av
Juris professor Gunvor Wallin och Thomas Wettergren
|
Innehåll: |
|
Sid. |
|
|
1. |
Målet |
3 |
|
|
1.1. |
Familjen |
3 |
|
|
1.2. |
Förundersökningen |
4 |
|
|
1.3. |
Flickans och mannens versioner |
4 |
|
|
1.4. |
Vittnesmålen |
5 |
|
|
1.5. |
Tingsrättens dom |
7 |
|
|
1.6. |
Hovrättens dom |
7 |
|
|
2. |
Kommentar |
9 |
|
|
2.1. |
Åklagarens roll |
9 |
|
|
2.2. |
Flickans hälsotillstånd |
10 |
|
|
2.3. |
Det tredje polisförhöret |
11 |
|
|
2.4. |
Synpunkter på vittnesmålen |
12 |
|
|
2.5. |
Synpunkter på domskäl och skiljaktig mening |
13 |
|
|
2.5.1. |
TR:s dom |
13 |
|
|
2.5.2. |
Hovrättens dom |
13 |
|
|
2.6. |
Trovärdighet och trovärdighetsmål |
14 |
|
|
3. |
Resningsärendet |
15 |
|
|
3.1. |
Ansökan om inhibition |
15 |
|
|
3.2. |
Första resningsansökan |
17 |
|
|
3.2.1. |
Ansökan |
17 |
|
|
3.2.2. |
Riksåklagarens bedömning |
18 |
|
|
3.2.3. |
Synpunkter på RÅ:s förklaring |
21 |
|
|
3.2.4. |
HD:s beslut. |
21 |
|
|
3.3. |
Andra resningsansökan |
22 |
|
|
3.3.1. |
Ansökan |
22 |
|
|
3.3.2. |
HD:s beslut |
22 |
|
|
4. |
Avslutning |
23 |
|
|
4.1. |
Sammanfattning |
23 |
|
|
4.2. |
Helhetsbilden |
23 |
|
|
4.3. |
HD:s syn på trovärdighetsbedömning |
24 |
|
|
4.4. |
Historisk bakgrund |
25 |
|
|
4.5. |
Slutord |
28 |
|
Citat:
- - -
”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.”
Justitierådet Torkel Gregow i SvJT 1996 sid 523.
- - -
”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”
Justitieminister Thomas Bodström
i brev till Thomas Wettergren daterat 2005-11-24.
Inom
svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på
rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav
på bevisprövning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs
att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre
att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts
friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda
svenska rättstradition.
Vi
har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål.
Under våren 2006 blev vi kontaktade av den i det här målet aktuelle mannens far
som invigde oss i fallet per telefon och skickade över domarna och vissa andra
handlingar. Vi var då sysselsatta med andra uppgifter, men tog upp fallet igen
under hösten 2007. Efter ytterligare kontakter med mannens far, med mannen
själv och hans sambo beslöt vi oss för att skriva om målet. Vårt underlag är i
allt väsentligt domarna och övriga handlingar i målet.
Under
våren 2001 anmälde en 15-årig flicka från Göteborgstrakten sin styvfar (mannen)
för sexuella övergrepp mot henne 4 – 5 månader tidigare. Anmälan gjordes till
en kurator vid ungdomsmottagningen i flickans hemkommun. Därifrån gjordes sedan
polisanmälan den 3 maj 2001. Anmälan ledde till en utdragen förundersökning och
rättegång vid Mölndals tingsrätt (TR), som ogillade åtalet i dom meddelad
2003-12-17. Två nämndemän anmälde skiljaktig mening i ansvarsdelen. Åklagaren
överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige (Hovrätten), som i dom
2004-05-13 undanröjde TR:s dom och dömde mannen till fängelse i tre år för
våldtäkt och sexuellt ofredande. Han skulle därutöver utge ett stort skadestånd
till flickan. Domen var emellertid inte enhällig. Två yrkesdomare var
skiljaktiga i ansvarsfrågan.
I
ansökan 2004-06-17 till Högsta domstolen (HD) begärde mannen inhibition av
Hovrättens dom, men fick avslag.
Mannen
vände sig då i skrivelse 2005-02-28 till Europadomstolen med yrkande att domstolen
skulle fastställa att han utsatts för brott mot Europakonventionen genom att
han först 19 månader efter anmälan fått full kännedom om grunden för anmälan
mot honom. Ansökan avslogs 2006-11-06. Därefter ansökte mannen om resning hos
HD 2006-02-07. På anmodan av HD lämnade Riksåklagaren (RÅ) 2006-10-10 en
skriftlig förklaring i ärendet. HD beslöt 2006-12-13 att avslå ansökan. Mannen
återkom med en ny resningsansökan 2007-05-03 men fick åter avslag 2007-08-06. [1])
Mannen
flyttade ihop med sin nuvarande sambo (modern) under första halvåret 1993.
Kvinnan hade då levt ensam med sina två döttrar, födda 1982 och 1986, under
flera år. Hennes relation till flickornas far var konfliktfylld och hon
förefaller åtminstone tidvis ha haft svårt att orka med de alltmer krävande
döttrarna. Vårdnaden om dem skulle egentligen delas lika mellan föräldrarna,
men modern fick i praktiken ta på sig det större ansvaret. Mannen blev för
henne ett välkommet stöd i hennes ansträngningar att uppfostra flickorna och
klara av konflikterna med deras far. Till att börja med kom mannen bra överens
med flickorna, men när den äldre av dem uppnådde 14 – 15-årsåldern ökade
konflikterna mellan dem. Modern och mannen ställde upp vissa regler för
flickorna som att sköta skolan, komma hem i tid på kvällarna, städa sitt rum,
inte röka med mera sådant. Efter en sammanstötning dem emellan anmälde den
äldre flickan mannen för de sociala myndigheterna i kommunen 1997. Anmälan
avsåg inte sexuella övergrepp och ledde till hembesök och samtal med mannen och
modern. 1994 föddes parets gemensamma son som under de närmaste åren tog mycket
av föräldrarnas tid och uppmärksamhet i anspråk. Den äldre flickan flyttade
snart till fadern och därifrån vidare till ett ungdomsboende.
När
den yngre flickan nådde 14-års åldern började även hon uppträda alltmer
utmanande och utagerande. I skolan gick rykten om att flickan blivit våldtagen
och gjort abort. Hennes förhållande till modern och mannen blev alltmer
konfliktfyllt. Inte heller till systern tycks hon ha haft något gott
förhållande.
Under
hösten 2000 tilltog problemen med den yngre flickan. Något stöd från hennes far
var sällan att påräkna eftersom fadern hade en dålig relation även till mannen.
Modern och mannen krävde nu att flickan skulle sköta sig om hon skulle få följa
med på fjällsemestern påsken 2001. När påsken närmade sig konstaterade paret
att flickan inte uppfyllt kraven och därför inte fick följa med. Strax före
avresan upptäckte de att deras vin- och spritförråd på 60 – 70 flaskor var tömt
så när som på ett tiotal flaskor. Den 18 april anmälde flickan mannen för
sexuella övergrepp.
Paret
hade en god ekonomi och gjorde många semesterresor tillsammans med flickorna
och ibland även med goda vänner. Mannen drev tillsammans med sin bror ett
kiosk- och grillföretag och en målerifirma.
Efter
polisanmälan sköttes utredningen av en polisinspektör (AG) med stor erfarenhet
av att förhöra barn. Hon förhörde flickan vid tre av de fyra förhör som hölls med
henne. Polisinspektören hörde också övriga familjemedlemmar och vissa andra
personer. Hon vittnade vid rättegången i TR. Enligt hennes mening var flickans
berättelse mycket tunn, hon hade svårt att ge en sammanhängande bild, hon hade
svårt att svara och hon gav inga detaljer. Förhörsledaren fick uppfattningen
att flickan mådde dåligt, men att det inte behövde bero på sexuella övergrepp.
Enligt förhörsledaren gav inte förhören ett underlag som skulle hålla vid
domstolsprövning trots att det rörde sig om fyra förhörstillfällen. Normalt
brukade det räcka med ett förhör. Det tredje förhöret sköttes emellertid av en
annan förhörsledare (PB) som saknade erfarenhet av att förhöra barn. Under
detta tredje förhör berättade flickan mera. Polisinspektören AG har granskat
förhöret och anser att det innehåller ledande frågor. Flickan fick mycket hjälp
av PB och hon förstod vilka svar denne ville ha.
Polisinspektören
AG berättade också att flickans far engagerat sig på ett besvärande sätt och
genom påstridighet och ständig kritik stört utredningen. Enligt henne verkade
det ibland som om han handlat mera i egen sak än i dotterns. Utredningen tog
ovanligt lång tid men det berodde till stor del på att flickan hade svårt att
lämna uppgifter om vad som hänt.
När
mannen fick klart för sig vad anmälan gällde begärde han omgående att åklagaren
skulle uppdra åt polisen att göra en teknisk undersökning av hans mobilsamtal
under den vecka våldtäkten sades ha ägt rum. Han befann sig på en ö i
skärgården under den aktuella veckan och menade att detta gick att bevisa genom
att telefonoperatören lämnade uppgifter om vilka master hans samtal kopplats
upp emot. Det visade sig emellertid att operatören Vodaphone hunnit radera
dessa uppgifter som gällde samtal 19 månader tidigare. Däremot gick att få fram
samtalslistor, som visade att mannen telefonerat flitigt.
Enligt
TR:s referat beskriver flickan inledningsvis sina och systerns allt sämre
förhållande till mannen. Hon säger sig också ha svikits av modern, sin far och
andra vuxna i sin närhet. Därefter kommer hon in på anklagelserna mot mannen
och berättar om två tillfällen under augusti och september 2000 när mannen
skulle ha utsatt henne för otillbörlig beröring. Dessa händelser skulle kunna
rubriceras som sexuellt ofredande, men de har jämförelsevis lågt straffvärde
och kan inte vare sig bevisas eller motbevisas. De spelar därför föga roll
under den fortsatta rättsprocessen. Annorlunda ligger det till med den tredje
händelsen, som enligt flickan ägde rum i hemmet några dagar före jullovet 2000
eller strax före den 8 december, då hon blev intagen på sjukhus för akut
alkoholförgiftning. Förmodligen var det onsdagen den 6 december. Hon var ensam
hemma och satt i TV-rummet när mannen kom in. Han grälade på henne, hon blev
ledsen och drog sig in i sovrummet, mannen följde efter, gjorde närmanden och
drog ner henne på sängen. Mannen satte sig på hennes högra ben och tryckte ut
det andra benet. Därefter drog han ned hennes jeans till knäna och trosorna
till strax ovanför knäna. Därpå trängde han in i henne ”5 – 6 cm”, gjorde
samlagsliknande rörelser under några sekunder, varefter ”han reste sig och
lämnade rummet”. Han fick inte utlösning.
Härutöver
berättar flickan att hon ”mått dåligt efter händelserna, att hon inte berättat
för någon vad som hänt och att hon egentligen inte ville anmäla mannen,
eftersom hon inte ville förstöra livet för sin mor och lillebror”. Hon säger
också att både systern och fadern vid tiden för polisförhören pressat henne att
berätta detaljer för förhörsledarna ”om det skall bli något av detta”. Flickan
säger sig också vara medveten om att hon i olika förhör lämnat olika uppgifter
om dels vem som våldtagit henne, dels om hon blödde eller inte, dels hur många
våldtäkter hon utsatts för. Vid något tillfälle hade hon talat om 3 – 4 gånger.
Hon anser sig inte ha någon bra förklaring till varför hon lämnat olika
uppgifter och inte heller till varför hon väntade så länge med att anmäla
mannen.
Flickan
skrevs ut från sjukhuset den 9 december och skulle egentligen följa med sin far
hem men vägrade och insisterade på att få komma hem till modern och mannen.
Skälet skulle vara att hon vid den tidpunkten hade dåliga relationer med sin
far.
Mannen
beskriver sin svåra situation som styvfar till flickorna. Han kunde inte
samarbeta med deras far och modern orkade inte ta strid med flickorna när de
kommit upp i tonåren. De var vana att göra som de ville och ansåg att han inte
kunde bestämma över dem eftersom han inte var deras far. Något år efter det att
den äldre flickan flyttat hemifrån började problemen med den yngre och dessa
förvärrades under åren 2000/2001.
Mannen
anser att den yngre flickans anmälan om sexuella övergrepp var en ren
hämndaktion för att hon inte fick följa med på fjällresan våren 2001. Vad
gäller den påstådda våldtäkten som sades ha ägt rum den 6 december 2000 befann
sig mannen på en ö i skärgården den aktuella veckan och utförde målningsarbeten
tillsammans med en arbetskamrat. Ön har färjeförbindelse med fastlandet och
ligger c:a tio mil från mannens bostad. De telefonlistor han fått från
operatören styrker hans uppgifter. Dessutom hade han tagit ledigt från sitt
vanliga extraarbete på Åby travbana den 7 december, då han befann sig på ön.
Han bodde ihop med arbetskamraten i en sjöbod och kunde inte lämna ön utan
dennes vetskap. Mannen menar att anklagelserna är orimliga också med tanke på
att den aggressiva flickan genast skulle ha anmält honom vid minsta försök till
sexuellt närmande.
Flickans äldre syster berättade på samma sätt som flickan själv om
kontroverserna med mannen. Hon sade också att hon och systern aldrig haft något
gott förhållande sinsemellan, att mannen aldrig ofredat henne sexuellt och att
hon aldrig sett mannen slå systern. Vad gäller de rykten om våldtäkt mm som
gick i skolan försökte hon tala med flickan om saken, men fick olika svar varje
gång och blev slutligen arg på henne för att hon inte berättade sanningen.
Systern ger även andra exempel på att flickan under årens lopp ljugit om vissa
saker. När flickan sedan kom med antydningar om att mannen gjort något mot
henne ville hon först inte tro på det, men ändrade sig efter att flickan kommit
hem till henne och berättat mera. Hon hade dock aldrig sett att mannen ofredat
hennes syster på något sätt.
Vad
gäller flickans far framgick av
förhöret att hans dåvarande sambo hade en närmare och mera förtrolig kontakt
med flickan än vad han själv hade och att han i huvudsak fått sina uppgifter
från sambon. Det framgick också att han och mannen inte hade något gott
förhållande. Fadern berättade att flickan efter julen 2000 mådde mycket dåligt
och att han och flickans mor kallades till möte i skolan på grund av ryktena om
våldtäkt. Flickan hade dock aldrig talat direkt med honom om saken och aldrig
sagt att mannen våldtagit henne. Fadern betonade att flickan aldrig ljugit för
honom och att hon är mycket trovärdig.
Faderns sambo berättade att hon förstått att något hänt flickan
redan då det i början av 2001 bestämdes att hon skulle bo hos dem varannan
vecka.
Flickan
var självdestruktiv och besviken på fadern för att han inte tagit henne från
modern och mannen. Hon ville inte tala med fadern och han fick inte komma nära
henne. Under en biltur med sambon berättade flickan en del och sambon förstod
då genast vad som hänt och vem som var den skyldige. Flickan hade dock inte
sagt detta och inte heller sagt att det rörde sig om våldtäkt, men sambon
förstod ändå. Hon sade sig också ha förstått detta långt dessförinnan och ansåg
att det var självklart att det rörde sig om en våldtäkt. Redan då, dvs. sent på
hösten 2000 eller början av 2001, var sambon ”till hundra procent” säker på att
mannen var gärningsman. Sambon anser sig vara ”en god personkännare” och insåg
att flickan var självmordbenägen och att hon inte fick lämnas ensam. Sambon tog
därför ledigt från sitt arbete ett halvår för att passa flickan. Hon orkade
dock inte med situationen utan separerade från fadern och tappade sedan
kontakten med flickan för en tid.
Kuratorn vid ungdomsmottagningen berättade att flickan kom till
mottagningen den 18 april 2001 för att göra ett graviditetstest och frågade i
samband därmed om man kunde göra en anonym anmälan om våldtäkt. Flickan sade
att det hänt för fyra månader sedan och att mannen var gärningsman. Hon var
ensam hemma och tittade på TV i väntan på några kamrater. Hon mådde dåligt vid
besöket hos kuratorn och hade svårt att berätta hur det gått till.
Kuratorn
fick inte säga något till någon annan eftersom flickan inte ville skada sin mor
och lillebror. När kuratorn förklarade att hon var skyldig att gå vidare med en
sådan sak sade flickan att hon hellre tog livet av sig än att familjen skulle
få veta vad som hänt. Kuratorn fick senare veta att flickan druckit sig berusad
samma kväll eller påföljande dag och hittats av några nattvandrare som såg till
att hon kom till sjukhus.
Modern
beskrev hur flickan förändrades under våren 2000, bröt med gamla kamrater,
ändrade klädstil och uppträdde provocerande, särskilt gentemot mannen.
Relationen mellan dem var fylld av gräl och kontroverser. Flickan vägrade att
finna sig i de regler mannen och modern ställde upp för henne. Det kom signaler
från skolan om att flickan hade problem även där. Flickans far ringde ofta och
anklagade modern för att vara en dålig mor och påstod att hon var psykiskt sjuk.
Modern berättade att flickan själv fick disponera sitt barnbidrag. Detta
sattes in på ett konto till vilket modern förvarade bankomatkortet i sin
handväska. Vid ett tillfälle kom flickan och ville ha kortet för att ta ut
pengar till köp av ett par byxor. Modern letade i handväskan, men kunde inte
finna kortet och flickan grälade då på henne för att hon slarvat bort det.
Modern frågade flickan flera gånger om hon visste var kortet fanns men hon
försäkrade att hon ingenting visste. Modern gav då flickan 800 kronor kontant.
När
mannen fick höra talas om saken blev han misstänksam och paret kontaktade
banken och fick listor på uttag från kontot. Det visade sig att det gjorts
uttag som modern inte kände till. Hon visade listorna för flickan och sade att
banken videofilmar alla uttagskunder. Då erkände flickan att hon tagit kortet
ur moderns handväska och hämtat ut pengarna. Hon sökte förklara sitt
handlingssätt genom att säga något om att hon gjort det ”för att slippa bli
hämtad av en man i skolan”.
Vad
flickan berättar om mannens uppträdande mot henne och systern är inte sant. Det
finns också många andra exempel på att hon ljugit tidigare.
När
det började gå rykten i skolan om våldtäkt tog modern med sig flickan på en
biltur för att i lugn och ro tala om saken. Flickan sade då att det inte var
någon fara och att det gällde en man som låg på sjukhus och skulle flytta till
Stockholm.
Även
modern beskriver händelserna den 8 och 9 december 2000 när flickan blev intagen
på sjukhus för alkoholförgiftning och hämtades av sina föräldrar. Flickan
insisterade då på att följa med modern hem och vistades mestadels hos henne och
mannen under den följande tiden fram till dess hon gjorde anmälan. Det blev så,
trots att de bestämt att hon skulle vara hos sin far varannan vecka. Enligt
modern är det inte troligt att flickan skulle vilja bo under samma tak som
mannen om hennes anklagelser om våldtäkt varit sanna. Hon tror att dessa var en
hämndaktion från flickans sida.
En väninna till familjen som tidigare varit sambo med moderns bror och känner
familjen väl berättade att flickan i början hade en bra relation till mannen,
men att förhållandet urartade när hon kom upp i tonåren och det började sättas
gränser för hennes uppförande.
Väninnan
har aldrig hört eller förstått att mannen skulle ha trakasserat flickan eller
hennes mor. Väninnan och hennes familj har gjort många semesterresor
tillsammans med mannen, modern och flickorna. I juni 2000 var de i Spanien
tillsammans under fyra veckor och hon lade då märke till flickans förändrade
uppträdande. Det uppstod många konflikter med henne, hon krånglade på alla
sätt, provocerade och tjurade. Hon ville ha all uppmärksamhet, det var ingen
normal tonårsrevolt. Vid ett tillfälle framförde flickan lögnaktiga
beskyllningar mot väninnans son i syfte att ställa till gräl. Flickan har
ständigt ljugit om vardagliga ting även när det varit uppenbart att hon ljög. Ingen av flickorna har sagt något om
att mannen skulle ha slagit dem. Hon tror att flickan ljuger om våldtäkten.
Väninnan anser att det är synd om flickan. Hon har uppenbarligen inte mått bra
och något har antagligen hänt henne.
Mannens bror sade att han vet att mannen och hans arbetskamrat var
på ön för att utföra måleriarbeten 4 – 8 december 2000. Han vet också att de
inte pendlade utan bodde på ön. Den 6 december fyllde hans dotter år.
Familjerna brukade alltid fira födelsedagar tillsammans, men den här gången var
varken mannen eller modern med. Mannen befann sig på ön och flickans mor
arbetade i en kiosk som han drev tillsammans med mannen. Däremot var parets
lille son med tillsammans med sin farmor.
Brodern
vet att mannen sedan många år arbetade extra på Åby travbana på torsdagarna.
Arbetskamraten intygade att han och mannen arbetade på ön i december
2000. De bodde på ön och pendlade inte. Såvitt han mins berättade mannen att
han var anklagad för våldtäkt. Han minns att de då satt på färjan till eller
från ön men han minns inte när det var.
Slutligen
hördes även förhörsledaren AG som
vittne. Hon beskrev sina intryck och tvivel rörande flickans berättelse på det
sätt som framgår av avsnitt 1.2. Förundersökningen. Hon har hållit förhör med
mannen, flickans far, mor, syster och faderns tidigare sambo. Hon har ingen
åsikt om mannen och kan inte bedöma om flickans tunna berättelse beror på att
hon försökte skydda någon.
TR
konstaterar att flickans berättelse präglats av osäkerhet och finner det
märkligt att hon först vid det tredje förhöret den 10 oktober 2002, dvs. nästan
två år efter den påstådda våldtäkten, kunde förmå sig att berätta någotsånär
detaljerat om händelsen. Det kan enligt TR inte bortses från att förhöret
innehöll ledande frågor och tillrättalägganden från förhörsledarens sida.
Vidare hade hon inför detta förhör enligt egen uppgift uppmanats av fadern och
systern att berätta flera detaljer ”om det skall bli något av detta”. Det kan
inte heller bortses från att hon flera gånger ändrat sin berättelse, skriver TR
och anför som exempel härpå hennes olika uppgifter om huruvida hon blödde eller
ej efter det påstådda samlaget. Vidare hade hon i samma förhör uppgett att
mannen ofredat henne 3 – 4 gånger och att det var samlag varje gång. Hon har
senare bestämt sig för ett samlag. Hennes beskrivning av hur samlaget gått till
är också ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt.
Med
hänsyn till vad som framkommit om mannens arbete på ön under den vecka samlaget
påstås ha ägt rum framstår det inte heller som troligt att han utan
arbetskamratens vetskap lämnat ön, kört de c:a tio milen till hemmet och där
utfört övergreppet för att senare samma kväll eller natt återvända till ön.
Härutöver förekommer flera motstridiga uppgifter från flickan, bl a i de brev
hon skrivit, som medför starka tvivel på hennes trovärdighet. Vad förhörsledare
AG uppgett är även det ägnat att medföra ännu starkare tvivel om flickans
trovärdighet. Det får vidare konstateras att de uppgifter som åklagarens
vittnen lämnat har sin grund i vad flickan berättat och utgör slutsatser om
hennes trovärdighet. Åklagaren har i övrigt inte åberopat något som stöder
flickans uppgifter. Enligt TR:s mening kan flickan mycket väl ha varit utsatt
för någon form av sexuella övergrepp, men hennes uppgifter har inte varit
sådana att de kan läggas till grund för fällande dom. Det kan således inte
anses ställt utom rimligt tvivel att mannen handlat mot henne så som åklagaren
påstår, varför åtalet i sin helhet skall ogillas.
Två
nämndemän förklarade sig från domen skiljaktiga och anför att vad flickan
berättat framstår som trovärdigt och att det saknas anledning att inte fästa
tilltro till henne. Med hänsyn härtill finner de det styrkt att mannen handlat
så som åklagaren påstår. De två första gärningarna bedömer de som sexuellt
ofredande och den tredje som sexuellt utnyttjande av underårig.
Vid
hovrättsförhandlingarna hördes samtliga förhörspersoner på nytt med undantag av
arbetskamraten och förhörsledaren AG, vilkas vittnesmål tillhandahölls genom
uppspelning av de bandupptagningar som gjorts av TR. De hörda personerna
berättade i huvudsak på samma sätt som i TR. Utöver dessa personer hördes också
förhörsledaren PB och en läkare som specialiserat sig på sexuella övergrepp på
och misshandel av barn. Parterna åberopade också skriftlig bevisning.
Videoupptagningar av förhöret den 10 oktober 2002 spelades upp i Hovrätten.
Förhörsledaren PB berättade att han blivit ombedd av förhörsledaren AG
att hålla förhör med flickan därför att AG inte fått fram de uppgifter som
behövdes(!) Vid förhöret kunde han gå direkt in på vad som hänt eftersom det
hållits tidigare förhör. Enligt PB kändes flickan trovärdig.
Läkaren uppgav att sexuella övergrepp mot barn alltid är
skadliga särskilt om de sker inom familjen. De leder ofta till förändrat
beteende t ex i fråga om osäkerhet, annorlunda klädval och självdestruktion.
Barn som utsätts för övergrepp av utomstående har ofta lättare att berätta om
det än om övergreppen skett inom familjen.
Hovrätten
konstaterar att flickan i Hovrätten berättat på i allt väsentligt samma sätt
som i TR och under förhöret den 10 oktober 2002. Hon synes i det förhöret ha
lämnat sina uppgifter utan att några ledande frågor ställts till henne och
verkar ha blivit mycket illa berörd av det hon berättat om. Hennes berättelse i
Hovrätten har inte präglats av någon osäkerhet. Hon har klart och redigt
redogjort för vad hon menar har hänt. Flickans uppgifter har framstått som
trovärdiga och huvudsakligen i överensstämmelse med vad hon berättat i de tidigare polisförhören,
även om uppgifterna då inte var så detaljerade. Uppgifterna strider inte heller
mot vad hon enligt kuratorn på ungdomsmottagningen berättat för henne. Vidare
har flickan i Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter
som TR funnit märkliga. Så har hon t ex förklarat sina olika uppgifter om
huruvida hon blödde eller inte med att hon kan ha förväxlat detta med sin
menstruation.
Vidare
får anses belagt genom utredningen att mannen behandlat de båda styvdöttrarna
på ett så auktoritativt (Hovrätten menar troligen auktoritärt) och ibland
aggressivt sätt att de valt att inte längre bo kvar hos honom och modern.
Enligt
Hovrätten har mannen framstått som märkligt oberörd av de anklagelser som
riktats mot honom. Han har emellertid till sitt försvar åberopat dels att han
skulle ha alibi för kvällen den 6 december 2000, dels vissa brev med
antydningar om att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan
och att hon visat tecken på förändrat beteende redan före de påstådda
övergreppen.
I
fråga om alibi påpekar Hovrätten att arbetskamraten vid förhöret i Hovrätten
varit säker på att mannen vid färjeturen från ön sagt att han var misstänkt för
våldtäkt. Mer än en sådan färjetur har de enligt arbetskamraten inte företagit
tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av mannen förlagts till den 7 december
(Hovrätten menar troligen den 8 december) 2000 och det inte framkommit några
uppgifter om våldtäkt vid denna tidpunkt kan några andra slutsatser knappast
dras än att färjeturen skett vid något annat, senare tillfälle eller att mannen
redan då kände behov av att skaffa sig någon form av alibi.
Vad
beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är de av tämligen diffus
karaktär och kan inte läggas till grund för några slutsatser i huvudsaken.
Två
yrkesdomare var skiljaktiga och anförde att de delar majoritetens uppfattning
att flickans uppgifter i Hovrätten och i det videoinspelade förhöret varit
trovärdiga och att hon lämnat trovärdiga förklaringar till de omständigheter
som TR funnit märkliga. Genom utredningen har dock framkommit omständigheter
som är ägnade att inge tvivel om riktigheten i hennes uppgifter.
I
utredningen förekommer ett antal odaterade brev och anteckningar som flickan
skrivit. Där uttrycker hon sig på ett sätt som talar för att någon annan än
mannen kan ha utsatt henne för någon form av övergrepp. Trots viss osäkerhet
beträffande dessa brev och anteckningar går det inte att bortse från denna
möjlighet.
Ytterligare
en omständighet som är ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt är flickans
uppgifter om hur samlaget den 6 december 2000 gått till. Beträffande denna
händelse kan inte heller mannens underbyggda uppgifter om att han befann sig på
ön lämnas utan avseende.
Utredningen
visar att flickan ändrat sitt beteende och gett signaler om att något var fel
redan sommaren 2000, d.v.s. före de påstådda övergreppen. Slutligen måste också
beaktas att det kan ha funnits motiv för flickan att lämna felaktiga uppgifter.
Utredningen ger belägg för att det rådde ett spänt förhållande mellan dem.
”Sammantaget
finner vi att de redovisade omständigheterna innebär att flickans uppgifter
inte kan läggas till grund för fällande dom.”
Den
enda bevisning åklagaren, kammaråklagare Gunilla Friberg, åberopar är förhör
med flickan samt vittnesförhör med hennes syster, far, dennes sambo samt
kuratorn vid ungdomsmottagningen. Inget av vittnena har hört eller sett något av de påstådda övergreppen eller något
i direkt anslutning till dem. Deras uppfattning om vad som hänt är helt och
hållet baserad på vad flickan berättat för dem och hur de upplevt hennes
berättelse. Någon husrannsakan hos mannen och modern tycks inte ha företagits
trots att en sådan kunnat innebära fynd av material, t ex barnpornografi, som i
någon mån gav stöd för åtalet. Det finns heller inga uppgifter om huruvida
mannen förekom i belastningsregistret. Även ett vittnespsykologiskt utlåtande
om flickans trovärdighet saknas, liksom läkarundersökning. Med tanke på vad
flickan själv och vittnena berättar om hennes uppenbara beteendestörningar hade
sakkunnigutlåtande om hennes hälsotillstånd varit önskvärt.
Till
dessa brister i förundersökningen kan läggas att ingen kontakt tycks ha tagits
med skolan. Skolpersonalens uppfattning om flickan och de rykten som sägs ha
cirkulerat i skolan kunde också vara av värde för utredningen. Även kamraternas
uppfattning borde ha inhämtats. Flickans mor intervjuade långt senare några
kamrater som berättade att flickan redan i tolvårsåldern hade spritt ut rykten
om att hon blivit våldtagen. Modern bandade intervjun med kamraterna.
Den
kanske mest anmärkningsvärda bristen i förundersökningen är dock en annan. När
flickan anmälde övergreppen till kuratorn den 18 april 2001 sade hon att hon
satt hemma och väntade på några kamrater den eftermiddag eller kväll då den
påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Åklagaren tycks emellertid inte ha gjort
något försök att efterforska dessa kamrater, trots att de vid rättegången kunde
ha blivit åklagarens stjärnvittnen. De hade kunnat berätta att när de kom fann
de flickan upplöst i tårar eller något liknande, kanske kunde hon ha sagt något
om vad som hänt, kanske kunde de ha sett en skymt av mannen. Om flickan varit
mycket upprörd när de kom är det troligt att de kommit ihåg händelsen.
Varför
åklagaren inte brytt sig om de kanske enda vittnen som verkligen kunde ha
styrkt flickans berättelse är svårt att förstå. Att det skulle röra sig om ett
simpelt förbiseende verkar inte sannolikt.
Det
framgår av broderns vittnesmål att ett av
hans barn hade födelsedag den 6 december och att parets sexårige son var
med tillsammans med sin farmor. Modern kunde inte vara med eftersom hon
arbetade hela kvällen. Farmodern bör ha hämtat pojken och senare följt honom
hem till parets bostad. Hon hade kunnat göra någon iakttagelse av betydelse för
åtalet och borde därför ha hörts som vittne. Ingeting tyder emellertid på att
hon blivit kontaktad, vilket vi ser som ytterligare en brist i förundersökning.
Förundersökningen
omfattar fyra förhör med flickan hållna 2001-05-07, 2001-10-08, 2002-10-10
(utskriften är daterad 2002-10-15) samt 2003-02-03. Efter det andra förhöret
vände sig förhörsledaren till åklagaren och föreslog att förundersökningen
skulle läggas ned eftersom flickans uppgifter enligt hennes bedömning inte
räckte för åtal. Hon kontaktade också mannen och sade att hon inte trodde på
flickan och föreslog en duktig försvarsadvokat åt honom. Åklagaren hade själv
inte hållit något förhör med flickan och hade knappast någon egen välgrundad
uppfattning om hennes trovärdighet. För den sakliga bedömningen var hon
beroende av förhörsledaren, som hon visste var mycket erfaren. Trots detta
beslöt åklagaren att fortsätta förhören men bytte ut en erfaren förhörsledare
mot en oerfaren sådan. Man kan fråga sig varför. Om hon av någon anledning
ville fortsätta vore det mera naturligt att anlita en ännu erfarnare
förhörsledare och kanske också psykologisk expertis.
Det
är mycket tveksamt om det är lämpligt att hålla så många som fyra förhör med en
målsägande, särskilt om de hålls med långa mellanrum. Målsäganden får tid att
känna sig för, korrigera sina misstag, förstå vad förhörsledaren är ute efter
och i godan ro repetera en alltmer detaljerad och motsägelsefri historia. I det
här fallet hade målsäganden dessutom hjälp av sin far och syster, som synes ha
agerat intensivt i bakgrunden.
Vid
rättegången i TR säger flickan att hon ”sedan något år tillbaka läst en del
böcker om hur det går till i rättegångar om sexuella övergrepp”. Det är inte
osannolikt att dessa studier inleddes under den långdragna förhörsperioden och
bidrog till att hon med hjälp av en ny förhörsledare kunde prestera en
någorlunda sammanhängande och begriplig berättelse.
Man
kan fråga sig vilka motiv åklagaren hade för att gå emot förhörsledarens råd att
lägga ned utredningen. En tänkbar förklaring kan vara att åklagaren på ett
tidigt stadium förstått att flickan ljög, men ändå gick vidare därför att hon
inte ville låta ett tillfälle att få ännu en man dömd gå sig ur händerna. Det
gällde då att inte gräva för djupt eftersom det då kunde komma fram uppgifter
som visade att flickan inte talade sanning. Istället satsade åklagaren på en
trovärdighetsbevisning i vetskap om att inga skäl då behövdes.
Såväl
flickan själv som flera vittnen framhåller att hon tidvis eller under hela den
aktuella perioden mådde dåligt eller mycket dåligt. I materialet finns
uppgifter om självmordsförsök som dock inte tycks ha lett till några skador.
Likaså framgår att hon vid flera tillfällen supit sig redlöst berusad och att
hon är mycket konfliktbenägen.
Förhållandet till modern och till den yngre brodern beskriver modern som
närmast fientligt. Relationerna till fadern och systern var tidvis krisartade.
När hon under en kortare period vistades hos farmodern uppstod en konflikt även
med henne. Av brev och anteckningar framgår att hon också hade konflikter med
kamrater. Mannen och modern anser henne vara intelligent och hon klarade också
skolarbetet bra fram till dess hennes beteendestörningar tog sin början.
Flickan fullgjorde aldrig sin skolplikt. Flera vittnen framhåller att hon
ibland eller ofta ljög. Själv ger hon flera exempel på den saken i TR:s referat
av hennes vittnesmål. Ett exempel är hennes kommentar till de rykten som gick i
skolan om att hon blivit våldtagen och gjort abort. ”Detta var inte sant”,
skriver TR ”men målsäganden tyckte sig inte kunna tala om att det inte var sant
eftersom ingen därefter skulle tro på vad hon sade”. Hon övergår därpå
omedelbart till att beskylla systern för att vara upphov till dessa rykten, men
medger också att hon vid ett samtal med systern svarat ja på frågan om hon var
gravid, fast detta inte var sant. Flickan tycks ha haft tillfälliga kontakter
med läkare och psykolog, men någon egentlig behandling verkar inte ha kommit
tillstånd.
Det
påpekas på några ställen i materialet att hennes beteendestörningar började på
allvar under våren 2000 och således inte kan ha varit en följd av de påstådda
övergreppen. Själv förklarar hon saken med att hon ville bli det som mannen och
modern ”inte ville att hon skulle bli”. Även flickans äldre syster uppvisade
mycket likartade beteendestörningar i samma ålder. Även systern lämnade skolan
innan hon fullgjort skolplikten. I hennes fall har det dock aldrig varit tal om
några sexuella övergrepp.
Vi
menar att dessa förhållanden sammantagna tyder på en psykisk störning hos
flickan. Vi tycker oss kunna se en tendens inom rättsväsendet att söka förklara
psykiska störningar hos unga flickor med att de blivit utsatta för sexuella
övergrepp. I de fall där flickan falskeligen anklagar någon för sådant blir
synen på fallet skev från början. Man förutsätter vanligen underförstått ett
orsakssamband och håller för troligt att orsaken finns eftersom dess verkan är
uppenbar. Flickan betraktas som ”brottsoffer” redan innan förundersökningen
avslutats och innan domstol prövat frågan om brott blivit begånget. För den som
betraktar dessa rättsfall med öppna ögon blir det däremot tydligt att
anklagelser om sexuella övergrepp inte sällan framstår som ett symptom bland
andra på unga kvinnors psykiska ohälsa.
I
ett yttrande daterat 2006-02-23 över ett annat rättsfall skriver professorn i
neurovetenskap vid Lunds universitet Germund Hesslow bl a följande:
-
- -
”Det
är sedan länge en utbredd tro att sexuella övergrepp kunde ge upphov till
psykiska skador i form av ätstörningar, depression, posttraumatiska
stressyndrom mm. Även här har vetenskapen ändrat uppfattning.
- - -
De psykiska skadorna av sexuella övergrepp är troligen ganska små och
fokuserade.”
-
- -
I
en artikel i Juridisk Tidskrift 2006-07 nr 2 med titeln ”Felaktigt dömda –
några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt”
redovisar HD:s dåvarande ordförande, justitierådet Bo Svensson, några intryck
av rapportens genomgång av elva mål, där de dömda männen beviljats resning. De
flesta av dessa fall handlar om sexualbrott. Bo Svensson skriver bl a:
- - -
”Jag tycker mig kunna skönja ett mönster i de åtta fallen. En flicka eller en
ung kvinna – för det handlar sällan om pojkar eller unga män; bara ett av
fallen har en manlig målsägande – är nedstämd och har problem såväl i hemmet
som i skolan. Hennes tillstånd uppmärksammas och olika myndigheter kopplas in.
Insatser görs för att flickan ska må bättre. Dessa blir alltmer omfattande och
behandlingen drar ut på tiden, men trots alla ansträngningar mår flickan
fortfarande dåligt.
- - -
Behandlingspersonalen hör sig försiktigt för om hon haft någon sexuell
erfarenhet som hon upplevt som negativ. Flickan svarar undvikande men upptäcker
att behandlingspersonalen får ett helt annat och nytt intresse för henne om hon
antyder att hon blivit utsatt för något sexuellt övergrepp. Nu är bollen i
rullning, behandlingspersonalen kräver att få höra detaljer, flickan har svårt
att stå emot och när hon lämnar närmare uppgifter om det uppgivna övergreppet
kopplas polisen in. I detta läge är det svårt för flickan att ta tillbaka sina
uppgifter. När uppgifterna är påhittade lever lögnerna sitt eget liv och
flickan kan ibland inte skilja på dikt och verklighet.”
- - -
Vi
har granskat en utskrift av det tredje polisförhöret och ger nedan några
synpunkter på dess innehåll.
Förhöret
genomfördes cirka två år efter de påstådda händelserna och omfattar alla tre
åtalspunkterna. Det är helt inriktat på att frambringa en begriplig och
detaljerad beskrivning av händelseförloppen. Kontrollfrågor med syfte att testa
sanningshalten i flickans uppgifter saknas med ett möjligt undantag, som dock
inte följs upp. Flickans svar är ofta otydliga, vilket tvingar förhörsledaren
att gå in och försöka reda ut saken.
De
detaljerade beskrivningar som växer fram under förhöret är således i stor
utsträckning resultatet av flickans och förhörsledarens gemensamma
ansträngningar. Förhörsledaren får ofta bekräftelse av flickan genom att hon
nickar eller säger ”mm”. Hans sammanfattande och klargörande inpass blir
särskilt omfattande i den del av förhöret som handlar om den påstådda
våldtäkten. Flickans förmåga att erinra sig detaljer i de händelseförlopp hon
berättar om är förvånande, särskilt med tanke på de detaljfattiga första
förhören. Hennes beskrivning av sitt eget agerande vid det tillfälle då
våldtäkten sägs ha inträffat är märklig på flera sätt. Hon ramlar och halkar
och hasar sig fram ”på rumpan” mot mannens och moderns sovrum. Något egentligt
försök att springa därifrån tycks hon inte ha gjort. Man frågar sig vad hon
hade i mannens sovrum att göra och varför hon inte begav sig till sitt eget rum
och låste dörren.
När
mannen kom in i rummet satt hon och tittade på TV men visade ingen förvåning
över hans plötsliga uppdykande, trots att hon rimligen kände till att han
arbetade och bodde på ön under veckan. När mannen började göra närmanden
reagerade hon tämligen lamt. Inte vid något tillfälle hotade hon mannen med
efterräkningar för att värja sig, t ex genom att säga ”Rör du mig talar jag om
det för mamma”, eller liknande. Inte heller försökte hon hänvisa till att
hennes kamrater kunde komma när som helst. Inför den påstådda våldtäkten låter
denna aggressiva och utagerande flicka sig behandlas som en hjälplös blunddocka
av en man som hon avskyr.
Vad
gäller händelseförloppet vid våldtäkten säger flickan att mannen drog ner
hennes jeans till ovanför knäna och trosorna till halva låret. Vi frågar oss om
det är möjligt att genomföra ett samlag när kvinnan har benen sammanpressade på
det sättet. Även beskrivningen av samlaget är besynnerlig och innefattar delvis
andra uppgifter än vad som framgår av TR:s dom. Så t ex säger flickan här att
hon inte vet om mannen fick utlösning.
En
viktig detalj som kan utläsas av förhöret är att den påstådda våldtäkten skulle
ha ägt rum onsdagen den 6 december 2000. Det framgår av förhörsledarens
hänvisning till denna uppgift i tidigare förhör och flickan gör inga
invändningar. Dessutom framgår av hennes berättelse att hon åt kvällsmat
tillsammans med modern när denna kom hem vid midnatt. Modern arbetade till sena
kvällen endast på onsdagar. Flickan säger att de åt tillsammans och pratade,
men att hon ingenting nämnde om vad som hänt tidigare under kvällen. Det verkar
föga sannolikt att hon kunde uppträda så oberört bara några timmar efter
våldtäkten liksom att modern inte skulle ha märkt att något var på tok.
En
annan detalj bidrar till att ytterligare understryka förundersökningens
brister. Flickan säger att hon efter det första fallet av sexuellt ofredande
begav sig hem till sin bästa väninna Lisa och berättade för henne vad som hänt.
Denna Lisa hade kunnat bli ett viktigt vittne för åklagaren men ingenting tyder
på att hon blivit kontaktad. Vi frågar oss varför.
En
annan viktig detalj är hur mannen kunde veta att flickan var ensam hemma just
denna kväll. Skulle han ha tagit lastbilen och kört de tio milen till hemmet
för att där snabbt våldta flickan och sedan återvända till ön innan
arbetskamraten hunnit märka att han varit borta, så måste han vara säker på att
hon var ensam hemma. Enda möjligheten att förvissa sig om den saken vore att
ringa och fråga flickan, men något sådant samtal nämner hon inte. Ironiskt nog
framgår av telefonlistorna att mannen faktiskt ringde hem under kvällen, men
påringningen var ett misstag och varade endast några sekunder. Ingen hann
svara. Mannen sökte sin sambo och glömde för ett ögonblick bort att hon
arbetade i kiosken men kom på det samtidigt som signalen gick fram.
Enligt
vår mening ger gärningsbeskrivningen intryck av att vara en
efterhandskonstruktion utan verklighetsbakgrund. Alltför många detaljer
framstår som besynnerliga, medan andra som vore naturliga i sammanhanget saknas
helt.
Vittnesmålen
förefaller i stort sett tala för sig själva och behöver knappast någon utförlig
kommentar. Vi vill emellertid föra fram några synpunkter.
Inget
av vittnena har sett eller hört något av de påstådda övergreppen eller något i
direkt anslutning till dem. Flera vittnen betonar och ger även exempel på att
flickan ofta eller ibland ljuger. Särskilt systerns vittnesmål förefaller i det
avseendet besvärande för flickans trovärdighet eftersom hon trodde på att
flickan blivit våldtagen av mannen och själv hade en fientlig inställning till
honom. Även förhörsledaren AG:s vittnesmål ger i sak uttryck för starkt tvivel
på flickans trovärdighet. AG har under tre förhör med flickan och förhör med
övriga vittnen kunnat göra en professionell bedömning på ett sätt som ingen
annan kunnat göra. Hon är en opartisk bedömare med stor erfarenhet av förhör
med barn. Förhörsledaren PB har däremot en betydligt svagare grund att stå på
när han uttalar att flickan ”kändes trovärdig”.
Faderns
vittnesmål förefaller ha mycket begränsat värde för utredningen. Han är sedan
lång tid tillbaka fientligt inställd till mannen och modern och har dessutom
knappast talat med flickan själv utan verkar ha fått information från sin
sambo. Denna kvinnas vittnesmål är påtagligt naivt. Hon medger att flickan inte
lämnat några bestämda uppgifter om vad saken gällde men anser sig ändå ha
förstått alltsammans. Hon ställer upp på flickans halvkvädna visor och fyller i
alla luckor med sina egna förställningar utan minsta spår av försiktighet. Att
flickan hade en god relation till denna kvinna är inte förvånande.
Väninnan
till familjen betonade kanske starkare än någon annan att flickan ständigt
ljuger och det även när det är uppenbart att vad hon säger är lögn. Hon känner
familjen och flickorna väl sedan lång tid och hennes vittnesmål framstår som
ett av de viktigaste.
Läkaren
som vittnade i Hovrätten uttalar sig endast generellt. Hon gör ingen bedömning
av flickan eller av hennes trovärdighet.
Sammantaget
ger vittnesmålen inget stöd för flickans påståenden. De vittnen som säger sig
tro på henne har endast hennes egna, vaga uppgifter att stödja sig på. Flickans
allmänna trovärdighet torde utifrån vittnesmålen kunna bedömas som mycket låg.
Hennes trovärdighet vad gäller åtalet betvivlas uppenbart av den enda person
som verkligen kunde analysera hennes berättelse.
Vittnesmålen
ger enligt vår mening inget som helst stöd för åtalet.
2.5.1.
TR:s dom
I sin dom pekar TR på en rad omständigheter
som är ägnade att minska tilltron till flickans berättelse. Domskälen framstår
som naturliga slutsatser av vad som framkommit i utredningen och utgör
sammantagna en övertygande grund för friande dom.
En
detalj som inte hör till vanligheterna är att förhörsledaren i tre av de fyra
polisförhören med flickan ställt upp som vittne till mannens förmån.
Mot
bakgrund av vad TR anfört framstår de båda skiljaktiga nämndemännens
uppfattning som näst intill obegriplig. De gör heller inga försök att argumentera
för sin ståndpunkt utan skriver att ”Vad målsäganden berättat framstår som
trovärdigt och det saknas anledning att inte fästa tilltro till henne.” Att
TR:s majoritet i viktiga avseenden just påvisar sådana anledningar tycks ha
gått dessa nämndemän spårlöst förbi. Analys ersätts av verklig eller låtsad
känslosamhet inför den unga flickan.
2.5.2.
Hovrättens dom
Att byta TR:s dom mot Hovrättens kan
få läsaren att fråga sig om det verkligen handlar om samma mål. Flickans
berättelse har enligt Hovrätten inte präglats av någon osäkerhet, hon har
berättat klart och redigt, hon synes i det tredje förhöret ha lämnat sina
uppgifter utan att ledande frågor ställts, hennes uppgifter i det tredje
förhöret liksom i Hovrätten har framstått som trovärdiga.
Det
är knappast förvånande att flickan uppträder mer säkert i Hovrätten än hon
gjorde tidigare och att hennes berättelse nu framstår som klar och redig. Hon
har byggt upp och repeterat sin historia under fyra polisförhör och fått
ovärderliga upplysningar om dess brister i TR:s dom. Hon har också fått viss
rättegångserfarenhet och vana vid förhörssituationen. Vidare har flickan enligt
Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter som TR funnit
märkliga. Som exempel nämner Hovrätten att hon förklarat sina olika uppgifter
om huruvida hon blödde efter det påstådda samlaget med att hon kan ha förväxlat
det med sin menstruation. Vad gäller denna punkt hävdar flickans mor att en
sådan förväxling inte är möjlig, eftersom flickans menstruationsblödningar var
så kraftiga att hon tvingades medicinera för att dämpa dem.
Mannen
gav ett annat exempel på hennes förklaringar av besynnerliga omständigheter.
Flickan hade i tidigare förhör påstått att mannen våldtagit henne 3 – 4 gånger,
men bestämde sig senare för att det var en gång. Hon förklarade saken med att
hon hade kallat de två fallen av sexuellt ofredande för våldtäkt. Förklaringen
verkar föga övertygande särskilt med tanke på att hon läst böcker om
sexualbrottmål och då om inte förr bör ha lärt sig terminologin på området. Man
bör inte glömma bort att flickan inför Hovrättsförhandlingarna haft gott om tid
att tillsammans med sin energiske far gå igenom TR:s dom och hitta på möjliga
förklaringar till de uppgifter som TR funnit tvivelaktiga.
”Det
får vidare anses belagt genom utredningen”, skriver Hovrätten, ”att (mannen)
behandlat båda styvdöttrarna på ett så auktoritativt och stundom aggressivt
sätt att de valt att inte längre bo hos honom och modern.”
Den
8 december 2000 blev flickan intagen på sjukhus för akut alkoholförgiftning.
Dagen därpå hämtades hon av sina föräldrar och det var då bestämt att hon
skulle följa med fadern hem och bo hos honom varannan vecka. Hon vägrade
emellertid och insisterade på att få följa med modern hem. Under de följande
månaderna fram till anmälan vistades hon enligt mannen och modern i väsentligt
större utsträckning hemma hos dem än hos sin far. Hon hade således inte
särskilt mycket emot att bo tillsammans med mannen trots den påstådda
våldtäkten och det ”auktoritativa och ibland aggressiva” sätt han sägs ha
behandlat henne på.
Hovrätten
finner att mannen under förhandlingarna verkat märkligt oberörd av de
anklagelser som riktats mot honom. Mannens egen förklaring är att han var
fullständigt övertygad om att han skulle bli frikänd och därför såg
förhandlingarna mest som en formalitet.
Enligt
Hovrätten har mannen till sitt försvar åberopat dels att han skulle ha alibi för kvällen den 6
december 2000, dels vissa brev och anteckningar som flickan skrivit. Av dem
framgår att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan.
Dessutom pekar mannen på att flickans beteende förändrades redan före de
påstådda övergreppen.
”I
fråga om det angivna alibit” skriver Hovrätten, ”anmärker hovrätten att
(arbetskamraten) vid förhöret i hovrätten varit säker på att (mannen) vid
färjeturen från (ön) sagt att han var misstänkt för våldtäkt.
Mer
än en sådan färjetur hade de enligt (arbetskamraten) inte företagit
tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av (mannen) förlagts till den 7 december
2000 och det inte framkommit några uppgifter om våldtäkt vid den tidpunkten,
kan några andra slutsatser knappast dras än att färjeturen skett vid något
annat senare tillfälle, eller att mannen redan då kände behov av att skaffa sig
någon form av alibi. Vad beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är
de av tämligen diffus karaktär och kan inte läggas till grund för några
slutsatser i huvudsaken.”
Alibifrågan
är givetvis av avgörande betydelse för åtalet. Har mannen alibi för den 6
december bör rimligen flickans uppgifter i sin helhet kunna ifrågasättas.
Hovrätten antyder heller ingen annan möjlighet än att den påstådda våldtäkten
utfördes den 6 december. Genom resonemanget ovan förbigås emellertid helt
frågan om mannen hade alibi eller ej. Vad som sägs om att han skulle ha känt
ett behov av att skaffa sig ett alibi redan då och därför berättat för
arbetskamraten att han var misstänkt för våldtäkt är inte helt lätt att förstå.
Hur skulle ett sådant avslöjande kunna innebära att mannen fick ett alibi?
Cirka
en månad efter Hovrättens dom fick mannen ett brev från arbetskamraten där
denne skriver bl a följande:
”Efter
uppdatering i minnet kommer jag nu ihåg att (mannen) talade om för mig att han
var misstänkt för våldtäkt på sin styvdotter, detta var på sommaren 2001 i
Änggården, vi satt i bilen och pratade.”
- - -
Efter
att ha undvikit att redovisa någon bedömning av det alibi mannen åberopat
liksom av de omständigheter som förs fram av de skiljaktiga domarna, skriver
Hovrätten:
”Sammantaget
finner hovrätten att målsägandens uppgifter i förening med övrig utredning
utgör tillräcklig grund för att det skall anses vara tillförlitligt styrkt att
(mannen) gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda gärningarna.”
Som
framgår av tidigare avsnitt saknas helt bevisning som talar för att mannen kan
ha gjort sig skyldig till de påstådda övergreppen. Allt som finns är flickans
ofta otydliga och motsägelsefulla påståenden. Dessa har Hovrättens majoritet
funnit trovärdiga, trots att utredningen pekar i motsatt riktning. Någon annan
motivering för domen än att flickan befunnits trovärdig finns inte.
Följaktligen saknas också domskäl i egentlig mening. Vi har således att göra
med en fällande brottmålsdom utan vare sig bevis eller domskäl.
HD
har i ett antal domar uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i mål som rör
sexualbrott, (se bl a NJA 1991 sid 83, NJA 1992 sid 446, NJA 1993 sid 68 och
616). I dessa mål grundar sig ansvarspåståendet i allt väsentligt på
målsägandens uppgifter. En huvuduppgift för domstolen blir då att bedöma
trovärdigheten av dessa uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i
målet. Att målsägandens utsaga uppvisar vissa brister bör dock inte utgöra
något hinder för fällande dom. HD anger också vissa minimikrav för att en
utsaga skall kunna bedömas som trovärdig.
En
viktig fråga som dock inte tas upp av HD blir då i vilken utsträckning det är
möjligt att korrekt avgöra en persons trovärdighet i avsaknad av annan
bevisning.
Vi
har i tidigare skrifter och då främst i ”Lika inför lagen” kortfattat
diskuterat dessa frågor. Vi fann bl a att människors förmåga att korrekt bedöma
om en person talar sanning är dålig i de fall annan bevisning saknas. I studier
av sådana bedömningar visar det sig att resultaten inte avviker från slumpen.
Vi har också funnit att HD:s riktlinjer leder till att målsägandens ställning i
rättsprocessen blir mycket stark och den tilltalades ställning mycket svag.
Balansen mellan parterna förändras mycket påtagligt till målsägandens fördel.
Förändringen innebär enligt vår mening en avsevärd försvagning av den
tilltalades rättssäkerhet. Vi ska inte här upprepa diskussionen utan endast
komplettera den med ytterligare några synpunkter.
Av
det mål som diskuteras här framgår att en domare kan bedöma en person som
trovärdig utan att ange skäl för sin uppfattning och utan att ens nämna de
tungt vägande omständigheter som talar för en motsatt uppfattning.
Trovärdighetsbedömningen tycks då grundas på ett slags primärupplevelse av
samma karaktär som doft- och smakupplevelser. Den kan uttryckas och i någon mån
beskrivas men inte förklaras och motiveras. Dömandet förvandlas från att vara
en angelägenhet för förnuft och omdöme till att bli en fråga om känslointryck.
Den mödosamma analysen ersätts av intuition och känsla. Som vi sett i det här
målet besparas även åklagaren mycken möda i trovärdighetsmål. Åklagaren behöver
inte längre bevisa någonting. Beviskraven övervältras i stället på den
tilltalade, som efter lagakraftvunnen hovrättsdom tvingas försöka bevisa sin
oskuld.
En
annan följd av att kravet på rationella skäl bortfaller är att det på ett helt
annat sätt blir möjligt att hävda en uppfattning som man egentligen inte har.
Det går utmärkt att säga att en flicka är trovärdig fast man mycket väl inser
att hon ljuger. Det öppnar för att
andra motiv än vad som vanligen brukar förknippas med domares och åklagares
yrkesroll kan göra sig gällande i rättsskipningen.
I
det här målet var fyra av de fem domarna som ville fälla mannen kvinnliga
nämndemän. Det kan inte bortses från att könssolidaritet och anpassning till
rådande politiskt åsiktsmode kan ha spelat en roll för deras ställningstagande.
Det
här målet ger en närmast övertydlig illustration till en annan följd av
trovärdighetsbevisningen, nämligen den splittring den synes ha skapat inom
rättsväsendet. Vissa domare verkar kräva reella bevis för fällande dom medan
andra nöjer sig med en trovärdighetsbedömning. Några domare och åklagare visar
prov på en ambivalent inställning genom att offentligt framhålla kravet på
reella bevis som oavvisligt samtidigt som de i yrket medverkar till fällande
domar i trovärdighetsmål.
I
förordet till en omfattande studie av lekmannadomare med titeln ”Lekman som
domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid
Stockholms universitet Christian Diesen bl a:
”När en av jurymedlemmarna i rättegången mot O. J. Simpson blev utbytt efter
fyra månader frågade journalisterna honom vad han ansåg om Simpsons skuld. ´Jo,
han är skyldig´, svarade jurymedlemmen och när en journalist undrade om det var
DNA-bevisen eller något annat som övertygat honom svarade denne: ´Jag fick
ögonkontakt med O. J. en gång. Och då såg jag att han var skyldig´.
De kvarvarande jurymedlemmarna fann dock, efter att i fyra timmar ha granskat
material från 265 rättegångsdagar, att O. J. Simpson var oskyldig till det
dubbelmord han åtalats för. Trots en överväldigande bevisning mot den svarte
idrottsmannen och filmskådespelaren valde juryn, med 9 svarta jurymedlemmar,
att använda sin domaruppgift för en raspolitisk manifestation.
Det är när man hör exempel som detta som en rättsvetenskapare kan misströsta.
På universiteten samlas erfarenheter av felkällor vid bevisprövning, utförs
sofistikerade teoretiska analyser och utvecklas modeller för säkrare
bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor
och fördomar.”
- - -
”Att döma, att bestämma vem som är skyldig till ett brott, är tydligen i
praktisk mening detsamma som att fatta ett politiskt beslut.”
- - -
Vi
frågar oss om det verkliga motivet för Hovrättens dom i det här fallet är
majoritetens önskan att göra en könspolitisk manifestation. Om så skulle vara
fallet finns anledning att ställa synnerligen allvarliga frågor om
politiseringen av rättsväsendet, om domares trovärdighet och om de tilltalades
rättssäkerhet.
I
skrivelse till HD daterad 2004-06-17 ansökte mannen genom sin advokat Allan
Stutzinsky om att Hovrättens dom tillsvidare inte skulle verkställas.
Ansökan tar upp frågan om handläggningen av utredningen i visst avseende
strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Härutöver kompletteras vad som tidigare framförts
angående alibibevisning och tilltrosbedömning. Sist behandlas frågan om
beviskrav och bevisvärdering.
Inledningsvis redogör advokaten för den alibibevisning som vi redovisat i
tidigare avsnitt och tillägger att mannen under den aktuella veckan flitigt
använt sin mobiltelefon och det även sent på kvällarna.
Vad
gäller eventuellt brott mot Europakonventionen påpekar advokaten att denna
numera utgör svensk lag och genom bestämmelser i regeringsformen gjorts
normhierarkiskt överordnad annan svensk lag. Artikel 6:3 anger i fem punkter de
minimirättigheter som den som är misstänkt för brott skall åtnjuta. I första
punkten anges att denne har rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han
förstår och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen
mot honom. En anklagelse för brott i Europakonventionens mening kan uppkomma
redan när förundersökningen inleds, vilket i det här fallet var den 3 maj 2001.
Mannen fick genom sin sambo kännedom om detta men var ovetande om detaljerna i
anklagelserna. Han hördes första gången den 10 december 2002, dvs. 19 månader
efter det att förundersökningen inletts. Han delgavs då för första gången
misstanken. Under mellantiden hade flera förhör hållits med målsäganden och
vittnen. Dröjsmålet bör således ses som ett brott mot Europakonventionen, särskilt
som det fick allvarliga konsekvenser för mannen genom att offentlig försvarare
kom att förordnas alltför sent och möjligheterna till alibibevisning genom att
spåra de master över vilka hans mobilsamtal kopplades gick förlorade.
HD har i NJA 2003 sid. 414 uttalat att en konventionskränkning bestående i att
rättegång inte hållits inom skälig tid, vid fall av fällande dom kan
kompenseras genom en mildare påföljd. I det här fallet har
konventionskränkningen lett till förlust av möjligheter att bevisa sin oskuld,
vilket borde medföra att åtalet ogillas.
Advokaten
konstaterar att bevisningen mot mannen utgörs av flickans uppgifter eller av
andrahandsuppgifter, som ytterst härrör från henne. Ett utflöde av beviskravet
i brottmål är att fällande dom som regel inte kan vila endast på målsägandens
uppgifter. Trots att det ofta inte går att fastställa något direkt skäl för
målsäganden att beljuga den åtalade och målsäganden därför generellt sett anses
som mera trovärdig än den åtalade, räcker alltså normalt inte en bevisning som
bygger enbart på målsägandens uppgifter. HD har dock i några avgörande domar i
sexualbrottmål från 1990-talets början[2]) närmare angett i vilka
fall fällande dom skulle kunna grundas på målsägandens uppgifter helt eller
nästan helt utan stödbevisning.
I 1991 års avgörande anför HD tre förhållanden som skäl för fällande dom. För
det första hade målsäganden inför HD lämnat en lång och i sina detaljer
sammanhängande berättelse och därvid gjort ett trovärdigt intryck. För det
andra fanns inte något beaktansvärt skäl för att hon skulle vilja beljuga den åtalade. För det tredje saknades
belägg för att hon under förundersökningen eller rättegångarna skulle ha lämnat
några felaktiga uppgifter. Trots vad som nu sagts satte HD inte tilltro till
målsägandens uppgifter såvitt avsåg omfattningen av påstådda övergrepp.
I det första fallet från 1993 fäster HD vikt vid att målsäganden saknade skäl
att beljuga den tilltalade, att hennes berättelse var trovärdig och övertygande
och att hon hade vissa skador i underlivet. I det andra fallet från samma år
noterade HD ett antal detaljer i målsägandens berättelse som stöd för att
berättelsen var självupplevd och att det inte fanns något beaktansvärt skäl för
målsäganden att beljuga den tilltalade.
De villkor som HD härigenom uppställt för att kunna ge målsägandens uppgifter
avgörande betydelse i brist på annan bevisning är inte uppfyllda i det här
fallet.
Advokaten redogör sedan för de omständigheter som visar att HD:s riktlinjer
inte har beaktats. Dessa omständigheter framgår av tidigare avsnitt men kan här
kompletteras på ett par punkter. Advokaten framhåller att ingenting sägs om
några skador på flickan som följd av den påstådda våldtäkten. Förhållandena var
emellertid sådana att skador borde ha uppstått. Flickan har hävdat att mannen
inte fick utlösning, men begärde trots det ett graviditetstest flera veckor
efter den påstådda händelsen och har i sin kamratkrets pratat om att detta
berott på att hon blivit utsatt för våldtäkt.
”Sammanfattningsvis”, skriver advokaten, ”kan noteras att målsäganden haft ett
klart behov av att synas och bli uppmärksammad, att hon haft en etablerat
fientlig inställning till mannen, att hennes far pressat henne inför
polisförhören, att den påstådda våldtäkten har tillgått på ett märkligt sätt,
att några skador inte uppkommit och att hon bevisligen ljugit i viktiga
avseenden.
Hovrättens avgörande bygger mot anförd bakgrund på grovt förbiseende eller
grovt misstag”.
I
beslut 2005-02-17 avslog HD ansökan utan motivering.
Det
må vara oss tillåtet att kommentera det ofta återkommande påståendet att om en
målsägande saknar beaktansvärda skäl att beljuga den tilltalade är detta ett
skäl för att sätta tilltro till hennes uppgifter. Om domstolen inte kan finna
sådana skäl betyder det inte att sådana skäl saknas. Det betyder helt enkelt
att om de finns känner domstolen inte till dem. Att en sådan okunnighet hos
domstolen skall tillmätas ett bevisvärde som talar till målsägandens förmån är
knappast rimligt.
Inledningsvis refererar advokaten några slutsatser
som förs fram i rapporten ”Felaktigt dömda” från JK:s rättssäkerhetsprojekt
(2006). I projektet har gjorts en genomgång och bedömning av ett antal mål, i
vilka den dömde blivit friad efter resning.
I det material som granskats har brister uppdagats vad gäller domstolens
bevisvärdering. Det rör sig bl a om otillräcklig granskning av
målsägandeberättelser, spekulativa bedömningsgrunder och brister avseende
sakkunnigbevisning.
Den grundläggande slutsatsen i utredningens arbete är att det finns skäl att
varna för den praxis som utvecklats angående trovärdighetsbedömningar (se
avsnitt 20). HD:s rättsbildning på detta område kritiseras. Om inte sättet att
utföra bevisvärdering stramas upp är risken påtaglig för fler felaktigt dömda,
säger utredaren.
I det följande avsnittet gör advokaten en genomgång av tidigare utredning i
målet och för fram samma synpunkter och sammanfattning som i den tidigare
ansökan om prövningstillstånd.
Redan dessa omständigheter borde med stor marginal ha räckt för att åtalet
skulle ha ogillats. Tar man dessutom hänsyn till motbevisningen blir
förhållandet om möjligt ännu tydligare.
Av telefonlistorna framgår att mannen haft kontakt med ett flertal personer i
anslutning till de tider då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Han
ringde t ex flera samtal på dagen och kvällen den 6 december. Redan det
förhållandet att han begärde att åklagaren skulle utreda över vilka master hans
samtal kopplats, talar för hans oskuld. Mannen visste då att skulle en sådan
utredning visa att han kopplats över master nära hemmet skulle detta ge stöd
för åtalet.
Den nya utredningen som gjorts i målet och de nya
bevis som kan presenteras som följd härav utgår delvis från flickans
tidsangivelser.
I ett förhör berättade hon att hon satt och tittade på TV när mannen kom hem.
Klockan var mellan 20.00 – 21.00. Ingen annan var hemma. I ett annat förhör
berättade hon att klockan var runt 20.00. I TR vidgade hon försiktigtvis
tidsramen och hävdade att det var sent på eftermiddagen eller tidigt på
kvällen.
Av uppgifter från den man som anlitade mannen och hans arbetskamrat för
måleriarbeten på sitt hus framgår, att han genom att studera sin kalender,
kunnat rekonstruera vad han gjorde den 6 december 2000. Det visade sig att han
befann sig på ön bl a för att ta reda på hur arbetena framskred. Han lämnade ön
med färja kl. 17.30 eller 18.00. De båda andra männen var då fullt sysselsatta
med arbetena och hans intryck var att de skulle fortsätta arbeta ytterligare
ett bra tag till.
Av telefonlistorna framgår att mannen ringt kl.
19.00:00, 19.10:20 och 20.34. De två nummer som ringdes upp klockan 19.10
går dels till kiosken där mannens sambo arbetade, dels till hemmet. Detta visar
åtminstone att mannen inte befann sig i hemmet kl.19:10.
Modern arbetade i kiosken den aktuella onsdagen
mellan klockan 16.15 och 23.30. Den kvällen skulle parets 6-årige son gå på
barnkalas hos en kusin. Pojken följde med modern till kiosken och hämtades där
av sin farmor runt kl. 17.00. Farmodern följde sedan pojken till kalaset hos
mannens bror och därefter till hemmet. Eftersom pojken skulle sova kl. 20.00
menar farmodern att de kom hem senast 19.45. Huset var då tomt, som hon
uppfattade det, men hon genomsökte inte alla rum. Farmodern stannade sedan i
huset fram till c:a kl. 24.00, då modern kom. Ingen annan kom hem till huset
under den tid farmodern var kvar där. Av farmoderns uppgifter framgår att
mannen inte besökt huset under den tid hon befann sig där. Det finns en
teoretisk men osannolik möjlighet att flickan befann sig på sitt rum hela
kvällen utan att ge sig tillkänna.
Vi vill här komplettera advokatens resonemang med påpekandet att flickan
berättade att hon ätit kvällsmat tillsammans med modern när denna kom hem. Hon
kunde då knappast undgå att träffa farmodern, men i hennes berättelse finns
inga uppgifter om vare sig farmodern eller den lille brodern. Även denna
omständighet ser vi som ett skäl för att misstro hennes uppgifter.
Om mannen denna kväll begett sig från ön till hemmet
och där våldtagit flickan kan han inte ha lämnat ön förrän tidigast kl. 18.00.
Han skulle då ha kört 10,5 mil med lätt lastbil på delvis dåliga vägar, vilket torde ha tagit
två timmar eller allra minst en timme och 45 minuter. Han skulle då ha hunnit
fram till huset samtidigt med farmodern. Hans brådstörtade avresa från ön hade
inte heller kunnat döljas för arbetskamraten som dock inte kunnat erinra sig
något sådant.
”Mot denna bakgrund”, skriver advokaten, ”finns det under den aktuella kvällen
inget utrymme för att mannen den kvällen skulle ha kunnat komma hem, samtala
med flickan, förgripa sig mot henne och därefter återvända till (ön)”.
Efter
att resningsansökan inkommit till HD begärde domstolen en skriftlig förklaring
i målet från Riksåklagaren (RÅ). I förklaringen, som är daterad 2006-10-10,
sammanfattar RÅ inledningsvis sin inställning på följande sätt:
”(Mannen) har enligt min mening inte visat någon omständighet som kan föranleda
resning. Jag motsätter mig därför att hans ansökan beviljas och finner inte
skäl att återuppta förundersökningen i målet och komplettera utredningen”.
Efter en genomgång av vad som tidigare hänt i målet övergår RÅ till beskrivning
av den rättsliga regleringen av resningsinstitutet.
Grundprincipen är att sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft kan inte
ansvarfrågan tas upp till ny rättslig prövning (orubblighetsprincipen). Denna
princip gäller dock inte undantagslöst utan en omprövning kan komma till stånd
med tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av
försutten tid och klagan över domvilla. När det gäller resning till den
tilltalades förmån hänför sig den praktiskt viktigaste resningsgrunden till
åberopande av nya omständigheter eller bevis.
Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om
någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och dess
förebringade sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha
frikänts eller till att brottet skulle hänförts under en mildare straffbestämmelse
om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet
för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns
synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den sk tilläggsregeln).
Till stöd för sin bedömning av tilläggsregelns tillämpning går RÅ igenom
uttalanden av ett antal forskare. Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln
bör tillämpas med stor försiktighet medan andra uttalanden tyder på att en mer
liberal tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Boman tilläggsregeln som
ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motiven är att det är
tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet
(se Ekelöf/Boman, Rättsmedel, 1990, sid 139).
RÅ ger även en sammanfattning av HD:s praxis på området med citat från ett
antal rättsfall från början av 1990-talet. I dessa anges att fällande dom kan
grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet, ”i belysning av
vad som i övrigt har förekommit i målet” [3]).
Härefter
övergår RÅ till att redovisa skälen för sin bedömning av resningsansökan. En
utgångspunkt är att det är mannens sak att visa på omständigheter som ger
anledning att hysa tvivel om domens riktighet. RÅ är i det sammanhanget mannens
motpart. Vid sidan av kravet på nya
omständigheter som inte varit kända för Hovrätten, betonar RÅ också att
förutsättningarna för en korrekt trovärdighetsbedömning av hörda personer är
avsevärt mycket bättre vid personlig kontakt under förhör än vid skriftlig
handläggning av resningsärendet. Detta synes innebära att RÅ endast i sällsynta
undantagsfall är beredd att ifrågasätta hovrättens trovärdighetsbedömning. Vi
vill här erinra om att forskning visar att även vid personlig kontakt med
förhörspersonen är möjligheterna att korrekt avgöra vem som talar sanning och
vem som ljuger närmast obefintliga om annan bevisning saknas (se ”Lika inför
lagen” sid 15). Det finns emellertid ytterligare aspekter på denna fråga. De
hörda personerna är vanligen helt nya bekantskaper för domstolens ledamöter.
Många gånger kan det första intrycket av en ny bekantskap framstå som helt
missvisande när man lärt känna personen bättre. Detta förhållande har till en
del att göra med vad vi vill beteckna som huvudproblemet vid den här typen av
personliga kontakter, nämligen suggestionsfaktorerna. En persons uppträdande,
utseende, sätt att uttrycka sig och egenskaper i övrigt kan innehålla flera
suggestionsfaktorer som påverkar bedömningen av vad som faktiskt sägs. Sådana
förekommer knappast vid skriftlig handläggning, vilket kan vara en fördel.
Som tidigare framhållits är trovärdighetsbedömning ofta av intuitiv och
känslomässig karaktär och bygger på oredovisade intryck. När bedömningen i allt
väsentligt bygger på sådana intryck betyder det att de avgörande domskälen inte
redovisas i domen, vilket uppenbart strider mot principen att samtliga domskäl
skall redovisas.
RÅ
avslutar genomgången av de allmänna utgångspunkterna för sin bedömning med
påpekandet att det åtminstone i mer omfattande mål vanligen finns omständigheter
och uttalanden av de hörda personerna som i efterhand kan te sig
motsägelsefulla. Det gäller särskilt utsagor lämnade vid olika tillfällen av
olika personer som varit inblandade i ett skeende som pågått under lång tid.
Påpekandet är givetvis i sak riktigt. Det går inte att begära detaljerade
minnesbilder och identiska redogörelser för händelser som kan ligga flera år
bakåt i tiden. Ändå måste sättas gränser för vad som kan accepteras av
otydlighet och inkonsekvens för att en utsaga i huvudsak skall framstå som
trovärdig.
Vad gäller den aktuella resningsansökan skriver RÅ: ”Ansvarspåståendena mot
(mannen) grundar sig på målsägandens uppgifter. Avgörande för bedömningen av
åtalet är därför hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter
i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet. De omständigheter som
(mannen) nu för fram i resningsansökan är i allt väsentligt hänförliga till och
överensstämmande med vad som tidigare har framkommit i målet”.
RÅ medger emellertid att mannen fört fram nya omständigheter till stöd för sitt
alibi för den 6 december 2000. RÅ inleder redogörelsen för sin syn på dessa nya
omständigheter med ett citat ur protokollet från förhöret den 7 maj 2001, då
flickan svarade på frågor om när våldtäkten skulle ha ägt rum:
”- Jag vet inte första gången, men sista gången var det kanske en eller… Jag
åkte in på sjukhus i december för jag hade druckit och så åkte jag in på
sjukhus. Det var kanske sista gången, en vecka eller två veckor innan det. Jag
åkte in på sjukhuset innan Lucia, vi skulle ha Luciadisco då fick jag inte gå
på det, kanske en eller två veckor.”
”Under förhöret den 15 oktober 2002”, skriver RÅ, ”blev hon inte tillfrågad om
när det sista övergreppet ägde rum. Förhörsledaren utgår istället av någon, för
mig okänd anledning, från att det har skett två dagar innan hon lades in på
sjukhus”.
Protokollet avseende förhöret den 3 februari 2003 är en sammanfattande
redovisning där förhörsledaren har antecknat att det tredje tillfället ägde rum
strax innan målsäganden åkte in på sjukhus i december, att det var några dagar
innan samt att målsäganden minns att det var en vanlig vardag.
Enligt tingsrättsdomen uppgav målsäganden vid förhöret i tingsrätten att det
tredje tillfället var några dagar före jullovet och förmodligen den 6 december.
Åtalet har utformats så att övergreppet skett i början av december, tidigast
den 6 december. Härigenom kan enligt RÅ:s mening inte åtalet stå och falla med
eventuella svårigheter för åklagaren att kunna styrka att det tredje övergreppet
skett vid en viss tidpunkt just den 6 december.
Enligt RÅ har mannen härigenom inte visat på sådana nya omständigheter som kan
utgöra skäl för resning vare sig enligt huvudregeln eller enligt
tilläggsregeln.
RÅ avslutar sin sammanfattande bedömning med orden: ”Vid min bedömning har jag
även vägt in att bevisläget i målet inte är helt entydigt, vilket också de
skiljaktiga meningarna i underrättsdomarna ger uttryck för.”
Detta är det enda ställe i RÅ:s förklaring där man kan skymta ett erkännande av
att det kan finnas något berättigat tvivel på mannens skuld.
I
resningsansökan begär mannen att två nya vittnen skall höras och framhåller att
det vore en fördel om två andra vittnen kunde höras om. Om RÅ biföll denna
begäran skulle det innebära att förundersökningen återupptogs. RÅ utvecklar
därför sin syn på förutsättningarna för återupptagande av förundersökning och
sammanfattar sin hållning enligt följande: ”Riksåklagarens praxis när det
gäller förutsättningarna för att återuppta en förundersökning efter en
lagakraftvunnen dom kan sammanfattat uttryckas så, att en förundersökning ska
återupptas om det framkommer nya omständigheter eller bevis som – självfallet
på objektiva grunder – ger sådan anledning att hysa tvivel om en hovrättsdoms
riktighet att det går att emotse ett bifall till en resningsansökan om en
kompletterande utredning bekräftar innehållet i det nya materialet.”
Vad gäller det aktuella fallet framhåller RÅ svårigheterna att dra några
slutsatser av vad en person kan berätta om en händelse som ägde rum för sex år
sedan. Till det kommer att åtalet inte är begränsat till att det tredje
övergreppet skulle ha skett just den 6 december.
RÅ betonar dock samtidigt att han inte har
någon anledning att betvivla att de nämnda personerna vid ett nytt
förhör skulle berätta så som angetts i resningsansökan och att deras uppgifter
därför kan läggas till grund för bedömningen utan att personerna hörs.
Med hänvisning till bl a dessa skäl
förklarar sig RÅ ha avstått från att på eget initiativ återuppta förundersökningen
i målet.
I
en komplettering till resningsansökan som HD översänt till RÅ för eventuellt
yttrande framförs uppgifter om att den man som flickan levat tillsammans med
under sex år och med vilken hon har två barn, efter separation från flickan vänt
sig till mannen och lämnat uppgifter som skulle vara ägnade att förringa
flickans trovärdighet.
Det framförs i kompletteringen inget direkt yrkande om att mannen skall höras,
varför RÅ även här avstår från att på eg