MEDIAS RAPPORTERING

SVENSK FAMILJEPOLITIK PÅ VÄG MOT TOTALITARISM.
Av Michael Ericson

Advokat Lennart Hane, känd advokat varnar:
De som lider mest av dagens "familjepolitik" är barnen.

"Det finnes ingen statsmakt, som ej åtminstone betänker sig innan den bryter in över den tröskel som skiljer det husliga livets fridlysta krets från varje intrång. Ja, själva den fasa, varmed den ofördärvade känslan stämplat tyranniska brott i detta avseende, samma slags fasa som den fästat vid helgerån, vid handens upplyftande emot fader och moder, visar i vilket förhållande familjelivet står till det offentliga. "

Erik Gustav Geijer Om historiens nytta, 1819

Kan familjepolitiken vara ett instrument för att styra samhället i totalitär riktning? Ja, så har den svenska familjepolitiken använts de senaste tio åren, och det på ett mycket medvetet sätt, menar advokat Lennart Hane.

Advokat Lennart Hane är välkänd över hela riket för sin mångåriga kamp mot Socialsveriges övergrepp i samband med tvångsomhändertaganden av barn. Han tillhör den lilla grupp kämpande advokater som inte ger upp inför rättslösheten i våra egna domstolar, utan vänder sig till Europadomstolen i Strasbourg. I två fall har han fått regeringen att krypa till korset och köpa sig fri inför hotet om rättssak där; ett tredje fall är på väg upp i Europadomstolen.

När man talar med Lennart Hane är det de mest grundläggande principerna för samhällsbygget som står i centrum, och man slås av hur lite dessa principer debatteras i Sverige idag.

Rovdrift på familjen

- Det var under 70-talet som den svenska statsmakten definitivt slängde betänkligheterna åt sidan, för att inleda en myndigheternas politiska rovdrift på familjen, säger Lennart Hane till STOPPA KNARKET. Denna rovdrift fick med nyspråkets logik namnet "familjepolitik".

Lennart Hane är mycket bestämd när han hävdar att detta gjordes medvetet, för att förbereda införandet av ett totalitärt samhällsskick i Sverige. Hans argumentering är lika enkel som sann:

- Om nationen är organismen, så bildar familjen dess viktigaste cellvävnad, och ju bättre cellerna mår, desto bättre 'kommer nationens tillstånd att vara.

- För varje politisk grupp som önskar omvandla staten i totalitär riktning är givetvis familjen en attraktiv kontaktyta, inte minst för uppnåendet av effektiva kontroller. I socialistiska stater anses barnen tillhöra -staten. vilket oemotståndligt leder till att den som har makten över barnen - också har makt över deras föräldrar.

Den nya äktenskapslagstiftningen som kommer till nyåret är en fullbordan av en process som pågått länge. I och med den kommer allting som tidigare stadgat och stött familjesituationen i lagstiftningen att förstöras, dels genom att alla skyddande regler för äktenskapets existens och bestående luckras upp eller helt tas bort, dels genom att allt fler regler förs över på det lösa sammanboendet som till och med kommer att omfatta sammanboende av samma kön, samt dessutom genom direkt diskriminerande åtgärder mot äktenskap som samlevnadsform.

Lennart Hane är förvånad över att det aldrig varit någon politisk strid i riksdagen om denna utveckling. som pågått sedan slutet av 60-talet, och som så i grunden har förändrat vårt samhälle.

Som i Sovjet

Lennart Hane, som i andra sammanhang har dokumenterat hur införandet av generalklausuler och gummiparagrafer i Sverige har sina föregångare i nazisternas och bolsjevikernas lagstiftningsmetoder hävdar att det är omöjligt att förstå svensk familjepolitik 1987 utan att känna till familjepolitiken i Sovjetunionen åren efter 1917. Där har lagstiftningen använts som ett mycket medvetet instrument för att ändra människors beteende och omvandla samhället. i det här fallet för att styra valet av samlevnadsformer. Efter revolutionen skildes kyrkan från staten och nyingångna religiösa äktenskap ägde inte längre juridisk giltighet. Redan före 1917 års utgång antogs en lag om förenklad skilsmässa. En mer detaljerad lag kom i oktober 1918. Enligt denna behandlades äktenskapet mera som ett faktiskt förhållande än som en rättsfråga: sammanboende var i lagstiftningen helt jämställt med äktenskap. Skilsmässa beviljades utan formaliteter av folkdomstolen.

Genom lagstiftning 1926 förenklades skilsmässoförfarandet ytterligare - den ena parten behövde bara förklara att han/hon önskade upplösa äktenskapet. Den andra maken erhöll då ett kort från civilståndsregistret som informerade om att äktenskapet var upplöst och om rätten att vända sig till folkdomstolen för att få eventuella tvister om barn och underhåll lösta.

Denna period med "vykortsskilsmässa" - som erhölls för den symboliska summan 3 rubel - varade till i juni 1936. Då höjdes avgiften avsevärt: första skilsmässan kostade 50 rubel, den andra 150 och den tredje och efterföljande 300. Båda makarna måste också vända sig till civilståndsregistret.

Dessa avgifter medförde en kraftig minskning av antalet skilsmässor, men principen att man fick skilsmässa så snart man önskade var oförändrad - bara man betalade avgiften.

1944 fastlades en mer komplicerad juridisk process för skilsmässa och motsvarande förändringar skedde även i reglerna för ingående av äktenskap.

Orosalstring

- Vad är poängen, vad kan vi lära av den sovjetiska erfarenheten? Jo, skiftningarna i deras familjepolitik anpassades uppenbart mycket smidigt till det revolutionära samhällets behov av orosalstring. När det totalitära samhället hade etablerats, omkastades familjepolitiken radikalt, för att då utnyttja familjens stabiliserande effekter för att befästa det totalitära samhällets fortbestånd.

Svensk lagstiftning på området påminner i detta avseende om den sovjetiska. Sedan 60-talet har vi sett hur den innefattat en markerad orosalstring, demoraliseringseffekter och direkta angrepp på själva familjen genom konsekvent diskriminerande lagstiftning. Mönstret går igen och det är därför jag varnat för senare års svenska familjepolitik som en väg mot totalitarismen.

- Orosalstring finns i motstridiga regler som bland annat gör att om ungdomar gifter sig innan mannen gjort sin militärtjänstgöring, så får de högre ersättning under denna än om de levt som sambo, medan efter militärtjänstgöringen blir bidragen högre för den senare kategorin. Detta gör att par skiljer sig efter att mannen fullgjort militärtjänstgöringen.

- Demoralisering sker genom att ingen rättsskillnad görs mellan gifta och sammanboende ifråga om bostad, gemensamma barn, arvskattesatser och kollektiva försäkringar. Genom lagändringar så sent som i maj 1987 har nu sammanboende fått giftorätt och arvsrätt i det gemensamma hemmet, alltså bostad, villa, lösöre m m. Demoraliseringen kan också ses i hur skilsmässoförfarandet har underlättats så att numer 90 procent av skilsmässan kan skötas pappersvägen.

- Diskrimineringen ger sig starkast tillkänna i skattepolitiken. För något år sedan var det så, att om två sammanboende med barn gifte sig, förlorade en av dem förvärvsavdraget om 2 000 kr, liksom en skattereduktion om 1 800 kr, medan försäkringsavdragsrätten halveras. Några skattefördelar för övrigt fick familjen ej.

- Fientligheten mot äktenskapet gick till och med så långt att förvärvsavdraget gottskrevs den av makarna som hade den lägre inkomsten, med motiveringen att han eller hon behövde det mest, trots att familjen därigenom totalt fick högre skatt och mindre medel till sin försörjning.

Då skall man komma ihåg, påpekar Lennart Hane, att den äktenskapslagstiftning vi hade på 60-talet var så liberal, att en holländsk advokat som 1967 kom i kontakt med den, var helt förbluffad över hur enkel skilsmässoproceduren var, bl a att den ena maken inte hade några faktiska möjligheter att förhindra den andra från att genomföra en skilsmässa.

Föräldrarna rättslösa

Men den radikalt omlagda äktenskapslagstiftningen har, menar Lennart Hane, bara varit en nödvändighet för att få igenom en lång rad "reformer", som lett till den nuvarande "Lagen om vård av unga" (1982).

Bland dessa reformer finns 1968 års barnstugeutredning, enligt vilken alla svenska barn skulle tas om hand på barndaghem (något som hittills hindrats från att träda i kraft endast p g a bristen på daghem); lagen om barnomsorg (1976), där barnomsorgen, enligt Lennart Hane, "blivit en exklusiv angelägenhet för samhället och i propagandafraserna till och med ordet förälder inte fått någon plats"; och agalagen (1979), som slog upp dörrarna för det som Lennart Hane kallar "barnmisshandelsgeschäft", genom generalklausulsformuleringen om förbud att utsätta barn inte bara för fysiskt våld utan även "annan kränkande behandling". Bestämmelsen ger socialförvaltningarna godtycklig makt att själva fastlägga vad som är kränkande, och ingripa t ex mot vissa extrema religiösa rörelser, men också med direkta krav på en uppfostran i "demokratisk anda".

- Dessa godtyckliga maktbefogenheter för socialförvaltningarna har också utsträckts till den ensamma vårdnadshavaren, där i och med den 1978 införda formuleringen att "om det befinnes skäligt med hänsyn till barnets bästa" domstolen numer alltid måste pröva vårdnadsfrågan på nytt om så krävs av den andra föräldern. Tidigare kunde vårdnadsprocesser inledas endast om väsentligt förändrade förhållanden förelåg, vilket gav ett visst rättsskydd till den som en gång fått vårdnaden. Vid en skilsmässa där parterna ej kunnat göra upp i godo om vårdnaden av gemensamma barn är ett yttrande av socialnämnden obligatoriskt idag. Med klausuler om "gemensam vårdnad" som förstahandsalternativ och obligatoriska samtal med socialarbetare, har byråkratin skaffat sig en samtalsmakt. som snabbt kan urarta till makten att initiera och favorisera, som så ofta uppvisas för oss i dagens domstolar.

- Statens maktanspråk genom inskridanden mot föräldrarättigheterna framträder även i en ändring av strafflagen gällande "egenmäktighet" med barn som numer straffas med fängelse upp till två år om brottet är "grovt", och lagen preciserar inte vad som är "grovt". Effekten har blivit att föräldrar kan anhållas i sin frånvaro och häktas. Förr, när straffet var böter eller sex månader, fanns inte denna möjlighet.

- "Lagen om vård av unga" innehåller ett 25-tal paragrafer med ett 15-tal generalklausuler som fastställer byråkratins obegränsade makt och gör den angripne

föräldern totalt rättslös. Socialförvaltningarna kan godtyckligt med polishjälp hämta ett barn för s k utredning, placera det på en för föräldrarna hemlig ort och lägga in det på barnklinik för testning av relationsstörningar, andra störningar, emotionell svikt eller s k symbios (att ett alltför nära förhållande finns mellan förälder och barn).

- Sådana abstrakta anklagelser, som att de emotionellt ger barnet får mycket, eller för lite (det har funnits rättsfall där bägge använts mot samma föräldrar; när den ena anklagelsen föll, tog socialbyråkraterna upp den andra, eller att det finns en påstådd störning hos barnet, eller att föräldrarna inte kunnat tillgodose andra abstrakta behov, berövar föräldrarna varje reell möjlighet att försvara sig.

- Denna rättslöshet har byggts upp i detalj under de senaste 10 åren. Lika omsorgsfullt har en omfattande socialarbetarapparat, en "socialmaffia", byggts upp, som får hela sitt uppehälle av att driva på och utvidga detta skräckvälde.

- Detta är den skrämmande verkligheten bakom de alltför ofta helt sanna skräckskildringarna av den svenska "barngulagen" i utländsk press.

Barnets rätt

- Något som är oerhört viktigt att förstå, är den demagogiska och förrädiska propaganda som oavlåtligt hamrats i oss under denna tid. Det är först med facit i hand som man förstår ordens makt i det nyspråk som banat väg för "reformerna". Mycket har skett genom åkallande av 1) barnets rätt, 2) barnets intresse, 3) barnets behov samt 4) barnets bästa. Dessa starkt känslouppfordrande ord har kunnat trumma igenom ett skimmer av välvilja och omtanke om åtminstone barnet.

- Problemet att vara barn är just att vara beroende av någon. Uppluckras eller underkänns beroendeförhållandet till de egna föräldrarna, kvarstår beroendeförhållandet oförändrat men nu i förhållande till någon annan än föräldrarna. Någon annan måste representera "barnet och dess rätt", vilket naturligtvis varit poängen från allra första början.

- Alla fyra formuleringarna har visat sig ha sitt speciella syfte. "Barnets rätt" har alltså använts för att göra staten till barnets ägare.

- Med "barnets intresse" har man lyckats konstruera en fiendeställning och frontställning mellan förälder och barn, vilket gjort att vi hamnat långt från den civiliserade rättsuppfattningen att i rättsligt hänseende betrakta förälder och barn som en enhet.

- "Barnets behov" har givit försörjning och stora. inkomster åt en växande skara som säger sig vara experter på just detta, vilket lett till en mycket egenartad och farlig expertkult på området. Medborgarna i gemen underkänns och förstår inte mycket om sina barn, enligt dessa experter, som gör anspråk på att deras löjeväckande pekoral och pretentiösa flumspråk t ex om att "barn behöver utvecklas i en miljö som tillgodoser deras behov av stimulans" (ur statlig utredning om barnens rätt, SOU 79:63) skall få ligga till grund för deras ofantliga maktanspråk.

- Slutligen är "barnets bästa" egentligen ett uttryck som i sig självt är en generalklausul, som kan motivera snart sagt vilket rättsövergrepp som helst.

Vägen tillbaka

När advokat Hane mot slutet av vårt långa samtal kommer in på detta nyspråkets betydelse blir han verkligt engagerad. Kanske är det i ett återerövrande av ordens makt som vägen tillbaka till ett svenskt rättssamhälle kan börja?

- En cynisk propaganda har förkunnat. att enligt forna tiders synsätt ägde föräldrarna sina barn. Man kan ju lika gärna tala om att barnen tillhör föräldrarna, och få en vackrare och innerligare beskrivning av beroendeförhållandet. Har du förresten tänkt på att ingående av äktenskap tidigare föregicks av en s k lysning, ett ord som faktiskt andas fest och glädje, men som nu i lagstiftningen döpts om till hindersprövning?

Advokat Lennart Hanes ord kan inte lämna någon oberörd. Man hoppas innerligt att hans maning till humanister, historiker, forskare och alla människor med sunt förnuft att gripa in och ta över, när jurister och lagstiftare har svikit, inte förklingar ohörd.

Böcker och skrifter av Lennart Hane:

Smygande diktatur, 1972

Högerspöket, 1976

Förstatligandet av våra barn, 1980

Den onda och den goda lagen, 1981

Laglöshet