Franz Lovasz berättelse

Frans Lovasz's berättelse

 By Frans Lovasz

Jag, Frans Lovasz, föddes i Sverige den 9 november 1975. Min far kom 1972 till Sverige från Ungern som politisk flykting och min mor invandrade från Jugoslavien till Sverige. Min mor tillhörde den ungerska minoriteten i Jugoslavien, så även hennes modersmål var ungerska och jag och mina föräldrar talade alltid ungerska hemma. Svenska lärde jag mig av mina svenska lekkamrater och på daghemmet.

Min tidiga barndom var lycklig; senare separerade mina föräldrar några gånger men återförenades också några gånger igen. Jag älskade båda mina föräldrar högt och var mycket ledsen när min mor dog när jag var fem år. Men jag var lycklig över att ha min far. Han tog hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han skötte hushållet, han lagade god mat och han var alltid mycket noga med att jag skulle vara rent och snyggt klädd. Vi hade många goda vänner bland grannarna i huset där vi bodde och jag hade många lekkamrater.

Men min pappa blev arbetslös och måste söka socialhjälp hos socialmyndigheterna i Bjuv, där vi bodde. Och i samband därmed började socialmyndigheterna trakassera oss. Jag har själv ganska svaga minnen av detta, men vad jag tydligt kommer ihåg är hur rädd jag blev när socialarbetarna flera gånger mitt i natten kom och kastade sten på våra fönsterrutor.

För att komma ifrån socialmyndigheternas trakasserier beslöt pappa att vi skulle flytta till Stockholm. Första tiden i Stockholm bad pappa socialmyndigheterna om hjälp att få en lägenhet, men det enda vi fick var ett hotellrum på ett tredje klassens hotell utan vare sig kök eller badrum. Min pappa försökte klaga hos en rad myndigheter, så att vi skulle få en riktig bostad. Slutligen vände han sig direkt till statsminister Olof Palme och lyckades få ett samtal med honom.

Jag tyckte det var mycket spännande att få följa med pappa dit. Efter det samtalet gick vi till Sergels torg, där några goda vänner till pappa ordnat en demonstration för att pappa och jag skulle få en riktig bostad.

Plötsligt störtade en massa poliser fram och grep pappa och släpade bort honom. Några civilklädda personer stormade fram tillsammans med poliserna och grep mig och släpade bort mig. Jag fick en fullständig chock, jag förstod ju inte alls, vad som skedde och grät och skrek, men det hjälpte inte. Chocken var så svår att jag under flera år efteråt ofta hade mardrömmar om händelsen. Så fördes jag till ett jourfosterhem, till en familj som tjänade stora pengar på att ha flera fosterbarn, som ofta växlade. Och där var jag nu utan att få träffa min pappa och utan att ens veta var han var.

Min förtvivlan var bottenlös, men det var det ingen, som brydde sig om. Överhuvudtaget brydde sig inte fosterföräldrarna där om barnen. Jag skulle ju fylla sju år den hösten och var alltså skolpliktig, men ingen brydde sig om att se till att jag fick börja skolan.

Jag var så bottenlöst förtvivlad att jag har mycket dimmiga minnen av den tiden. Ett par gånger fick jag träffa pappa på ett rum på socialkontoret, men då satt en massa andra människor med i rummet, bl.a. min dåvarande fosterfader. Jag blev överlycklig över att se pappa och började viskande på ungerska berätta för honom om hur förskräckligt jag hade det. Men då började en tolk med hög röst översätta till svenska allt vad pappa och jag sade till varandra. Då slutade jag prata. Efter en liten stund skilde man oss åt igen och jag fördes tillbaka till fosterhemmet. Och förföll åter i bottenlös förtvivlan.

Jag fick tillbringa min 10-årsdag på socialkontoret med civila poliser i rummet bredvid, i korridoren och på gatan.

Sammankomsterna med pappa upprepades då och då med långa mellanrum. Men vid ett sådant tillfälle året efter det att jag tvångsomhändertagits lyckades pappa och jag i ett obevakat ögonblick fly från socialkontoret. Vi reste till Kramfors, där pappa hade goda vänner, som vi fick bo hos. Det förste pappa gjorde i Kramfors var att köpa mig nya kläder; pappa blev alldeles förskräckt när han såg de smutsiga och trasiga kläder jag hade på mig från fosterhemmet.

Men så var det i fosterhemmet; ingen brydde sig om att se till att barnen hade hela och rena kläder.

Jag var överlycklig över att vara återförenad med pappa och trodde att mardrömmen nu var slut och jag skulle få vara kvar hos pappa. Men redan efter några veckor hade socialmyndigheterna luskat ut var vi var och en dag stormade poliser och socialarbetare in där vi bodde och släpade i väg med pappa och mig - åt olika håll naturligtvis. Med det första polisöverfallet i gott minne var min skräck den här gången än större. Skakad och förtvivlad fördes jag tillbaka till fosterhemmet och efter kort tid fördes jag till ett annat fosterhem, som var än värre än det första, och här började nu ett verkligt helvete.

Fosterföräldrarna hade flera barn själva och hade dessutom tagit flera fosterbarn att tjäna pengar på. De bodde i en stor villa och fostermodern arbetade heltid som lärare och var dessutom borta på kurser ett par kvällar i veckan. Men när hon var hemma förde hon ett skräckregemente och utdelade örfilar för minsta förseelse och det gjorde fosterfadern också. De understöddes i detta av sin egen äldsta son Kalle, som hade fritt fram att slå fosterbarnen, så mycket han ville. Kalle tog även mina fickpengar som jag periodiskt fick av pappa, när vi träffades. Jag fick bo i ett grovkök bland dammsugare, tvättmaskiner och andra städredskap.

En av många händelser kommer jag särskilt ihåg. Jag var alltid tvungen att komma direkt "hem" efter skolan och jag fick inte gå någonstans utan att fosterföräldrarna visste om det.

Många gånger var det någon, som följde mig "hem" efter skolan. En dag gick jag inte direkt tillbaka till fosterhemmet utan hem till en klasskamrat. När jag väl kom "hem", så möttes jag av flera örfilar och blev sedan inlåst på rummet hela dagen; jag blev utan mat den kvällen, kommer jag ihåg. Den närmaste tiden efter detta var jag bevakad hela tiden, även i skolan.

Det var ingen, som brydde sig om mig när jag bodde i fosterhemmet; ingen tog sig tid att göra något med mig och när dom väl pratade med mig, så var det oftast mobbning och smutskastning av min far. Jag hade ett helvete, när jag bodde i fosterhemmet.

Fosterföräldrarna fick ju massor av pengar från socialen för fosterbarnen och åt sina egna barn köpte de massor av saker och dyra kläder och de egna barnen var alltid klädda efter senaste modet. Åt fosterbarnen köptes nästan aldrig någonting; vi brukade få litet avlagda kläder efter de egna barnen och fostermodern brydde sig inte om att se till att de var hela och rena heller, så jag blev ofta retad i skolan för mina trasiga och smutsiga kläder.

Sinsemellan var fosterföräldrarna ständigt osams; de bråkade och grälade med varandra och det var ständigt stora uppträden. Slutligen skildes de och fosterfadern skaffade sig en älskarinna, som han flyttade ihop med. Jag avskydde ju fosterfadern, men trots detta tvingade socialmyndigheterna mig att fara och hälsa på honom och älskarinnan. Jag måste vid dessa tillfällen övernatta i samma sovrum som de och jag tyckte det var fruktansvärt äckligt att tvingas åse, hur gubben låg där i sängen och hånglade med tjejen.

Även fostermodern började ta hem olika karlar, som hon öppet hånglade med inför ögonen på barn och fosterbarn och ofta fick de övernatta hos henne. Så småningom skaffade hon en fast älskare, som flyttade in hos henne. Det tyckte inte hennes äldsta son Kalle om, så då var det ständiga bråk och strider mellan mamman och Kalle och mellan älskaren och Kalle. Och efter många uppträden flyttade Kalle hemifrån.

I detta förskräckliga fosterhem fick jag de första två åren överhuvudtaget inte träffa min pappa eller ha någon kontakt med honom. Jag var djupt olycklig och när jag ibland bröt samman i förtvivlan så var fosterföräldrarnas enda åtgärd att ta mig till en barnpsykiater, som drogade ner mig med starka mediciner. Överhuvudtaget talade fostermodern ständigt illa om min pappa och sade att han var sinnessjuk och allmänt oduglig. När jag sade, att jag ville flytta hem till min pappa, började hon, understödd av Kalle, hota mig, och sa, att om jag inte ville vara kvar i fosterhemmet, så skulle polisen komma och hämta mig (de visste ju hur rädd jag var för polisen efter de båda brutala polishämtningarna, jag varit med om) och föra mig till ett annat hemligt fosterhem och jag skulle då aldrig mer i livet få se min pappa. Inför dessa hot gav jag vika. När socialen sedan efter flera år planerade att låta mig träffa min pappa, så tvingade fostermodern och Kalle mig att efter deras diktamen skriva ett brev till min pappa att jag inte ville träffa honom.

Då och då kom socialarbetare för att "kontrollera" fosterhemmet. De satte sig och drack kaffe med fostermodern och i hennes närvaro frågade de mig om allt var bra och om jag trivdes i fosterhemmet. Och inför fostermoderns hotfulla blickar vågade jag inget annat än att svara ja. Jag talade aldrig någonsin i enrum med en socialarbetare och så vitt jag vet gjorde inget av de andra fosterbarnen i fosterhemmet det heller.

Slutligen lyckades min pappa genomdriva att han fick träffa mig, och efter det att vi ett par gånger träffats på dagtid fick jag besöka honom över ett veckoslut. Pappa och jag rymde då tillsammans och goda vänner och Maranataförsamlingen hjälpte oss att hålla oss gömda flera månader. Under tiden pappa och jag höll oss gömda förde pappas jurist domstolsprocess för att få tvångsomhändertagandet av mig upphävt och detta lyckades den här gången.

Jag är alltså sedan åtta år lyckligen återförenad med min älskade pappa, som enligt min mening är och har alltid varit "världens bästa pappa". Men jag tänker ofta tillbaka på de hemska åren, då jag hölls fången i det vidriga fosterhemmet och jag tycker att jag på detta sätt blivit bestulen på fem år av min barndom.

Huddinge i augusti 1995

Frans Lovasz (sign)

Alexander - Ett beslagtaget barn

Charlotts brev till norska Amnesty

Tillbaka till Artiklar