Mer om barnevernet

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Gjengangeren den 17 juli 2004.

 

 

 

 

 

Gjengangeren har mycket förtjänstfullt publicerat ett antal kritiska inlägg mot barnevernet i allmänhet och Horten barnevern i synnerhet. Bland dessa inlägg vill jag nämna inläggen gjorda av professor Marianne Haslev Skånland och Tone Rove. Barnevernet har inget med värn/skydd av barn att göra, utan numera måste barn värnas från barnevernet.

 

Som privatpraktiserande jurist i åtskilliga tvångsomhändertagande mål och som ordf. i NKMR, som ju är en nordisk människorättskommitté med nära samarbete mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland, har jag kunnat observera hur svensk socialtjänst och grannländernas barnevern ödelägger barns och deras föräldrars och släktingars liv. T ex har NKMR haft nära insyn i bl. a Adele Johansen-saken, Svanhild Jensen-saken och Anita Lundli-saken, så jag kan tillbakavisa barnevernspedagogens floskler om "samarbeid med foreldre/ungdom" och om "samtykke".

 

Beträffande "samarbete" kan jag upplysa Gjengangerens läsare om att Hans Corell, fd rättschefen på Utrikesdepartementet och Sveriges advokat i Europadomstolen hotade jur. kand., medicine licentiat Siv Westerberg med yrkesförbud eftersom hon "underblåste" motsättningarna mellan familjen Olsson och socialtjänsten. Corell ville att hon skulle ha uppmanat dem att samarbeta med myndigheterna i stället för att kräva respekt för sina mänskliga rättigheter. Siv Westerberg har därefter vunnit ytterligare åtta mål mot Sverige i Europakommissionen och Europadomstolen.

 

Samarbetar socialtjänsten/barnevernet med barnen och deras föräldrar? Svaret är nej!

 

I socionomernas ideologi finns bl. a begrepp som "barnets bästa", för vilket de har tillskansat sig tolkningsföreträde framför föräldrarna och släktingarna, "sjuklig symbios" som är deras föraktfulla nedvärdering av förälderns kärlek till sitt barn, och "psykologiska föräldrar" som är den beteckning som de ger de vuxna som de själva tvingar barnet att ty sig till. I sin utbildning, som stadfästs av ideologin, har socionomerna inte fått lära sig att barnen bäst tillgodogör sig hjälpen där de etiska banden finns, dvs i sina egna familjer. Så, i stället för att ge barnen och deras familjer det stöd som de sociala myndigheterna anser att barnen behöver - vilket förnämligast skulle ske genom att ge föräldrarna de nödvändiga medlen för att hjälpa dem att hålla sina familjer intakta - tvångsomhändertar socialen barnen och placerar dem bland vilt främmande människor och ofta i undermåliga fosterhem, långt från deras nära och kära.

 

Pengarullningen i barnomhändertagandeindustrin är svindlande. I Sverige kostar tvångsomhändertagandena och fosterhemsplaceringarna över fyra miljarder kronor per år. I ett fall placerade Nybro kommun en förståndshandikappade ynglingen i fosterhem i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kr/dygn dvs 3,65 miljoner kronor/år - för att vårda ett barn. Nyligen fick jag kännedom om ett fall i Bräcke där ett barn är placerat på en institution till en kostnad av 10 400 kr/dygn. Och så talas det om "barnets bästa" men det är snarare "fosterföräldrarnas bästa" som är viktigast i denna handel med andras barn.

 

Andra otäcka inslag som jag har bevittnat är att socialtjänsten/barnevernet hotar föräldrar som öppet kritiserat deras behandling av de drabbade barnfamiljerna antingen med tvångsomhändertagande av deras barn eller genom att öppna utredningar om dem och utsätta dem för trakasserier. Så använder socialtjänsten i Sverige skattebetalarnas medel och jag har kommit att förstå att det inte är någon skillnad i Norge.

 

 

 

 

Mer om barnevernet
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Apropos barnevern
En serie artiklar och inlägg i Gjengångaren i anledning av problemen i Horten barnevern

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter