Förträngningskultur och familjefientlighet

Förträngningskultur och familjefientlighet

  Av Professor em. Jacob W. F. Sundberg


Föreläsning hållen vid NKMR:s Symposium i Göteborg, 2014-08-23, i samband med Professor Jacob W. F. Sundbergs mottagande av NKMR:s Livstids Utmärkelse

 

 Professor em Jacob W. F. Sundberg

I Sverige råder sedan länge en förträngningskultur, det bekräftas numera i bl.a. publicistklubbarna. Den som vill veta något närmare om dagens svenska förhållanden får därför söka sin information hos utländska observatörer, t.ex. Michael Booth som för övrigt. närmast bekräftar vad Roland Huntford skrev för snart 50 år sedan. Booth skrev så här om Sverige (min översättning) i sin färska bok "The Almost Nearly Perfect People"

 

Den svenska regimen har haft ett enda övergripande mål, att hugga av de traditionella, en del skulle säga naturliga, banden mellan dess medborgare, det må vara dem som band barnen till deras föräldrar, arbetarna till deras arbetsgivare, hustrur till deras män, eller gamlingarna till deras familjer, befria medborgarna från att vara beroende av varandra, farligt, att behöva hålla sig till andra människor, även Din egen familj.

Men de är beroende av staten. Svenska samhället är inte ett samhälle där excentriker, udda personer, motsägare och icke-konformister gärna trivs.


Denna svenska familjefientlighet kom till eklatant uttryck i agalagstiftningen som infördes av den folkpartistiska miniregeringen 1979, fast den diskuterades aldrig i Sverige, men det gjorde den i Finland, där man några år senare - 1983 - införde en lagstiftning, parallell till den rikssvenska. Och den diskussionen präglades inte av någon svensk forträngningskultur utan var helt öppenhjärtig.

 

Inför antagandet av 1983 års lag ang. vårdnad om barn och umgängesrätt (som ersatte regleringen i 1898 års Förmynderskapslag och dessförinnan i 1734 års Ärvdabalk) tillkom ett meningsutbyte mellan två finländska lagstiftningsråd och en f.d. skolrektor. Målsättningen for den kommande lagstiftningen, 'den nya läran' som den skulle anbefalla alla att tro på, hade ett visst sammanhang med den dåvarande vänstervågen, som såg familjen som ett beklagligt konservativt element vars inflytande borde minimeras i största möjliga mån för att möjliggöra ett snabbare avancemang mot det drömda socialistiska samhället. Det finska lagstiftningsrådet Matti Savolainen deklarerade att "läran om att förhållandet mellan föräldrar och barn är ett subordinationsförhållande entydigt upphävts när den nya lagen vid årsskiftet träder i kraft". Savolainen utvecklar innebörden härav enligt följande:

 

Minderåriga barn tillkommer efter detta oförminskat det skydd som fullvuxna personer har t.ex. mot lindrig misshandel (Strafflagen 21 kap. 7 §) ... Detsamma gäller olaga frihetsberövande (SL 25:9 och l 0), tvingande (SL 25:12), pinande till erkännande (SL 25:11), smädelse och förolämpning (SL 27:1-3) samt kränkning av privatliv (SL 27:3a). Något subordinationsförhållande, någon rätt att tvinga eller tukta barn som kunde eliminera rättsstridigheten finns inte längre.

 

Man noterar avsikten att för gott fråntaga föräldrarna all bestämmanderätt över barnen - Savolainens inlägg föranledde en kritisk kommentar av rektor Runar Lönnqvist:

 

Familjen har genom tiderna varit det miniatyrsamhälle, som bildat grunden för det större samhället, med en inre rättsordning som naturlagar och religion skapat.  Slås denna ordning sönder, så öppnas kanhända för barnen vägen till allsköns frihet, höjd självkänsla etc., men tillika berövas de och familjen det stöd, som en styrande, rättande och vid behov även tuktande hand erbjuder.

 

I denna diskussion spelade agalagstiftningens begrepp kränkning en viktig roll som diskuterades av Savolainen, Leif Sevón och Lönnqvist:

 

Begreppet kränkning i den aktuella finländska lagens version - skriver Lönnqvist - Det är fråga om inte mindre än människovärdet, som hotas av "sekelgamla bestraffande och förnedrande uppfostringsmetoder", vilka skadar självkänslan och medför mottaglighet för mentala störningar.

 

Med olaga frihetsberövande som också nämndes av Savolainen, kanske avses, ironiserar
Lönnqvist:

"instängande i en skrubb, inlåsning på sitt rum av tonårsflickor för att hindra dem från att t.ex. löpa på gatorna eller besöka ännu vådligare ställen. Svårare förefaller det vara med paragraferna om smädelse och förolämpning samt den om kränkning av privatliv.  Men paragrafen befattar sig inte med dylikt, utan mera med sådant som kan rubriceras som förolämpning (av vuxna). -.- Noga besett har jag verkligen svårt att tänka mig ett "ärekränkningsmål" mellan barn och föräldrar."

 

Men man var inte främmande för det ganska långtgående steget att inkludera ironisering över barnets åsikter bland de reprimerade fenomenen. Det dåvarande lagstiftningsrådet Leif Sevón skrev:

"I finländska regeringens proposition (nr 224 1982) tar man upp att psykiskt våld mot barn kan vara minst lika skadligt som fysiskt våld. Av denna anledning ansågs det inte förnuftigt att endast införa ett förbud mot (fysisk) aga. -.- Psykiskt våld kan ta sig uttryck som att barnet inte ges mat eller att det kanske blir inlåst i ett mörkt rum på  grund av framförda åsikter."

Leif Sevón fann det "klart att lagen bygger på att auktoriteten inte upprätthålls med våld, vare sig fysiskt eller psykiskt."

 

Tanken att barnen skulle tagas från familjens konservativa inflytande och i stället underkastas socialförvaltningens välsignelsebringande vänster-indoktrinering är förstås nära kopplat till den roll som den nya lagstiftningen på den tiden avsåg att tilldela socialbyråkratin. Det faller sig därför naturligt att här återge ett inlägg från 1989 om den svenska socialbyråkratins utredningsmakt Där påpekades bl. a. följande:

 

"Den svenska Socialtjänstlagen, enligt den då rådande retoriken, syftade till att "på
demokratins och solidaritetens grund ... under hänsynstagande till människans ansvar för sig och andras sociala situation ... bygga på människors självbestämmanderätt och integritet".

 

"Angivarparagrafen" d.v.s. § 71 gäller anmälningsplikt om misshandel m.m. mot minderåriga."

Det var i mitten av 70-talet som man utbildade denna nya socialbyråkrati. Det skedde framför allt i Stockholm, i Lund och i Umeå. Det utbildades då ämnet gruppdynamik och det var vetenskapligt underbyggt. Detta betydde då, att man småningom fick fram en sådan här socialbyråkrati som var utbildad och formad på ett alldeles bestämt vis. Samtidigt utarmades juridikundervisningen för eleverna. De juridiska ämnena nedvärderades av marxistiska lärare och elever. Meningen var då att använda daghemmen såsom instrument för att fortare nå fram till det nya samhället, d.v.s. det är samma filosofi som gjorde sig gällande i Socialistlägret

 

Det kom sedan en marxistisk avhandling som hette "Socialstaten. Till kritiken av socialteknokratin". Den är författad av Alf Ronnby, och ger en analys av vad själva byråkratiseringen av socialfunktionen innefattade. Från att ha stått i en s.a.s. mänsklig relation till klienterna har man övergått till att administrera klienterna, att administrera socialvården. Den marxistiska avhandlingen pekar på hur man i denna socialbyråkrati övergått till en byråkratisk syn på själva uppgiften.

 

Slutet på visan blir att det ganska automatiskt uppkommer motsättningar mellan denna socialbyråkrati och personer som inte delar föreställningen om den marxistiska progressionen - uppgiften att utveckla 'den socialistiska människan', Det kända fallet Alexander Aminoff visade verkan av att föräldrarna kritiserat socialbyråkratin på Lidingö, som sedan hämnades. Inom socialbyråkratin var det lätt att bli upphetsad.

 

Jag övergår nu till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, den Universella Deklarationen.  Sverige har nämligen gjort sig till banerförare för att det svenska systemet - särskilt agalagstiftningen - skall införas över hela världen som en särskilt lyckad tillämpning av principerna i den Universella deklarationen som FN:s generalförsamling antog 1948. Systemet kallas för externalisering. Med det förstås att främja de mänskliga rättigheterna långt borta, i antipodens länder. Att hålla predikan för dem. Det är den svenska utrikespolitiken i bred mening.

 

Jag tänkte säga något om de mänskliga rättigheterna och svensk utrikespolitik i ett historiskt perspektiv.  Jag går tillbaka till FN:s grundande 1945. Om man läser den svenska kommentaren till Förenta Nationernas stadga, som kommer i början av 1946 i Stockholm, så sägs det i stort sett ingenting om mänskliga rättigheter annat än det man måste säga,  d.v.s. det som står om det i olika artiklar i FN-stadgan. Det finns ingen indikation på att detta är något som bör intressera Sverige särskilt eller vara del av svensk utrikespolitik.

 

Sedan kommer tanken: skall vi inte ha en europeisk konvention om de mänskliga rättigheterna? En person är väldigt mycket emot detta tänkande, den svenske utrikesministern Östen Undén. Han säger precis tvärtom. Undén, och Halvard Lange från Norge, är negativa, först till den europeiska konventionen som sådan. Emellertid får de snart ge upp det motståndet - men motståndet består till tanken att det skall finnas en domstol. Sverige ansluter sig till konventionen i alla fall 1952, men inte till systemet med domstolsavgöranden. Där satte Undén stopp för det och lyckades uppskjuta Sveriges anslutning under bra många år. Här kunde han räkna på bundsförvanter hos sina partikamrater, viktigast den senare justitieministern Lennart Geijer och kamraten Carl Lidbom, vilka skulle närmast grunda sitt motstånd på Uppsalaskolan. Så ingenting händer i Sverige. Undén har en väldigt stark ställning Han lämnar 1962 utrikesministerposten, men är kvar i riksdagen. Och ingenting händer fortfarande. Men 1965 lämnar han riksdagen också. Och redan 1966 så kommer domstols-propositionen snabbt. Den måste säkerligen ha varit förberedd. Det är inte Undéns eget utrikesdepartement som lämnar fram propositionen utan det får Herman Kling, som är justitieminister göra.

 

Att Undén avlider 1974 må vara en tillfällighet men året därpå sker Sveriges omsvängning i utrikespolitiken beträffande de mänskliga rättigheterna. 1975 startas nämligen Helsingfors­processen. ESK-processen som det hette på den tiden. Europakonferensen för europeisk säkerhet och samarbete. I Helsingfors så tas det ett slutdokument med också en princip 7 om att staterna skall se till att respektera de mänskliga rättigheterna. Och det är den princip som blev mest omvälvande för den kommande politiska utvecklingen i Europa. Principen nr 7 om skydd av mänskliga rättigheter satte nämligen en ödesdiger press på östblocket. De mänskliga rättigheter som omtalas här, det är emellertid inte de i Universella Deklarationen, utan man pratar om respekt för mänskliga rättigheter, som är "of universal significance" - ingen nämnd och ingen glömd.

 

1993 hålls emellertid den stora Wienkonferensen som bl.a. utmynnar i uppmaningen till länderna att antaga nationella handlingsplaner om mänskliga rättigheter. Sverige blev ett av länderna som anammade iden.

 

Hur de mänskliga rättigheterna på den tiden tagits emot i det svenska rättssystemet, det har nyligen belysts av f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, som påpekade en domstolarnas kluvenhet till det internationella systemet för mänskliga rättigheter, och deras tvekan inför att tillämpa internationella konventioner. - Rättstillämpningen i Sverige har präglats i en rättspositivistisk anda, säger han, varför Sveriges anammande av de mänskliga rättigheterna blivit minimalistisk

 

En mycket stor satsning på externaliseringslinjen yppades emellertid som svar på ett beslut i FN:s generalförsamling att årtiondet 1995-2004 skulle ägnas utbildningen i mänskliga rättigheter. Sveriges regering inrättade i anslutning därtill en ny myndighet under namnet MR-delegationen, ledd av Elisabeth Abiri. Hon ville utmana idén om att ansvaret för de mänskliga rättigheterna endast vilade på regeringen och den statliga och kommunala förvaltningen och hon valdes att leda MR-delegationen kanske just för detta sitt nytänkande. Delegationen överlämnade sitt slutbetänkande - SOU 2010:70 ny struktur - till integrationsminister Erik Ullenhag och det gick bl.a. ut på att ansvaret för Sveriges internationella människorättsåtaganden skulle lyftas fram i svenska lagar och författningar. Man måste tydliggöra de mänskliga rättigheternas position i svensk lag, lärde Abiri, i dag finns uppfattningen att de finns liksom inte, de är inte relevanta. Det är något trevligt dokument bara, och kopplingen är fullständigt oklar.

 

2003 grundade hon tillsammans med kollegor från fyra andra institutioner 'Institutet för studiet av mänskliga rättigheter' (ISHR) vid Göteborgs universitet.

 

Om vi då går tillbaka till tvångsomhändertagandeproblematiken så råder fortfarande den svenska familjefientligheten även om socialistengagemanget något avklingat. Det betyder en underliggande motsättning mellan de nyssnämnda tendenserna i det svenska samhället och de familjepositiva kulturerna därutanför. De katolska invandrarna kan se till Familjens Charta som propagerades av den polske påven på 80-talet, och till vad som framkom på den nyssberörda Wienkonferensen 1993.

 

Många av de asiatiska deltagarna och staterna från Mellan-Östern varnade då "the decadent West" för att tvinga på sitt människorättsbegrepp på folk med en annan kultur. FN:s Högkommissarie Ann Arbour sades ha förvandlat sitt ämbete till ett "förgudat orakel som spydde edikt som alla måste följa". "The decadent West" försökte, menade man, tvinga på sitt människorättsbegrepp på bl.a. folk med ett gemensamt muslimskt kulturarv, ja Sudan anklagade rapportören för dåvarande Human Rights Commission för blasfemi, när han påpekade motsättningen mellan FN-konventionerna (CCPR och CESCR) och de absoluta brotten i Koranens huddud­ katalog. På konferensen förfäktades "the superiority of 'Asian values', Asiatiska värderingar, särskilt asiatiskt engagemang för familjesammanhållning, uppfostran och sparsamhet, sades förklara de sociala och ekonomiska framstegen i den delen av världen de senaste 30 åren. Väst hade länge sett ned på asiaterna, menade man, men nu var det slut med det!

 

Västvärldens dekadans är för övrigt, numera ett favorit omdöme i Putins Ryssland.

 

För svensk del har denna utveckling betytt bekymmer beträffande besökare från andra kulturkretsar, inte minst diplomater, när det gäller att polisiera svensk agalagstiftning och tvångsomhändertaganden vis a vis sådant folk.


När den italienske politikern Giovanni Colasante vid ett restaurangbesök i Stockholm i augusti 2011, burades in för att återfört sin förrymde 12-årige son till familjelunchen med ett grepp i håret, fick italienska ambassaden gripa in och övertyga tingsrätten om att Colasante måste släppas fri så fort processen i tingsrätten var över och Colasantes rättegångskostnader stanna på staten, trots att han fälldes enligt agalagstiftningen.


Och när det malaysiska muslimska diplomatparet Azizul Raheem Awaluddin i december 2013 burats in efter angivelse från skolan för att de praktiserade aga på sina barn för att effektivisera läxläsningen hemma, och barnen därför tvångsomhändertagits, fick svenska UD besök av malaysiska vice utrikesministern som övertalade de svenska myndigheterna att släppa barnen och låta den flyga hem till Kuala Lumpur där de möttes av en välkomstkommitté med premiärministern i spetsen, och placerades hos släktingar. Men föräldrarna försmäktar i svenskt fängelse.

 

Man kan tro att den svenska familjeskepsisen och barnatro på socialmyndigheterna inte har framtiden for sig i en sådan värld.

 

Malaysiskafallet - Den Malaysiska familjen i Stockholm

 

Colasantefallet: Italiensk politiker på semesterresa i Sverige lagförd för barnmisshandel

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter