Tvångsomhändertagande
av barn i Sverige: En häxprocess?!
Av Göran Lysén, Professor emeritus i folkrätt, Uppsala
|
|
Nu behöver man ju inte gå över ån efter vatten för att finna kränkningar av mänskliga
rättigheter. Kränkningar finns redan på den här sidan! Europeiska konventionen
för de mänskliga fri- och rättigheterna (EKMR) är som alltid rättesnöret. Låt
vara att kränkningarna med avseende på den enskildes fysiska person självklart
är mindre allvarliga här i landet än t.ex. i Kina eller i något afrikanskt
land. Dessa omständigheter medför inte att faran kan blåsas över för svensk
del. Tvärtom finns det ännu rättsområden där den grundläggande rättssäkerheten
för den enskilde individen uppvisar synnerligen besvärande brister till både
form och innehåll. Tvångsomhändertaganden av barn enligt lag (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och särskilt omedelbara
tvångsomhändertagande utgör ett sådant område. Enligt socialstyrelsens statistik
för 2006 företogs det 1.941 omedelbara tvångsomhändertaganden. Orsaken var i
981 fall bristande hemmiljö, 808 fall avsåg den unges beteenden och 171 fall en
kombination av dessa två tidigare orsaker.
Grundläggande rättsregler
Tvångsomhändertagande av barn eller
anhållande/häktning av en person för misstänkta brott utgör ett ingripande i
den personliga friheten och säkerheten (artikel 5(1) EKMR). Artikeln räknar upp
de fall, då ingrepp får göras enligt en process som föreskrivs i lag. Denna process
måste dock uppfylla vissa givna rättssäkerhetskrav, dvs. att lagar som reglerar
omhändertaganden i olika former måste innehålla betryggande
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde individen. Tvångsomhändertagande av
barn nämns i artikel 5(1)(d). Det är alltså lagligt att tvångsomhänderta barn
för vederbörandes uppfostran. När tvångsomhändertaganden sker, så är åtgärden
också ett ingrepp i föräldrarnas och barnets rätt enligt artikel 8. Ingreppen
måste uppfylla villkoren i artikel 8(2) för att vara rättsenliga. I målet Olsson mot Sverige uttalade sig
Strasbourgdomstolen om rekvisitet ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. Den
undersökte då, om de skäl som anförts hade varit tillräckliga och relevanta för
omhändertagandet; det var inte tillräckliga skäl att barnet fick det bättre hos
fosterföräldrarna än hos de egna föräldrarna. Se här även målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige
om artikel 8(2). Det har alltså varit fråga om att barn tvångsomhändertagits på
otillräckliga eller irrelevanta grunder. Här ligger alltså det grova felet ur
materiell synpunkt för svensk del.
Rättsskyddet för enskilda enligt EKMR
är mycket starkt utvecklat beträffande alla ingrepp i den personliga fri- och
säkerheten. Den som felaktigt har omhändertagits har rätt till skadestånd
enligt artikel 5(4). Förklaringen till de mycket starka
rättssäkerhetsmekanismerna går tillbaka på den historiska verklighet, som fanns
i främst Nazi-Tyskland. Enskilda kunde då gripas av polis när som helst och
bortföras utan laga rättegång och dom och utan att få veta vad de anklagades
för eller få försvara sig. Icke desto mindre påminner omedelbart
tvångsomhändertagande av barn i Sverige i många avseenden om det tyska
tillståndet. Socialtjänstemän och polis kan slå till utan förvarning och ofta
utan förklaring och på anmärkningsvärt tvivelaktiga grunder. Både själva
processen och de materiella grunderna för ingripanden är alltför godtyckliga
enligt LVU. Det finns därför påtagliga brister i den svenska ordningen.
EKMR tillhandhåller även skydd i
processuellt hänseende (artikel 6). Artikeln anger vad som utgör en domstol i
konventionens mening och tillhandahåller grundläggande processuella regler vid
domstolen. Dessa regler omfattar även förvaltningsmyndigheter. Sverige är känt
i Strasbourg för att regelbundet kränka artikel 6(1), förutom att
tvångsomhändertaganden av barn också är kända där. Regeringsformen (RF 1:9) är
viktig här, nämligen på så sätt att
det offentliga skall ”beakta allas likhet
inför lagen samt iakttaga saklighet
och opartiskhet”.
Socialförvaltningarnas utredningar är alltför ofta bristfälliga och kränker
regeringsformen, eftersom de är både partiska och osakliga; man koncentrerar
sig mest på det som är negativt. Skrivförmågan för att åstadkomma en utredning
framstår ofta som något svag. Förvaltningslagen innehåller regler i EKMR:s anda
såsom 16, 17 och 20§§. Även dessa grundläggande regler åsidosätts alltför ofta
av socialförvaltningarna. Det är ganska uppenbart att åsidosättandet av
förvaltningslagens regler i sig är ägnade att påverka både saklighet och
opartiskhet.
EKMR är sedan 1995 införlivad med
svensk rätt. Samtidigt tillkom RF 2:23, som stadgar att riksdagen inte får
stifta lag som strider mot rikets folkrättsliga förpliktelser enligt EKMR.
Dessa förpliktelser är mer vittgående än själva den införlivade
konventionstexten, ty dessa innefattar även Strasbourgdomstolens praxis förutom
folkrättsliga ”hjälpregler” till konventionen. Konventionstexten kompletterar
svensk rätt på alla nivåer (där den inte direkt eller inte alls har kommit till
uttryck i svensk författning). Skulle det föreligga konflikt mellan
konventionen i enlighet med RF 2:23 och en svensk lag, så har riksdagen
uppenbarligen stiftat en förbjuden lag eller åtminstone bestämmelser, vilka
således inte skall tillämpas. Något temporalt element finns inte här, dvs. att
RF 2:23 träffar all lagstiftning oaktat när den utfärdats. Inte heller är
uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 tillämpligt i relationen lag/förordning och rikets folkrättsliga förpliktelser enligt
RF 2:23.
Formella aspekter
Såvitt angår den formella ordningen för beslut om tvångsomhändertagande enligt LVU 6§, kan konstateras att den beslutande församlingen (socialnämnden) består av fritidspolitiker utan några större kunskaper om eller insikter i juridiken. Ledamöterna är alltså oftast helt prisgivna åt föredragande socialtjänsteman. Församlingen består alltså av politiker (låt vara valda), varför organet närmast för tankarna till en folkdomstol à la tidigt Sovjetunionen eller en medborgarnämnd. Organet kan enligt LVU tvångsomhänderta individer upp till 20 år utan att dessa enligt EKMR artikel 6 kommer i åtnjutande av det skydd som artikeln tillhandahåller. Till yttermera visso, så saknar socialtjänstemännen generellt sett juridisk utbildningen med åtföljande erfarenhet från rättstillämpningen. Många kommuner saknar också egna jurister, vilka skulle kunna bistå socialförvaltningen, även om det i större kommuner finns kommunjurister med en ställning som ”in-house lawyers”. Där kan olika kommunala förvaltningar rådfråga kommunjuristen. Omhändertagandeverksamheten i socialnämnden sköts alltså utan några formella krav på att jurister deltar i handläggningen. Endast lekmän (politiker som socialtjänstemän) står för verksamheten. I detta gungfly, i brist på rättsäkerhet och med personligt tyckande från socialtjänstemän jämte fritidspolitiker, hamnar alltför många människor i helt omöjliga situationer. Dessa lägen är mycket svåra att i efterhand rättsligt komma tillrätta med, även om rättsordningen ger formella möjligheter till motåtgärder vid både förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.
Enligt EKMR artikel 5 måste ingripanden i den
enskildes personliga frihet och säkerhet ske enligt i lag föreskrivna regler.
Enligt svensk lag måste ett formligt beslut fattas av socialnämnden eller i
akuta lägen av dess ordförande. Ett skriftligt beslut av ordföranden före ett
omedelbart ingripande måste till, som kan uppvisas för polis, om nu
handräckning skulle bli erforderlig. Ibland tycks dock beslutsprocessen ”slira”
något, på så sätt att ordföranden underrättas muntligen om omhändertagandet av
en tjänsteman, varefter själva beslutet förfärdigas. Det ankommer på polisen
att försäkra sig om vid handräckning att ett formligt beslut föreligger. Finns
inte ett sådant formligt beslut på förhand, så är ingripandet helt olagligt och
berättigar den tvångsomhändertagne och anhöriga till skadestånd enligt EKMR.
Det spelar alltså ingen roll enligt EKMR, om ingripandet varit felaktigt i
materiellt eller i formellt hänseende för att rätten till skadestånd skall
uppkomma.
Ett tvångsomhändertagande kan initieras
antingen av en utredning enligt lag om
Socialtjänst (1980:620), s.k. SoL-utredning, eller direkt genom ett omedelbart tvångsomhändertagande. Sekretessen är här mycket sträng,
vilket i och för sig är förståeligt, men samtidigt omöjliggör denna en
granskning utifrån. Efteråt är det svårt att få klart för sig vad som
egentligen har förevarit, både i sak och i formellt hänseende. Till en
socialförvaltnings ”arbetsmetoder” hör även att hota de människor, som den är
satt att hjälpa, med tvångsomhändertagande av deras barn, om vederbörande inte
efterkommer förvaltningens krav om lämplig ”vård” eller ”behandling”. Sådana
hot framgår ibland till och med från de handlingar som en förvaltning
upprättar.
Lagtexten i 6§ LVU medger ett uttalat
godtyckligt handlande från socialnämndens sida vid omedelbara
tvångsomhändertaganden. Texten lyder:
”Socialnämnden får besluta att den som
är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag,
och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Om socialnämndens beslut om
omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande … besluta om
omhändertagande.”
Varje handfast indikation för
tillämpningen, som skulle kunna fungera som rättsskyddsmekanism, saknas i
texten. Bedömningen faller helt på socialtjänstemännens egna preferenser och
personliga tyckande om vad som är lämpligt enligt lagrummet.
Sannolikhetsbedömningen har inte på något sätt preciserats i lagtexten, så att
denna uttrycker något slag av materiella kriterier. Sannolikheten skall avgöras
utifrån att någon ”behöver vård enligt lagen” – ett ytterst obestämt begrepp.
Intet sägs om proportionalitetsprincipen. Det räcker inte med att läsa
förarbeten. Förvisso uppskattas sådana mycket i Sverige, men det har dock inte
accepterats att lagstiftning sker medelst förarbeten, bl.a. då förutsägbarheten
i rättsällämpningen inte kan säkerställas.
Inte heller anger lagtexten några
kriterier för när rättens beslut inte kan avvaktas. Intet sägs här heller om
iakttagande av proportionalitet med avseende på ingripandet. Det är knappast de
uppenbara fallen, som kommer i fokus, t.ex. när socialtjänstemän och polis
hittar småbarn i knarkarkvartar eller i liknande situationer eller när det är
fråga om uppenbar vanvård. De svåra fallen är helt annorlunda och hör till
största delen hemma i en av de materiella grunderna till ingripanden enligt 3§
LVU, nämligen den om ”något annat förhållande i hemmet”, som ger upphov till
”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”. Endast
fantasien hos en socialsekreterare sätter här gränsen för den sociala
ingenjörskonsten! Det är här, som EKMR borde ringa som en alarmklocka för
vederbörande tjänsteman och få denna att avstå från att handla. Det rör sig om
familjens rätt enligt artikel 8 men även i förening med artikel 9.
Rättsosäkerheten fullkomnas således
genom att socialnämndens ordförande eller vice ordförande med eget beslut
omedelbart kan tvångsomhänderta vilken person som helst upp till 20 år.
Beslutsunderlaget kan i materiella avseenden te sig nästan hur som helst,
förutsatt att beslutet är formellt klätt i de former och med de lokutioner som
anges i LVU. Det är ytterst anmärkningsvärt att en politiker i en kommunal
nämnd kan göra så med hjälp av polis utan att behöva hålla sig till alla de
rättsskyddsmekanismer som gäller i straff- och processrätten.
Ett tvångsomhändertagande av ett barn är
minst lika ingripande i den personliga fri- och säkerheten förutom intrånget i
familjens rätt som att någon blir anhållen. När socialnämnden eller dess
ordförande har beslutat om omedelbart tvångsomhändertagande, så skall beslutet
underställas länsrätten inom en vecka räknat från den dagen då beslutet
fattades. Länsrätten skall sedan fatta sitt beslut så snart det kan ske, dvs.
om det inte finns synnerliga hinder, inom en vecka från den dag då beslutet och
handlingarna kom in till rätten. Det kan alltså förflyta närmare 14 dagar eller
mera innan rättens beslut föreligger. I straffprocessen gäller dock betydligt
kortare tidsfrister, som att en anhållen har rätt att inom fyra dagar (oftast
mycket kortare tid som 24 eller 48 timmar) få bli hörd av en domare, som genast
kan släppa vederbörande fri eller låta häkta honom (artikel 5(3)). Rättsskyddet
för barn och föräldrar är undermåligt i det initiala skeendet hos
socialförvaltningen innan fallet slutligen avgörs av domstol. Även om det
omedelbara omhändertagandet undanröjs i länsrätten, har ofta stor skada redan
åstadkommits – ibland av irreparabel karaktär. Därför krävs det effektiva
rättsäkerhetsmekanismer redan på det initiala stadiet hos socialförvaltningen.
När således tillräckliga rättsskyddsmekanismer inte existerar hos
socialförvaltning och socialnämnd, blir länsrättens roll än mer betydelsefull
för att garantera ett visst mått av rättssäkerhet.
När ärendet kommit till länsrätten, kunde man förledas att tro att
det vore fråga om ”plain-sailing” under ”lagarna och regeringsformen” med ett
fullödigt iakttagande av artikel 6 i EKMR. Emellertid finns det även här en
mängd underliga förhållanden. Partsförhållandena blir i länsrätten något
märkliga. Socialförvaltningen, en myndighet som skall handla ex officio, intar ofta en attityd som
vore förvaltningen part i målet och avsåg att ”vinna” det till varje pris.
Motparten blir endera eller båda föräldrarna eller till och med barnets
särskilda ombud. Ibland kan förvaltningen tillsammans med den ena föräldern stå
mot den andra föräldern och barnets ombud.
Även beviskrav och bevisbörda skiljer
sig från straffprocessen. Bevisbördan är omkastad så att föräldrarna skall
bevisa bortom allt tvivel att de är lämpliga föräldrar, dvs. i första hand att
det inte är som förvaltningen påstår.
Här krävs det egentligen att föräldrarna gör en egen utredning, vilket knappast
är det lättaste. Under sådana omständigheter föreligger inte equality of arms. Detta i ett läge, då
länsrätten redan läst förvaltningens utredning och redan kan ha tagit ställning
i sak. Det mest uppseendeväckande draget hos länsrätterna är deras uppenbara
osjälvständighet. Oftast så är det så att dessa accepterar vad
socialförvaltningen påstår utan en
närmare kritisk granskning eller ifrågasättande av både omständigheterna och de
formella beslutens riktighet. Några egentliga domskäl förekommer inte så ofta,
då de få som finns mer eller mindre blott är kopierade från förvaltningens
material för underställningen av beslutet om tvångsomhändertagandet. Enligt
artikel 6(1) EKMR så måste en domstol göra det klart för parterna att denna har
tagit ställning till deras yrkanden m.m., och det skall klart framgå varför
parts argument inte kunde vinna gillande. Detta är synnerligen viktigt, när en
dom kan överklagas. Här är det ju fråga om kammarrätten.
Många mål går vidare till kammarrätten,
och enligt 40§ LVU får ett beslut från
kammarrätten omedelbar verkan. Här förekommer det att socialförvaltningar inte
omedelbart efterkommer kammarrättens dom utan till och med öppet obstruerar
rättens beslut. Ibland återstår det endast att till
slut gå vidare till Strasbourgdomstolen. Om klaganden där har fått ”prövningstillstånd”,
brukar svenska staten genast skynda till, representerat av
utrikesdepartementet, och erbjuda förlikning till ett modest belopp för liden
skada.
Materiella aspekter
När det gäller de materiella kriterierna för ingripanden (2
och 3§§ LVU), vilka förlorar sig i 6§, lyder denna förra:
”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller
psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något
annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller
utveckling skadas. Lag (2003:406).”
Även denna paragraf medger ett uppenbart och vidsträckt
godtycke från socialförvaltningens sida, något som alltså inte kan accepteras
ur EKMR:s synpunkt (artikel 8). Fysisk misshandel är knappast något som är
svårt att fastställa; även otillbörligt utnyttjande hör till det som fysiskt
kan iakttagas. Svårare kan det vara att etablera brister i omsorgen, om det
inte är fråga om uppenbar vanvård. Psykisk misshandel låter sig dock inte
fastställas så lätt. Bedömningarna görs här ofta av personal från
socialförvaltningarna, där sådan personal inte har den kompetens som erfordras
för att alls tillhandahålla psykiatriska utlåtanden, t.ex. en fritidspedagog
eller socialsekreterare. Uttrycket ”något annat förhållande i hemmet” lämpar
sig, som sagts ovan, särskilt väl för rent godtycke. De grunder som finns i 3§
torde dock vara mindre problematiska, då det där rör sig om missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller socialt nedbrytande
beteende, t.ex. prostitution.
Några slutsatser
Det är inte acceptabelt i en rättsstat att politiker i socialnämnden eller en ensam sådan på föredragning av socialtjänstemän kan tvångsomhänderta alla personer från nyfödda spädbarn till dem som ännu inte fyllt 20 år. En anständig rättssäkerhetsnivå vid tvångsomhändertaganden av barn kräver en annan och bättre ordning. Hela processen vid socialförvaltningen saknar dessutom rättslig styrsel, dels p.g.a. avsaknaden av lämpligt utbildad personal och brister i organisationen, dels p.g.a. den fluffigt vidlyftiga lagtexten i LVU. Den osjälvständiga roll som länsrätterna spelar är oförenlig med de krav som ställs på en domstol enligt artikel 6(1) EKMR. Tekniskt sett kan flera lösningar tänkas, men det viktigaste är att systemet snarast ändras radikalt. Här är det viktigt att skilja mellan akuta fall, då det gäller att rädda liv och alla andra, där samma brådska inte råder. I de förra kan tänkas ett slags jourdomstol, och för de senare att socialförvaltningen får göra en framställan till länsrätten ungefär som åklagare gör till tingsrätten. Därutöver behöver socionomutbildningen tillföras att kraftigt inslag av juridiska studier. Även en uppstramning på polisens sida är nödvändig, så att denna inte endast bereder sig tillträde till folks hem i kraft av uniformen vid samverkan med socialtjänstemän. Här gäller det att hålla på de föreskrivna formaliteterna enligt polislagen och polisförordningen, vilka syftar till att upprätthålla rättssäkerheten. Ett visst mått av självständighet från polisens sida krävs också, t.ex. vid verkställighet av beslut från en socialförvaltning.
Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Professor anmäler
Nykvarns kommun
Av Olof Jönsson
Inkompetenta socialarbetare
ödelägger människors liv
YouTube
Inkompetenta
socialarbetare ödelägger liv
Av Peter Althin och Anton Strand
Tjänstemän
bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson