Olofsson, som aldrig tidigare hade hållit ett föredrag. Maud Olofsson är ordblind. Texten är skriven av henne själv. Hon har dock fått hjälp med korrekturläsning. Läs och begrunda klokheten i hennes ord. |
Jag kunde aldrig drömma, mycket mindre tro, att det som började med misshandel för sex år sedan av mig då jag skulle få mitt tredje barn, skulle få så svåra följder och lämna så stora öppna sår hos mig och mina barn. Jag kunde inte tro att okunskap skulle kunna stämpla mig och ge mig en diagnos som ingen människa kan förstå, en diagnos som skapar fantasier och föreställningar om mig som mamma. Föreställningar vilka innebär att skillnaden mellan verklighet och fantasi suddas ut och lämnar öppet för en massa godtyckliga beslut angående mig och mina barn. Sanning är det ingen som bryr sig om. Socialtjänsten jobbar hela tiden för att hitta allt som passar in i deras modell om Munchhausen syndrom by proxy. De skapar murar mellan mig och mina älskade barn genom hårda restriktioner. Det går inte att beskriva med ord hur det känns att sitta i domstolsförhandling där socialtjänsten målar upp en bild av mig som mamma som tagen ur en bok och tar upp olika exempel och utelämnar det som inte passar in i deras modell. T ex Maud har sökt sjukvården 56 gånger. Vad jag sökt för hör inte dit.
Då jag år 2000 fick veta at t jag väntade barn blev jag och min man jätteglada, men glädjen varade endast några veckor för jag fick besked att jag hade elakartade cellförändringar. Vi ställdes inför ett stort val, att ta risken att fullfölja graviditeten och kanske få ett barn, eller avsluta havandeskapet och aldrig kunna få ett barn tillsammans. Vi beslutade fullfölja graviditeten, men det innebar täta sjukbesök för ultraljudsundersökningar, täta mödravårdsbesök, läkarbesök för sjukskrivning osv 56 vårdbesök som användes som bevis för att jag har Muncchausen syndrom by proxy och som skäl för att omhänderta min 19 dagar gamle son. Han var fem veckor för tidigt född och var beroende av modersmjölk.
Socialtjänsten målar upp en bild av mig som farlig mamma som vill skada sina barn. Det är skrämmande att socialtjänsten i min förra kommun köpt ett intyg av en läkare som skrev vad socialen önskade. Ännu värre är väl att domstolarna godkänner läkarens utlåtande trots att socialstyrelsens föreskrifter ej följts och ingen personlig kontakt mellan mig och läkaren förekommit.
Välkommen till dagens Sverige där maktmissbruk och rättsmissbruk är tillåtna, där våra socialsekreterare och makthavare är lika farliga som de som sitter i fängelse, eller är de som sitter där lika oskyldiga som jag?
Man vet snart inte vad man ska tro.
I Sverige räcker det med att man tror så är det sant. Den som berättar en trovärdig historia i domstolen vinner. Rättssystem och demokrati är satta ur spel. Barnkonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna efterlevs inte på något sätt trots att Sverige skrivit under dessa deklarationer. De är ju fina på pappret i alla fall.
Jag önskar och hoppas att ingen mer ska få uppleva vad jag och min familj har utsatts för i sex års tid av socialförvaltningar och domstolar. Men vi är nog varken de första eller sista är jag rädd för. Så länge inga lagar eller dekalrationer följs är största förlorarna i denna maktmissbrukskarusell nog våra barn. Barnen som gång på gång tvingas flytta runt som om de var något paket, från institution, till institution, från familjehem till familjehem. Vad sänder vi för signaler till våra barn och ungdomar? Att föräldrar är slit-och slängvaror som inte har något värde.
Vad ingen tänker på är att barn behöver kärlek, värme och trygghet. Det kan ej köpas för pengar, men det är det budskap samhället sänder då vi har en lag som heter LVU. Fosterhem tar över föräldrarnas roll och tjänar mycket pengar. Oskyldiga barn lämnas till sitt öde.
De här barnen blir bestulna alla sina rättigheter, sina rötter, sin familj och sin identitet. De har fått sina liv förstörda, allt på grund av en diagnos ställd av en läkare som ej träffat mig eller mina barn, en diagnos vars namn är Munchhausen syndrom by proxy.
Varför just jag?
Varför just vi?
Och till vilket pris?
Det är nog frågor vi aldrig får svar på.
Ett stort tack till Ruby, Siv och styrelsen i NKMR
Farlig eller farliggjord mamma ?