Konsekvenserna av en felaktig barnpsykiatrisk utredning.
Av Bernt Lindelöf, överläkare.
Bernt Lindelöfs föreläsning vid NKMR:s Symposium i
Göteborg den 1 juni 2002 på temat:
Medicinska feldiagnoser som orsak till onödiga tvångsomhändertaganden av barn i
de nordiska länderna
|
Ett stort TACK! till NKMR:s styrelsemedlem jur. kand. Rigmor Persson som har gjort utskrift av föreläsningen från bandupptagningen. |
Vår dotter föddes helt normal, hon kunde cykla som fyra åring men så vände hon och plötsligt blandade hon ihop veckans dagar, började ramla på cykeln och hela hennes utveckling vände. Hon genomgick då en massa undersökningar men ingen kom på vad det var, inte jag heller. Hon blev försenad ett år i skolan och började som åtta åring i en specialklass med sex eller sju elever, det gick inte bra, hon gick fortfarande utför i sin utveckling. Hon började i en klass med tre elever. Alla eleverna var autister med kommunikationsstörningar av allvarlig art. Allt var frid och fröjd till hon var 12 år, vi var ganska nöjda med klassen. Jag är läkare, och var på en världskongress i New York, min fru var med, det var veckan före midsommar 1992.
Jag var inbjuden att föreläsa där och det var jättetrevligt, våra barn var hos mina svärföräldrar, vi har ett sommarställe i Stockholms skärgård med flera hus och det var flera andra släktingar där.
När vi kom hem från världskongressen åkte vi ut till ön, vi skulle ha tre veckors semester. Det som då hade hänt var att flickan skulle sluta i sin skola med de tre eleverna och läraren och börja i en annan skola.
När vi kom hem från New York fanns det på telefonsvararen intalat ett meddelande, och det här kommer vi aldrig att glömma, att vi omedelbart skulle kontakta socialmyndigheten i Tyresö, den kommun där vi bor. Vi fattade absolut ingenting min fru och jag. Vi kom från Arlanda och struntade i detta, det var helg, dom hade talat in massor med telefonnummer och jourtelefonnummer, men vi förstod absolut ingenting.
Vi åkte ut till ön och hade trevligt under midsommaren och jag ringde de där telefonnumren efter helgen. Sociala myndigheten sade, "ni måste omedelbart komma hit." "Vad är det frågan om", sa vi. "Vi har fått en anmälan." "Vi åker genast in men vi sitter på en ö i yttersta skärgården, det är en timmes öppet vatten, sa jag."
"Ni måste komma hit." "Räcker det att min fru och jag kommer?" "Nej, flickan måste komma med" var svaret.
Vi åkte dit med flickan och då sade dom "Vi har fått en anmälan, det handlar om sexuella övergrepp och vi vill att hon ska utredas." O Herre Gud säger vi, kan vi få se på anmälan? Nej, det fick vi inte. Vi fick uppfattningen att anmälan var skriven i luddiga ordalag, det var utpekat att det var jag eller någon annan person som utnyttjat vår dotter sexuellt.
"Vi har semester och hade tänkt åka till Göteborg, hade inbokat hotell mm och vi skulle vara periodvis tre veckor ute på landet." Nej det fanns ingen möjlighet att ändra på beslutet om utredning av vår dotter. "Vad händer om vi vägrar?" "Då får polisen sköta det här," säger man.
Under dom omständigheterna skrev vi på ett papper att man får utreda flickan. Lite senare fick vi ändå reda på att en studierektor och en handledande psykolog till läraren gjort anmälan Läraren som jobbade med autistiska barn hade en handledande psykolog och hon gick med information från vår dotter och så tolkade dom detta tillsammans, och läraren själv uppfattar sig uppenbarligen som en erfaren psykoanalytiker.
Vår dotter hade magrat lite, det var inte mycket, några kilo i samband med att hon gick in i puberteten. Det har senare visat sig att vår dotter har ett syndrom som förklarar allt i hennes beteende.
Läraren hade en leksaksbondgård med kor och grisar, vår dotter tog ett djur som red på ett annat djur och detta är hela bakgrunden till anmälan. "Olika djur red på andra djur".
Då psykologiserade dom "Tjuren är ursinnig för någon red på kamelen" … Ja detta har ett löjets skimmer över sig men detta var allvar.
Läraren menade "att det är någon som gör saker som E inte vill, det är kanske någon som tar på E:s stjärt, E måste kanske slicka på pillesnoppen". Flickan E svarade "ja".
Läraren: "Jag är rädd om E."
Flickan magrade två kilo, hon vägde 40 kilo och gick ner till 38 kilo, jag reagerade inte alls på detta som själv är läkare.
E, en utvecklingsstörd flicka, som ligger på en tvåårings nivå, och som andra barn inte tycker om att tvätta håret. Vi kunde inte tvätta hennes hår tre gånger i veckan, vi tvättade henne en gång i veckan, vilket innebär att i slutet på veckan så har man inte nytvättat hår.
Denna lärare som ligger bakom det här säger i polisförhör bl. a.
Läraren läser upp privatstödda anteckningar angående lektimmarna, någon form av psykoanalytiska timmar där hon försöker analysera vår dotter och hennes beteende. "Dom håller på med djuren som rider - så slänger hon kamelen och giraffen, nu red kamelen på giraffen och pappadockan skrek åt honom, (det här är polisförhören) skulle skrika åt pappadockan , ja sen gjorde jag det och då de gick utanför undrade vad det för liv.
Jag skulle skrika fast mycket värre, började hicka, tappade andan, (om det är hon eller min dotter vet jag inte.) Jag ställde upp på det här som en riktigt jävla urladdning, bara blev så arg, hon blev så förbannad på detta ridande". (Då skulle man haft en bandspelare.)
- En fråga från publiken ”vem är det som säger detta?” Svar Det är läraren som säger så i polisförhören. Frågaren: ”Hon verkar helt förvirrad”.
Man blir lite allvarligt bekymrad, jag kände henne väl och min medicinska profession säger mig att denna lärare har fått någon form av paranoia, hon skulle gå i pension, klassen skulle upphöra. Lite förföljelse som kan förekomma just i dom åldrarna.
Läraren hade sagt något om att slicka på "pillesnoppen". Läraren var inriktad på att det kunde vara något oralt utnyttjande av vår dotter, "E sa också att hon inte tyckte om att äta korv med sås". Så står det här. Vi plockade då fram fotografier som visade att hon äter korv och inte nog med det, när hon kommer in på St Görans barnpsykiska klinik så är korv den första rätten där, vi påpekade detta - se hon äter korv utan problem.
Läraren kände väl att det hade gått lite för långt så hon försökte i ett senare förhör ändra till att vår dotter aldrig svarade på om tjuren slickat på pappadockans snopp. Så hon backade lite grann, pappan kan åka in i fängelse, hon kunde ju inte göra juridiska bedömningar, men det är ju ändå chockerande.
Sen blev det en fruktansvärd process, vår dotter kom in på St Görans barnpsyk. och vistades där närmare tre månader. Vi, vår familj fick komma dit, under bevakning, vi var där varenda kväll, 77 dagar i sträck varje kväll. Min fru gick in i en svår depression, vi hade en annan dotter att ta hand om. Dom ville tvinga mig att flytta ur vårt hem, men vi höll stenhårt på vår familjestruktur. Jag hade kunnat tänka mig att för vår dotters skull göra vad som helst. Det var en fruktansvärd tid. Det var sommartid och det var bara tre till fem patienter på avdelningen. Det var alltså en sluten barnpsykavdelning med dubbla lås. Man fick trycka på två telefoner för att komma in. När man väl var inne blev man bevakad, så vi fick aldrig vara ensamma med vår dotter och när min fru skulle natta vår dotter och hjälpa till med tandborstning mm, då var det en vårdare med in på toaletten.
Det blev bara värre och värre och det berodde på att polisförhör på polisförhör gjordes och det blev inget av det här. Flickan kunde ju inte säga något om det här. Hon hade ju inte varit med om någonting, Hennes handikapp är på den nivån så hon förstod inte vad dom pratade om. Så polisförhör efter polisförhör gjordes, sammanlagt nio stycken. Alla är utskrivna på 350 sidor. Det var en jobbig tid, vi mådde hur dåligt som helst.
Sen blev det en sammanfattning av psykologen som låg till grund för ställningstagandet på St Göran. Hon uppfattade då att vår dotter talade genom sitt mjukisdjur, en rosa teddybjörn. Hon gav vår dotter ganska höga mentala funktioner, hon dolde något genom att tala genom ett mjukisdjur. Vår dotter kan inte berätta, hon kan inte tala sammanhängande, har inga tidsbegrepp, hon kan inte öppna dörrar, men hon är en liten söt flicka som då var 12 år och ser helt normal ut, inget avvikande beteende eller så. Det fundamentala felet var att hon talade till en 12 åring som är normal men vår dotter står på en tvåårings nivå. Vår dotter som är positiv och glad försökte svara på vad psykologen sade. Psykologen konstruerade en berättelse
"Flickbjörnen ligger i sin säng, så kommer det en pappabjörn. Pappabjörnen klär av sig och gör övergrepp på den här flickbjörnen". Nu var det så att den rättsmedicinska undersökningen blivit gjord på vår dotter och den visade att vår dotter var oskuld. Hon råkade ha tre små sprickor i ändtarmen och nu koncentreras hela utredningen mot ändtarmen. Alltså, ett analt övergrepp.
Det hör till saken att när hon kom in till St Görans och varit på landet där vi har järnhaltigt vatten i pumpen, var vår dotter förstoppad, det har vi flera vittnen på, men det brydde de sig inte om.
Psykologen konstruerar en historia och vår dotter säger "ja" på hennes förutfattade meningar och så vänder hon på det och säger att vår dotter har berättat. Det är tragiskt detta. Man har inte förstått att om man berättar för vår dotter så säger hon "ja" och sedan vänder man på det och säger "E har berättat"... Man kan berätta vilken story som helst för vår dotter hon hade sagt "ja". Men ingen ville lyssna på vad vi sade. Psykologen kom fram till att det hade varit ett sexuellt övergrepp - en björnflicka och en björnpappa, analt. Detta hade psykologen kommit fram till. Polisförhör efter polisförhör, men det går inte att visa detta i polisförhören. Man kan inte "berätta" vad som skett för vår dotter och då säger hon "ja". Det håller inte. Men man kämpar och kämpar i polisförhören.
Vi hade då dragit igång en stor apparat, vi hade anmält detta till Ansvarsnämnden, till Länsstyrelsen, Socialstyrelsen och vi blev i det läget ett rejält hot mot dessa myndighetspersoner. Dom kämpade med näbbar och klor för att hålla ihop för att felet inte skulle uppdagas. Det blir då bara värre och värre. Då stängdes alla kontakter av med vår dotter. Vi fick överhuvudtaget inte besöka henne. Man stängde dörrarna.
Vid den tidpunkten mådde vi hur dåligt som helst. Men man ser ett mönster i detta. När det är en utredning om sexuella övergrepp på barn vill psykologerna och psykiatrerna att E ska "anförtro" sig åt någon person, man fick då fram en sådan person som vår dotter skulle "anförtro" sig åt. Detta var en vårdare på den avdelning hon befann sig och som varit tre veckor på avdelningen. Hon kom från vuxenpsykiatrin.
Hon hade ingen som helst utbildning när det gäller autistiska barn. Hon hävdade i en särskild skrivelse att E berättat en massa saker för henne och att det gjort ont, hur många gånger han gjort så här med björnflickan, att det var blött och otäckt att det pågått mycket länge. Vår dotter kan alltså inte berätta något. Men psykologen och denna vårdare har ställt frågor ex "Har det pågått länge?" och E svarar "ja" och då vänder man på det och skriver att E har berättat. "Har pappa gjort så och så?" vår dotter svarar "ja". Det finns många motsägelsefulla frågor till E "Är pappa snäll?" och vår dotter svarar "ja". "Tycker du om pappa", vår dotter svarar "ja".
Under denna absoluta avstängningen kom slutklämmen från den kvinnliga vårdaren "Jag känner att det är 12 åriga E som jag har att göra med nu."
Alla som arbetar med utvecklingsstörda barn vet att man ligger på en nivå och i E:s fall på en tvåårings nivå.
Vi påpekade detta och först då gjorde man en psykologisk testning av E för att bestämma vilken nivå E befann sig men först efter våra absoluta krav på detta. Detta drog ut på själva utredningen. Vad barnpsykiaterna, då gör är att E ska vistas på avdelningen utan permissioner med all personal närvarande vid besök. Vi får inte ringa till E. Hon kan visserligen inte prata i telefon, men det förstår man inte.
Morfar ringde från landet och ville säga "hej" till E men det fick han inte.
Under hösten lades polisutredningen ner, det gick inte att komma med dom här förhören som inte ledde någonstans. Sociala myndigheten överklagade detta och ärendet bedömdes ända upp hos Riksåklagaren när det gällde själva polisanmälan.
Vi hade en omhändertagandedom (LVU) och vi var deprimerade över detta. Psykologen hävdade att E "berättat" för henne om övergreppen.
Vi anmälde till alla tänkbara instanser, överklagade alla beslut konsekvent. Vi ringde till sociala myndigheter och bad att få gå på Skansen med E även med kontaktman närvarande. Detta är en tradition i vår familj och detta var ett löfte vi gett E. Då sade sociala "Nej" och detta var så kränkande för mig så jag sa "Ni ska få fan för detta". Vi beställde journalerna. Jag är läkare och är juridiskt intresserad så jag vet vad som gäller. Man ville inte lämna ut journalerna. Vi fick gå till Länsstyrelsen för att få ut dem. I journalerna står det "Fadern ringer och är aggressiv". Och efter detta skedde all kontakt skriftligt. Jag talade aldrig per telefon med sociala.
Vi tog kontakt med en advokat som hjälpte oss. Vi överklagade alla beslut angående umgänge, omhändertagande, Hälso- och Sjukvådsnämndens ansvarsnämnd, vi överklagade allt, vi skrev även till Socialstyrelsen. Hemma har vi 32 pärmar med papper i ärendet.
Det som till slut inträffade var att det dök upp några "änglar från skyn" i Göteborg. Det var två professorer som på omvägar fick höra talas om vår dotter och vad som hänt. Vår dotter fick diagnosen Retts Syndrom på initiativ av mig på grund av en artikel i Läkartidningen som jag läst och det stämde med vår dotter. Under tiden på St Göran tog man in konsulter bl. a en läkare från Östersund, som är expert på Retts Syndrom, hon kom ner och ställde diagnosen och plötsligt hade vi en diagnos på vår dotter. E:s tillbakagång i utvecklingen berodde på Retts Syndrom och inte på sexuella övergrepp i ändtarmen av hennes far.
En professor i barnpsykiatri i Göteborg, som arbetar mycket med autistiska barn, konstaterade Retts Syndrom efter att ha träffat vår dotter med min fru. Jag fick inte åka med. Han gjorde ett litet enkelt test. Han frågade vår dotter en massa frågor ex "Är det så att ….." så kom en massa påståenden. Vår dotter svarar alltid ett okvalificerat "ja" på alla påståenden även när det borde vara "nej" eller "jag vet inte". Han ger genom detta beviset för att man kan få vår dotter att svara "ja" på alla frågor. Professorn konstaterade, tillsammans med andra professorer, att vår dotter lider av Retts Syndrom. Detta drabbar bara flickor, man går tillbaka i utvecklingen, i denna sjukdom har man tendens till förstoppning vilket leder till sprickor och irritation i ändtarmen. Hennes språkliga kompetens är så dålig att man inte kan diskutera eller fråga henne om något. Detta var en drömposition för oss.
En annan underbar läkare som var pensionerad professor i barnsjukdomar som arbetat hela sitt liv med Retts Syndrom undersökte vår dotter sade samma sak, E:s förståelse för språk och hennes eget tal är inte pålitligt.
Trots de här tunga intygen förlorade vi vårt första överklagande i Länsrätten efter två och ett halvt år. Vi begärde att dessa läkare skulle vittna i rättegången men detta avslogs.
Vi anlitade en vittnespsykolog privat och på eget bevåg, hon genomskådade allt detta och skrev 25 sidor att det fanns inget som tydde på sexuella övergrepp. Hon negligerades helt.
Vår advokat gjorde en mycket bra insats, men det var som att stånga huvudet mot en vägg.
Vår vittnespsykolog kunde inte acceptera detta. Hon tog kontakt med en känd advokat, men han var mycket upptagen men tog sig ändå an fallet.
I nästa omgång i Kammarrätten kom vår flicka hem och fick upprättelse.
Jag lusläste artiklarna om mänskliga rättigheter och lyckades greppa innebörden innan sex månader gått till ända efter domen i Kammarrätten, som är kriteriet för att få anmäla till Europadomstolen. Vi överklagade alla domar konsekvent och anmälde till Europadomstolen.
Vi fick bara träffa vår dotter på helgerna och då skulle mina svärföräldrar vara med, till slut nöjde man sig med min fru, men de visste var min fru stod, så vi fick inte vara hemma i vårt hem när vi skulle träffa vår dotter utan vi fick träffa vår dotter på stan. Situationen var helt orimlig. Vi var ex inne hos våra grannar och jag satt hos grannen, jag fick sitta kvar hos grannarna under tiden min dotter och fru först gick till vårt hem för att byta kläder om vi skulle gå i skogen. När dom var färdiga med det fick jag gå in till vårt hem för att byta kläder. Det var så kränkande så det vill jag inte ens tänka på nu.
En av domarna i länsrätten angående umgänget med vår dotter, gör en domare ett misstag genom att han formulerar i domskälen ”Enligt Länsrättens mening har socialnämnden fog för sitt beslut att föreskriva begränsningar i umgänget mellan E och fadern, för att skydda henne att på nytt utnyttjas otillbörligt av honom” .
Jag är alltså inte dömd i någon domstol eftersom åklagaren lagt ner ärendet. Han formulerar vad alla tänkt "vi måste skydda E så att hon inte utnyttjas igen av sin far." Detta kom när vi hade gjort anmälan till Europadomstolen. Vi sände även ner detta beslutet från Länsrätten till Europadomstolen.
Min skrivelse till Europadomstolen var på 25 sidor, jag har den fördelen att jag är bevandrad i engelska. Första tiden när allt detta inträffade fick jag mycket hjälp av kollegor och arbetskamrater, jag kunde arbeta med forskning och slippa patienter under sex månader. Det var tur för jag hade inte klarat av att ha patienter just då. Jag lusläste juridik, jag läste överklaganden, administrationen och bakgrundsfakta, vilka artiklar osv som skulle användas i skrivelsen. Den proceduren gick bra.
Processen malde på i Europadomstolen men 1995, när vår dotter hade kommit hem, då hörde Sveriges regering av sig via UD:s rättsavdelning. Om vi var intresserade av någon form av förlikning och vi svarade nej. Detta var 1995, det var så fruktansvärt.
Man kan inte själv driva ett ärende i Europadomstolen, enbart fram till dess målet tas upp där.
När målet kommer upp är det offentligt, visas i TV, då kan man inte ha amatörer som står där, då är det advokater eller professorer i juridik som gäller. Målet kom alltså ända upp till Europadomstolen, det handlade om ett par hundra sidor som jag skrivit. Advokaten var villig att åka till Europadomstolen.
Europadomstolen har i sitt uppdrag att söka medverka till en förlikning så de lät meddela att två domare från Europadomstolen kom hit till Sverige. Det arrangerades ett möte och det skedde då år 2000 på Utrikesdepartementet. Det hela var sekretessbelagt, vi fick inte göra si eller så. Vi fick inte gå till tidningarna osv.
Europadomstolen hade förstått att vi inte var ute efter pengar. Vi ville ha upprättelse och en knäpp på näsan till svenska myndigheter att man inte kan göra så här.
Domarna från Europadomstolen formulerade ett förslag till förlikning enligt följande : The Swedish Government regrets the distress caused the applicants dvs Sveriges regering ber om ursäkt för vad dom gjort mot oss. Vi fick påtryckningar från vår advokat och Europadomstolen att vi skulle gå med på förlikningen, speciellt som vi hade fått den där formuleringen med "att Sveriges regering ber om ursäkt". Det innebär att den här förlikningen kan användas, som det hävdades, även i andra mål. Vi gick med på en förlikning. 2.100.000 kronor fick vi genom förlikningen.
Jag hade i detalj gått igenom våra utgifter för detta som sjukskrivningar, rättegångar, semesterersättningar, resor mm vi skrev ner varje krona som hänförde till processerna. Jag hade inte begärt 10 eller 15 miljoner utan begärde den precisa kostnaden som åsamkats vår familj. Vi hade specificerat allt för vår dotter, min fru och för mig. Vi skulle få samma summa och vår andra dotter skulle få en summa, hennes familjeliv var helt kraschat under denna tiden. Från början hade jag tänkt att donera alla pengarna till Handikappombudsmannen för att skapa någon form av stipendium, jag hade kontakter med dom. Men det drog ut på tiden med pengarna och under tiden blev mina döttrar myndiga, så deras pengar kunde jag inte röra. Min fru köpte en pensionsförsäkring men mina pengar ca 700.000 kronor har jag donerat, jag behöll dem inte. Jag donerade dem till Handikapporganisationer, till skolan och till forskare som sysslade med autism och Retts syndrom. Det har varit skönt att få skänka bort lite pengar.
Bernt Lindelöf
Mer läsning om vårt fall:
* Lilian Öhrströms ( DN journalist ) bok: ” Sex, lögner och terapi” Norstedts förlag 1996: sid 283-296.
* Vanna Beckmans artikel i Moderna Tider Nr 62-63 ,1995/96 ”Misstänkta” sid 18-23.
Familjen Lindelöf mot Sverige - Admissibility Decision
Familjen Lindelöf mot Sverige - Förlikningen
Powered by AIS