Omhändertagna
barn bara en bricka i spelet
Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic
|
Jur. kand., med. lic. Siv
Westerberg är som bekant styrelsemedlem i NKMR. Artikeln är tidigare
publicerad i Brännpunkt Svenska
Dagbladet den 7 augusti 1990. Det har gått 11 ½ år sedan den
här artikeln publicerades, men geschäftet med onödiga tvångsomhändertaganden
och familjehemsplaceringar av barn florerar lika ohämmat som tidigare.
Dessutom har Göteborgs-Posten haft en serie artiklar och ledare sedan slutet av
december 2001 där de förskönar familjehemmen och vädjar om större stöd för
dem. NKMR:s i Tyskland bosatta
medlem, Birgitta Hellwig, skrev artikeln "Familjehemmen behöver stöd?"
men G-P vägrade publicera hennes
inlägg i debatten. |
Många
familjehemsföräldrar ställer upp för den ekonomiska vinstens skull, skriver Siv
Westerberg
I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet den l l juli,
"Barn som blir tvångshämtade offras för de vuxnas skull", ges en skev
och snedvriden framställining av problemen kring tvingsomhändertagande av barn
och den senare återföreningen med de biologiska föräldrarna. Jag ser mig därför
föranlåten att svara på artikeln.
I talrika fall har jag varit och är juridiskt ombud för
familjer vilkas barn tvingsomhändertagits av socialmyndigheterna och placerats
i fosterhem. Eller "familjehem", som socialmyndigheterna numera
föredrar att säga i ett klumpigt försök att skyla över vad det hela handlar om.
Bland annat är jag ombud för makarna Gun och Stig Olsson,
vilkas tre barn tvångsomhändertagits och där socialmyndigheterna som grund för
ingripandet bland annat angav att barnen hade smutsiga fötter när de lekte
utomhus och att mamman höll nappflaskan snett när hon matade sin baby!!! Detta
fall väckte uppmärksamhet över hela världen, när makarna Olsson och jag förde
det ända till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Men
mer orn detta fall senare i artikeln.
Snedvridet
Genom mitt arbete med alla dessa fall har jag fått en djup
inblick i mekanismerna bakom tvångsomhändertaganden av barn i Sverige, och
därför reagerar jag starkt på den snedvridna framställiningen av problemen som
ges i Bexelius och Hedqvists artikel. För det första är det i det så kallade
Värmdöfallet så att den tidigare tvångsomhändertagna flickan vid ett besök i
det före detta familjehemmet med familjehemsföräldrarnas medgivande stannade
kvar där och därför måste polishämtas. Hade nu familjehemsföräldrarna i stället
övertalat flickan att fara tillbaka till den biologiska modern med 1öftet att
flickan snart återigen, skulle få komma på besök i det före detta familjehemmet
(dessa besök hade ju den biologiska modern tydligen aldrig motsatt sig) hade
det aldrig behövts någon polishämtning. I detta fall var alltså familjehemsföräldrarna
skuld till att det måste bli polishämtning.
Nu verkar det av artikeln som om det vore
familjehemsföräldrarnas och fosterbarnets starka känslor för och kärlek till
varandra som driver familjehemsföräldrarna till att kämpa mot att barnet
återförenas me sina biologiska föräldrar. Men om saken vore så enkel, kunde i
de flesta fall problemen utan vidare lösas genom en frikostigt tilltagen
umgängesrätt för de före detta familjehemsföräldrarna. Det är min erfarenhet
att de biologiska föräldrarna mycket sällan har något emot ett sådant umgänge,
utan tvärtom ser det som en tillgång att barnet har en extrafamiIj. Men det är
i verkligheten mestadels inte alls starka känslor för bamet som driver
familjehemsföräldrarna att handla som de gör, utan i stället är drivikraften
krassa ekonomiska intressen.
Ekonomisk vinning
Familjehemsföräldrarna får numera en ekonomisk ersättning
som ej sällan ligger på mellan fem tusen och tio tusen kronor per barn och månad,
till stor del skattefritt. Är barnet handikappat eller har något annat problem,
som inte alls behöver vars särskilt stort, kan ersättningen lätt bli den
dubbla, alltså upp till 15 000 - 20 000 kronor per barn och månad. Detta har
lett till att en stor del av de familjehemsföräldrar som nu finns har tagit
fosterbarn enbart för ekonomisk vinning. De har byggt upp hela sin ekonomi och
hela sin höga levnadsstandard på fosterbarnsersättningen, köpt dyra lyxvillor,
ridhästar etc. Därför är familjehemsföräldrarna angelägna om att barnet skall
vara kvar hos dem i många år och råkar i panik när det blir tal om att bamet
skell återförenas med sina biologiska föräldrar. Och så börjar
familjehemsföräldrarna hänsynslöst använda barnet som en bricka i spelet om att
få behålla dc bekväma och goda inkomsterna från fosterhemsvården.
Familjehemsföräldrarna börjar systematiskt inför bamet tala illa om de
biologiska föräldrarna, berättar för barnet om allt hemskt som kommer att hända
det om det flyttar hem och så vidare. Slutligen hjärntvättas barnet till att
självt säga att det vill vara kvar i familjehemmet.
Barn klarsynta
Men nu är ju barn rätt så klarsynta, så skulle nu barnet
få tillfälle att verkligen lära känna sina biologiska foräldrar, så skulle
barnet snart märka skillnaden mellan de på ekonomisk vinning inriktade
familjehemsföräldramas omsörger och de biologiska föräldrarna naturliga kärlek
till sitt barn. Då skulle barnet inte låta sig manipuleras på detta sätt.
Därför gör vanligtvis familjehemsföräldrarna allt för att barnet över huvud
taget inte skall få tillfälle att lära känna sina biologiska föräldrarna och
får i dessa strävanden i allmänhet socialmyndigheternas fulla stöd.
Den umgängesrätt som tilldelas de biologiska föräldrarna
brukar ofta vara två timmar en gång var tredje minad, och umgänget skall ske
under övervakning av familjehemsföräldrarna. Man kan ju jämföra detta med
domstolarnas praxis för umgängesrätten for skilsmässobarn, som brukar vara
vartannat veckoslut från fredag kväll till söndag kväll, en månad på sommaren
och varannan storhelg. Ingen domare i målen om umgänget med skilsmässobarnen
skulle komma på den befängda idén att föreskriva att motparten skall vara
närvarande när umgänget sker. Skulle familjehemsplacerade barn få sama
umgängesrätt med sina biologiska föräldrar som skilsmässobarn har skulle det
nästan aldrig uppstå några problem när barnet skall återflytta till sina
biologiska föräldrar. De problem som nu är vaniga och som kan leda till att
barnet måste polishämtas är helt på konstgjord väg uppbyggda av penninggiriga
familjehemsföräldrarna, uppbackade av socialmyndigheterna.
Strider mot svensk lag
För övrigt handlar socialmyndigheterna därvid i strid mot
svensk lag. I förarbetena till den lag som reglerar tvångsomhändertagande av barn
står det uttryckligt att familjehemsplacering skall ske med sikte på att barnet
senare skall återförenas med sina biologiska föräldrar, och att
socialmyndigheterna är skyldiga att tillse att barnet får uppehålla kontakten
med sina biologiska föräldrar. Socialmyndigheternas handlande står också i
strid med Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Sverige har förpliktat sig att respektera
domar som fälls av Europadomstolen i Strasbourg. Europadomstolen har i domen i
Olssonmålet klart uttalat att ett familjehemsplacerat barn skall ha så mycket
kontakt med sina biologiska föräldrar för att verkliga familjeband kan uppstå
mellan biologiska föräldrar och barn.
Men trots detta fortsätter svenska socialmyndigheter på
samma sätt som förut och hindrar och saboterar kontakterna mellan biologiska
föräldrar och barn. Ja, än värre, i Olssonfallet som domen gällde, hålls två år
efter domen i Strasbourg de två yngsta barnen fortfarande kvar i olika familjehem
i Norrland. Makarna Olsson har fortfarande inte ens fått ha barnen, nu 11 och
13 år gamla, på ett enda obevakat besök i sitt hem!
Obstruktion
Olssonfallet skall därför inom kort för andra gången tas
upp till behandling i Europakommissionen för de manskliga rättigheterna, och
svenska staten torde då inte bara få stå till svars för att den fortsätter att
kränka familjen Olssons mänskliga rättigheter utan torde också få stå till
svars för att ha obstruerat mot Europadomstolens dom.
Men problemen kring familjehemsplacerade barn har också
en annan sida. Av de åtskilliga tusentals barn som i dag är tvångsomhändertagna
och tvangsplacerade i familjehem finns det enligt min åsikt och erfarenhet
endast i cirka tio procent av fallen reella grunder för tvångsomhändertagandet,
såsom misshandel, sexuellt utnyttjande, alkoholism eller annat missbruk. I
resten av fallen är barnen tvångsomhändertagna på sådana lösa grunder som att
föräldrarnas bostad är ostädad eller att föräldrarna ej vill ha sina barn på
dagis etc. Den verkliga orsaken till tvångsomhändertagandet i dessa fall är
dock i allmänhet en helt annan: föräldrarna har blivit osams med en
socialvårdstjänsteman och denne har hämnats genom att tillse att socialnämnden
hos länsrätten ansöker om och får bifall till ett tvångsomhändertagande av
barnen!
Ohelig allians
Det är helt enkelt en skandal att en ohelig allians av
maktberusade socialarbetare, uppdragsberoende barnpsykiatrer och penninggiriga
familjehemsföräldrar har fritt fram att slå sönder väl fungerande biologiska
familjer med de tragedier för föräldrar och barn som detta för med sig. När man
därtill betänker att en mycket storr del av de människor som befolkar våra
fängelser har vuxit upp i familjehem eller på barnhem förstår man vilken enorm
skada som orsakas av alla dessa onödiga tvångsomhändertaganden och
kvarhållanden av barn i familjehem.
Men det finns ytterligare en aspekt på det här problemet
som är nästan ännu mer chockerande. Medan man utan grund slår sönder tusentals
väl fungerande familjer genom tvångsomhändertaganden av barnen, finns det ett
antal fall där ett tvångsomhändertagande verkligen vore berättigat, men där
socialmyndigheterna bokstavligt talat sitter med armarna i kors och vägrar att
ingripa. Ett typiskt sådant fall är det nu aktuella med den fyraårige västyske
pojken som i Sverige misshandlats till döds. Myndigheterna hade fått in flera
anmälningar från högst trovärdiga personer, en del till och med i
tjänsteställning om att pojken for illa, men socialmyndigheterna hade tydligen
över huvudtaget inte vidtagit några utredningar eller åtgärder alls.
Misshandlas
Därtill kommer att i en hel del av de fall där
socialmyndigheterna vägrir att ingripa, trots att de fått in flera anmälningar,
handlar det om barn som misshandlas eller sexuellt utnyttjas, inte av sina
biologiska föräldrar utan av famiIjehemföräldrarna i det familjehem där
socialmyndigheterna placerat barnet. Ett typiskt sådant fall är återigen
Olssonfallet. Många tecken tyder på att den yngste Olssonsonen, den elvaårige
Thomas Olsson, agas i det familjehem i Norrland där han fortfarande kvarhålles.
Men socialmyndigheten och polisen vägrar kategoriskt att över huvudtaget
befatta sig med dessa våra misstankar när vi anmäler dem.
Slutsatsen är att vad som behövs är inte alls, som
Bexelius och Hedqvist föreslår, en utvidgad möjlighet att överföra vårdnaden på
familjehemsföräldrarna. Vad som behövs är i stället en radikal upprensning i
det träsk som tvångsomhändertagande av barn blivit och där barn blivit en
bricka i spelet om familjehemsföräldrarnas ekonomiska vinning och
socialvårdstjänstemännens makt.
Många
omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Familjehemmen
behöver stöd? Eller Familjerna behöver stöd!