Prusseluskornas bekännelser.
Av Elise Claeson
|
Elise Claeson är frilansskribent, aktiv inom Amnesty International. Artikeln är tidigare publicerad i Finanstidningen den 4 oktober 2001. Den återges här med författarens och chefredaktörens benägna tillstånd.
|
- Jag är ett barn och det här är mitt hem alltså ett barnhem, sa Pippi
Långstrump i Villa Villekulla som svar på Prusseluskans försök att placera
henne i barnhem.
Prusseluskan, Barnavårdsnämndens tant Pryzelius, tyckte att Pippi levde i
en så kallad riskfamilj - mamman var ”ängel i himlen” och pappan var negerkung
på Kurrekurreduttön... Lösningen var barnhem det så kallade samhällets
omsorg.
Verklighetens chefs-Prusseluska, Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell, vet bättre.
- Samhället är inte alltid en så bra förälder som det borde vara, meddelar
hon på maktens anslagstavla DN-Debatt (2.10).
Barn som vårdas genom samhällets försorg klarar sig inte alltid bättre än
barn som vuxit upp i riskfamiljer. En utredning visar att cirka en tredjedel av
placeringarna avslutas ”på ett sätt som inte var tänkt från början”. För vissa
grupper ”havererar majoriteten av placeringarna”. Barnen rymmer eller vägrar
att stanna kvar i barnhem.
Precis som Pippi skulle ha gjort.
Pippi verkar ha fått rätt.
Ett engelskt projekt upptäckte att barnhemsbarnen ofta kom till miljöer som
var sämre än den de haft i den egna familjen.
Även de sämsta familjer kan tydligen vara bättre för barn än samhällsvård.
- Död åt familjerna, sa en annan Prusseluska, föredetta socialarbetaren
Gudrun Schyman häromdagen. Hon tänkte som vanligt mest på kvinnorna de
misshandlade kvinnorna. Hon var bara ute efter de traditionella könsrollerna.
De könsroller som barn kallar mamma och pappa. Hur dåliga de än är.
- Död åt Prusseluskorna, skulle Pippi nog ha sagt.
”Samhället måste bli en bättre förälder”
En tredjedel av fallen misslyckas
Børn skal være i familiens skød
Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse
Omsorgsovertakelse er ikke barnevern
Powered by AIS