Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

    ECHR och Europakonventionen nr 3

 

 

  

Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

 

Av professor em. Jacob W.F. Sundberg

 

Inledning

 

1.      Jag ser att det givits flera titlar till det föredrag som jag förväntas hålla, och jag vill därför precisera att jag tänker tala om systemet av stater som svarande inför Europadomstolen i Strasbourg. För dem som är mera intresserade av detaljerna i processen inför Europadomstolen har jag tagit med ett förråd av den föreläsning jag höll här i Göteborg för några år sedan i NKMRs regi och som har titeln : ”Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet” (IOIR nr 131). Det är fritt att förse sig ur förrådet.

 

Den svenska förträngningen

 

2.      Men låt mig då återvända till systemet. Jag skall då börja med att orienteringsvis erinra om att på den tiden som jag läste juridik i Uppsala – d.v.s. på 1940-talet – så ansågs det vara den svenska rättsvetenskapens världshistoriska insats att ha avrättat ’rättighetsbegreppet’.[1] Det finns inga rättigheter ; vad man kallar för rättigheter är bara avspeglingar av hur man lagt upp saken i lagstiftningen. I filosofisk-vetenskaplig mening var rättighetsbegreppet lika meningslöst som en papegojas pladder.[2] Om man inte trodde på dessa lärosatser visade det bara bristande intellektuell mognad och garanterade att man inte skulle få godkänt i berörda ämnen.[3]

3.      Fram på 1970-talet blev saken en politisk fråga. Inom näringslivet oroades man av vänsterdrevet i kölvattnet av 1968 års begivenheter, och undrade varför de som visste bättre, t.ex. i Juridiska fakulteten, inte opponerade sig. Jag ansvarade på den tiden för propedeutiska kursen och hade som underlärare de tre blivande statsråden Lennart Geijer, Carl Lidbom och Sven-Erik Nilsson.[4] Man stimulerade mig att ägna inauguralföreläsningen 1970 åt vänstertemat[5] och Svenska Dagbladet ägnade sedan en halvsida åt föreläsningen under rubriken ”Professor i rättslära: Svenska systemet börjar likna Sovjets.”[6]  Det föll inte i god jord. Journalisten avlägsnades från tidningen, och ingen av mina hariga kolleger vågade någonsin diskutera föreläsningen, men justitieminister Lennart Geijer med vilken jag sålunda länge samarbetat när han undervisade i propedeutiska kursen, och som hade föreläsningen liggande på sitt skrivbord i kanslihuset, profilerade sig till sist genom att säga att de som menade att de svenska domstolarna var till för att skydda medborgarnas rättigheter mot staten bedrev en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket i Sverige.[7] Det var nu i och för sig inte så få som menade att detta att skydda medborgarna var en av domstolarnas uppgifter, och de kom underfund med att det inte bara fanns en rik litteratur på saken i Sverige (där regeringsrådet Gustaf Petrén hade en hel del att säga) utan att man såg på samma sätt i Strasbourg, när man tillämpade Europakonventionen.[8] Processen i Strasbourg var alltså en förargelseklippa för justitieminister Geijer, men också för hans chef, statsminister Olof Palme, som gav uttryck för sitt misshag genom att kalla Europadomstolen för ”Gustaf Petréns lekstuga”.[9] Och den förutvarande ministern för mänskliga rättigheter, Carl Lidbom, som efter regimskiftet 1976 lämnat statsrådet och blivit ledamot av Europarådets Parlamentariska Församling i Strasbourg, klagade öppet över att majoriteten där, från flertalet av de 21 medlemsstaterna, ”speglar en opinion som är starkt konservativ – med svenska mått mätt”.[10]

4.      Nu är det ju så att så länge människor inte känner till Europakonventionen kan de inte använda sig av den. Det blev därför svensk regeringspolitik att försöka förtränga vetskapen om Europakonventionen och dess budskap, och de s.k. borgerliga partierna var här inte mycket bättre än sina socialistiska kolleger.[11] Kännedomen om Konventionen spreds därför i huvudsak genom enskilda marknadsföringsinsatser, stödda av pedagogiska visiter från Europarådet.[12] Marknadsföringsinsatserna kröntes emellertid med oanad framgång, och plötsligt drabbades kungariket av en syndaflod av svenska klagomål i Strasbourg. Ett tag – 1983 – ledde Sverige t.o.m. ligan vad gäller antalet klagomål i proportion till befolkningen,[13] ehuru man tio år tidigare bara haft ett löjligt ringa antal klagomål mot svenska staten.[14]

5.      De nordiska länderna hade av någon anledning varit helt dominerande när man satte upp Strasbourgsystemet på 50-talet och 60-talet[15], så när det började bli effektivt på 1970-talets slut hade man i stor utsträckning sig själv att skylla ,. Men systemet utvecklades också intensivt, särskilt efter det att norrmannen Rolv Ryssdal blivit Domstolens President 1985. Skyddsområdet för medborgarna vidgades och rättigheterna preciserades genom en omfattande prejudikatmassa av avgöranden av Kommissionen och Domstolen.[16]

6.      I Sverige begrep man sig nog aldrig riktigt på det europeiska systemet, till skillnad från vad fallet var i Finland som anslöt sig till detsamma mycket sent – 1989 – men då med insikt om vad det betydde. För att kunna hänga med gjorde man Europakonventionen till finsk lagstiftning.[17] I Sverige hade man gjort tvärtom. Visserligen måste man åberopa Europakonventionen i svensk domstol – för att uttömma sina inhemska rättsmedel, som det heter – för att kunna utföra sina klagomål i Strasbourg. Men detta hindrade inte svenska domare från att påstå att man inte kunde åberopa Europakonventionen i de svenska domstolarna – tydligen helt obesvärade av faktum att Sverige i Strasbourg hade flest klagomål emot sig i proportion till befolkningen och att alla måste ha åberopat Konventionen i de svenska domstolarna för att kunna komma så långt. För egen del fick jag uppdraget av Europarådet att referera de svenska mål i vilka Konventionen åberopats och under perioden 1982-1988 publicerade jag 5 volymer med sådana referat, som minnsann recenserades i USA och nere i Europa.[18] Icke desto mindre vågade man fortsätta att påstå att Konventionen inte kunde åberopas.[19] Bland byråkrater kunde man t.o.m. reagera med bestörtning och raseri på ett och annat klagomål,[20] och i vårt vänsterfrälsta TV förklarades att det var falsk konsumentupplysning att råda folk att vända sig till Strasbourg med sina klagomål.[21]

7.      Sveriges inträde i EU kom att få drastiska konsekvenser för den svenska lagstiftaren. Mycket av den lagstiftande makten visade sig ha påverkats genom den omfattande EU-lagstiftningen.[22] Stora sjok av lagstiftningsmakten har på detta vis överförts till EU, och i EU är Regeringen ensam om att föra ordet för Sverige, även om den kanske ofta kommer till korta gentemot sina europeiska kolleger. De svenska politikernas möjligheter redan att göra överväganden kring ny lagstiftning har sålunda minskat radikalt., men Ni lärer spana förgäves på några reaktioner från riksdagens sida eller politikergarnityrens på denna kompetensförlust till förmån för de europeiska organen i Bryssel. Men man har till sist - som i Finland - förklarat Europakonventionen gälla som svensk lagstiftning – med EU-anslutningen som ett fikonlöv.[23] Det verkar som om man också i detta fall inte riktigt begrep sig på det europeiska systemet. Precis som beträffande Europakonventionen har det inte varit något som man talar högt om i Sverige. Här råder en självpåtagen tystnad.

 

 

 

 

 

Klubben blir skola

 

 

8. Europarådet som en gång skapade Europakonventionen var egentligen en ’klubb’ av likasinnade stater, som det stod i Preambulen : ”regeringar i europeiska stater, vilka besjälas av samma anda och i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och principen om rättens okränkbarhet äga ett gemensamt arv”. Däri låg tydligen ett slags kvalifikationskrav och villkor för inval. Huruvida de tio grundarstaterna själva fyllde alla dessa krav diskuterades inte i någon större omfattning. Tydligen utgick man från att de alla gjorde det.[24] Och frågan väcktes ett par gånger om förhållandena i en viss stat så ändrats att staten borde uteslutas såsom icke längre kvalificerad.[25] Men på 1990-talet med det s.k. Språnget Österut omvandlades denna ’klubb’ av demokratiska rättsstater till en ’skola’ för de nyanslutna staterna från det gamla Socialistlägret i demokrati och rättsväsen. De nytillkommande kandidatstaterna blev då undersökta med en noggrannhet som aldrig drabbat de gamla ’klubb’staterna, t.ex. Sverige, och granskningen gällde just de krav som Europakonventionen dåmera ansågs stå för som den utvecklats genom Europadomstolens praxis.[26]

 

Granskningen av kvalifikationerna skedde i flera, varandra påföljande omgångar. De blev icke blott undersökta inför och vid själva inträdet, utan

dessutom underkastade en löpande övervakning – ”monitoring” – för att utröna om de respekterade de uppställda kraven. Därtill konfronterades de

med klagomål som fördes inför Europadomstolen och som kunde leda till fällande domar vars verkställighet skulle övervakas av Ministerkommittén.

Eftersom de nya staterna – ’rättsstater i vardande’ med det eufemistiska språkbruk som föredrogs i Strasbourg – återspeglade ett rättsväsen dominerat av den gamla nomenklaturan,  betydde alla dessa förfaranden att mycket av nomenklaturans och det kommunistiska samhällssystemets särdrag konfronterades inför öppen ridå med det västerländska rättssamhället. Den presens som den marxistiska filosofin åtnjutit i det svenska styrelseskicket hamnade på detta baklängesvis i rampljuset, och det var kanske typiskt att man försökte värja sig mot detta genom att kalla beskrivningen av de marxistiska särdragen i nomenklaturans samhälle för något ’icke-rumsrent’.[27]

 

Språnget Österut

 

9. Det var den svenske presidenten i Europarådets Parlamentariska Församling, Anders Björck, som åstadkom de första stegen i ’Språnget Österut’,[28] och det var hans kollega, Daniel Tarschys, som blivit Europarådets generalsekreterare, som svarade för att t.o.m. Ryssland kom med i Europarådet.[29] Ingen av dessa var jurist och det är rimligt att tro att de hade skäligen vaga begrepp om vad de gjorde, när de försökte trycka på de nya länderna, som alltjämt regerades av sin nomenklatura,  det rättssamhällesystem som Europakonventionen stod för och i viss mening t.o.m. skapat.[30] Att Ryssland kom med skärpte dramatiken, för Moskva var centrum i det kollapsade Socialistlägret och prototypen för det socialistiska samhället tolkat i marxistisk-leninistiska termer.

 

 

10. Språnget österut skedde i mindre etapper. Det började med att Ungern anslöts 1990 och Polen 1991. 1992 kom Bulgarien. 1993 anslöts inte mindre

än 6 nya stater – den första vågen : Estland, Litauen, Slovenien, Tjeckiska Republiken, Slovakien och Rumänien.[31] - Det var förstås uppenbart att dessa

gamla kommunistländer inte alls passade i ’klubben’ ; däremot gick det an om ’klubben’ omvandlades till en ’skola’. I denna omvandling spelade

övervakningsinstrumenten en avgörande roll för att Europarådet över huvud skulle bevara sin trovärdighet som organ. Kriterierna för medlemskap

preciserades, bl.a. så att det krävdes en garanti för rättsstaten, inklusive maktdelning och ett oberoende domstolsväsen, och därtill kom att åtnjutandet

av de mänskliga rättigheterna sådana de specificerades i Europakonventionen måste garanteras och det förväntades ett tillträde av Europakonventionen

inom rimlig tid efter anslutningen. Ministerkommittén som tog emot tillträdesansökningarna inhämtade yttranden över dessa från Parlamentariska

Församlingen, vilket blev praxis, och dessa Församlingens yttranden blev efter hand mer och mer specificerade vad gäller kvalifikationskraven och

följaktligen också upplysande om vad Europakonventionen stod för.[32]

 

Europarådets trovärdighet stod här på spel, och lösningen – monitoring - kan tillskrivas den nuvarande finska presidenten Tarja Halonen. Det direktiv

ang. respekten för de åtaganden som gjorts av de nya medlemsstaterna – direktiv nr 488 av 29.6.1993 – kallas allmänt för Halonen Order, och detta gick ut på att respekten för de gjorda åtagandena var ett villkor för vidare medverkan i Församlingens arbete. I Halonen Order uppdrog Parlamentariska

Församlingen åt några Kommittéer att nära vaka över respekterandet av de åtaganden som gjorts av myndigheterna i de nya medlemsstaterna och

rapportera till Församlingen var 6 månad intill dess samtliga åtaganden verkställts.[33]

           

Strax före toppmötet i Wien 8-9.11.1993 när Rumäniens ansökning var aktuell, skärpte Parlamentariska Församlingen de villkor i Halonen-

direktivet som skulle övervakas genom monitoring. Det tillfogades en uttrycklig hänvisning till övervakningssystemet i direktivet och det insisterades bl.a. på nödvändigheten av ett system med maktdelning. Inte heller skulle en Minister få ge anvisningar till en domare, såsom var förutsatt i § 19 av den rumänska lagen om domstolsväsendets organisation.[34]

 

Ministerkommittén tog 1992 emot Rysslands ansökan om Medlemskap. Efter toppmötet i Wien gavs en direkt politisk signal till Ryssland och man fick ett positivt svar av President Boris Jeltsin, som framhöll det oåterkalleliga val som träffats i Ryssland till förmån för demokratiska reformer och som borde föra, småningom, till anslutningen av denna integrerande del av den europeiska civilisationen.[35] En fyramannakommitté av framstående juridiska experter[36] skickades till Ryssland för att granska om det ryska rättssystemet svarade mot den europeiska minimistandarden. Den kom tillbaka med negativt besked.[37] Det ”traditionella auktoritära tänkandet föreföll att fortfarande dominera inom förvaltningens område” och ”idén att det i första hand skulle ankomma på domstolarna att skydda individen är ännu ingalunda verklighet.” Också det första Tjetjenienkriget motiverade att anslutningsprocessen lades på is för en tid.

1995 startade man emellertid på nytt, efter ryska löften att lösa Tjetjenienkrisen med politiska medel, men förmodligen också beroende på en viss nervositet inom Europarådet som underblåstes av EG:s och NATOs engagemang i de baltiska randstaterna och den ryska överreaktionen på dessa framstötar.

 

Parlamentariska Församlingens Kommitté för politiska ärenden fick in en rapport från sin rapportör, schweizaren Muehlemann, som dock var ganska skeptisk.[38] Framför allt på vänsterkanten i Parlamentariska Församlingen var man emellertid angelägen att få med Ryssland i Europarådet. Dialogen med ryssarna, menade man, skulle kunna bidraga till den erforderliga grundläggande medvetenheten om vad ett rättssamhälle var och fordrade. 25.1.1996 beslöt man så med rösterna 164 för, 35 emot, och 15 nedlagda, att rekommendera Ministerkommittén att släppa in Ryssland i Europarådet, påstående att ”det förekom framsteg mot en allmän medvetenhet om – och respekt för- rättssamhället”. Beslutet förknippades med 25 villkor.[39] De juristkommissioner som reste till Ryssland och tittade på rättssystemet, hade sagt att det här och det här måste Ni ändra på om Ni vill vara medlemmar av Europarådet.  Så skedde emellertid icke fullständigt, och det var en av anledningarna varför Parlamentariska Församlingen sedan satte Ryssland under särskild övervakning.[40]

 

Samtidigt med de ryska förhandlingarna fortsatte emellertid anslutningarna av de andra länderna i Socialistlägret. 1995 intogs 5 nya stater - den andra vågen: Lettland, Albanien, Moldavien, den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien , samt Ukraina. 1996 släppte man in, förutom Ryssland, också Kroatien. 1999 släppte man in Georgien, och 2001 Armenien och Azerbadjan.[41]

 

 

Nomenklaturan i en ny värld

 

11.  De nya medlemsstaterna blev alltså granskade med en noggrannhet som aldrig drabbat de gamla ’klubb’-medlemmarna, däribland Sverige. De resultat som vunnits i den granskningen är emellertid av karaktär att gälla också i ’klubben’ s.a.s. baklänges, och därför av intresse också i Sverige, där man i själva verket glorifierat en hel del av de begrepp och principer som råkat illa ut i den nya granskningen. Justitieminister Geijer som fann att det vore ”ett farligt talesätt”  att domstolarna skall skydda den enskilde mot ’överheten’ ; ja, ”en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket”, verkar inte så förtroendeingivande i Europakonventionens nya värld. Den idiosynkrasi vad gäller maktdelningsläran och lagprövningen, som präglat svensk politik och svensk statsvetenskap[42], passar inte heller så bra i den nya världen (alldeles frånsett att statsvetarna i allmänhet lider av förfärande minnesluckor vad gäller den juridiska litteraturen på området).

Vad var det då som skilde det socialistiska systemet från Europakonventionens? Skillnaderna var djupgående. Tekniska blev de blott i förlängningen. Enligt den socialistiska uppfattningen representerade Europakonventionen en främmande, borgerlig bestämning av mänskliga rättigheter. Sådana kunde bara komma till sin rätt i det socialistiska systemet.[43]

Den marxistiska filosofin var av avgörande betydelse för det sovjetiska agerandet. De sovjetiska ledarnas syn och agerande var resultatet av en uppfostran i den marxistisk-leninistiska allmänna uppfattningen av världen.

 

Man måste t.o.m. ha godkända betyg i marxism-leninism för att få bli jurist.

 

Läran byggde på marxistiska dogmer : föreställningen att historien var lagbunden, utforskningsbar och förutsägbar. Rätten var blott en del av överbyggnaden på den ekonomiska basen och följde de lagar som bestämde basens utveckling. Marxisterna hade därför en totalsyn på lagen och staten.[44]

Konfronterade med det västerländska rättssamhället måste deras hållning infogas i denna deras allmänna rättsföreställning. Det var en logisk omöjlighet

att låta sådant som rättssamhällets krav lägga alltför besvärande hinder i vägen för historiens förutbestämda framskridande.

           

I praktiken betydde detta att den socialistiska modellen innefattade svaga domstolar beroende av regeringen, rekryterade med yrkesdomare på

tillfälligt uppdrag och med lekmannadomare i majoritet, avsaknad av maktdelning  och lagprövning. Domstolarna var låglöneplatser för kvinnor,

och maximen ”stämt är dömt” präglade tillvaron så till den grad att domstolarna ansågs vara en enkelriktad väg till fängelset.[45]

           

Språnget Österut betydde sålunda att denna marxistiskt utbildade byråkrati, känd som nomenklaturan, skulle försöka hantera ett

rättssamhällesystem som man redan från början lärt sig att förakta och kringgå.

 

Konfrontationerna

 

12. Polen var en av de första staterna som aktualiserade problemen.[46] Polska Högsta Domstolen hade ogillat Solidaritets-rörelsens talan om erkännande

såsom led i föreningsfriheten i en dom 25.8.1987, med domskäl som f.övr. ganska mycket erinrade om dem som regeringsrådet Gustaf Petrén formulerade i det svenska Råneå-målet.d.v.s. RÅ 1974 s 121 : det felades transformation av den åberopade konventionen, nämligen i Polens fall CCPR.[47] Med anslutningen till Europarådet 1991 tog man då steget in i en ytterst annorlunda värld i vilken idén om de mänskliga rättigheterna hade fått mogna under ett halvsekel och en praxis utvecklat sig som gradvis men progressivt lett till bättre och bättre skydd för de mänskliga rättigheterna.

 

Det fanns många punkter i det polska socialistiska rättssystemet som kolliderade med den europeiska idén. En punkt var principen om  ’administrativt erkännande’, som avskärmade förvaltningen från domstolskontroll. Den byråkratiska legalismen, som alltsedan kommunisttiden präglat polsk förvaltning, måste fördenskull brytas till förmån för en tillämpning av Europakonventionens övergripande principer. En annan punkt gällde principen om lagstiftarens allmakt. Kravet på domstolarnas oberoende var oförenligt med en bestämmelse från 1991, som gav det polska parlamentet rätt att underkänna författningsdomstolens  dom. Författningsdomstolen hade funnits sedan 1985, men 1991 års lag om denna domstol föreskrev att parlamentet måste godkänna varje dom av författningsdomstolen som ifrågasatte författningsenligheten av en utfärdad lag.

           

Efter tillträdet till Europadomstolen blev det en våldsam anstormning av polska klagomål till Strasbourg. 1994 hamnade Polen som trea vad gäller

antalet klagomål, efter Italien och Frankrike, men före britter och tyskar. Året därpå hamnade polackerna som fyra.[48]

 

Ryssland tillhandahöll den potentiellt intressantaste och mest dramatiska konfrontationen.[49] Det var synen på domstolsväsendet som spetsade till motsatsställningen. Huvudproblemet för det ryska domstolsväsendet efter anslutningen sågs därför vara själva mentaliteten hos ämbetsmannakåren och den ryska allmänheten.[50]

 

Det började emellertid ganska bra med målet Burdov vs Ryssland. [51] Det gällde en arbetare som rekryterats till arbete på ’sarkofagen’ som skulle

oskadliggöra de havererade reaktorerna vid kärnkraftvarket i Tjernobyl. Dessa arbetare hade utsatts för intensiv radioaktiv strålning och fått bestående

skador och men. För dessa hade Burdov tillerkänts ersättning i rysk domstol, men skadeståndet betalades aldrig ut. Det var alltså¨ett mål där ingen

människa gärna kunde tycka att det här inte borde rättas till. Burdov vann också sitt mål i Strasbourg i det att Europadomstolen uttalade att en statlig

myndighet  inte kunde åberopa brist på pengar som ursäkt för att inte betala en domfäst fordran. När domen sedan kom till Ministerkommittén för

verkställighet var ryssarna också helt tillmötesgående. Det här skall vi rätta till : vi betalar inte bara herr Burdov utan vi ser till att det kommer ryska federala

pengar som tillfredsställer samtliga 5.000 som har rätt till skadestånd efter Tjernobyl-olyckan.

           

Mera problematiskt var det med målet Ryabykh vs Ryssland. [52] Principfrågan gällde laga kraft. Klaganden hade 7 gånger fått en slutlig dom,

men alla gånger hade den rivits upp via en eller annan myndighet som kunde åberopa institutet nadzor. Detta var en slags extraordinär resningsrätt i

händerna på generalprokuratorn och den hade gammal hävd i Ryssland och i hela Socialistlägret. Ofta kommer nadzor till sin rätt i litet mer politiska mål,

där det i bakgrunden finns en maktkamp mellan regionala myndigheter och federala regeringens anspråk.[53] Det finns stora frågor om maktfördelningen

mellan federala och regionala myndigheter. Nadzor påminner så till vida om kassationsbesvär att målet återförvisas nedåt, och hamnar det då hos en

regional domstol kommer denna möjligen att döma precis på samma sätt som i den första domen och måste därför rivas upp igen. Utgången i Ryabykh vs

Ryssland betydde ett underkännande av institutet, och verkställigheten var då ytterst problematisk. En verkställighet skulle innebära att man tog bort ett

rättsmedel som den vanliga ryska människan haft och känt till under allan tid, och hade stor respekt för. Man trodde att man med nadzor kunde komma åt

alla möjliga orättvisor, framför allt i ett domstolsväsende präglat av omfattande korruption. Korruptionen födde ett misstroende mot domstolar, som gjorde att man inte gärna ville ta en tvist genom domstolarna, och bl.a. som följd därav hade domstolsorganisationen inte så stor betydelse. Ryssarna var klart ovilliga att draga på regeringen hård kritik som skulle bli följden om man tog bort detta populära rättsmedel ; möjligen kunde man minska antalet

personer som hade rätt att begära nadzor eller minska de tidsramar inom vilka sådan kunde begäras eller minska antalet grunder som var möjliga och

definiera dem klarare. Någon godkänd verkställighet torde ännu icke föreligga.

           

Denna rättsmedelsfråga aktualiserades emellertid också i ett rumänskt mål, nämligen Brumarescu vs Rumänien. [54] Där visade det sig att

generalprokuratorn kunde när som helst, och utan varje tidsbegränsning, begära att en dom skulle rivas upp. I fallet hade klaganden återfått en

kommunistkonfiskerad egendom efter annus mirabilis genom lagakraftvunnen dom 1993, men denna dom hade undanröjts av Högsta Domstolen på talan

av generalprokuratorn 1995, och över detta klagade Brumarescu  i Strasbourg.

 

Europadomstolen underkände resningsförfarandet och konstaterade att resningsdomen berövade Brumarescu hans rätt till sin egendom i strid med

Art. 1 i Första Tilläggsprotokollet. Rumänien behövde 3-4 år på sig för att komma till slutsatsen att man inte behövde denna generalrprokuratorns

extraordinära talerätt och avskaffade den helt och hållet. Något motsvarande skedde i Ukraina där man haft samma problem. Men avgörande för

reformvilligheten torde ha varit en önskan att lägga till rätta för en hägrande EU-anslutning med vilken följde krav på anpassning till Europakonventionen.

 

I Sverige har vi haft en liknande situation i Justitiekanslerns rätt att bevista överläggningarna till dom i domstol för att kunna beivra fel och

korruption, men det är en rätt som kanslern aldrig använder sig av, så frågan är f.n. knappast aktuell i Sverige.

 

Den granskning av domstolsväsendet som Europakonventionen fört med sig är naturligtvis tankeväckande långt utanför det gamla Socialistlägret

genom den renodling av kraven på domstolarna, som granskningen innefattat. Det är en särskild poäng att det var initiativ av två svenskar som resulterat i

den nya infallsvinkeln som låtit just granskningen av hur de forna kommunistregimerna förhållit sig till Europakonventionens krav få en skuggeffekt också vis à vis den egna svenska regimen. Båda dessa svenskar hade partipolitisk anknytning i Sverige – Björck till moderaterna och Tarschys till folkpartiet – samtidigt man i just dessa partisammanhang visat en total oförståelse intill fientlighet[55] just vis à vis Europakonventionen och dess krav.

 

Det är ett återkommande tema i beskrivningarna av skeendet under det Stora Språnget Österut att de nya kandidatländerna blivit granskade och

undersökta med en noggrannhet som de gamla klubb-staterna aldrig varit utsatta för. Det betyder att de krav som nu ställts på efterföljarna till det gamla

Socialistlägret och dess nomenklatura nu också kan riktas mot klubb-staterna.

Om det också icke kan ske i formen av undersökningskommissioner och rapportörer, så är det i varje fall möjligt att aktualisera dessa krav i både enskilda klagomål till Europadomstolen (vilket kan vara problematiskt på många sätt[56]) och i en inhemsk debatt om iakttagandet av Europakonventionen vilket torde vara långt lättare och kanske mera givande.[57] Beröringspunkterna mellan den svenska politiska debatten sådan den bedrivits alltsedan 1970- talet och samhällssystemet i det gamla Socialistlägret borde här vara utgångspunkten för ett nytänkande i en suckande allmänhet.

Icke minst borde man här kunna finna en utgångspunkt i den komparativrättsliga litteraturen.[58] Parallellerna mellan ”rättsväsendet i Lennart Geijers och Olof Palmes svenska monarki och Hilde Benjamins och Walter Ulbrichts tyska demokratiska republik”, som Kjell Åke Modéer dragit fram i ljuset, väcker förvisso besvärande eftertanke, icke minst Modéers analys att ”samtidigt var tanken inte främmande för enskilda domare att vid överläggning till dom ringa till ’kompisarna’ i Justitiedepartementet för att höra hur de såg på en aktuell rättsfråga.”.[59]  Men för mig är det förstås särskilt intressant att jämföra min inauguralföreläsning 1970[60] – med budskapet att det svenska systemet börjar likna Sovjets – och dess bemötande, med den kritik som i framför allt Muehlemanns rapport[61] ägnades det ryska systemet med dess rötter i Sovjettiden. Den kritiken drabbar med samma kraft det samhällssystem som byggdes upp i Sverige under Palme, Geijer och Lidbom och som vi lever med i dag. Under kommunistregimerna uppfattades aldrig domarna som några beskyddare av medborgarnas  rättigheter mot staten och anslutningen till Europarådet hade knappast ändrat på den mentaliteten.[62] Det

är tankeväckande att i dag läsa justitieminister Geijers aggressiva försvar 1973 av den kommunistiska modellen och de förändringar av det svenska domstolsväsendet som sedan följde därefter, inklusive fördömandet av maktdelningsläran, och jämföra med det förhållande att just desavouerandet av

sådana särdrag uppställdes som villkor för det ryska medlemskapet av Europarådet med Europakonventionen i släptåg.[63] Det är förstås ännu mera tankeväckande att begrunda det öde som inauguralföreläsningen mötte, d.v.s. journalistens avlägsnande, och den massiva tystnad som mobiliserades inom

den juridiska och akademiska byråkratin för att undgå varje diskussion och för att bland allmänheten utveckla just den mentalitet som förklarats vara det stora hindret för rättssamhällets utveckling i Ryssland. Den tystnaden lever vi fortfarande med[64] och det förefaller att vara en angelägen uppgift i Sverige att nu äntligen bryta den. Det borde vara möjligt med det ryska exemplet som utgångspunkt.

 

 

 

Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
Av Jacob W. F. Sundberg

 

---