Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna
Av Mats Nilsson, ingenjör
Föredrag hållit vid NKMR:s symposium den 18 juni 2005 i Göteborg.
Symposiets tema:
Rättsröta och justitiemord.
Förvaltningsdomstolarna och rättssäkerheten i LVU-mål
|
|
Först så vill jag tacka Ruby Harrold-Claesson och NKMR för era insatser och för att jag har blivit inbjuden här idag och få berätta om våra erfarenheter. Jag hoppas också att jag och min familj kan vara till hjälp och stöttning för de som också är drabbade.
En del av alltihop är att, som är oerhört viktigt, är att prata öppet om det som inträffat och om de upplevelser man har. Att få prata med någon som är villig att lyssna och tro på en, men även att få dela erfarenheter med varandra. Ett av vapnen mot dig som förälder är att du medvetet blir avskild, att du skall känna skuld. Du är då ett lättare byte.
Det man utsätts för kan jämföras med Hitlers Tyskland och judarna men också med Stalin och hans Ryssland. Tänk på judarna i koncentrationsläger, man är där, fast i Sverige.
Jag heter Mats Nilsson och jag är ingenjör och arbetar som produktutvecklare på ett mejeri. Jag är äldst av fyra syskon.
Min familj består av mig och min fru Charlotte Ydström-Nilsson och av nio barn, tre flickor och sex pojkar.
Den 16 oktober 2003 omhändertogs och LVU placerades våra sju hemmavarande barn. Samtidigt blev jag tagen till förhör och häktad. Senare blev jag åtalad för grov fridskränkning mot mina barn och Charlotte har bara anklagats av socialförvaltningen i Svalöv för att ha allierat sig med mig. Totalt så har jag suttit en månad i häkte med restriktioner och isolerad från omvärlden. Charlotte har inte någon gång blivit anklagad eller varit misstänkt för något. Hon blev lämnad helt ensam, hon hade ingen. Barn och man togs ifrån henne utan att hon ens var anklagad. Detta var det mest fruktansvärda vi varit med om. Det min fru Charlotte och det mina barn utsatts för under denna tid är också en historia som inte får undanhållas. Vi är mitt uppe i ett förfarande att försöka få loss och rädda våra barn.
Till historien kan läggas att vi fått ytterliggare en dotter och att min fru och dotter har varit tvingade för sin egen säkerhet att gå under jorden och gömma sig. Själv har jag inte träffat dem på sju månader och för min - och deras - säkerhet så vill jag inte veta var de finns.
Jag har i december 2003 blivit helt frikänd av Lunds tingsrätt. Åklagare på uppdrag av socialförvaltningen och min syster, har hänvisat i rätten att jag skulle ha sexuellt utnyttjat mina två döttrar, att barnen skulle systematiskt ha misshandlats, att barnen var som ”dresserade soldater”, att de fick sköta den kennelverksamhet min fru har, att de inte fick mat, att de inte hade kläder, att jag drack, att jag slagit in bilrutor osv.
Vittnen i tingsrätten var en socialsekreterare som inte hade några invändningar i barnens klädsel, mat eller i deras sociala beteende, en rättsläkare som tyckte att det liknade en fars alltihop och att där inte fanns något som helst att anmärka på. Där fanns även en sjukgymnast som enbart tyckte att det luktade hund. Men som domaren Jan Alvå, sedermera känd från Helenmålet, sade att hos en kreatursuppfödare eller hos en mjölkbonde så luktar det ko.
Där spelades även upp videoupptagna vittnesförhör av alla barnen utom den minsta. I polisförhöret med den äldsta, som gjordes direkt i samband med omhändertagandet, finns inte några anklagelser mot oss som föräldrar. Förhören avbryts och görs om efter att barnen varit hos fosterfamiljen i tre veckor. Helt plötsligt berättar alla barnen samma historia. Liknande de som fanns i både Kalla fakta och i Uppdrag granskning på TV. Hjärntvättningen har börjat, det är tydligt att historierna är uppdiktade kring köksbordet. Att min syster ligger bakom det hela har vi förstått.
Jag kommer inte att få med allt det jag vill ha sagt, det räcker inte tid och plats till för. Men vi har systematiskt utsatts för förföljelse, att avyttra hundarna, utnyttjats samt att min fru och dotter har behövt gå under jorden.
Barnen har och är fortfarande utsatta för hjärntvättning, psykisk och fysisk misshandel samt att de används som billig arbetskraft och inte minst som inkomstkälla. Det finns inte mycket kvar av barnen. Flera av dem är villiga att ta livet av sig om de inte får komma hem. Själv så har både jag och min fru funderat på det samma. Det skulle inte göra ont att försvinna, det känns som om det bara skulle bli en lättnad och befrielse. Det är dock kärleken till våra barn som fortfarande håller oss vid liv.
Detta handlar om rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna och våra upplevelser av detta. Det handlar om tidiga insatser för de drabbade. Det handlar om den egna ekonomin för alla de som lever på barnen. Det handlar inte om barnen och det vi anklagats för.
För oss som aldrig haft klammeri med rättvisan tidigare, aldrig behövt anlita advokat, aldrig varit häktad, aldrig varit i domstol och alltid arbetat för att ha ett gott anseende så är det fruktansvärt. Vi har gift oss och skaffat barn för att vi älskar varandra och för att vi älskar våra barn, mer än något annat. Barnen har styrt vårt liv, de är vårt liv. Utan dem har vårt liv inget innehåll.
Vi har alltid litat på människor och på det svenska rättssystemet, vilket varit det största misstaget av alla. När vi uppdagat detta så har vi ställt oss frågan: Vad handlar det om? Vad gäller saken egentligen?
Denna rättsröta gäller faktiskt inte bara socialförvaltningen, som i vårt fall Svalövs kommun. Det gäller mer eller mindre alla de delar i den process som pågår. De som ingår är följande:
· Socialsekreterare
· Socialförvaltning
· Politiker
· Fosterföräldrar
· Advokater
· Domare
· Nämndemän
Socialsekreterare, socialförvaltning, fosterföräldrar och politiker
I vårt fall i Svalövs Kommun så är det min syster som samtidigt är fosterförälder och har arbetat inom arbetsutskotten på socialförvaltningen som politiker, som anklagar oss. Hon sitter dessutom på andra sidan förhandlingsbordet hos socialförvaltningen under förhandlingarna. Som ett exempel bland många kan jag nämna att denna fosterfamilj har vi polisanmält vid flera tillfällen då barnen uppvisat tydliga tecken på misshandel. Detta har vi känt oss tvingade till att göra. Dock är det inte bara att polisanmäla. Vi måste samtidigt behålla barnens förtroende.
Vad händer under en polisutredning?
Detta fick vi berättat för oss från barnen och som vi inte tänkt på tidigare. Under polisutredningen kontaktas socialtjänsten och därmed min syster som ju är fostermamma och har full insyn. Genom att sedan misshandla barnen ytterliggare för att de pratat illa om henne så vågar barnen inte prata mer och därmed minskar vårt förtroende hos barnen. Polisutredningen läggs ner och har bara lett till att barnen misshandlats ännu mer och att barnens förtroende för oss minskar.
Ett av våra barn är handikappad och sitter i rullstol, han är född med ryggmärgsbråck. Han är skild från sina syskon och sitter i Sankt Olof. Han har vid flera tillfällen hotat att ta sitt liv om han inte får komma hem. Både han och jag har polisanmält personal för stryptag, utan resultat. Han får bara träffa sina syskon två timmar var annan vecka i samband med umgänge.
Socialtjänsten mörklägger ärendet för polismyndigheten då man inom Sverige anser att olika myndigheter inte ljuger för varandra. Detta med att myndigheter har fullt förtroende för varandra går som en röd tråd genom allt. Dessutom så är socialtjänstemännen skyddade av lagar och sekretess genom sitt arbete. Inte ens Polisen har det skydd som socialtjänstemännen har. De kryphål som finns och det förtroende som myndigheter har för varandra utnyttjas fullt ut.
För dessa parter i ärendet handlar det om PENGAR. Socialsekreterarna skulle ju rimligtvis inte ha ett arbete om detta inte skedde. Detta är deras arbete och det är detta de tjänar pengar på. För år 2004 var underskottet på minus 6,3 miljoner och för år 2005 räknar man med ett underskott på minus 7,9 miljoner inom socialförvaltningen i Svalövs kommun med 12000 innevånare. Orsaken man hänvisar till är ”Ökade kostnader för behandling av barn och ungdomar”. Till våra barn går det två socialsekreterare som träffar barnen, två utredare som bara utreder ärendet, två vakter vid umgängena och sedan två fosterfamiljer som lever på mina barn. Vad skulle dessa annars leva av? Socialnämnden tror på sina egna socialsekreterare och klubbar igenom ärendet och politikerna bara skjuter till de pengar som behövs. Det är tradition inom socialförvaltningen att gå med underskott.
Advokater
Att befinna sig under sådana omständigheter som man hamnat och helst när man aldrig behövt anlita advokat tidigare så är det inte lätt. Det har visat sig att välja advokat är ett lotteri. De vet att man är okunnig i ämnet och de gör allt för att sälja sig själv.
Man är i stort behov av adekvat juridisk hjälp och då menar jag sådan lagkunnig person som vågar gå emot det etablerade systemet. En advokat som verkligen tror på Er, eftersom det som man går igenom är fruktansvärt.
Domstolen är bara intresserad av sådana advokater som följer med strömmen och som inte är besvärliga. Dagen skall flyta på och ”jag skall kunna gå hem när det passar mig”. Det får inte bli långa muntliga förhandlingar. Det är ofta dessa som utses till offentliga försvarare av förvaltningsdomstolarna.
Barnens försvarare har knappt träffat barnen. Hon är utsedd och beroende av Svalövs kommun. Det som intresserar henne är att ha en tryggad inkomst. Denna inkomst får hon genom att bli anlitad av kommunen. Inte ens barnen har förtroende för henne. Det har varit viktigare för henne att fullfölja kommunens intresse än att uppfylla barnens. Barnen vågar inte prata med henne om hur de har det. Detta kommer genast tillbaka till fostermamman och det sker samma som vid polisutredningarna. Det visar tydligt att barnen inte är av värde, inte mer än att de genom sin LVU-placering av Socialförvaltningen i Svalövs kommun bidrar till hennes inkomst.
Likadant gäller det för advokaten som företräder kommunen. Utanför rättssalen så skäms han över vad han sagt under förhandlingen och vill helst inte visa sig. Men vad gör man inte för att tjäna mellan 20 000 och 50 000 kronor på en dags arbete. Det är oerhört lättförtjänta pengar för så lite arbete. De kostnadsräkningar som kontrolleras är bara de som överstiger 100 000 kronor.
Även de advokater som skall arbeta för din sak finns under denna rubrik Dessa gör allt för att du skall välja just dom. De säljer sig själv och i den situation man sitter i så tror man på alla. Resultatet av deras arbete ser man inte förrän det är för sent.
När jag sedan skulle tilldelas en offentlig försvarare till Länsrätten så satt jag fortfarande kvar i häktet, utan kontakt med yttervärlden och min familj. Här valde rätten att jag skulle ha en annan försvarare än den i tingsrätten, det gick ju inte bra för socialförvaltningen i tingsrätten. De fick ju inte mig fälld.
Det skall i ärlighetens namn sägas att jag trodde på denna nya advokat och nevös som jag var inför tingsrätten så hyste jag tvivel för min dåvarande advokat. Om hon inte lyckades eller om jag skulle bli missnöjd med henna så var det kanske bra att ha en annan i länsrätten. Oj, vilket misstag jag gjorde. Jag blev såld av den nye advokaten. Han var bara ute efter att tjäna pengar och var inte intresserad av utgången eller av att hjälpa oss.
Det viktigaste var dock och det gäller både för min frus dåvarande advokat och min, att de inte tog upp de sakargument som vi framförde. Detta upptäcktes i ett sent skede och vi ville byta advokat men fick ej tillåtelse av rätten. Sedan har det gått prestige i ärendet från Socialförvaltningens sida och det har gjort det mycket svårare att få hem barnen.
Vad gör vi nu? Vi kände oss svikna av alla, orättvist behandlade och att fortfarande så hade sanningen inte kommit fram.
Våra dåvarande advokater avrådde dessutom oss att gå vidare till regeringsrätten efter den förlorade kammarrättsförhandlingen. Att det var ingen mening med det.
Vi tog kontakt med reportern som skrivit om Götenefallet. Sedan fick vi kontakt med NKMR och Ruby Harrold-Claesson. Vi besökte henne och har läst många artiklar på NKMRs hemsida. Mycket av den information vi fick trodde vi inte var sant. Under besöket hos Ruby Harrold-Claesson var vi rörande överens om att vi ville att hon skulle representera Charlotte.
För oss finns det inte ord att beskriva den insatts som Ruby Harrold-Claesson gör. Att vi inte tidigare kommit i kontakt med henne och NKMR är synd, då hade vi haft våra barn hemma nu.
Ruby Harrold-Claesson och NKMR gör ett fantastiskt och heroiskt arbete. Hon skriver inlagor till Socialstyrelsen, JO osv. Hon polisanmäler domare, ja hon ger sig på alla som gör fel och bryter mot lagen. Man är i starkt behov av en företrädare som vågar ta sig an fallet och då helst redan från början.
Att hon inte är accepterad av domstolarna kan vi förstå. Hon ger varken socialförvaltningen eller domstolen en lugn stund. Hon vet vad det handlar om.
Domare och nämndemän
Domare och nämndemän i förvaltningsdomstolarna upplever vi som väldigt bekväma av sig. De ifrågasätter inte socialförvaltningens påståenden. För det är precis vad det är - påståenden. Det finns ingen fakta bakom eller bevisning. De tillåter socialförvaltningen att gömma sig bakom sekretess och falska anklagelser.
De vill inte att de muntliga förhandlingarna skall dra ut på tiden.
Att de inte ifrågasätter socialförvaltningens påståenden är en skymf mot rättsamhället. Det vi utsatts för är ett rent justitiemord.
Det är inte en rättvis bedömning som sker.
Jag vill dock tacka den unge nämndemannen Michael Nemeti som framförde en skiljaktig mening i länsrätten i Skåne i domen som meddelades i mars 2005. Han skrev så här: "Mats Nilsson är på gång att skaffa större bostad. Härtill kommer att det är så att barn generellt, och särskilt i detta fall, har det bäst hos sina föräldrar. Med hänsyn härtill anser jag att överklagandena bör bifallas. I andra frågor är jag ense med majoriteten.".
Min önskan är att domare, nämndemän och advokater kommer ut i verkligheten och träffar de människor som är drabbade. I vårt fall så är det två fosterfamiljer, fyra advokater, två vakter, två socialsekreterare, två socialutredare, nämndemän i socialförvaltningen, domare och nämndemän som lever av mina barn. Det blir stora summor och det är vi som FAMILJ som betalar.
Mats Nilsson
Smedjebacken 2387
260 23 Kågeröd
Svalöv: Alla nämnder måste hjälpas åt att spara
Budgetunderskott i Svalövs kommun