Myndighetsgodtycke och barnen

Myndighetsgodtycke och barnen

Av Peter Klevius, Antropolog

Med anledning av den översyn av barnskyddslagen som aktualiserats genom Niko m.fl. uppseendeväckande fall kan det finnas anledning att studera kritiska röster från vårt västra grannland vars sociallagstiftning vi till stora delar kopierat och som bl.a. anklagats för "barnkoncentrationsläger" (Der Spiegel -83 "Kindergulag").

Citat av tidigare svenska hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman:.

"Om en socialnämnd i dag vill att ett barn skall gå på dagis, fastän detta står i strid med föräldrarnas önskan, kan saken inte komma under rättslig prövning. Antingen går föräldrarna "frivilligt" med på socialarbetarnas "förslag", eller också tar de risken att nämnden eller nämndens ordförande omedelbart omhändertar barnet."

Hon säger också:

"Eftersom principen att ändamålet helgar medlen tycks ha vunnit insteg i Sverige på senare år och eftersom intet ändamål kan vara mera angeläget än omsorgen om ett barns bästa, bör det kanske inte förvåna att man möter så mycket brutalitet just mot barn vid verkställighet av beslut som motiveras med barnets bästa." Citat slut.

Försvaret för denna syn är att det finns ett stort överskott ("mörkertal") på barn som "far illa" i sina naturliga miljöer och att detta försvarar de tragedier man ställer till med i jakten på dessa.

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om nackdelarna av en dylik socialpolitik överstiger nyttan och tänk om man skulle börja väga in mänskliga fri- och rättigheter i hanteringen i stället för att räkna "i klump"?

*

Det är ett märkligt och oomstritt faktum att de flesta tvångsomhändertagandena i Sverige sker av andra än direkt fysiska orsaker.

Då det gäller tvångsomhändertagande av barn har det även kunnat visas av bl.a. Anita Cederström en klar brist på positiva resultat av omhändertagandena. Bortförklaringarna av detta har stundtals tagit sig fantastiska proportioner. Annat vore väl knappast att vänta heller eftersom grunden för ett väldigt ekonomiskt fält i så fall skulle ifrågasättas. Alla som tjänar pengar och makt på barn vill naturligtvis fortsätta att göra det.

Det verkar också som om man från den svenska statsledningens sida på ett tidigt stadium började inse att de barn som konkret fysiskt, bevisligen far illa i sina hem inte på något sätt antalsmässigt räcker till att försörja den vårdapparat man skapat. Följaktligen anpassade man lagen därefter. Jag citerar igen hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman i hennes bok Rättsstaten åter: "Den nya lagen har avskaffat övervakningsinstitutet och i stället lagts upp så att, om ett barns föräldrar inte godtar vad socialtjänstens företrädare anser är bäst för barnet, så skall barnet tas ur hemmet... Det framgår också att det i sådana fall inte behöver vara någon allvarlig fara för barnets utveckling och att några skadeverkningar inte behöver påvisas. Som exempel på förhållanden i hemmet som kan innebära fara för ett barns utveckling nämns - utan förbehåll - 'personliga egenskaper' hos föräldrarna, 'föräldrarnas psykiska särart'. Det sägs t.o.m. uttryckligen, att subjektiva omdömen om föräldrarna får göras i den utredning som skall ligga till grund för ett beslut att ta ett barn ur hemmet."

*

Sinnebilden för den moderna välfärdsstaten är onekligen Sverige men vad är egentligen Sverige?

Historiskt utmärks Sverige naturligtvis av ett långt och, med några korta undantag, oavbrutet socialdemokaratiskt styre. Vad har detta satt för spår?

Mest utmärkande är naturligtvis det sociala engagemanget. Samtida med Lenin och Stalin påbörjade de svenska samhällsingenjörerna sitt, som de såg det, angelägna verk. Deras ohotade maktställning (jmf. Sovjetstaten) var den faktor som kanske mest särpräglat just den svenska socialdemokratin.

Det ursprungliga sociala patos som riktat sig mot arbetarnas missförhållanden började söka sig nya uppgifter. Kanske sporrades man av de framgångar man tyckt sig se och ansåg att detta var fullmakt nog att överta själva styrningen av samhället (jmf. Sovjet).

På den här punkten hamnar socialism rent definitionsmässigt på samma sida som diktatur. Det idealiska beslutet att i kraft av sin "goda" ideologi fösa människomassorna "i rätt riktning" är själva kärnan i den svenska välfärdsmodellen.

Normen för det svenska folkhemmet fanns i makthavarnas händer och man lät sig inte oroas av att den hela tiden förändrades. Man strävade ju mot en bättre värld. Skapa misstänksamhet och släng ner en socialarbetar- och psykologkår med obegränsade fullmakter bland de okunniga så kan vi styra folket till dess eget bästa, måste ha varit budskapet.

Folkhemmets utveckling har gått både successivt och i etapper beroende på vilket perspektiv man väljer. Kvinnohistoriker Yvonne Hirdman ger i boken "Att lägga livet till rätta" en belysande översyn som kan sammanfattas i citatet: "Ett folk (svenskarna) som lagt en snara runt sin hals och avlönat en tjänstemannakår att dra åt densamma bör enligt bestämd naturlag sluta andas".

Hans Zetterberg i Kämpande Juridik/Advokaten 1987: "Visst kunde man som förr tjäna staten eller tjäna kapitalet men man har efter Hägerström inga egna värderingar att försvara, de var metafysiska, och därför återstod det mesta bara att vara teknisk konsult åt beslutsfattarna. Och så blev rätten i Sverige ett instrument för antingen kapitalet eller för den socialdemokratiska staten."

*

Från slutet av 60-talet och i början av 70-talet sker så det första mera omfattande angreppet på Sveriges grundlag och därmed den juridiska tolkningen av mänskliga rättigheter. Jag citerar hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman:"...Carl Lidbom (statsråd i Palmes regering) förkunnade nu från kanslihuset att lagar inte skall betraktas med underdånig respekt utan helt enkelt som arbetsredskap för politiska mål."

En sådan målsättning färgade naturligtvis snabbt av sig på lagstiftningsarbetet och resulterade i de svepande "generalklausuler" under vilka bl.a. de sociala myndigheterna sorterar.

Den som vill få en insyn i hur processen går till rekommenderas att ta del av den s.k. ius docendi-aktionen 1988-92 som skakade den akademiska världen i Sverige och som utgick från den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Vad affären ytterst handlade om gällde just synen på svensk lagstiftnings förenlighet med Europakonventionen.

Överföringen av den svenska modellen till Finland har skett i lösryckta bitar och utan större koordinering vilket, som jag ser det, kan vara en orsak till "det sunda förnuft" som ändå påstås finnas i Finland på det här området. Frågan är hur länge och om rötan kanske redan håller på att växa sig stark.

Att Sverige genom sin politik ofta kommit "på tvärs" i europeiska fora beträffande de mänskliga fri- och rättigheterna lär av någon ha avfärdats med att "de sydeuropeiska stofilerna inte förstår hur långt vi kommit i vår omsorg om barnen".

Jag citerar läkaren och juristen Siv Westerberg: "Över hela denna verksamhet hade socialmyndigheterna lagt en sådan hemlighetens slöja att det var möjligt att vara läkare i tjugo år och absorbera juridikstudier fram till jur. kand. utan att förstå vidden av problemet "tvångsomhändertagande av barn".

Vad kan då göras? Förutom ett snävare hållet tjänstemannaansvar måste naturligtvis alla typer av generalklausuler kring människans fri- och rättigheter ifrågasättas och om de inte helt kan slopas åtminstone bytas ut mot specificerade lagar för när myndighetsingripanden kan ske. Då det gäller barnskyddslagstiftningen är det av största vikt att även barnet får ett fullgott skydd mot myndighetsgodtycke.

Till sist vill jag citera Marianne Sigström vars sjuke son dog i vanvård i sitt fosterfängelse. Fallet är väl omvittnat men i likhet med Niko bortförklarat som "olycksfall i arbetet".

"Men jag kunde inte skydda Dig från samhället och alla dessa experter, och deras konstruerade bild, tolkad genom deras färgade glasögon, om vår livssituation. Jag kunde inte skydda Dig från Din socialsekreterare. Detta blev din död".

Antikrists änglar  

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer  

Där lagen slutar, tar tyranniet vid  

Ett barns död. Samhällets ansvar   

Tillbaka till Artikelindex