Swedish

Välj ditt språk

 

Rättsstatens sprickor går på djupet
 Av Anders Agell, professor

 

 


Anders Agell är professor em. i civilrätt. Artikeln är tidigare publicerad som en replik i Uppsala Nya Tidning, Debatt, den 8 januari 2007.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Fallen i den så kallade Axberger-rapporten till JK rör inte några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten, utan illustrerar olika systemfel. Det finns mycket att göra om den svenska rättsstaten ska återupprättas, skriver Anders Agell.

Den så kallade Axberger-rapporten till justitiekansler Göran Lambertz gäller olika brottmål i vilka elva män dömts till fängelse mellan tre år och livstid. De dömda har, efter att ha avtjänat straffet helt eller delvis, till sist beviljats så kallad resning i Högsta domstolen (HD) och därefter blivit frikända.

Dessa fall rör ingalunda några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten utan illustrerar olika systemfel både för sexualbrottsmålen (som utgör nio av fallen) och mera allmänt.

I brottmålen fungerar den så kallade förundersökningen genom polis och åklagare i praktiken långtifrån så objektivt som avsikten varit. Förfarandet är underlägset den så kallade förberedelsen i tvistemål som utgångspunkter för en efterföljande huvudförhandling.

UNT illustrerar sin ledare 30/12 med de två fall i rapporten som gäller domar för mord. Misstag i rättsapparaten är dock mycket tydligare i de nio andra fallen, som alla rört sexualbrott.

I flertalet av dessa fall kan bevisningen mot de dömda männen sägas ha blivit ”utraderad”, en välfunnen språklig nyskapelse i rapporten. Vad värre är, de dömda männen borde från början aldrig ha fällts till ansvar.

Ett krav på fullt bevis, ofta uttryckt som ”bortom rimligt tvivel”, bör i princip ses som en fråga om sanning, vars besvarande dock beror på den åberopade bevisningen.

När ord står mot ord – som i sexualbrottsfallen och i en del andra fall – bör det i en rättsstat inte betraktas som fullt bevis om vad som är sant, att den misstänkte eller åtalade antas vara mindre trovärdig än ”målsäganden”, om det inte finns annan och tillräckigt stark bevisning.

Som sådan kan det normalt inte räcka exempelvis vad målsäganden kan ha sagt till andra personer. En värdering med ledning av vem som är mest trovärdig kan nämligen ofta resultera i en kvarstående ovisshet, som medför en oacceptabel risk för att oskyldiga personer blir dömda. I sexualbrottsmålen är det dessutom fråga om långa fängelsestraff.

Av det senaste häftet av Juridisk Tidskrift framgår att HD:s ordförande Bo Svensson har insett vilka sociala och psykologiska mekanismer som i det svenska samhällsklimatet kan utlösa felaktiga anklagelser från bland annat unga flickor mot en närstående äldre man. Bo Svensson aviserar en skärpning av HD:s praxis, men han skriver också: ”En omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning i sexualbrottsmål kommer emellertid inte att kunna ske utan protester.” Ett sådant uttalande från ordföranden i landets högsta domstol är anmärkningsvärt.

Tyvärr är det dock realistiskt med hänvisning till den radikalfeministiska ideologin om patriarkat och könsmaktsordning. Denna ideologi har i ett regeringsbrev rentav upphöjts till en del av den officiella politiken till ledning för myndigheterna. De bakomliggande hypoteserna härrör som bekant i mycket från en professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet.

Universitetet har också nyligen – i sann postmodernistisk anda för det samhällsvetenskapliga området – uttalat sitt fulla förtroende för det sätt på vilket denna forskning bedrivs och presenteras. Eller i klartext: nästan alla lösa spekulationer ses som vetenskapliga om de framläggs under forskningens täckmantel.

Den härskande ideologin i tillägg till de många sexualbrott som faktiskt förekommer har i Sverige skapat en extremt negativ mansbild. Varje man är potentiellt sexualförbrytare. Varje man som förnekar anklagelser om sexuella övergrepp är dessutom en potentiell lögnare.

Det är inte bara så att vissa domstolar, på initiativ av särskilt övertygade åklagare, satt ner beviskravet i vissa sexualbrottsmål genom uppvärdering av en kvinnas berättelser och nedvärdering av mannens förnekanden. Detta gäller naturligtvis inte alla mål, men tendenserna är mycket tydliga och oroande.

De särskilda problemen i sexualbrottsmålen accentueras av allmänna ofullkomligheter i svenska brottmål. För det första meddelar HD ytterst sällan prövningstillstånd av en hovrättsdom i rena bevisfrågor. Dessa anses inte ha tillräckligt prejudikatintresse för andra fall. (Det är bra att justitierådet Svensson ställer en förbättrad utsikt, åtminstone i sexualbrottsmålen.)

Totalt sett meddelar HD prövningstillstånd i cirka 140 fall årligen och avslår utan sakprövning cirka 4 500 ansökningar på olika rättsområden. Bortsett från att man hittat en juridisk prejudikatfråga av ibland begränsad praktisk betydelse, kan fall som HD tar upp gälla rena bagateller ur mänskliga, ekonomiska och sociala synpunkter.

I ett överformaliserat juridiskt system, där sinnet för proportioner gått förlorat, ägnar justitieråden mycket kraft åt att sila mygg samtidigt som man genom avvisning av prövningstillstånd utan vidare sväljer kameler.

Om den totala kvaliteten på dömandet i våra domstolar är det svårt att ha någon säker uppfattning. Som professor tillfrågas man av advokater om ett negativt urval. Dessa fall av ibland tydliga misstag i vilken rättsfråga som helst dyker enligt min erfarenhet upp lite för ofta för att vara försumbara i systemet.

Domstolarna utgör totalt sett en jättelik maktapparat vars rättstillämpning på det hela taget är okontrollerad när ett mål väl passerat en hovrätt (eller en kammarrätt i förvaltningsmål).

För det andra slår HD, i frågan om resning till en dömd persons förmån i brottmål, energiskt vakt om den hovrättsdom som domstolen tidigare inte velat pröva i den ordinarie processen, eftersom prejudikatintresse saknats.

En ”dålig” dom, som en hovrätt avkunnat, förvandlas plötsligen i resningsmålet till en ”god” dom, vilket HD i det längsta söker upprätthålla enligt ”orubblighetsprincipen”.

I JO:s årsberättelse till riksdagen 2006/07 framför chefs-JO Mats Melin skarp kritik inte bara mot polisens och åklagarens åtgärder i det så kallade fallet Ulf. I detta fall beviljade HD resning sedan domstolen tidigare avslagit två ansökningar. Resningen möjliggjordes främst genom undersökningar av tv-journalisten Hannes Råstam om bristerna hos polis och åklagare. Domarna i fallet Ulf var emellertid undermåliga i och för sig. Det ansvaret faller på Helsingborgs tingsrätt och Skånska hovrätten. Domarnas otillräcklighet hade faktiskt klargjorts redan innan Råstam på allvar började med sitt arbete, nämligen genom en tidningsartikel i Ölandsbladet i september 2003, skriven av professor Gunvor Wallin och statsvetaren Thomas Wettergren (bosatta i Båstad).

Dessa båda kloka medborgare har tillsammans undersökt ett antal konstiga domar i sexualbrottsmål. Ölandsbladet var den enda tidning som ville publicera deras bitande analys av de otillräckliga domskälen i Ulf-fallet. Men det krävdes alltså tre resningsansökningar innan HD var beredd att bevilja resning.

Chefs-JO Mats Melin har i den senaste årsberättelsen också kritiserat Riksåklagaren (RÅ) för otillfredsställande, allmänna attityder i frågor om resning. Den sålunda kritiserade RÅ Fredrik Wersäll påstår inte desto mindre i olika sammanhang att det är JK Göran Lambertz som skadar rättsväsendet genom att aktualisera brister i rättssäkerheten.

RÅ Wersäll angriper med andra ord JK Lambertz för att denne fäst uppmärksamheten på problem som RÅ-ämbetet och alltför ensidiga åklagare i långa stycken själva har framkallat.

För övrigt är det också olämpligt, som RÅ-ämbetet brukar göra i resningsmål, att spela ut rättstryggheten för brottsoffer mot rättssäkerheten för dömda. Detta är två var för sig viktiga värden som inte bör blandas ihop. RÅ har till och med helt ologiskt blandat ihop begreppen i fall då de kanske inte begåtts något brott och i så fall inte finns något brottsoffer alls. Man får då hoppas att HD snarast ger domstolarna nya signaler i sexualbrottsmål på sätt domstolens ordförande aviserat. HD borde också snarast liberalisera sin allmänna inställning i resningsmål.

Stora anspråk bör också ställas på justitieministern och riksdagen. Det finns mycket att göra i många olika hänseenden om den svenska rättsstaten skall återupprättas. Sprickorna i fasaden går på djupet.




Rättsstaten har satts på undantag

Av Anders Agell

 Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD och Världen idag.


"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättsstaten åter!
Av Brita Sundberg-Weitman


Tillbaka till Artiklar

 

Powered by AIS