Rättssäkerhet på undantag

Rättssäkerhet på undantag

Av Gunvor Wallin, juris professor, och Thomas Wettergren, fil kand

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Med rättssäkerhet menas här inte trygghet på gator och torg utan den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står över allt rimligt tvivel. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

När det gäller sexualbrottmål ger emellertid medierna ofta en bild av händelseförlopp och domskäl som verkar oförenlig med normala krav på rättssäkerhet. För att få större klarhet i hur domstolarna resonerar i sådana fall begärde vi in tillgängliga rättegångshandlingar i ett uppmärksammat mål.

Det rör sig om en man från Värnamo som 1993 skilde sig från sin hustru och då fick vårdnaden om parets två barn, en pojke på nio och en flicka på åtta år. Familjen flyttade till NV Skåne, men efter ett par år återvände barnen till modern i Värnamo. Efter ytterligare en tid blev flickan omhändertagen enligt LVU och placerades slutligen på vårdhem, där hon började gå i psykoterapi. I början av år 2000 framförde hon under terapin anklagelser om grova sexuella övergrepp begångna mot henne av fadern och flera andra personer under åren 1993-95. Anklagelserna ledde till rättegång. Två av de utpekade personerna kunde aldrig identifieras, en man frikändes medan fadern och en annan man dömdes till långa fängelsestraff. Domarna skärptes ytterligare i hovrätten.

Tingsrätten i Helsingborg refererar utförligt i domen mot fadern Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömningen av sexualbrottmål. Dessa ger domstolarna möjlighet att döma till ansvar enbart på anklagelser från målsäganden om annan bevisning saknas, och det även om målsägandens version av händelseförloppet lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet. Svarandens trovärdighet tycks inte spela någon roll, varför riktlinjerna redan av det skälet framstår som partiska. Samtidigt deklarerar HD märkligt nog att samma höga beviskrav måste tillämpas som för andra brottmål.

Tingsrätten inriktar sig således på att bedöma flickans trovärdighet. Rätten konstaterar också att uppgifterna måste bedömas med stor försiktighet, eftersom så lång tid förflutit sedan de påstådda händelserna. Flickan har lämnat motstridiga uppgifter vid flera polisförhör, en del av hennes uppgifter har varit uppenbart oriktiga eller osannolika och hon har i polisförhör rörande en annan anmälan strax innan terapin tog sin början sagt att hon aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier av någon. Hennes beteende gentemot fadern verkar också märkligt med tanke på vad han påstås ha utsatt henne för. Av allt att döma har hon inte visat någon rädsla eller motvilja mot honom utan ringt och beklagat sig för honom och rymt tillsammans med honom från en fosterfamilj på Öland. Sommaren 1999 tillbringade hon tillsammans med fadern och hans sambo utan att göra några försök att återvända till fosterfamiljen.

Tingsrätten tvivlar således på flickans uppgifter i vissa detaljer, man finner henne ”utan tvekan trovärdig” i stort. Hennes psykiska ohälsa, som bl. a yttrar sig i att hon skadar sig själv (s.k. självskärerska), anses bero på de påstådda övergreppen. Att det också kan vara tvärtom, dvs. att den psykiska ohälsan lett till anklagelserna om övergrepp tycks aldrig ha fallit tingsrätten in.

Flickans uppgifter relateras inte heller till någon bild av faderns personlighet. Han har uppenbart inte tidigare gjort sig känd som pedofil eller som mycket brutal och hänsynslös. Enligt flickan har han överlämnat henne till andra personer för att de skulle utnyttja henne sexuellt, men något motiv för att göra så anges inte. Fadern har inte heller betett sig på ett sätt som tyder på oro för att flickan skulle avslöja vad han gjort med henne.

I de fall flickans uppgifter eller beteende kan medföra tvivel på hennes trovärdighet vänder sig tingsrätten ofta till psykoterapeuten och får av honom en psykologisk ”förklaring”, som rätten genast godtar. Rätten tycks inte på någon punkt ha ifrågasatt terapeutens bedömning eller ens tagit reda på vilken metod terapeuten använt. Man frågar sig om det under sådana förhållanden varit möjligt för flickan att lämna sådana uppgifter att rätten börjat tvivla på henne. Terapeuten får på så sätt ett mycket stort inflytande över utgången av målet och fungerar som auktoritativ extra advokat åt flickan. Det är onödigt att nämna att svaranden inte får samma förmån.

För sin bedömning av flickans trovärdighet stöder sig tingsrätten dels på terapeutens vittnesmål, dels på flickans uppträdande under huvudförhandlingarna. Den helt avgörande frågan om berättelserna under terapin beskriver verkliga händelser eller är s.k. falska minnen avfärdas av rätten på ett par rader. Falska minnen är inte detsamma som lögn utan uppfattas som verkliga minnen av faktiska händelser. Falska minnen kan inplanteras avsiktligt i försökspersoner, men kan också uppstå oavsiktligt särskilt vid vissa former av psykoterapi. Enligt vår mening borde rätten ha hört en minnesforskare eller annan expert som kunnat ifrågasätta terapeutens bedömning i det här avseendet.

Domarna i målet ger intryck av partiskhet och psykologisk amatörism, som inte låter sig förenas med normala krav på rättssäkerhet. Det förvånar inte att flickan efter domen i hovrätten i två brev tog tillbaka anklagelserna mot fadern och därpå tog tillbaka tillbakatagandet och förnekade att hon skrivit breven. Dessa undersöktes då närmare och när flickan fick kännedom om resultatet erkände hon att hon skrivit dem.

På grund av denna flickas anklagelser och domstolarnas misslyckande med bedömningen sitter två män i fängelse på åtta respektive fem och ett halvt år. Fadern försöker nu åter få resning i målet. Hans ansökan bör beviljas av HD.

En stor del av ansvaret för att sådant här kan hända måste sägas vila på HD:s tidigare nämnda riktlinjer. Dessa är enligt vår mening oklara och tar inte tillräcklig hänsyn till svarandens rättssäkerhet. I ivern att komma åt förövare ges domstolarna här möjlighet att tumma på vedertagna beviskrav och bevisvärdering. Rättegångarna blir partiska, de anklagade döms på förhand och vad de säger betyder ingenting. Skall Sverige behålla sitt anseende som rättssamhälle bör dessa riktlinjer ändras.

Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

"Vi dömer oskyldiga till fängelse"
Av Bo Severin

Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?
Av Bo Severin

Sanning och rätt i Högsta domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
Av Bo Severin

Barns vittnesmål räcker inte
Av Anders Forsström

Synpunkter och kommentarer till RÅ:s nya riktlinjer vid sexuella övergrepp, att barnets berättelse ensamt ej är tillräckligt för åtal samt att advokater vill slippa munkavle
Av Rigmor Persson

Synpunkter på debattartikel i GP Debatt den 8 november 2002 angående utsatta barns rättssäkerhet
RÅ:s nya riktlinjer gällande sexuella övergrepp på barn inger hopp.
Av Rigmor Persson

Rättsövergrepp i incestmål
Av Harald Wigforss

"Inga beviskrav i sexmål".
Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

Tillbaka till Artiklar