Satsa på familjen - den bästa vårdformen!

Satsa på familjehemmen - en fungerande vårdform eller Satsa på familjen - den bästa vårdformen! 

Av Siv Westerberg och Ruby Harrold-Claesson
Göteborg, den 7 oktober 2015.


Jur kand, med. lic Siv Westerberg är som bekant grundare av NKMR, och jur kand Ruby Harrold-Claesson är ordf. i NKMR.

Artikeln nedan, som hade titeln "Satsa på familjen - den bästa vårdformen!", är skriven som replik på ett inlägg i
DN-Åsikt 2015-09-17 med rubrik "Satsa på familjehemmen - en fungerande vårdform".

Inlägget skickades till DN-åsikt den 7 oktober 2015, efter telefonsamtal med åsiktsredaktören, Jessica Svensk. Samma dag fick vi ett e-mail:
"
Hej!
Vi har en begränsning på att inläggen på DN.Åsikt ska vara runt 3000 tecken. Återkom gärna med en sådan version av repliken.
Tack på förhand.
Med vänlig hälsning,
Jessika Svensk, redaktör DN.Åsikt"

Siv Westerberg och jag bantade vår replik till 3400 tecken och skickade den tillbaka till DN-Åsikt.

Den 8 oktober 2015 fick vi ett e-mail:
"
Hej,
Vi tackar nej till att publicera er replik.
Med vänlig hälsning,
Åsiktsredaktionen

Artikeln blev refuserad av DN:s åsiktsredaktör, men NKMR har sin egen hemsida, där vi kan publicera vår replik.

 

I DN-åsikt den 17 september 2015 finns en inlaga med rubriken "Satsa på familjehemmen – en fungerande vårdform". Den är skriven av Johan Schött som "sedan närmare tio år är verksam som jourhem och familjehem i Stockholm". Han inleder sin inlaga med uppmaningen: "Förbättra och förenkla villkoren för familjehemmen och jourhemmen så att fler familjer vågar åta sig uppdraget att ta emot ett barn eller ungdom som behöver ett hem och en familj. Ingen annan vårdform ger så bra resultat och ingen annan vårdform är mer lämpad för uppgiften." Det är dock konstaterat att fosterhemssystemet är behäftat med stora problem. I artikelserien "Ekonomisk brottslighet inom fosterhemsindustrin", den 22/6 2004, publicerade reportrarna Bo Göran Bodin och Nuri Kino på Sveriges Radios Ekoredaktion, en granskning som visar att det förekommer omfattande ekonomisk brottslighet bland dem som bedriver familjehem. Reportrarna konstaterade också att, "det är betydligt svårare att öppna en korvkiosk än ett fosterhem eller HVB-hem."



Utgångspunkten i artikeln är ingalunda att familjerna skall få samhällets stöd att hålla sig samlade. I stället förordar Johan Schött bland annat att familjehemmen borde få mer betalt.
Han talar ju i egen sak. Hur mycket mer betalning vill han och andra i fosterhemsgeschäftet få? I fallet med de ryska tvillingflickorna, Maria och Nelly, som socialpersonal vid Skärholmens stadsnämnd med polishjälp bortförde från sin skola, betalade man fosterfamiljen i Gamleby 2 850 kr/barn/dygn.
Samma belopp betalade Simrishamns kommun för Donia Hassan, 15 år, som vanvårdades till döds i fosterhemmet den 28 april 2012. Och Nybro kommun betalade paret Quist i Sävsjö 10 000 kr/dygn för en s k förståndshandikappad yngling. Hur många vanliga svenska barnfamiljer har sådana belopp att spendera på varje barn i familjen varje månad?

Johan Schött använder sig genomgående av beteckningen "familjehem" och "familjehemsföräldrar" men själv håller jag fast vid den otvetydiga beteckningen "fosterhem" och "fosterföräldrar" eftersom inget barn kan utgöra inkomstkälla och familjemedlem samtidigt, och många människor missförstår fortfarande vad det egentligen handlar om.


Att 37 000 barn är omhändertagna av samhället och placerade i fosterhem eller institution - och att antalet omhändertaganden är i stadigt ökande sedan början av 1990-talet - är ett faktum som inte kan ha undgått någon. Ämnet tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn tas ofta upp i olika debatter praktiskt taget varje dag och myndigheternas rättsövergrepp mot barn och deras familjer debatteras flitigt på Face Book och på andra webbsidor och bloggar.

I egenskap av praktiserande jurister och ordförande resp. grundare av Nordiska Kommittén för Mänskliga rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers rättigheter i de nordiska länderna, samt vinnare av åtskilliga LVU-mål i Europadomstolen, vet vi vad fosterhemsplacering av barn handlar om. Socialtjänstens personal med välvilligt bistånd av kommunernas socialnämnder och personal i förvaltningsdomstolarna, oftast helt utan tvingande skäl, genom ett tvångsomhändertagande förvägrar barn rätten att växa upp hos sina egna familjer. Ofta tillkallar socialmyndigheterna polisen eller själva tillgriper fysiskt våld - det finns många videoklipp om barnhämtningar på Internet - när de flyttar barn från sina föräldrahem till "familjehem". 

Fosterhemsföräldrarna har nästan alltid tagit fosterbarn enbart för pengarnas skull. I Sverige är det mycket ekonomiskt lönsamt att ta emot fosterbarn i sitt hem. Därtill kommer att många fosterfamiljer "förhandlar" sig till betydligt högre, ibland mångdubbelt högre, belopp per barn och månad. Och ofta lyckats de med detta under grumliga påståenden om att barnet (oftast helt normala barn innan de tvångsplacerades i "familjehem") är "handikappat" eller "särskilt arbetskrävande". Det förekommer också att vissa av kommunens personal äger och förmedlar fosterhem som socialsekreterarna hjälper till att fylla.

Ett grundläggande fel i den här tvivelaktiga fosterbarnsverksamheten är att "familjehemmen" är alldeles för högt betalda. Vilka "familjehemsföräldrar" vill bli av med en extrainkomst på 1040250 kr/barn/år som i fallet med de ryska tvillingflickorna? Fosterhemmet i Gamleby förlorade denna extrainkomst 2012 när socialtjänsten i Skärholmen tvingades att släppa flickorna. I samtliga fall som vi har arbetat med har fosterföräldrarna på allt sätt saboterat barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och syskon. Och dessvärre i många fall har de lyckats med att helt bryta banden mellan barnen och deras familjer. Stefan Lisinski skriver (6/10) om fallet Maria: "Familjehemmet och Svalövs kontaktperson har demonstrativt visat att de inte vill att (mor och dotter) ska ha kontakt". I ett fall i Upplands Väsby har fosterföräldrarna och socialtjänstens personal ljugit om att den lilla flickan är rädd för sina föräldrar, samtidigt som de har berättat för barnet att hennes föräldrar inte vill träffa henne, vilket var deras förevändning att hindra henne all kontakt med sina föräldrar sedan juli 2012 till dagens datum - i drygt tre års tid. När både barnets offentliga biträde och ställföreträdare och föräldrarnas ombud avslöjade socialens lögner skrev socialens personal till förvaltningsrätten med påstående om att juristerna var olämpliga, varvid förvaltningsrätten gick socialtjänstens ärende genom att inte förordna någon av juristerna i hemtagningsmålet.

Sådana rättsövergrepp råkar helt normala föräldrar ut för när de sociala myndigheterna placerar deras barn i "familjehem". Obs! det är inte alls fråga om knarkare eller alkoholister eller kriminella. De har bara haft oturen att stöta sig med en socialsekreterare som har vissa aversioner och som riktar sin aggressivitet på dem genom att tvångsomhänderta deras barn.

Vi har erfarenhet från våra klientärenden där ett antal svenska och utländska föräldrar har fört klagomål i Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg på grund av att Sverige har berövat dem deras barn genom ett tvångsomhändertagande. Sverige har ju dömts ett antal gånger i Europadomstolen för kränkningar av mänskliga rättigheter just för det sätt på vilket denna tvångsplacering av barn skett, nämligen i "familjehem", i vilka barnen i stor utsträckning förvägrats kontakt med sina biologiska föräldrar!

Vi har även personligen träffat barnen i den mån dessa barn fått återvända till sina egna föräldrar sedan tvångsvården upphört och vi har omsorgsfullt lyssnat till berättelser från barn som lyckats komma ur det helvete, som tiden i "familjehem" inneburit för barnet. Dessa barn och deras föräldrar ger en helt annan bild av svenska "familjehem" än den skönmålning som Johan Schött presenterar. Många
av barnen har på ett helt otillbörligt sätt utnyttjats som arbetskraft i "familjehemmets" hushåll, jordbruk eller stall. I Laholm (2007) (Vedklyvsfallet) förlorade en 15-årig fosterflicka fyra fingrar p g a arbete med en vedklyv i "familjehemmet". En 10 år gammal pojke som Arvika kommun placerat i ett "familjehem" skadade sig på en vedklyv (2009). Fysiska bestraffningar av olika slag tycks förekomma mycket ofta i "familjehem" utan att socialmyndigheten ingriper. För när barnen eller deras föräldrar till socialtjänstemännen framför klagomål på förhållandena i "familjehemmet" viftas deras klagomål bara bort såsom helt ogrundade. Klagomålen antecknas inte i socialmyndighetens akter. Barn och föräldrar, som klagar över att barnet agas av "familjehemsföräldrarna", får av socialsekreteraren besked att "man måste ha kroppskontakt med den man uppfostrar". Och föräldrar, som klagar över att deras lilla barn står still i vikt i "familjehemmet" (för att det inte får tillräckligt med mat!!), får av socialtjänsten det helt felaktiga beskedet att "det är normalt att barn ibland inte ökar i vikt".

Av de här barnens och deras föräldrars berättelser framgår att i många "familjehem" får fosterbarnen inte ens sina mest grundläggande behov av mat, kläder, regelbunden skolgång och läkarvård vid sjukdom tillgodosedda. Donia Hassan (Simrishamn, 2012) och Daniel Sigström (Gottsunda, 1992) dog av vanvård i sina välbetalda "familjehem" utan att åklagare har väckt åtal mot fosterföräldrarna för vållande till annans död. När de drabbade föräldrarna vänder sig till någon politiker och vädja om hjälp får de regelbundet svaret att vederbörande "inte kan blanda sig i enskilda fall". Anmälningar till JO och IVO kan utmynna i kritik, men då är skadan redan skedd och inget ansvar utkrävs vare sig av fosterhemmen eller tjänstemännen.

Johan Schött, som är aktiv i den svenska "fosterbarns-businessen" vill göra det mer attraktivt så att ännu fler ska rekryteras att bli "familjehem". Men, finns det ett större utbud av "familjehem" då måste kommunerna se till att fylla platserna! Schött skriver också: "Ingen annan vårdform kommer ens i närheten av de resultat som familjehemmen åstadkommer (...)".

Om man inte lyssnar på offren för en verksamhet, utan bara lyssnar på dem som tjänar pengar på verksamheten, alltså "familjehemsföräldrarna", så får man ingen korrekt bild av verkligheten.

Johan Schött har tydligen inte besvärat sig med att studera statistiska uppgifter om hur det går i vuxen ålder för barn, som växer upp i fosterhem. Statistiken visar att de har ökad sjuklighet, ökad dödlighet, sämre social anpassning och lägre skolutbildning än genomsnittet av den svenska befolkningen. Det finns en undersökning som visar att barn, som hotats av fosterhemsplacering, men där denna aldrig verkställts (alltså fått stanna hos sina enligt socialmyndigheten "dåliga" biologiska föräldrar) har bättre social anpassning som vuxna än de barn har som togs till "familjehem". Statistiken visar också entydigt att risken för ett barn att utsättas för misshandel och sexuella övergrepp är mångdubbelt större för ett fosterbarn än för ett barn som bor hos sina egna föräldrar.

Statistiken visar också att hälften av alla "familjehemsplaceringar" i Sverige havererar. Till exempel genom att "familjehemsföräldrarna" avsäger sig att ha kvar fosterbarnet. Eller att fosterbarnet upprepade gånger flyr från "familjehemmet" hem till sina egna föräldrar. Till slut tröttnar socialtjänsten på att gång på gång återföra barnet till "familjehemmet" med användande av polisvåld.

Avslutningsvis vill vi påtala följande. Om det verkligen vore så att "familjehemmen" vore så dåligt betalda, varför sekretessbelägger då socialmyndigheten vilken ekonomisk ersättning ett enskilt "familjehem" får? I Sverige finns ju en offentlighetsprincip, som gör att varje svensk har rätt att från myndigheterna få besked om vad varje stats- eller kommunalanställd eller uppdragstagare har i lön eller ersättning för sitt arbete eller uppdrag. En viktig rättssäkerhetsprincip för att förhindra att oskäliga ersättningar utbetalas. Men här är "familjehemsföräldrar" ett undantag. De får sin ersättning från kommunen, men beloppet är sekretessbelagt. Är det inte sekretessbelagt just för att om den svenska allmänheten fick veta vilka oskäligt höga summor vissa "familjehem" får i ersättning skulle det bli mycket högljudda proteser mot den här affärsverksamheten? Det har blivit så lönsamt att numera finns det börsnoterade bolag i fosterhemsgeschäftet.

Ruby Harrold-Claesson, jur kand              Siv Westerberg, jur kand., med. lic
Ordf. i NKMR                                           Grundare av NKMR
Vunnit mål i Europadomstolen                  Vunnit mål i Europakommissionen och   domar i Europadomstolen

 

 

 

Senast på forumet

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter