Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Appeal to the Government of India to protect Indian child in Norway

 

 


This Appeal from the NKMR/NCHR was sent on December 27, 2016, to Her Excellency, Mrs Sushma Swaraj, Minister for External Affairs, Ministry of External Affairs, Government of India, requesting her government's intervention to protect an Indian citizen child from Norwegian Barnevernet (CPS). 


Your Excellency, Dear Madam,

On behalf of the Nordic Committee for Human Rights - NKMR/NCHR - For the Protection of Family Rights in the Nordic countries, I, the undersigned, Ruby Harrold-Claesson, lawyer, am appealing to Your Excellency to intervene for the protection of the five year old boy, the only child of Anil Kumar and Gurvinderjit Kaur, who was removed by agents of Barnevernet, Norway, from his pre-school, where his parents had left him in total confidence for his safety. The NCHR has been informed that the five year old was taken by Barnevernet and placed in a Norwegian foster home, far away from his parents and loved ones.
Similar gross Human Rights violations against children and their parents take place daily, not only in Norway but also in Sweden, Denmark and Finland. The removal of children from their loving, caring, competent families by the agents of barnevernet / the social services and placing them in foster care to live among total strangers, so-called CPS cases, stands out as an atrocity in our time - an atrocity that has several times been condemned by the European Court of Human Rights in Strasbourg.

Läs mer: Appeal to the Government of India to protect Indian child in Norway

Sent 09/25/2014

 

 
Our letter is to The European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) that is the anti-torture committee of the Council of Europe.

Right now the Committee is visiting in Finland.
Lokakuun Liike (October Movement) is a human rights organization aiming to raise public awareness and discussion about human rights and their violations in family politics, foster and mental care and other forms of institutional care.

Finland has very high rates of children placed into foster care and a many ECHR (European Court of Human Rights) verdicts of human rights violations in child welfare services.

Foster care children and their families constantly report us of violations of human rights in foster care, which has no proper surveillance or governmental control in Finland. ?
 

Läs mer: Open letter to Committee for the Prevention of Torture (CPT) 

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

 

 

 

2012-02-07

 

 

 

 

 

Barn- och äldreminister Maria Larsson 

Socialdepartementet, 

Regeringskansliet 

103 33 STOCKHOLM

 


Ärade Minister Maria Larsson, 


Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur.kand., skriver till Dig i min egenskap av ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna.

 

Vid vår tidigare kontakt utbad vi oss - jag och några andra aktiva medlemmar i NKMR - ett personligt sammanträffande för att lämna en orientering. Den skulle gälla nya allvarliga missförhållanden av samma slag som yppades genom vanvårdsutredningen. Situationen har ingalunda förbättrats utan även de barn som nu tvångsvårdas i fosterhem vanvårdas och utsätts för misshandel och sexuella övergrepp av fosterföräldrarna.

Vi finner det svårförståeligt att denna verksamhet grundad på undermåliga sociala utredningar, beställda intyg från barnpsykiatrin och kanske rentav korrupta fosterhem får fortgå, och anser att det offentliga måste ingripa och stoppa hela verksamheten.

Vi i NKMR, varav flera är jurister som professionellt arbetar med att biträda dessaföräldrar som fått sitt och sina barns liv ödelagda genom LVU, far praktiskt taget dagligen i vår verksamhet både professionellt och vårt ideella arbete i NKMR personliga besked om de grova missförhållandena i fosterhemmen. Berättelserna kommer dels från de föräldrar som, för de fall de lyckats få träffa sina barn i enrum eller barnet tillåts skriva brev till sina föräldrar, fatt rapporter från barnet om vanvård och misshandel, och dels kommer dessa berättelser från de litet äldre fosterbarn som lyckats fly från ett dåligt fosterhem och kommit hem till sina föräldrar.

Vi är väl medvetna om att det finns enstaka fall där det är nödvändigt med fosterhemsvård tvångsvis men dessa fall utgör enligt vår samlade erfarenhet endast cirka 10 procent av LVU-fallen. I de övriga fallen rör det sig om föräldrar som råkat i tillfälliga svårigheter eller haft oturen att bli osams med en socialsekreterare, t.ex. om rätten till ekonomiskt bistånd och där i själva verket dessa tillfälliga problem hade kunnat lösas med betydligt mindre ingripande åtgärder än ett katastrofalt tvångsomhändertagande av barnet. 

  

Det är emellertid vår erfarenhet att de sociala myndigheterna brukar "ge upp" och förordna om upphörande av LVU-vården om ett tonårigt barn upprepade gånger flyr från fosterhemmet hem till sina biologiska föräldrar.

Det är dock idag ostridigt att det under åren 1920-1980 rådde grava missförhållanden i många fosterhem efter det vi hört dessa numera vuxna offers berättelser. Vår uppfattning är att det är minst lika illa idag och på sätt och vis är värre därför att enormt höga fosterbarnsersättningar utbetalas. Pengarna lockar fullständigt fel personer att bli fosterföräldrar. När en regering tillåter vuxna människor att tjäna pengar på barn leder det nästan alltid till katastrof för barnet. 

 

 

Fosterbarnsersättningarna
Fosterhemsverksamheten är en bransch i stark frammarsch. Många mindre lämpliga personer dras till branschen pga de höga arvodena. Barnens bästa är inte deras första eller största intresse.
 

Eftersom socialmyndigheten försöker sekretessbelägga storleken på de ersättningar som betalas till fosterföräldrar har allmänheten inte en uppfattning om hur höga dessa ersättningar i själva verket är. När man tillfrågar en socialvårdstjänsteman svarar han eller hon med att ange det lägsta beloppet som en kommun betalar till ett fosterhem. Det är dock obestridligt att fosterföräldrarna, i väldigt många fall som vi känner till, lyckas att få upp ersättningen till det mångdubbla, genom att påstå att barnet har sina speciella svårigheter eller handikapp.

Socialnämnderna vägrar nästan genomgående att utlämna fosterhemsutredningar och fosterhemsavtal, som ju torde vara information av sådant slag som utan vidare omsvep lämnas till föräldrarnas ombud. Vid överklagande av dessa beslut meddelar kammarrätten ofta att fosterhemsutredningen, i censurerat skick, får lämnas ut, men ej fosterhemsavtalet, med påstående om att "(U)ppgifter om familjehems personliga förhållanden och ersättningar omfattas av socialtjänstsekretess." Kammarrätten i Göteborg har dock i en epokgörande dom avkunnad den 19 september 2001 i Mål nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften lämnas ut. 

 

Regeringsrätten numera Högsta förvaltningsdomstolen har aldrig meddelat prövningstillstånd i dessa ärenden.

Att fosterhemsersättningarna har varit oskäligt höga inkomster vittnar fil. dr Anita Ankarcrona i sin artikel, Många barn i motbjudande geschäft. I angiven artikel skriver Anita Ankarcrona: "Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst! Om dagen!"[1]

Smålands-Tidningen publicerade en artikelserie, med början den 22 februari 2002, om Solhem i Sävsjö som var vårdgivare för en 19-åring som hade påträffats i en lägenhet hos missbrukare i Vetlanda - en omsorg som dittills hade kostat över fem miljoner. Enligt uppgifter i angiven artikel betalade Nybro kommun paret Qvist i Sävsjö 10 000 kr/dygn för vården av den påstådda förståndshandikappade ynglingen.[2]

Svårigheten att rekrytera familjer har nu öppnat dörren för en ny verksamhet. Privata företag rekryterar fosterfamiljer och förmedlar sedan platserna till kommunerna mot en högre ersättning. Som exempel anförs fd riksdagsman socialdemokraten Jan Emanuel Johanssons verksamhet[3] och de "konsulentstödda familjehem" i gruppen Attendo Individ och Familj. 

 

Ersättning till offentligt biträde 

Ett stort problem i LVU processerna är att föräldrarna nekas rätten att välja de ombud som de har förtroende för. Artikel 6 i Europakonvention, som blev svensk lag genom inkorporeringen av angiven Konvention i svensk lag den 1 januari 1995, garanterar envar en opartisk rättegång. En lagändring som infördes i januari 2010 som skulle göra det lättare att få välja ett ombud från annan ort - dock med inskränkningen att domstolen inte behöver betala för de merkostnader som uppstår, som reskostnad och tidspillan. Tanken är att ombudet ska kräva klienten på ersättningen för resan och tidspillan om domstolen inte beviljar dessa poster. Det är dock inte möjligt att göra det i LVU mål, då klienterna ytterst sällan har den ekonomiska möjligheten. Det kan leda till att klienten inte får det ombud som han eller hon önskar, då ombudet inte ska behöva betala för att utföra sitt uppdrag. I vissa fall har domstolarna sänkt ersättningen till och med för biljettkostnaden till själva huvudförhandlingen. Detta är orimligt då ett ombud, som företräder en klient med redan ytterst små resurser i jämförelse med myndigheterna, inte ska behöva betala ur egen ficka för att utföra sitt viktiga uppdrag. 
 
Överlag är ersättningen till föräldrarnas offentliga biträden ett problem, då kostnadsräkningarna kapas rejält. Ersättningen till barnens offentliga biträden utbetalas enligt yrkande. I förvaltningsdomstolarna utgår man ifrån att ersättningen till föräldraombud, i ett LVU mål, enbart ska uppgå till 13 timmar. Det säger sig självt att olika mål kräver olika stor arbetsinsats. Faktum är att 13 timmar räcker inte särskilt långt. Detta leder till att antingen blir ärendena inte ordentligt genomarbetade, då de flesta jurister inte vill arbeta gratis, eller att juristen lägger ner åtskilliga timmar som man sedan inte får ersatta. Resultatet blir att inte många jurister vill arbeta med dessa mål och företräda föräldrar då man helt enkelt inte får betalt för sitt arbete. Det torde vara orimligt att en process som handlar om barns framtid inte likställs med en brottmålsprocess, där ersättningarna till de offentliga försvararna sällan ifrågasätts. Barnen i LVU processerna blir ofta i slutändan administrativt frihetsberövade oavsett om de hamnar i ett fosterhem eller på ett behandlingshem där de inte får se dagens ljus i mer än 30 minuter per dag. Det finns många vittnesmål om sådan behandling.
 
När förvaltningsdomstolarna sätter ned de offentliga biträdenas kostnadsräkningar argumenterar man utifrån viljan att begränsa statens kostnader. Men varje barn som döms till LVU och hamnar på ett behandlingshem, eller ett fosterhem där det utbetalas 117 000 kronor i månaden i fosterbarnsersättning medför avsevärt ökade kostnader för statens. Det förefaller därför mindre välbetänkt att förvaltningsdomstolarna kapar kostnadsräkningen för förälderns offentliga biträde och därigenom begränsar dennes möjlighet att försvara sitt barn från att bli tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem eller behandlingshem.

Med tanke på de enorma resurser som myndigheterna har i jämförelse med den enskilde rättssökande måste det anses som en stor rättssäkerhets brist att denne inte får bättre möjlighet att ta tillvara sin och sina barns rätt.

  

 

Pågående rättsfall
Fosterbarnsersättningarna är en central del av problemet liksom socialsekreterarnas ofta nyckfulla ärendehandläggning efter uppkomna motsättningar till föräldrarna. För att underbygga vår kritik lämnas nedan redogörelse för ett par aktuella fall som illustrerar hur förfarandena kan gå snett.

 

Nedan följer ett par exempel som vi har kännedom om i NKMR, med utgångspunkt i nu pågående ärenden.

  

Det rör sig om en högutbildad kvinnlig rysk krigsjournalist som tillsammans med sina tvillingdöttrar nödgats fly från Ryssland då hon utsattes för förföljelse på grund av de kritiska artiklar hon skrivit om den ryska regeringen. Hennes döttrar var vid ankomsten till Sverige cirka 10 år gamla och de torde alltså ha dåliga erfarenheter av hur det går i Ryssland om man på något sätt protesterar mot en myndighetsperson. Detta har gjort att deras situation när de tvångsomhändertogs av socialtjänst och polis blivit extra svår då de naturligtvis är oerhört skrämda för att på något sätt protestera mot socialsekreterare och fosterföräldrar.

 

Dessa båda flickor var när de bodde med sin mor socialt välanpassade och hade mycket goda skolresultat, såväl i Ryssland som i den svenska skolan. De var konstnärligt begåvade och ägnade sin fritid åt balettdans, pianospelning och konstnärliga intressen av olika slag. Flickorna var mycket varmt fastade vid sin välbegåvade mor.

 

  

Vid polisingripande i skolan fördes flickorna efter ett LVU-omhändertagande bort. Sedan detta skedde för mer än ett år sedan har de överhuvudtaget inte tillåtits träffa sin mor, vilket ju helt strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och strider mot prejudikat i Europadomstolen där Sverige dömts för att ha hindrat umgänge mellan fosterbarn och de biologiska föräldrarna.
 

Dessa bägge tvillingflickor tvångsplacerades i ett såkallat konsulentstött fosterhem i Småland, vars adress hemlighålls för tvillingarnas mor. Handläggarna i ärendet var två unga manliga socialsekreterare. Den ena av dessa socialsekreterare har en privat verksamhet: han driver en bar i Stockholm.
 

Tvillingflickorna hade långt, mycket vackert hår som de, liksom många flickor i den åldern och i tonåren, var oerhört stolta över.  

 

Flickorna tvingades i fosterhemmet att klippa av sitt långa vackra hår. De tvingades att utöva två mycket skadedrabbade sporter, nämligen ridning och studsmatta. Bägge dessa sporter är ju förenade med mycket stora olycksfallsrisker och det rör sig ofta om olycksfall som leder till svår invaliditet och i vissa fall till döden.

 

Om nu en tonåring har ett oerhört starkt intresse för hästar och påyrkar att få ägna sig åt denna mycket skadedrabbade sport och föräldrarna inte har några invändningar kan man ju inte hindra en denne från att syssla med den naturligtvis med iakttagande av alla tänkbara försiktighetsåtgärder såsom hjälm m.m. Men det är fullständigt oacceptabelt att i ett fosterhem tvångsplacerade barn tvingas utöva dessa livsfarliga sporter. Tvillingflickorna har ju faktiskt (vi har kopia av patientjournalen) på eget initiativ sökt läkarvård för de skador de fatt då de tvingats utöva dessa sporter.

 

Man frågar sig då vad detta fosterhem uppbär i ersättning för att ta hand om dessa tvillingflickor som nyligen fyllde 14-år. Fosterhemmet uppbär en ersättning på 2 850 kr per dygn och barn, belöpande till drygt 170 000 kronor i månaden för vård av dessa två flickor. Därtill kommer att fosterföräldrarna då och då reser utomlands och överlämnar tvångsvården av de här flickorna till sina egna vuxna barn.

 

När sådana här fantasisummor utbetalas så leder det ju till att fosterföräldrar på allt sätt försöker hålla barnen kvar i fosterhemmet och ett viktigt redskap för detta är att hindra barnens umgänge med sina biologiska föräldrar. 

 

Ett annat fall vi har kännedom om är för många år sedan då penningvärdet dessutom var ett annat än idag då en fosterfamilj i Mellansverige hade sju fosterbarn, för vilka de fick 60 000 kronor per barn och månad. Fosterföräldrarna bodde inte ens i fosterhemmet utan bodde sex (6) mil därifrån och fosterbarnen sköttes av anställd personal.

I ett annat rättsfall som pågår sedan sju och ett halvt (7½) år har socialnämnden beslutat att överflytta vårdnaden av fyra bröder på deras två fosterhem - i enlighet med lagens bud.
De tre äldsta bröderna är placerade i en fosterfamilj som, att döma av uppgifterna i fosterhemsutredningen, inkomstförstärkning för deras familj, medan den fjärde är sedan åtta (8) veckors ålder placerad hos ett barnlöst par. Angivet fall är en illojal tillämpning av LVU som lagstiftaren avsåg skulle utgöra ett skydd för barn som far illa.

 

Inom NKMR har vi, både i vår professionella verksamhet och i vår ideella dito, kommit i kontakt med åtskilliga fall där socialvårdstjänstemän har försett sina vänner / bekanta / släktingar med barn, i strid med gällande lag och till skada för barn och deras familjer och i förlängningen, till skada för Sverige som rättssamhälle.

1998-02-17 avslöjade TV-programmet Striptease i TV 2, att Lars Lilled, chefen för familjehemsverksamheten på Hisingen i Göteborg hade ekonomiska intressen i företaget, Familjehemscenter AB, som sysslar med fosterhemsplaceringar av barn och att hans företag har vid ett antal tillfällen anlitas av Göteborgs kommun.

 


NKMR har vid ett par tillfällen skrivit viktiga remissyttranden. Vi uppdrog då åt vår aktiva medlem, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta dessa remissyttranden.

 

Det rör sig dels om ett remissyttrande daterat 14 januari 2001 angående SOU 2000:77 "Omhändertagen" och dels om ett remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler". Vi bifogar för Din kännedom kopia av dessa bägge remissyttranden från NKMR då de innehåller mycket viktiga informationer och synpunkter på de grava missförhållandena i dagens fosterhem.

NKMRs här bifogade remissyttranden ger en bakgrundsteckning till följande förslag.

 

  1. Möjligheten att genomföra vårdnadsöverflyttningar till fosterföräldrar beträffande tvångsomhändertagna barn eller barn som placerats enligt socialtjänstlagen bör helt tas bort ur svensk lag.

     

  2. I lagen bör införas ett uttryckligt förbud mot tvångsadoptioner. Ett barn under 18 år skall aldrig få bortadopteras om inte de bägge biologiska föräldrarna lämnat sitt frivilliga medgivande.[4]

     

  3. Lagtexten beträffande var ett LVU-barn skall placeras bör ändras så att det står att barnet skall placeras hos nära släktingar, i första hand mor- och farföräldrar, såvida inte synnerligen starka skäl talar mot en sådan placering. Hög ålder hos mor- och farföräldrar far inte anses som ett skäl mot placering hos dessa. Vi vill påpeka att dagens män och kvinnor i 55-60-årsåldern ar betydligt friskare och betydligt mer vitala än vad som var fallet för cirka 50 år sedan.

     

  1. Ett LVU-barn skall med början omedelbart efter tvångsplaceringen ha ett umgänge med sina biologiska föräldrar varje vecka under minst åtta (8) sammanhängande timmar och en gång i månaden under minst sammanhängande 48 timmar. Umgänget skall ske i det biologiska föräldrahemmet utan fosterföräldrarnas närvaro. Tiden för umgänge skall vara i paritet med vad som barn till separerade föräldrar har. Det skall åligga socialmyndigheten att betala alla kostnader i form av exempelvis resor i samband med sådant umgänge.

     

  2. Enligt gällande lag ska LVU-beslutet omprövas var 6.e månad. Såsom lagen tillämpas nu blir de biologiska föräldrarna inte ens underrättade om att sådan omprövning sker. De bereds inte tillfälle yttra sig och de far inte ens kännedom om huruvida omprövning skall ske eller vilket beslutet blev. Det bör införas en lagändring där det står att föräldrarna skall i god tid innan omprövningen underrättas och beredas tillfälle att yttra sig och därvid få rättshjälp genom offentligt biträde och givetvis ha möjlighet att överklaga beslutet. Föräldrarna skall alltid underrättas om beslutet.

     

  3. Det är mycket vanligt förekommande att fosterföräldrar och socialsekreterare helt vägrar att rätta sig efter en förvaltningsrätts dom om umgänge. Det bör i lagen kriminaliseras när en fosterförälder eller en socialvårdstjänsteman inte verkställer av förvaltningsdomstol fastställt umgänge mellan fosterbarnet och de biologiska föräldrarna. Straffet för sådant saboterande från fosterföräldrar och socialvårdstjänstemäns sida skall alltid vara fängelse. Bötesstraff eller viten synes oss helt meningslösa eftersom socialnämnden med största sannolikhet skulle betala fosterföräldrarnas böter eller viten.

     

  4. När det gäller umgängesrättsfrågor beträffande LVU-barn skall rättshjälpslagen ändras så att föräldrarna alltid får rättshjälp genom offentligt biträde. Nu är det så att föräldrarna antingen helt nekas rättshjälp när det gäller umgängesfrågorna eller endast får rättshjälp enligt rättshjälpslagen och därmed icke offentligt biträde som ju är helt kostnadsfritt för föräldrarna.

     

  5. Idag saknas möjlighet till exekutiva åtgärder när fosterföräldrarna vägrar verkställa utdömt umgänge. Enligt lagen är det endast i av allmän domstol utdömt umgänge, exempelvis när det gäller skilsmässobarn, som det ges en möjlighet till exekutiva åtgärder i form av vite eller polishämtning. Lagen bör ändras så att även av förvaltningsdomstol utdömt umgänge skall ge möjlighet för föräldrarna att få exekutiva åtgärder och få domen verkställd.

     

  6. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende önskar anlita egen sakkunnig i form av exempelvis barnpsykiater eller vuxenpsykiater (det är mycket vanligt att socialsekreterare utan medicinsk utbildning påstår att de biologiska föräldrarna är psykiskt sjuka trots att det rör sig om helt psykiskt friska föräldrar) och kostnaderna för detta skall betalas av rättshjälpen. 

     

  7. Rättshjälpslagen bör ändras så att om föräldrarna i ett LVU-ärende väljer ett ombud från annan del av landet att denne skall förordnas som offentligt biträde samt att kostnaderna för detta skall stanna på staten.

     

  8. LVU-mål bör flyttas från förvaltningsdomstolarna till tingsrättssystemet.

     

  9. I de fall det rör sig om att föräldrarna önskar få det tvångsomhändertagna barnet undersökt av en av föräldrarna utsedd barnläkare eller barnpsykiater eller psykolog skall fosterföräldrar och socialvårdstjänstemän ha skyldighet att ställa barnet till förfogande för en sådan undersökning. Vi känner till fall där exempelvis ett litet barn genom fosterföräldrarnas vanvård gått ner flera kilo i vikt efter placeringen i fosterhemmet och där fosterföräldrar och socialvårdsmyndighet envist vägrade att låta modern få barnet undersökt av en av henne utsedd barnläkare.

     


NKMR önskar att Ministern skall ta initiativ till lagändringar då dessa mycket allvarliga frågor ligger inom Ministerns kompetensområde.

Jag vore tacksam om Du ville till mig skriftligen bekräfta att Du emottagit min skrivelse av idag och meddela mig vilka åtgärder denna skrivelse och översända bilagor föranleder från Din sida.

 

Olofstorp dag som ovan

Med vänlig hälsning

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson 

Jur.kand. 

Ordförande i NKMR
www.nkmr.org


Bilagor
1 - NKMRs remissyttrande, 14 januari 2001, angående SOU 2000:77 "Omhändertagen"

 

2 - NKMRs remissyttrande, 7 juni 2010, angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler"

 

Svaret från barn och äldreministern Maria Larsson

Barn- och äldreministerns svar - december 2012

 


Artiklar

 



[1] - Svenska Dagbladet, Brännpunkt - 1996-06-21, Många barn i motbjudande geschäft. http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=384&catid=174&view=article

 

[2] - Smålandstidningen - 2002-02-22, Svårt för kommun reda ut ansvarsfrågan http://nkmr.org/sv/swedish-case/177-s%C3%A4vsj%C3%B6fallet-solhem/1750-solhem-svart-for-kommun-reda-ut-ansvarsfragan
 

[3] - Svenska Dagbladet Näringsliv - 2011-09-20 "Ungdomsvård kassako för Jan Emanuel Johansson", http://www.svd.se/naringsliv/ungdomsvard-kassako-for-jan-emanuel-johansson_6483568.svd

 

[4] - NKMRs remissyttrande den 7 juni 2010 angående SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler, sid 3 ff

 

                                                                                                      S2012/221Sr

                                                                                                      Ruby Harrold-Claesson
                                                                                                      Ströms Vag 37

                                                                                                      424 71 OLOFSTORP

Socialdepartementet 

Maria Larsson
Barn- och äldreministern

Basta Ruby,
Stort tack för dina samtal och det brev som du genom Nordiska Kommittén för Mänskliga rättigheter har skickat. Jag har tagit del av er
skrivelse och vill inledningsvis be om ursäkt för att vi inte återkopplat tidigare. Då vi fick ert brev tog vi del av era synpunkter men tyvärr
uppstod ett missförstånd om vem som skulle sammanfatta våra synpunkter och besvara brevet. Detta ar något jag beklagar.

pdfSvar från barn- och äldreministern - december 2012

NKMR:s skrivelse till barn och äldre ministern gällande en total översyn av LVU

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Två brev till justitieutskottets ordförande

 

Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a  boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig dessa två brev till justitieutskottets ordförande eller det öppna brevet som hon skrev till Justitieutskottet, Socialstyrelsen, Justitieministern, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder.

Breven återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Till  Fredrik Reinfeldt,                        Täby 2 oktober 2001

Riksdagens  Justitieutskott 

 

Hej!

 

Med anledning av att Socialstyrelsens gd Kerstin Wigzell i dag på DN Debatt tagit upp en likartad kritik som jag i mitt brev nedan framför jag åter mitt förslag om att tillsätta en kommission för att granska lagstiftningen och uppföljningen vad gäller tvångsomhändertagande av barn.

 

 Situationen i det aktuella LVU-fallet är att barn och far nu i åtta månader varit frihetsberövade på en institution där personal och intagna byts ut ständigt, konflikter och olika smittorisker avlöser varandra, till en kostnad av 4000 kr/dygn (hittills har denna så kallade vård kostat 940.000 skattekronor). Barnet är fortfarande avstängt från sin mamma, pappan anses brista i omsorg därför att han inte valt bort barnets mamma. Mamman har, utan några som helst hjälpinsatser eller utredning av sina eventuella omsorgsbrister som lagts till grund för LVU, under sommaren gått igenom en stor canceroperation och väntar på ryggoperation. Hon har av barnläkare (för fem år sedan då hon misshandlades av sitt tredje barns far), socialsekreterare och en barnpsykiater (2.6-98) på socialsekreterarnas uppdrag, diagnosticerats som en person som hittar på sjukdomar åt sig själv och sina barn. Detta kallas barnmisshandel och därför anses mamman farlig av socialförvaltningen, som ser det om sin uppgift att skydda barnen mot deras mamma, som varje dag oroar sig för att de far illa i de två olika fosterhem samt den institution där de tvingas leva. Hon ber till Gud att hon skall få återförenas med sina barn och sin man, men kan inte se att hon har några möjligheter då hon har socialförvaltningen emot sig. När Kammarrätten i september 1997 beslutade att mamman skulle ha hem sina barn satte sig socialförvaltningen över det genom att besluta om flyttningsförbud.

 

Vad anser Du Fredrik? Är det inte en anomali i ett demokratiskt rättssamhälle att kortutbildade socialsekreterare i praxis skall ha en dömande makt över domstolarna? Är det inte ett systemfel som borde rättas till?

 

Tar tacksamt emot  svar så snart som möjligt.

Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, Testimonia KB, Lokevägen 8,

187 76 Täby, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Bilaga: brevet från den 25 mars med förslag.

 

 

********************

 

 

Till  Fredrik Reinfeldt,                        Täby 25 mars 2001

Riksdagens  Justitieutskott 

 

 

Bästa Fredrik,

 

Med anledning av Din SvD-artikel den 5 mars i år skrev jag ett brev som uttryckte uppskattning bl a för att Du skrev om betydelsen av att barn får växa upp med sina föräldrar. Trots att jag förstår att Du självklart inte kan engagera dig i ett enskilt fall vill jag berätta något som nyligen hänt och som belyser det som kan kallas systemfel och som handlar om socialtjänstens och psykiatrins sätt att fungera, vad jag kan förstå i strid mot det som  borde gälla i en demokratisk  rättsstat.

Aktuell situation
D föds den 20 januari 2001. Hans föräldrar har bott tillsammans i två år. De är gifta. Graviditeten har gått bra och förlossningen som skedde några veckor för tidigt har också gått bra. Inga anmärkningar finns mot mamman från mödravårdscentralen, eller mot någon av föräldrarna från BB eller barnavårdscentralen. D bor med sin mor och far i en fyrarumslägenhet, välordnad och barnanpassad.

            D ammas av sin mor, som han brukar en kväll då han är 19 dagar gammal. Då ringer det på dörren och fyra främmande personer kommer in i D:s hem. Det är två från socialjouren och två civilklädda poliser. De skall tvångsomhänderta D - för att skydda honom. De tar D med sig. Om D:s pappa vill följa med får han det. Han följer med och tar hand om D dygnet runt på en institution dit D:s mamma ej har tillträde. Uppgiften för denna institution är att skydda D från hans mamma.

            D fick från en dag till nästa avbryta amningen. Föräldrarna ville att han skulle få sin mammas urmjölkade bröstmjölk. Det gick inte. Modersmjölken kunde vara förgiftad av D:s mamma, sa socialsekreterarna. D fick inte träffa sin mamma förrän fjorton dagar efter att han med tvång tagits från sitt hem. Nu får han träffa henne en timme en gång i veckan under bevakning av den personal som finns på den institution där pappan och D tvingas bo. Personalen där, socialsekreterarna och hans nytillsatta juridiska ombud talar om för honom att hans hustru är sjuk och farlig för sina barn, något han aldrig märkt.

            Den  ”vårdplan” som upprättades av socialtjänsten har följande lydelse (avskrift med avidentifiering):

            ”Vårdplan för D, födelsenummer.

D skall vårdas jml LVU - antingen av fadern NN om han är beredd att vårda D själv och om hans omsorgsförmåga om D bedöms vara tillräckligt god samt om hans förmåga att ta ansvar för skyddet av D bedöms vara tillräcklig för att skydda D - eller i ett familjehem.

 

Modern M:s umgänge med D ska ske i närvaro av en av socialtjänsten utsedd person som kan tillfredställa D:s behov av skydd och säkerhet samt att behovet av umgänge med modern bedöms utifrån D:s behov.

 

Innan D kan återvända till modern M:s vård, ska M ha fått insikt i sitt vårdbehov och ha genomgått behandling och             blivit fri från sitt patologiska tillstånd.”

 

Föräldrarna samtyckte ej. För bakgrund till bedömningen av M som farlig, se bilaga.

 

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett ett flertal omhändertaganden som, liksom detta, ej haft sin grund i ett förutsättningslöst utrett skyddsbehov av barnet. Det är förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder. Är det möjligt att göra något? Eller ska förhållandena få fortsätta? Här några förslag, som dock inte kan innebära någon hjälp för D och hans föräldrar i den aktuella situationen.

 

Förslag:

 

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och andra*undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

 

legaliteten, innefattande

·      de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen,

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”),

·      behov av att utreda om utvecklad praxis med så kallade ”uppväxtplaceringar” av tvångsomhändertagna barn skall fortsätta,

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst,

·      behov av att finna en instans dit anmälningar kan göras för utredning och eventuella åtgärder om att barn far illa på grund av myndighetsövergrepp.   

 

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

 

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

 

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

 

 

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

 

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning.

 

 

Tacksam för svar, stort eller litet.

 

Högaktningsfullt och med vänliga hälsningar

 

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby,

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

 

 

 

 

 

TRE BREV TILL DAGSAVISEN.NO

Av Rune Fardal, Ole Texmo och Rune Nilsson

 



 

 

 

Rubriken på den här sidan var tidigare TVÅ BREV TILL DAGSAVISEN.NO. Dessvärre hade jag missat det tredje brevet, som nu har lagts till här. Webmaster.


Rune Fardal är webmaster på www.likestilling.com, Ole Texmo är en aktiv samhällskritiker och Rune Nilsson är redaktör av hemsidan www.barnasrett.no.

Den 13 augusti 2004 publicerade Dagsavisen en artikel författad av journalisten Hong Pham, med titel: "Lar nettsted henge ut barnevernsansatte".

Rune Fardal, Ole Texmo och Rune Nilsson reagerade mot journalisten objektivitet.


Breven översändes till NKMR för kännedom. De återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

 

Re. Nettsted som heger ut ansatte...

 

Hei Hong Pham

 

Mitt navn er Rune Fardal, webmaster på sidene som omtales i dagens utgave av dagsavisen.

 

Takk for at du omtalte saken.


Viser til dagens oppslag i dagsavisen. Du har en interessant vinkling på reportasjen, opplagt lettere forutinntatt. Kanskje burde du som "objektiv" journalist også sett saken fra en annen side, nemlig fra de barna som barnevernet beviselig i årtier har begått overgrep mot.  Når du så på nytt lar forbundsleder Randi Reese, tidligere AKPml igjen, få anledning til å smøre sin "stakkars barna" propaganda ut i media finner vi det heller merkelig at du ikke ser at det er hennes medlemmer som begår de daglig avslørte overgrep mot barn. Det er påfallende hvordan barnevernet i sin iver etter å dempe dokumenterbar kritikk skyver barna foran seg.

 

Det kan virke som om  forbundslederen er mer bekymret for sine medlemmer enn barna. Medlemmer hvis yrker vi vel alle helst skulle sett ikke var nødvendige.

 

Et tankekors er det også at ikke du som journalist har satt deg inn i ytringsfriheten, noe du og dine kolleger har et ansvar for at består.

Undertegnede har for lengst sjekket menneskerettsdomstolen og vet at de ytringer vi legger ut på våre nettsteder ligger godt innenfor loven. Vi forstår at det kan være vanskelig for enkelte når de blir avslørt, og vi forstår de vil prøve å kneble oss i vår kritikk. Dessverre går det ikke.

Vi sitter på for mye dokumentasjon til at det kan skje.

 

Barnevernet og deres lakeier stusser over at statsadvokaten ikke finner grunn til å etterforske våre ytringer.  Det er fordi statsadvokaten som oss vet at det ikke finnes noen lover som forbyr ytringsfrihet som dette. Den kan nok oppfattes som ukonvensjonell, men det er på tide en del innen barnevernet stikker fingeren i bakken og innser at vi lever i 2004 og ikke i et totalitært samfunn der de kan skjule sine overgrep.

 

Kanskje du som journalist burde vinkle saker av denne typen  på en litt annen måte. Vi henger ikke ut mennesker, vi kritiserer  på sak, samtidig som vi synliggjør at det er subjektive beslutninger og ofte de samme mennesker som står bak det ene offentlige overgrep etter det andre.

 

Vil i den anledning minne om at leder for datatilsynet for flere år siden mente offentlig ansatte som  bryter loven slik en del barnevernsansatte gjør, burde "henges" ut i media, bli avslørt med navn og bilde!

 

Kanskje ikke så rart at ytringsfriheten henger høyt.


Vennlig Hilsen

 

Rune Fardal

webmaster

 

 

********************

 

 

Dagsavisen : systemlojal avis som ikke driver kildekritikk

 

Ad Dagsavisens oppslag om "nettsted som henger ut ...  " :

http://www.dagsavisen.no/innenriks/article1210618.ece

 

I ingressens heter det at de angivelig uthengte blir "trakassert og injuriert". Dette er Dagsavisens egen vinkling, ikke gjengivelse av f.eks barnevernansattes egen opplevelse/følelse mv. Hong Phams journalistiske arbeide er tendensiøst og uetterrettelig, og føyer seg inn i rekken av kildekritikkløs journalistikk styrt av systeminteresser og fremmed for nyanser. Politiet har brukt god tid på anmeldelsene, og som webred Rune F helt riktig påpeker er nettstedets ytringer klart innenfor det lovlige/tillatelige.

 

Det grunnleggende problemet er at presumptivt seriøse aviser som Dagsavisen i årevis har forsømt å drive kritisk journalistikk om barnevernets og andre systemaktørers virksomhet, rettsapparets ulike aktører, f.eks sakkyndige som under dekke av en ekspertstatus de aldri behøver dokumentere ikke sjelden driver nettopp "trakasserier og

injurier" overfor foreldre som befinner seg i pressede situasjoner med fare for å miste kontakten med sine barn. Om slike tilfeller er Dagsavisen taus. At en del mennesker nå gjør det som Dagsavisen kunne gjort selv, gitt at journalister som Hong Pham hadde hatt brains`n`guts, bør ingen fortenke oss i. Dagsavisen har seg selv å takke om de nå f.eks

havner i Pressens Faglige Utvalg for sin elendige og tendensiøse journalistikk.

 

Dagsavisen og andre toneangivende mediers systemlojalitet er en begredelig stykke norsk ytringsfrihetshistorie. For ordens skyld bør Hong Pham på vegne av Dagsavisen underbygge sitt ordvalg mht uttrykksmåten "injuriert og trakassert". Hvis Dagsavisen unndrar seg sitt ansvar for å kvalifisere sine valg, må ikke avisen bli overrasket om enkelte av avisens jornalister havner på diverse svartelister, dog ikke slik å forstå at journalistene dermed blir trakassert og injuriert.

De har seg selv å takke for sin nye status, akkurat som de "uthengte" barnevernansatte og sakkyndige

 

Hong Pham oppfordres til å reflektere over hvem som blir "trakassert" evt også "injuriert" ved hennes språkbruk. Personlig anser jeg hennes "journalistikk" som en fornærmelse mot et alminnelig normalt oppegående intellekt. Hong Pham er gjort oppmerksom på tidligere at hennes slurvete eller også fraværende omgang med kilder blir "registrert". Hittil har hun imidlertid ikke respondert på annen måte enn ved surhet og vranghet,

konkret påvisning av slurv of kildekritikkløshet/uetterrettelighet tiltross.

 

Hilsen Ole Texmo

 

 

 

********************

 

 

 

Til: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Emne: Re. Nettsted som heger ut ansatte...


Hong Pham,

Jeg er også en av de som ble anmeldt av Bærum Kommune.
Som redaktør (ulønnet privatengasjement i min fritid) av nettstedet www.barnasrett.no ble også jeg og nettstedet forsøkt kneblet og fjernet av de maktarrogante og lyssky barnevernsrelaterte som forsøkte å kneble både Rune Fardal (webmaster i wwww.likestilling.com) og Mona Lygre (leder for Gruppen til Familiens Selvstendige Rett)

Når statsadvokaten henlegger saken under henvisning til at det ikke er noe å etterforske burde også Randi Reese kunne vise modenhet og dømmekraft stor nok til å la være å uttale som hun gjør i avisen.
Men jeg er likevel ikke overrasket over reaksjonen hennes. Vissheten om at vi vil fortsette å belyse barnevernets mørke slagside er antagelig belastende og vanskelig å bære.

Likevel er jeg mest overrasket over det slette journalistiske arbeid som representeres i forbindelse med oppslaget i avisen. Når Dagsavisen igjen, ukritisk, velger å la seg prostituere til å være talerør for den ensidige og ukorrekte propaganda barnevernet ved Randi Reese representerer, svekkes avisens integritet og troverdighet til et lavmål.

Statsadvokatens henleggelse, og kunnskap om internasjonale rettigheter, konvensjoner og lover som også Norge er underlagt, burde trigge journalistisk interesse for de steile frontene som i 2004 er mellom barnevernet og majoriteten av den Norske befolkning.

Nettsteder som Rune Fardal og undertegnede representerer med tillegg av nettstedet til Nordisk Komité for Menneskelige Rettigheter (www.nkmr.org) vokser og forsterkes som motvekt til barnevernets egenpropaganda. Ikke minst skylles vårt engasjement at barnevernet gjemmer seg bak sin falske fane "Barnas beste" og såkalte taushetsplikt.

Jeg håper stadig, om enn antagelig relativt naivt, at Dagsavisen og andre aviser snart velger, og tør, å utøve profesjonell og objektiv journalistisk arbeid så barnevernets mørke bakside kommer til syne.

Med vennlig hilsen

Rune Nilsson
redaktør av nettstedet www.barnasrett.no

 

 

 

Kommuneadvokaten i Bærum tapte mot kritikere av sakkyndige

Bærum Kommune fikk ikke medhold av statsadvokaten.

 

Innformasjon og Vurderinger av personer knyttet til barn og omsorg
Opplysningene er hentet fra offentlige kilder, internett, SSB, Barnevern, Domstoler, Private og foreninger

 

Tillbaka till Artiklar

 

Systemfel i välfärdsstaten

Av Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Lena Hellblom Sjögren är fil dr och leg psykolog. Hon har ett starkt rättspatos och hon medverkar flitigt i samhällsdebatten. Hon anlitas ofta som utredande psykolog - såväl av rättsinstanser som av enskilda rättssökande - i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmar, Norge och Finland.

Brevet skickades till SvD:s politiske chefredaktör den 8 april 2002 som följebrev till artikeln om "Socialtjänsten har inte fel". Inget svar inkom till den 20 april.

Brevet publiceras här med författarens benägna tillstånd och för att påminna alla om det tragiska ödet som drabbade Daniel och Marianne Sigström och deras släktingar den 24 april 1992, då 14-årige Daniel dog i sitt fosterhem.

 

 

 

Taby, 2002-04-08

 

Bästa Mats Johansson,


Sänder ett utkast som belyser det jag dagligen bekymras över: systemfelen i denna välfärdsstat. Trots att det är valår verkar det inte finnas någon som vill ta upp ens en diskussion om ett av de grövre systemfelen, nämligen socialsekreterarnas i praktiken totalitära makt, som innebär att de fel som de gör fortplantas till vården och befästs av rättssystemet. Alla i de tre systemen har intresse av att försvara varandra och fel kan aldrig erkännas, än mindre rättas till.

Socialnämnden har det politiska ansvaret för ingripande beslut som att skilja barn från barnets föräldrar. I vissa fall kan det ju vara befogat, t ex då föräldrarna är gravt drogberoende eller psykiskt sjuka. Systemet bygger på att socialsekreterarna gör en opartisk utredning och ser till barnets bästa. Förslagen till beslut från socialtjänstemännen följs nästan utan undantag av socialnämnden (med fritidspolitiker). Länsrätten förutsätter på samma sätt som socialnämnden att beslutsunderlaget från socialsekreterarna är korrekt. Och så hela vägen...

De fall som innebär att inga noggranna utredningar gjorts (och det är många) så att beslutsunderlaget inte är korrekt, (kan bygga på förutfattade meningar, skvaller, förtal, ovilja mot en person, prestigeförsvar) finns det ej utrymme för inom rådande system. Systemet förutsätter att beslutsunderlaget vila på nödvändiga utredningar och är korrekt. Systemet förutsätter sin egen ofelbarhet.

Men är det mänskligt försvarbart? På något sätt verkar det vara så att de flesta av oss i detta land vill lita på socialtjänsten. Vi är beredda att låta många skattekronor gå till socialtjänsten för deras viktiga och tuffa jobb. Vi betalar för att slippa se problemen som vi tror, och absolut vill fortsätta att tro att socialtjänsten tar väl hand om. Det är klart att vi då inte vill se att socialtjänsten brister. Att det t ex också där finns människor som missbrukar sin makt, som låter egen prestige går före allt annat, att det finns de som vill tjäna pengar på människor som sorterats ut för att bli omhändertagna osv.

Det finns en lång rad infallsvinklar och intressanta reportage samt analyser som skulle behöva göras.

Svara mig om Du anser att det är ointressant för SvD enligt Din bedömning.


Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren
fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

 

 

Socialtjänsten har inte fel

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

 

Ett barns död: Samhällets ansvar

 

Och fjällen föll från mina ögon

 

Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?

 

Fosterbarns rättslöshet

 

Oacceptabelt dödsfall

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

  • Sven-Erik Bergs brev till Barnombudsmannen

     

     

    2001-02-02

    Till

    Barnombudsmannen, BO

     

    I Svenska Dagbladet 2000-02-01 kunde vi läsa att BO stöder ett förslag som går ut på att stärka fosterhemmens ställning på den biologiska familjens bekostnad.

    Barnombudsmannen borde kunna inse att hon med sitt ställningstagande i frågan enbart framstår som regeringspartiets nickedocka och inte som en opartisk ämbetsman med barnens bästa för ögonen.

    Det är frapperande hur dessa förespråkare för familjesplittring i tid och otid hävdar att det kan vara smärtsamt för ett barn att bryta upp från fosterhemmet. Aldrig hörs dessa familjemarodörer uttrycka motsvarande farhågor i en situation då barn tvingas bryta upp från den biologiska familjen.

    Det bör noteras att staten Sverige för flera årtionden sedan skrev under Europakonventionen och FN:s konvention i vilka de mänskliga rättigheterna beskrivs. Sverige har även antagit och skrivit under FN.s barnkonvention. Av BO:s ställningstagande inser jag att hon inte har läst och förstått innebörden i nämnda konventioner. Därför återger jag några av dess artiklar. EX 1: "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och ger rätt till skydd från samhället och staten". EX 2: "Mödrar och barn äro berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda i eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma skydd". EX 3: Alla äro lika inför lagen oavsett ras, hudfärg, politisk åskådning o s v.............eller ställning i övrigt.

    Barnombudsmannen skall inte vara ett redskap i händerna på något parti eller någon Falang.

    TILLÄMPA FN:s BARNKONVENTION ! Begrips!

     

    Sven-Erik Berg

    Kungsvägen 81

    914 32 NORDMALING

     

    NKMR:s Remissyttrande över SOU 2000:77

    Helena Lufumas brev till Barnombudsmannen

    Tillbaka till Rapporter

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Huvudsidan

     

     

Öppet brev till samtliga riksdagspartiers ordförande

Av Sven-Erik Berg, Morfar

Nordmaling

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör. Han är en av grundpelarna i "Mormorsupproret". Sven-Erik Bergs barnbarn blev omhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kämp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Socialarbetarnas brott blev aldrig utredda.

Den svenska rättsapparaten dömde Sven-Erik Berg och hans hustru för förtal av socialarbetarna till dryga böter. Men Sven-Erik Berg kämpade vidare - och de vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Detta öppna brev till samtliga riksdagspartiers ordförande publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

 

Det är val om cirka fyra månader. Ungefär ettusentrehundra (1300) familjer i Sverige splittras under ett år, på grund av de sociala myndigheternas agerande.

Det handlar om barn som tvångsomhändertas, officiellt med stöd av LVU. Ofta föregås tvångsomhändertagandet av bristfälliga s. k. utredningar vilka

ensidigt belastar biologisk förälder samt – inte minst – av subjektivt tyckande från enskilda handläggare.

Ansvariga vid de sociala myndigheterna brukar envetet hävda att detta sker  ”för barnets bästa”. Tillsynsmyndigheter på olika nivåer brukar, utan att ha någon som helst insyn i det enskilda fallet, kategoriskt försäkra att ”barnets bästa” alltid styr sådana här ärenden.

Det är uteslutande ekonomiskt svaga och därmed extra sårbara familjer som utsätts för myndigheternas övergrepp i sådana här ärenden.. Den myndighet som har till uppgift att vara en hjälpande och stödjande funktion, verkar alltså i rakt motsatt riktning och slår på den som redan ligger. Det handlar då inte om något enstaka enskilt fall utan snarare om ett systematiskt tillvägagångssätt i vissa kretsar bland socialarbetare.

 

Inför förra valet gick flera partier ut med bl. a. budskap om att man värnar om familjen. Inget enda parti vågade så mycket som snudda vid den pågående

barnhandeln (Den som tiger han samtycker).

Nu till frågorna, riktade till partiledarna i de olika partierna;

·        Anser Du att den barnhandel som bedrivs under täckmanteln LVU är acceptabel?

·        Har Du haft ordentlig insikt i något LVU-ärende?

·        Kommer Du och Ditt parti att öppet och konkret agera för att stoppa onödiga tvångsomhändertaganden/familjesplittringar? Kommer detta i så fall att synas

och höras i valkampanjen?

Uteblivet svar på dessa frågor kommer att tolkas som att Du och Ditt parti sanktionerar nuvarande familjesplittringssystem.


Det är val i höst.

 

Sven-Erik Berg

Kungsvägen 81

914 32 NORDMALING

Tel. och fax 10911

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

  •   

Stefan Holmlin har författat nedanstående brev till Justitieutskottets ledamöter. Det återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

  •  01-04-02

    Till

    Justitieutskottets ledamöter

     

    De senaste åren har kvinnor och barns berättigade krav på rättssäkerhet väsentligt stärkts genom en rad åtgärder från samhällets sida. Som exempel kan nämnas lagarna om kvinnofrid och barnpornografibrott. Det kanske allra viktigaste är dock att olika aktörer i samhället, tex. polisväsendet, åklagarväsendet, hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänst etc. har blivit uppmärksamma på att kvinnor och barn utsätts för kränkningar och brott. Svensk polis har tex. blivit en spjutspets i Europa på att bekämpa barnpornografibrott.

    Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

    AFAF, Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder, har dock under de senaste åren noterat att samhället i sin iver att värna om kvinnor och barn tyvärr själva gör sig skyldiga till övergrepp genom att män döms oskyldigt till fängelse för påstådda sexualbrott och att barn som inte har varit utsatta för sexuella övergrepp underkastas en för dem skadlig terapi. Orsakerna till detta är flera.

     

    ¤ Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    De aktörer i samhället som möter kvinnor och barn som påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp hamnar i en mycket svår situation. Det som de berättar är fasanfullt. De som påstås väcker känslor och empati. Man vill inte gärna ifrågasätta uppgifterna. Inte ljuger kvinnor och barn om sådant här ? Inte kan en moder vara så ond att hon manipulerar ett barn att säga att dess fader har förgripit sig på det ?

    AFAF menar att det inte sällan förekommer att mödrar begår vad man kan kalla mental incest på sina barn. Dessa mödrar som drivs av hämndlystnad eller personlighetsstörningar orsakar stor skada.

    Förutom att dessa falska anklagelser kan leda till att män döms oskyldigt till fängelse, skadar de sina barn mentalt och orsakar samhället stora kostnader genom att de tär på de resurser som samhället har avsatt för verkligt utsatta kvinnor och barn.

     

    ¤ Det svenska systemfelet inom polis- och åklagarväsendet.

    Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken som lyder. "Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas ". AFAF har uppmärksammat att polis och åklagare ofta genomgående gör det felet under förundersökningen att de utgår från myten om den goda modern och att barn alltid sanning. De dokumenterar helt okritiskt anklagelserna och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas som skyldig från första förhöret. Helt i strid med 23 kap 4 § rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag (1994:1219 ) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ingen är skyldig förrän han är dömd i domstol. Ändå tar poliser och åklagare sig friheten att redan under förundersökning agera domstol och utsätta den misstänkte för kränkande förhör och behandling. De uppträder som om de varit åsyna vittnen till påstådda brott och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan från målsägande och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Hela förundersökningen genomsyras av bristande objektivitet, vilket naturligtvis i ett senare skede även påverkar prövningen i domstol.

    Med stöd av 23 kap 4 § rättegångsbalken kräver AFAF att polis och åklagare har en alternativ hypotes under förundersökningen. Enbart för att kvinnor och barn påstår sig ha varit utsatta för övergrepp behöver inte det vara med sanningen överensstämmande. En man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig. Det åligger i vart fall inte polis och åklagare att redan under förundersökningen avgöra skuldfrågan och låta detta påverka förundersökningen.

    Deras arbete är att för statens räkning försöka utreda sanningen. Det måste vara lika viktigt att få en skyldig dömd som att fria en oskyldig. I synnerhet i dessa mål med dess ofta livslånga sociala konsekvenser.

     

    ¤ Osakliga teaterföreställningar och för låga beviskrav i våra domstolar

    HD har i ett antal rättsfall i början av 1990-talet bland annat NJA 1991 s 83, 1993 s 68 och 1993 s 616 slagit fast att målsägandens utsaga kan räcka till fällande dom i mål om sexualbrottslighet där ord står mot ord och stödbevisning saknas.

    Torkel Gregow har i Svensk Juristtidning 1996 nr 7 skrivit artikeln. " Några synpunkter på frågan om bevisprövning i mål om sexuella övergrepp mot barn ( s.509 ). Artikeln är mycket klargörande vad gäller HD:s praxis avseende bevisvärdering i incestmål. Artikeln får väl också anses ha intresse som vägledning även vid andra brott som tex. våldtäkt mot vuxen person. AFAF hävdar dock att underrätterna, dvs. tingsrätter och hovrätter, inte sällan avviker från HD:s praxis. Beviskraven för en fällande dom blir därigenom för låga.

    Inte nog med att polis och åklagare kan ha brustit i objektivitet under förundersökningen så börjar huvudförhandlingarna i mål om påstådda sexualbrott alltmer likna 1600- talets häxprocesser. Då var det kvinnor som dömdes till döden för trolldom på barns berättelser.

    Efter läkaren Urban Hjärnes ingripande upphörde processerna. Den sista kvinnan avrättades 1704 för trolldom.

    Dagens moderna häxprocesser förs idag i våra domstolar som osakliga teaterföreställningar där åklagare släpar in fullkomligt irrelevant information om den tilltalades person i syfte att få honom att framstå som så moraliskt förkastlig att domstolen skall vilseledas att tro att han även har begått åtalade brott istället för att låta fakta och saklig argumentering avseende åtalade brott tala. Dessa häxprocesser förs bakom stängda dörrar vilket innebär att allmänheten och massmedia inte får närvara. Åklagaren kan med stöd av sin meddelarfrihet fritt " läcka " till pressen och därmed påverka domstolen medan den offentlige försvararen har munkavle med stöd av sekretesslagen. AFAF menar att det är viktigt för alla parters rättssäkerhet att öka insynen i dessa moderna häxprocesser. Huvudförhandlingarna skall i största möjliga utsträckning vara offentliga och inte slentrianmässigt hållas bakom stängda dörrar.

    Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev följande i ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 24 oktober 1995 : " Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning.

    Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.

    Kunskaperna finns sedan länge här i Sverige, men även genom forskning i USA, i Tyskland och i Norge. Men någon sammanställning av dessa kunskaper görs inte och de är okända för domstolsväsendet. De är emellertid inte obehövliga. Vad består juristutbildningen av ? Jo, av lite så kallad bevisrätt. Det finns i detta sammanhang regler om vem som skall förlora saken när domstolen inte trott på någon av de inblandade, och om vem som får förhöras som vittne etc. De som läser juridik vid Uppsala eller Stockholms universitet får överhuvud enligt gällande kursplaner inte lära sig något i ämnet. De som läser i Lund får inom ämnet processrätt " översiktliga kunskaper inom vittnespsykologi och kriminalteknik ".

    Vi jurister lär oss bli lagtext- och lagförarbetstekniker där målet är högt ställda krav på konsekvens i rättsskipningen. Problemet är att vi förlorar oss i teoretiska rymder samtidigt som grunden för rättsskipningen, fasta kunskaper om det verkliga fallet, ofta är bristfällig. Vad tjänar då luftslotten till ? Juristen måste granska ett ton fakta innan han får användning av ett gram juridik. Trots detta belastas alla domare med tusen ton juridik men inte någon utredningskunskap.

    En annan insikt som våra domare inte har är att huvudförhandlingarna i brottmål ofta är ett slags " teaterföreställningar " i sämsta mening, dvs. alla inblandade spelar upp väl repeterade, inlärda berättelser inför en oförberedd domstol. Man inser inte att materialet då är snedvridet.

    Ofta behövs det en chock för att en ny tanke skall få utrymme i det allmänna rättsmedvetandet. De chocker som behövs för att vi skall få förstå att det behövs kraftåtgärder har inträffat för länge sedan. Samhället kommer om några få år att drabbas av stora skadeståndskrav, där oskyldigt dömda begär ersättning för sitt lidande. I en del fall finns det barn som manipulerats till oriktiga uppgifter och som därför blivit berövade friheten och blivit fosterhemsplacerade. Även dessa kommer att ställa samhället till svars. Om vi inte lär oss mera på området kommer vi sedan inte att våga ingripa i de fall där brott verkligen har skett.

    Det är säkert redan alltför många brott som blir ostraffade. Om vi inte lär oss blir de ännu fler.

    Idag ser allmänheten på rättsväsendet utan förtroende. Så kan vi inte ha det ".

    Denna artikel publicerades för över 5 år sedan. Läget är inte bättre idag. Snarare värre.

     

    Avslutningsvis vill AFAF understryka vikten av att skyldiga förövare döms till fängelse eller får vård. Samhället är dock inte betjänt av att män döms oskyldigt eller att barn underkastas skadlig terapi för övergrepp som inte har skett.

    AFAF som leds av ekon. lic Dan Ahlmark, veterinär Michael Hagman och kammaråklagare Stefan Holmlin välkomnar en inbjudan från utskottet för att upplysa om våra erfarenheter.

     

     

    För AFAF

    Stefan Holmlin

    AKTIONSGRUPPEN FÖR FALSKT ANKLAGADE FÄDER:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ekon. lic Dan Ahlmark, Degerbygränd 8, 163 72 SPÅNGA.Tel: 08/ 795 90 98. Fax: 08/ 795 53 51. E-mail:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Leg.Veterinär Michael Hagman, Klockarevägen 10 A, 702 20 ÖREBRO. Tel: 019/12 20 54.

Kammaråklagare Stefan Holmlin, Röstorp 517, 460 65 BRÅLANDA.Tel och fax: 0521/ 401 26. E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..

 

 

AFAF:s skrivelse om falska incestanklagelser

Fallet Stefan Holmlin - Åklagare, tilltalad, rannsakad och frikänd

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Incesthysterin och domstolarna

Pedofili hysteriet

Pyskologer medverkar i moderna häxprocesser 

Sexualhysterin

Stort skadestånd till oskyldig

Antikrists Änglar

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

 

  • Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör

    Av Gustaf Hellsing

     

     

Gustaf Hellsing är odont. dr och docent. Skrivelsen översändes den 4 april 2000 till Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Generaldirektör Kerstin Wigzell
    Socialstyrelsen
    106 30 Stockholm

    2000-04-04

     

    Konferensen "Aktuell kunskap om sexuella övergrepp mot barn", som anordnades av Socialstyrelsen 000329 var enligt ert program riktat till "de professionella inom socialtjänsten med särskilt ansvar för arbete kring övergrepp mot barn och till ledningsansvariga". Docent Christian Diesen var ansvarig för seminarium nr 4, "den rättsliga hanteringen". Diesen förtalte att hart när oöverstigliga hinder föreligger när det gäller att åstadkomma ett åtal av den anmälde. Han hävdade sedan att när utredningen trots detta leder till åtal kan man utgå från att den anmälde är skyldig.

    Frågor tycktes vara något som överhuvudtaget inte fick förekomma på denna konferens. Inte bara Diesen utan alla föreläsare kunde räkna med att detta underdåniga auditorium lydigt applåderade utan att visa något tecken på självständiga tankar. Jag bröt denna regel vid några tillfällen och utnämndes genom mitt ifrågasättande antagligen till seminariets svarta får.

    En gång när jag frågade petade en granne mig i sidan och sade att jag inte fick störa!

    Diesens försök att snabbt avsluta sin föreläsning, avnjuta de devota applåderna och sedan snabbt smita iväg misslyckades. Jag hade läst en artikel i Advokatsamfundets tidning "Advokaten" där advokat Per Samuelsson försökte förklara varför oskyldiga så ofta döms i incestmål. Nu överröstade jag jublet och frågade vad han ansåg om detta. Diesen hade inte läst artikeln men förklarade för mig än en gång att om anklagelserna leder till åtal är den åtalade skyldig. Han tillade att även de som dömts men lyckats få resning i målet och blivit frikända är skyldiga. "Det har jag kollat" sade han sedan ordagrant.

    Uttalandet tyder på en oursäktlig arrogans och brist på respekt för vårt rättsväsende hos en docent i processrätt. Det är en förolämpning mot alla oss som friats från falska anklagelser resp lyckats få upprättelse efter resning i målet. Många familjer har slagits i spillror. Suicidfall, utlösta av socialtjänstens kränkande behandling, är rapporterade och många barn har upplevt svåra posttraumatiska stressymptom sedan de plötsligt förlorat kontakten med sin pappa eller rent av omhändertagits enligt LVU. Det mest cyniska i socialtjänstens försvar för detta är att man påstår sig därigenom "skydda barnen i enlighet med FN:s barnkonvention" d v s allt som görs skall vara till barnens bästa.

    Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder (AFAF) kräver en explicit ursäkt av Diesen och av Socialstyrelsen att samtliga konferensdeltagare informeras om blamagen. Denna får självfallet inte upprepas vid de återstående konferenserna på andra orter.

    Diesens namn är känt från styckmordsrättegången, kanske 1900-talets mest upprörande rättsskandal. Som representant för KFMLR hävdade han att hela fallet var ett exempel på klassförtryck, där läkarna företrädde den besuttna överklassen som förtryckte proletärerna, d v s de helgonförklarade prostituerade. Se Lindebergs bok "Döden år en man". Hur ställer han sig nu till dessa uttalanden sedan det visats att läkarna var helt oskyldiga?

    Om här angivna krav inte tillgodoses kommer AFAF att gå till social- och justitieministrarna och informera om missförhållandena.

     

    Rapport från en konferens i mars 2000

    AFAF-skrivelse angående falska incestanklagelser

    Tillbaka till Rapporter

    Tillbaka till Artikelsidan

     

     

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar
Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.

Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse


NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt

Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson


Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

 

    • Sexuella övergrepp på barn.

      Leg. Psykolog, fil. dr. Lena Hellblom Sjögrens brev "Till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp" 31 jan-01

       

      Hej!

      Det här är ett brev till Dig från en medborgare, väljare och fyrabarnsmamma, psykolog, filosofie doktor och sakkunnigutredare sedan tio år i bl.a. sexualbrottmål och vårdnadsmål.

      Jag skriver för att jag är oroad och förtvivlad över att det hittills inte gått att få någon att vilja se andra sidan av uppmärksamheten kring att barn utsätts för sexuella övergrepp.

      Det är självklart att de barn som utsätts skall uppmärksammas, få hjälp - och att man i samhället skall göra det som är möjligt för att förebygga övergrepp av alla de slag mot barn.

      Men det borde vara lika självklart att barn som inte utsatts för övergrepp, men behandlas som om de varit det, skall få hjälp och att man i samhället skulle göra det som är möjligt för att förebygga feldiagnoser, felbehandling och bestraffning av barn genom att skära av de kärleksband barnet har till biologiska familjemedlemmar.

      Eftersom denna sida av övergreppsproblematiken, feldiagnosticeringen och dess konsekvenser, ej knappast uppmärksammats skriver jag. Glädjande är att socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Malmö tillsammans med länsstyrelsen i Skåne framfört kritik mot BUP:s utredningar och behandlingar. Rapporten som kom hösten 2000 har den talande rubriken "Vart tog barnet vägen?" Som riksdagsledamöter kan det kanske vara av intresse av att man i denna rapport konstaterar att hälso- och sjukvårdslagen åsidosätts (se artikel av barnpsykiatern Gunnar Höst i PsykologTidningen 2/01 med rubriken "Barnpsykiatrin och lagen.")

      Är det någon av er ledamöter som är intresserad .. av att ta del av den vetenskap och den erfarenhet som finns om vad som kan leda till feldiagnosticering och felbehandling av barn - och till att barnet så att säga försvinner trots allt tal om barnperspektiv och barnkunskap? Om svaret är ja, kan jag sända litteraturreferenser, fallbeskrivningar och/eller komma och berätta.

       

      Vänliga hälsningar med hopp om svar

       

      Lena Hellblom Sjögren

       

      PS.

      Några frågor.

      I en skrift "Åtgärdsdokument om sexuella övergrepp" (utgiven av HOPP, BRIS och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund) som bildade underlag för en konferens i riksdagen senhösten 2000 står på första sidan: Idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp. Men det är bara ett fåtal brott som uppdagas. Samtidigt lever hundratusentals vuxna kvinnor och män med skadorna efter de övergrepp de aldrig kunnat berätta om.

      Hur påverkar det ett samhälle när åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma?

       

      Först nu förstår jag varför

      jag aldrig kunnat skara morötter på tvären

      Vuxen kvinna.

       

      Varför står det på dette viset? Vad betyder det?

       

      1. Hur många barn är "ett flertal"?

      2. Hur och varifrån vet man att "idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp"? Skulle denna uppgift gälla globalt? Sverige? Norden? Europa? Västvärlden?

      3. Hur och varifrån vet man att "hundratusentals vuxna kvinnor och män lever med skadorna av de övergrepp de aldrig kunnat berätta om"?

      4. Hur vet man att de skadats om de ej berättat? Syftar detta på ett uppskattat så kallat mörkertal? Är det i så fall ett mörkertal som antas gälla globalt? För Sverige? För Norden? För Europa? Västvärlden?

      5. Varifrån kommer uppgiften om att "åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma"?

      6. Åsyftas sexuella trauman? Eller räknas andra , trauman, som eldsvådor, trafikolyckor, överfall, inbrott, våldsbrott,. allvarlig eller plötslig sjukdom kan ge upphov till, in? Är det Sveriges befolkning det gäller?

      7. Vad menas med "är utsatta"? Syftar formuleringen på att det är pågående allvarliga traumatiska upplevelser?

      8. Hur definieras "ett allvarligt trauma" i detta "åtgärdspaket"?

      9. Har texten fackgranskats av någon/några personer i de organisationer som nämns som samarbetspartners på sid 30, t ex. Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, SSR, Skolverket, Svenska kyrkan, Värdförbundet?

      DS.

      Hemligheter och minnen

      På den anden side - 10 inlæg i pædofili-debatten

      Incesthysterin och domstolarna

      Sexualhysterin

      Bokindex

      Tillbaka till Artiklar

      Tillbaka till Rapporter

       

       

       

       

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

 

  •  

 

  • Jur. kand. Rigmor Persson, mor till falskt anklagade och sedermera frikända åklagaren Stefan Holmlin har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitieministern Thomas Bodstöm, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

 

 

Justitiedepartementet

Justitieminister Thomas Bodström

103 33 Stockholm

 

 

Särö den 16/11 2000

 

 

 

Angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.

 

Jag vill göra dig uppmärksam på ovanstående problem och ber dig att vidtaga åtgärder för att minimera riskerna för att män i rättssamhället Sverige år 2000 ska löpa risken att dömas oskyldigt för ett brott de inte begått. Eftersom du arbetat i flera år som försvarsadvokat har du kanske i ditt fd yrke stött på denna problematik. Min förhoppning att du är medveten om att detta sker i dag ligger just i att du arbetat som brottmålsadvokat i flera år och ännu inte är "byråkratiserad", vilket ofta följer med ett ämbete.

Att jag själv stött på denna problematik och vad jag anser, rättsskandal, beror på att min son född 1960 och kammaråklagare till yrket, råkade ut för dessa anklagelser av sin fd hustru i en umgänges / vårdnadstvist. Han blev hämtad av polis, anklagad och frihetsberövad och satt häktad 8 månader, lagförd i 3 rättegångar för att efter nästan 2 års psykiskt lidande i juni 2000 bli helt friad av en enig Hovrätt.

Vår familj, som till stor del består av jurister, dock ej inom rättsväsendet, trodde inte att detta var möjligt i Sverige, som vi dittills betraktat som en rättsstat. Fallet var och är uppmärksammat i massmedia och min son valde att gå ut med både namn och bild för att försöka peka på systemfelen som upprepas gång på gång i många incestmål, vilket han trots 10 år som åklagare, inte visste existerade inom rättsväsendet. Han har själv aldrig utrett sina mål på det sätt åklagaren i målet bedrev förundersökningen mot vår son.

I samband med häktningen, kom jag i kontakt med flera män som hörde av sig till oss och berättade att de blivit falskt anklagde av fd sambor / hustrur i vårdnadsprocesser, några av dem hade blivit anklagade av styvdöttrar och döttrar i tonåren. Några hade avtjänat sitt straff oskyldigt dömda, några hade friats i Tingsrätt och Hovrätt, andra hade blivit hämtade, anklagade och hörda av polis, men i brist på bevis släppts. Oavsett detta mister dessa män oftast kontakten med sina barn, då sociala myndigheter och BUP , trots frikännande domar, betraktar dessa män som pedofiler, "det gick bara inte att styrka". Deras liv är sönderslaget, flera av dem var egna småföretagare, flera av dem är socialt dömda av grannar och andra människor i omgivningen. Detta rör sig om män som arbetat ,varit goda fäder och samhällsmedborgare i hela sitt liv, aldrig varit i klammeri med rättvisan , inte ens haft en betalningsanmärkning.

 

Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF) är en förening som bildades av ekon. lic. Dan Ahlmark och Veterinären Mikael Hagman, efter att de själva blivit anklagade för incest på sina döttrar av hustru /sambo i en vårdnads/ umgängestvist. Mikael Hagman fick 4 års fängelse i Tingsrätt men friades av en enig rätt i Hovrätten.

Intentionerna är att göra politiker, myndigheter, massmedia mm uppmärksamma på problematiken och försöka förändra polis och åklagares sätt att angripa och utreda falska anmälningar om sexuella övergrepp

Gång på gång upprepas samma systemfelet vid förhör och utredning av detta brott, nämligen att kvinnan / flickan talar sanning, annars skulle hon inte anmäla brottet. Mannens argument lyssnar man inte på och förutsättningslösheten och objektivitetsplikten vid utredningen frångås oftast av polis och åklagare i dessa mål. Rättssäkerheten för den anklagade är minimal då man ej kan bortse ifrån att flera offentliga försvarare, som dels är okunniga om mekanismerna bakom en anmälan, och dels inte tillvaratar sin klients intressen i den grad som borde ske. Detta problem kan många av de anklagade männen vittna om, en alltför passiv försvarsadvokat. Brottet som sådant är så fruktansvärt och rör upp så mycket känslor av avsky hos alla dem som möts av detta brott, att flera av både polis, åklagare och andra inblandade i processen tycks fullständigt tappa sitt logiska tänkande och förnuft samt gör den misstänkte till pedofil på blotta anklagelsen. Polis och åklagare tycks i alltför många fall ägna sig åt att dokumentera brottsanklagelserna.

Jag är mycket väl medveten om att det förekommer sexuella övergrepp på barn inom och utom familjer det har förekommit i alla tider och ska beivras och bestraffas, men vilken man som helst är eller blir inte pedofil. På senare år har flera domar fått resning i HD och flera män har befunnits oskyldiga och stora skadestånd har betalts ut. Detta faktum urgröper tilltron till rättsväsendet och kostar skattebetalarna , staten mycket pengar , för att inte tala om det lidande det innebär för alla inblandade parter, inte minst för barnen.

Kompetensen inom polis och åklagarväsendet gällande falska incestanmälningar och den därpå följande utredningen, måste höjas betydligt, då det i dessa mål är av yttersta vikt, vilken attityd polis och åklagare intar redan från början och inte frångår sin objektivitet och förutsättningslöshet i utredningen och istället gör sig själva till domare. Polis och åklagare måste förstå problemet och mekanismerna bakom en falsk anmälan, en kunskap som idag i allför många fall är obefintlig och kan resultera i att en oskyldig döms till fängelse.

Docenten i straffrätt och forskare vid BRÅ, Hans Gunnar Axberger skrev i en artikel i DN i mars 1998 " Vårt rättssystem bygger på att inga oskyldiga döms." samt menar att med de låga beviskrav som råder i incestmål, löper man risken att döma en oskyldig. Under 90-talet har HD tagit emot 40 resningsansökningar i mål om sexuella övergrepp mot barn. Minst 4 domar har rivits upp.

"Det är väldigt mycket för ett system som är uppbyggt på att aldrig döma oskyldiga. I vårt rättsväsende kanske man skulle räkna med ett sådant här fall per decennium eller per 25 år. Här har man 4-5 fall på kort tid som ser ganska likartade ut. Det är katastrofer att det inträffar i rättsväsendet. Så länge vi bara tror kan vi inte döma en misstänkt." Enligt Hans Gunnar Axberger förekommer motsvarande låga beviskrav inte i någon annan brottskategori.

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000 Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han menar "att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/ åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar."

Justitierådet Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 7/96 bl a "det skall understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter en sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet. I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på alltför tunn bevisning. De bevisfrågor som uppkommer i incestmål har inte så ofta prejudikatintresse och resningsskäl föreligger sällan. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom."

Dessa uttalanden pekar på det stora ansvar som ligger på polis och åklagare vid utredningen av det misstänkta brottet. Görs utredningen med inställningen att endast dokumentera anklagelserna mot den misstänkte och målsäganden inte utreds och anklagelserna ifrågasätts, inte utreder den objektiva verkligheten, med andra ord, man "tror" på målsäganden man lägger sålunda målsägandens utsaga till grund för hela förundersökningen. Detta presenteras sedan i Tingsrätt för intet ont anande domare och nämndemän. Eftersom det ovan beskrivna oftast är det sätt på vilket många av incestmålen utreds är det av största vikt att den misstänkte har en försvarare med 100% engagemang i sin klient, som gör egna utredningar om polis och åklagare fallerar, för att i görligaste mån förhindra att den misstänkte blir oskyldigt dömd för ett brott som inte begåtts.

De kvinnor som falskt anmäler sina män/sambor, löper ingen som helst risk att själva bli åtalade för falsk tillvitelse eller bevisförvanskning gällande falska anmälningar om incest, för vilken åklagare driver en sådan utredning till ev åtal, det vore att indirekt erkänna att det förelåg ett misstag redan från början då man hämtade in mannen och ev häktade honom.

Jag skulle dock önska att de kvinnor som uppenbart anmäler på falska grunder skall ställas till svars för detta. Som det är i dag kan kvinnor använda sig av rättsväsendet för att effektivt förhindra mannen kontakt, vårdnad och umgänge med sina barn. De bevekelsegrunder som driver vissa kvinnor till en falsk anmälan kan vara hämnd, att få uppmärksamhet, ekonomiska skäl samt att få ensam vårdnad om barnen. Ämnet incest är så känsloladdat och vidrigt att man måste ta det på yttersta allvar helt riktigt, felet som begås är att mannen vid inhämtandet inte är misstänkt för brottet, han är redan dömd av polis och åklagare i många fall. Brottsanklagelserna dokumenteras och blir till en sanning.

 

Det finns inga vinnare i incestmål som drivs på falska grunder. Vi sidan av mannens oerhörda psykiska lidande och kränkning att bli oskyldigt anklagad och /eller dömd för detta vidriga brott far de inblandade barnen mycket illa. Sociala myndigheter initierar besöksförbud för fadern, i några fall får barnet träffa sin pappa enbart med kontaktman trots en friande dom. Många sociala myndigheter kväljer dom. Många av barnen får går i terapi på BUP för att bearbeta "övergreppen" som de inte har varit med om i verkligheten men som genom terapin blir en sanning. Många av barnen får genomgå kränkande läkarundersökningar. Hela processen och alla inblandade agerar så att barnet till slut tvingas tro att övergreppet ägt rum. Barnet vill vara till lags vid polisförhör, psykologutredningar och vid kontakt med sociala myndigheter. Det skyddsintresse som finns gentemot barnen blir i stället en mental våldtäkt på dessa. Inte minst ur denna synpunkt är det av oerhörd vikt att polis/åklagare vid en anmälan om sexuella övergrepp verkligen lägger sig vinn om att utreda den objektiva verkligheten så långt det bara låter sig göra, man måste från början ha en alternativ hypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan. Här är det av vikt att polis/åklagare har den kompetensen och förstår problematiken med att falska anmälningar förekommer. Att så inte är fallet i dag visar bl a de många ansökningar om överprövning och resningsansökningar till HD. Den ofta undermåliga utredningen får i förlängningen svåra konsekvenser för de inblandade, inte minst för barnen.

För gemene man kan det vara svårt att förstå att en kvinna/mor kan manipulera sitt barn att berätta om övergrepp som aldrig ägt rum. Egentligen berättar barnet inte så mycket själv, det är vid förhör med polis/åklagare som barnet får ledande frågor och lotsas av många förhörsledare på ett felaktigt sätt att svara så att svaret tolkas som ett övergrepp. Hela situationen med videofilmning och upprepade förhör, ibland 4-5 stycken gör att barnet till slut lär sig sin "läxa". När videofilmen visas i domstolen känner av förståeliga skäl, rättens ledamöter endast avsky och förakt för den åtalade som i alltför många fall är oskyldigt anklagad för incest. Bilderna från videofilmen sitter kvar på näthinnan på rättens ledamöter.

Bevisbördan ligger på åklagaren, men i dessa mål ligger det på den åtalade att bevisa att han inte begått detta brott, en omvänd bevisbörda, och hur gör man det ? Ord står mot ord och några vittnen finns oftast inte till själva "övergreppet".

Oftast sitter mannen häktad på fulla restriktioner och har i många fall en försvarsadvokat som förhåller sig passiv. Ett inte ovanligt scenario tyvärr. Anklagelserna om övergrepp spänner i flera fall över flera år. Dessa anklagelser förekommer i flera fall när det gäller anmälningar som initierats av sociala myndigheter, skolsköterskor, kuratorer och BUP gällande styvdöttrar/döttrar i tonåren. En omöjlig uppgift för den åtalade att värja sig emot.

På 90-talet har flera män som dömts till fängelse för sexuella övergrepp på dotter/styvdotter fått resning i HD och i flera fall höga skadestånd betalats ut till dem. Detta visar på att det förekommer slarviga och dåliga förundersökningar. Eftersom både polis och åklagarväsendet omorganiserats och åklagarväsendet skall lägga vikten vid genomströmningen av mål, blir man som medborgare mycket rädd att rättssäkerheten får stryka på foten, när det på åklagarmyndigheten fokuseras på kvantitet, inte kvalitet på utredningarna.

 

Min man och jag har som föräldrar och medborgare skrivit om våra upplevelser när vår son råkade ut för falsk anmälning om sexuella övergrepp. Denna skrivelse samt en skrivelse från AFAF har sänts ut till flera riksdagsmän. Vår skrivelse ligger även på Internet (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter,

www.nkmr.org under pågående rättsfall). Vår son, Stefan Holmlin, Dan Ahlmark och Mikael Hagman har varit i Stockholm och träffat några riksdagsmän för att redogöra för problematiken och de systemfel som upprepas gång på gång av polis och åklagare vid utredningen av incestmål.

Någon lagändring är vad jag förstår inte nödvändig, om domstolarna följer HD:s praxis gällande incestmål, problemet ligger i att man vid förhör och förundersökning inte utreder förutsättningslöst och iakttar objektivitetsplikten samt arbetar med en alternativhypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan, man räknar inte ens med möjligheten, när mannen med emfas förnekar brott. Det ligger självklart även på domstolarna att följa HD:s praxis i dessa mål.

Jag är väl medveten om att sexuella övergrepp på barn är ett mycket allvarligt brott och en skyldig ska straffas. Vårt rättsväsende kan dock inte som nu sker, medverka till att män döms oskyldigt för detta brott på grund av okunskap och inkompetens hos dem som är satta att utreda sexuella övergrepp på barn. Kompetensen måste höjas hos polis och åklagare samt inpränta att de i många fall måste arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan.

De inblandade barnen i dessa mål får genomgå traumatiska upplevelser vid utredningen, familjer splittras och män får sina liv ödelagda oavsett om han döms eller inte. Skammen och kränkningen att bli oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp sitter i livet ut. Barnen som vi skulle skydda blir de stora offren vid sidan om mannen i dessa processer.

Med vänliga hälsningar

Rigmor Persson, Jur. kand.

E post :

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Bifogas:

2 Brev utsända till riksdagsmännen och rättsvårdande myndigheter skrivna av Rigmor och Sture Persson samt Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF)

1 brev från en man, Christer Hurtig, som avtjänar ett långt straff, oskyldigt dömd för sexuella övergrepp på sin dotter.

 

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexuella brott

Hemligheter och Minnen

AFAF:s skrivelse till samtliga åklagare, HD m.fl

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

Incesthysterin och domstolarna

Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

Psykologer som justis-morder

Sexualhysterin

Varför tar svenska domstolar inte lärdom?

Fallet Lindelöf

Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged: Two Swedish cases

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet

 

 

 

Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002.

Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitiedepartementet, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv.

 

 

 

 

 

 

                                                Justitiedepartementet

                                                Att: Just. min. Thomas Bodström

                                                103 33 Stockholm

 

                                                Den 20/5 2002

 

Hur många fäder skall offras på ” incesthysterins altare” innan  rättsväsendet ingriper ?

 

Refererar till mina tidigare brev dat den 16/11 2000 och 27/5 2001 ställda till justitieminister Thomas Bodström. I ditt svar till mig då svarade du bland annat att du inte kunde kommentera enskilda fall.  Jag förväntar mig inte heller nu en kommentar om detta ”enskilda fall” angående vår familjs ofattbara tragedi att vår son fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002. Trots, i hans fall, de friande domarna, skadestånd som ”plåster på såren” orkade han inte leva med de kränkningar mot sin person och som yrkesman han fått utstå under nära två år. Vi, hans föräldrar och syskon har med detta kastats ner i en sorg som är ordlös, hans dotter är utan en pappa. Sorgen tar sig också uttryck i en vrede mot ett rättssystem som trots Stefan Holmlins alla skrivelser till riksåklagare och överåklagare om alla felaktigheter som begicks under hans process, varje gång ignorerades fullständigt och avskrevs. Stefan Holmlin var oskyldig till alla de brott han anmäldes för av fd hustrun. Han är inte ensam om det, dessa orättfärdiga processer pågår år efter år, ingenting förändras angående ensidigheten i utredningen av dessa misstänkta brott.

 

Vem kan ställas till svars för att vår son inte orkade leva med dessa falska anklagelser och umgängessabotage från fd hustrun samt de därpå följande processerna ? Fd  hustrun  för falsk tillvitelse och bevisförvanskning eller chefsåklagaren i målet Staffan Söderberg för obefogat åtal ? (Chefsåklagaren blev den 15/10 2002 avsatt från sin tjänst vid Karlstadkammaren.)

 

Svaret är naturligtvis ingen. Man kan döda en människa på många olika sätt och ett av dem är att fullständigt tillintetgöra och kränka en människa med lagliga medel, men så länge man inte rent faktiskt håller i mordvapnet kan ingen ställas till svars för någons död.

 

Jag ställer samma fråga till dig Thomas Bodström som jag gjort i mina två tidigare brev;

Hur länge till dröjer det innan polis, åklagare, sociala myndigheter vid en anmälan från fd hustru/sambo redan i inledningsskedet av det misstänkta brottet, börjar arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan från fd hustrun, när det pågår en vårdnads/umgängestvist dem emellan??

 

Hur länge till skall de mödrar som falskt anklagar fadern för sexuella övergrepp få använda sig av det mäktigaste av alla vapen, en falsk anmälan om incest och rättsväsendets alla resurser för att få ensam vårdnad om barnen och samtidigt förstöra livet för barnens far??

Dessutom, sedan fd makens liv slagits i spillror på uppenbara lögner, åtalas inte dessa kvinnor, trots att de rent faktiskt begått ett brott. Så länge rättsväsendet underlåter detta kommer en del av de kvinnorna att fortsätta att utnyttja rättssystemet för att uppnå ensam vårdnad om barnen och samtidigt ödelägga faderns liv. Men det var ju också meningen med den falska anmälan.

 

Rigmor Persson med familj

och mor till fd kammaråklagaren Stefan Holmlin

 

 

 

 

Bifogar:
Brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

 

Rigmor Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

 

Till Minne av Stefan Holmlin

 

Incesthysterin och domstolarna

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                        Rigmor & Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

 

 

 

Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002.

Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Riksåklagaren Klas Bergenstrand, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv.

 

 

 

 

 

 

 

 

Riksåklarmyndigheten

Att: Klas Bergenstrand

103 27  Stockholm

 

Den 20 maj  2002

 

 

 

Stefan  Holmlin, fd kammaråklagare, ett offer för  falska anklagelser gällande sexuella övergrepp och undermåliga och ensidigt gjorda förundersökningar.

 

 

Den 5 april 2002 tog Stefan Holmlin sitt liv, han blev 42 år gammal och hade arbetat som kammaråklagare i Trollhättan till och med den 9/9 1998 den dag han hämtades av polisen på väg till sitt arbete.

Rättssystemet utnyttjade de yttersta gränserna för att skada en människa för livet. Det är ett väl känt faktum att en människa som utsätts för exceptionell kränkning och fråntas all sin värdighet och respekt med stor sannolikhet löper en mycket stor risk att senare begå självmord. Precis detta hände Stefan Holmlin, han blev oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp.

 

I en vårdnadstvist om den lilla dottern anmälde fd hustrun på falska grunder Stefan Holmlin för sexuella övergrepp, våldtäkt, olaga hot, misshandel mm . Det märkliga var att hustrun även anklagat och dokumenterat i sin dagbok, att Stefan Holmlin vid fyra tillfällen försökt att kväva sin lilla dotter, varvid det första tillfället skulle ha ägt rum samma dag mor och barn kom hem från BB i augusti 1997.  Trots att alla brottsanklagelserna avsåg år 1997, lämnade fd  hustrun den 5 månader gamla dottern i Stefan Holmlins vård vid olika tillfällen under hela våren 1998 efter deras separation. Men detta faktum fick inte vare sig polis eller chefsåklagaren Staffan Söderberg att fråga sig huruvida brottsanmälan gjord av fd hustrun nio månader senare kunde äga sanningens prägel.  Stefan Holmlin åtalades överhuvudtaget inte för de fyra dokumenterade mordförsöken på dottern, vilket är mycket märkligt. Chefsåklagaren Staffan Söderberg vid Karlstadkammaren blev i oktober 2001 avsatt från sin tjänst som chefsåklagare,  av orsaker som ter sig en aning dunkla.

 

Chefsåklagaren Staffan Söderberg förordnades av Riksåklagarmyndigheten att leda förundersökningen gällande åklagarkollegan Stefan Holmlin.

Den orättfärdiga rättsprocess som bedrevs mot vår son Stefan Holmlin hade stöd från Riksåklagarmyndigheten, biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved, Göteborg. Rädslan att man hade ett ”rötägg” i kåren satte Stefan Holmlins rättssäkerhet ur spel på flera punkter. I inledningsskedet, innan förhör hållits med Stefan Holmlin,  uttryckte chefsåklagaren Staffan Söderberg till Stefan Holmlin ”Ditt fall blir stort”.Redan i det skedet ansåg chefsåklagaren Staffan Söderberg honom skyldig till brott enbart på fd hustruns anmälan. Var fanns förutsättningslösheten, objektiviteten och oskuldspresumtionen vid utredningen av det påstådda brottet från fd hustrun? Staffan Söderberg arbetade under hela förundersökningen med att söka få bekräftelse på brottsanklagelserna utan att vare sig lyssna till vad Stefan Holmlin hade att säga till sitt försvar. När han vid ett tillfälle påpekade detta faktum för Staffan Söderberg svarade denne ”Du sitter inte i den positionen nu att du överhuvudtaget kan utkräva någonting”.

 

Redan den 25/9 1998 föranledde Staffan Söderbergs agerande i processen advokaten Per E Samuelson att i en skrivelse till Vänersborgs Tingsrätt påpeka att ”åklagarens ståndpunkt i fråga om behovet av att förordna en vittnespsykolog med barnpsykiatrisk kompetens är inte bara märklig utan fast mer direkt felaktig och stridande mot lag.” Detta var bara ett exempel på denne åklagares mycket märkliga beteende under hela denna långa process.

 

I en intervju för Expressen säger Stefan Holmlins försvarsadvokat Per E Samuelson:

”Jag är kritisk mot att åtal väcks på så ofullständigt underlag. När en vuxen kvinna kommer med sådana allvarliga anklagelser är det viktigt att man utreder kvinnans tillförlitlighet. Det gjorde man inte i detta fallet. Här tog man hennes påståenden för goda utan närmare kontroll.” Stefan Holmlins fall påverkade Per E Samuelson mycket på många olika sätt.

”Det är ett mål jag är stolt över att ha drivit. Samtidigt är det en skrämmande insikt att det finns människor som säkert är dömda utan att någon har kollat om de verkligen är skyldiga”

 

Stefan Holmlin skrev flera A-4 pärmar med skrivelser till riksåklagare Klas Bergenstrand, biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved i Göteborg med påpekanden om felaktigheter i den rättsprocess som bedrevs mot honom. Dessa skrivelser vann inte något som helst gehör. Alla anmälningar om felaktigheter i processen avskrevs. Chefsåklagaren Staffan Söderberg hade Riksåklagarmyndighetens och överåklagaren Birgit Thunveds fulla förtroende. Staffan Söderberg utfärdade att Stefan Holmlin skulle sitta häktad på fulla restriktioner. I den situationen har den misstänkte ingen som helst möjlighet att bemöta anklagelserna men Stefan skrev åtskilliga skrivelser till chefsåklagaren Staffan Söderberg, vilka ignorerades av honom.

 

Dessa restriktioner pågick över 3 månader, men Stefan Holmlin skulle komma att sitta häktad 219 dagar, nära 8 månader. Han genomgick två rättegångar i tingsrätt och en rättegång i Hovrätten i Göteborg med friande domar. Klarar någon människa som är oskyldig till brottsanklagelserna allt detta utan ett trauma som oftast visar sig när allt är över (posttraumatisk stress) och spillrorna av livet ska sopas ihop och en ny framtid ska skapas och man därtill är oskyldig ?  Stefan Holmlin klarade inte detta, han hade under nära två år befunnit sig i något som kan betecknas som en krigszon och slagits för sitt liv. Kränkningarna mot hans person och som varande åklagare var för djupgående. Han  rentvåddes så till vida att han fick frikännande domar, skadestånd av staten, hade ett stort socialt närverk, men människan Stefan Holmlin var, som han själv uttryckte det, mentalt märkt för resten av livet. Det faktum att Stefan Holmlin själv var åklagare till yrket förstärkte detta trauma hos honom, han ville fortsätta att arbeta med juridiken och arbetade vid sin död på en advokatfirma för att senare söka till Advokatsamfundet. Vi hans familj och hans vänner såg vilken kamp han förde för att komma tillbaka till livet igen, men trots allt stöd och all hjälp från många människor i hans närhet, orkade han inte kämpa längre och valde därför denna mycket tragiska utväg. Stefan uttryckte det så: ”Jag är  som en skadeskjuten fågel av den orättfärdiga processen mot mig, jag orkar inte flyga längre.”

Den 5 april 2002 tog han sitt liv.

 

Dessvärre är inte Stefan Holmlin ensam om att bli falskt anklagad av fd hustru/sambo och lagförd för sexuella övergrepp i en vårdnads/ umgängestvist efter en separation. För hämndlystna kvinnor är en falsk incestanmälan det mäktigaste av alla vapen för att förhindra fadern från vårdnad / umgänge med  barnet och samtidigt förstöra hans liv. Det fruktansvärda är att i allt för många fall blir modern trodd på sitt ord och rättsväsendet ifrågasätter inte om moderns anmälan möjligtvis kan bygga på falska grunder. 

 

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000. Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han skriver ”att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar”.

 

Dessvärre är Stefan Holmlin inte ensam om att ta sitt liv efter falska anklagelser om sexuella övergrepp. Han är inte heller ensam om att erhålla skadestånd efter dessa orättfärdiga processer i våra domstolar där alltför ofta processmaterialet bygger på mycket dåliga och ensidiga förundersökningar av polis och åklagare. Flera män har blivit oskyldigt dömda för sexuella övergrepp (gäller även andra brott) till långa fängelsestraff för att senare få resning i HD och friande domar. Skadestånden som utbetalas till dessa män efter flera mardrömsår i fängelse är rättsstatens ”plåster på såren” till dessa män, men hur ter sig livet mentalt för den anklagade, häktade, kanske dömde mannen efter detta?

 

Stefan Holmlin har i en skrivelse till Justitieutskottets ledamöter uttryckt följande:

”Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

 

Dock gäller enligt 23 kap 4§ rättegångsbalken 'Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tillvaratagas.'

Polis och åklagare gör i många fall det felet under förundersökningen att de okritiskt dokumenterar anklagelserna av kvinnan och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas redan vid anhållandet som skyldig till anklagelserna. Detta strider mot 23 kap 4§ i rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag 1994:1219 och den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I  många fall tar sig polis och åklagare friheten att under förundersökningen agera domstol och uppträder som om de varit åsyna vittnen till de påstådda brotten kvinnan anmält och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Denna brist på objektivitet påverkar självklart i ett senare skede prövningen i domstol.”

 

Enbart det faktum att en hustru vid en separation och i en vårdnads/umgängestvist anmäler mannen för sexuella övergrepp, våldtäkt mm, så behöver det inte vara med sanningen överensstämmande. Den man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig till påstådda brottsanklagelser av kvinnan i en sådan situation.

Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev i ett debattinlägg i DN den 24 oktober 1995:

”Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning. Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.”

 

De senaste dagarna har i media påtalats om undermåliga förundersökningar, utbrända och sjukskrivna åklagare med alldeles för stor arbetsbörda.  Många åklagarkammare är underbemannade och man har på vissa åklagarkammare fått ta in pensionerade åklagare för att i någon mån utreda brott. Mot den bakgrunden kan man förstå de många gånger undermåliga förundersökningarna som för den misstänkte kan få förödande konsekvenser. När det gäller sexuella övergrepp på barn krävs att polis och inte minst åklagare som ska utreda dessa brott, besitter mycket stora kunskaper och kompetens om de olika mekanismer som styr en anmälan av dessa brott. En alternativhypotes redan i inledningsskedet att det kan röra sig om en falsk anmälan exempelvis vid en separation mellan parterna och/ eller i en vårdnads/ umgängestvist dem emellan. Det är viktigt att någon som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp blir lagförd och dömd, men det är livsviktigt att en oskyldig inte döms till fängelse på en falsk anmälan. Detta sker i Sverige idag och detta faktum får förödande konsekvenser för den oskyldigt dömde men också för den oskyldigt häktade och senare friade.

 

Stefan Holmlin blev friad av en enig Hovrätt sommaren 2000, men för honom var de kränkningar av sin person och yrkesman han utsattes för av chefsåklagaren Staffan Söderberg, något Stefan Holmlin aldrig kunde förlika sig med.

 

Efter avslutad rättegång i Hovrätten i Göteborg i juni 2000 poserade chefsåklagaren Staffan Söderberg tillsammans med målsägarebiträdet advokaten Marianne Andersson och fd hustrun Cristeta Holmlin på trappan in till Hovrätten och lät sig fotograferas tillsammans av en fd sambo till Cristeta Holmlin. Efter avslutad fotografering kramade de om varandra innan de skildes åt. Denna händelse talar helt för sig själv men belyser i någon mån på vilken nivå hela processen mot Stefan Holmlin befann sig.

 

En öppen, ärlig, medkännande människa med ett mycket stort rättspatos bemöttes inte med den respekt mot andra människor han själv alltid var så mån om i sitt arbete som åklagare och denna respekt inbegrep även den tilltalade.

Stefan Holmlin blev ett offer för falska anklagelser om sexuella övergrepp i en vårdnadstvist och undermåliga och ensidigt utredda förundersökningar vid misstanke om detta brott. Vem ställs till ansvar för detta? Svar: Ingen, Stefan Holmlin begick ju självmord.

 

Vår familj har mist en son och bror, den 5 åriga dottern har förlorat sin pappa under mycket tragiska former. För oss finns bara en from förhoppning, att Stefans Holmlins död stämmer till eftertanke inom rättsväsendet och förändrar sitt sätt att arbeta och tänka vid utredningen av det misstänkta brottet gällande falska anklagelser om sexuella övergrepp. Förundersökningen och de därpå följande processerna i Stefan Holmlins fall kan troligen tjäna som riktmärke för hur man inte skall bedriva rättsskipning i rättsstaten Sverige. Utan en förändring av attityder, alternativhypoteser och utredningsförfarande inom rättsväsendet när det gäller dessa påstådda brott ter sig vår sons självmord som fullkomligt meningslöst.

 

 

Rigmor och Sture Persson

föräldrar till fd kammaråklagaren

Stefan Holmlin

 

 

 

Bifogas:

Minnesruna över Stefan Holmlin införd i Trollhättans tidning den 14/5 2002

 

Kopia till:

Justitieminister Thomas Bodström, Stockholm

Överåklagare Bitgit Thunved, Göteborg.

Fd. chefsåklagaren Staffan Söderberg, Karlstad.

Målsägarbiträdet, advokat

Marianne Andersson, Allmäna advokatbyrån, Göteborg.

Socialkontoret i Tanumshede, Annika Vestlund.

 

 

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet maj 2002

 

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

 

Till Minne av Stefan Holmlin

 

Incesthysterin och domstolarna

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brev till Socialministern

Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till socialministern återges här med brevskrivarnas benägna tillstånd.

Följande uppgifter lämnas om brevskrivarna:

Makarna Berg har fört en tre år lång kamp mot de sociala myndigheterna för att få hem sitt barnbarn som omhändertogs enligt LVU. Makarna Berg dömdes av Umeå tingsrätt den 2 april 1998 för förtal av socialsekreterarna som handlagt omhändertagandet av deras barnbarn. Domstolen dömde morföräldrarna att betala skadestånd till socialarbetarna.

Makarna Berg överklagade domen. Den 17 september 1998 beslutade Hovrätten för Övre Norrland att meddela makarna Bergs prövningstillstånd.

Fortsättning följer.

 

  • 1998-11-23

    Till
    Socialministern

    Givetvis inser vi att en nyutnämnd socialminister har ett späckat program. Det år ju ett mycket omfattande verksamhetsområde som lyder under socialdepartementet. Vi anar att det kan bli fråga om långtgående prioriteringar bland de frågor som pockar på uppmärksamhet.

    Det är naturligtvis inte vår uppgift och inte heller vår ambition att försöka styra och ställa i socialministerns ämbete. Ändå finns det ett område där vi vill framhålla vikten av snara och kraftfulla förändringar. Vi medborgare som lever på gräsrotsnivå får emellanåt uppleva hur småpåvar bland myndighetsutövare å det grövsta missbrukar lagar och förordningar för att tillfredsställa egna intressen. Socialtjänsten i vårt land tar varje år flera tusen barn från deras naturliga miljö bland biologiskt anhöriga och placerar dem hos vilt främmande människor (inte sällan vänner och bekanta till handläggande tjänstemän inom socialtjänsten).

    Officiellt åberopar handläggande socialsekreterare Socialtjänstlagen, LVU samt "barnets bästa" för att genomföra dessa familjesplittringar. Dessvärre nödgas vi konstatera hur åtskilliga socialsekreterare utnyttjar lagarna för egna syften och för fosterhemsföräldrars behov och intressen.

    Föräldrar, ofta ensamstående mödrar, som är ekonomiskt beroende av socialtjänsten "utreds" under skandalartade former. Föräldern trakasseras och bearbetas på sätt som påminner om avancerad psykisk tortyr samt utsätts för hot och tvångsåtgärder. Sedan står det i befintlig dokumentation att vederbörande har fått "hjälp och stöd" och att detta har skett "i samförstånd" med den utredda personen. Journaler och rapporter vimlar av sakfel, förvanskningar och direkta lögner.

    "Utredningen" är ensidigt hållen och upptar i huvudsak eller uteslutande sådana faktorer som kan vändas till den förälderns nackdel. Där det inte finns något att anmärka på, där konstruerar handläggaren dylika saker. Med denna "utredning" som underlag beslutar berörda instanser att skilja barnet från den förskräckliga släkten.

    Det är alltså hos den enskilde socialarbetaren de brutala övergreppen begås. Socialsekreterare i Nordmalings kommun har de senaste åren systematiskt "förmedlat" barn. Sistlidna sommar har den ena av dem lyckats placera fyra syskon i 3 (tre) olika fosterhem.

    Med förenade krafter har två socialsekreterare i maskopi med en desperat och egoistisk fosterhemsmamma lyckats stjäla tre år av vårt ena barnbarns liv och med tydligt uppsåt att beröva oss barnbarnet för gott. Vi har nödgats föra en svår och kostsam kamp i över tre års tid mot mycket bångstyriga socialarbetare för att få hem vårt barnbarn. Socialsekreterarna har hela tiden fortsatt att sätta sig över gällande lagar samt obstruerat mot domstolsbeslut. Trots rader av erinringar från tillsynsmyndigheter och trots mängder av bevisbara lagbrott från socialsekreterarnas sida, fortsätter dessa ogenerat sin handel med andras barn. De kan åtminstone tills vidare under beskydd av överordnade och dåligt insatte förtroendevalda fortsätta sin grymma verksamhet.

    Då vi öppet agerat i tidningar, TV och på annat sätt har vi fått kontakt med flera 10-tal familjer över hela Sverige som råkat ut för samma skandalösa och lagvidriga behandling.

    Under 1997 placerades cirka 7000 svenska barn utanför den egna biologiska familjen. En betydande del av dessa placeringar har möjliggjorts på grund av fruktansvärda övergrepp från handläggande personal inom socialtjänsten.

    Det måste föreligga något grundläggande fel i systemet, när enskilda tjänstemän kan missbruka våra lagar på detta av avskyvärda sätt och ändå undgå straff. Staten Sverige har ju också fått en lång rad erinringar, från internationellt håll för brott mot antagna konventioner beträffande mänskliga rättigheter.

    Vi utgår ifrån att socialministern känner till statistiken för fosterhemsplaceringar. Det är dock, av lätt förklarliga skål, inte lätt för en socialminister eller för någon annan på regeringsnivå att känna till den skandalartade och kriminella verksamhet som döljer sig i den statistiken. Vi finner det därför vara av största vikt att på detta sätt lyfta fram problemet.

    Totalt lär det i dagsläget finnas cirka 20000 fosterhemsplacerade barn. Nästan hälften av alla fosterhemsplaceringar avbryts för att de inte utfallit väl.

    Här finns det en mycket angelägen arbetsuppgift för en socialminister. Vi kan inte, i en stat som kallas civiliserad, tolerera en omfattande människohandel. Ärendet bör få dubbel prioritet.

    Med vänlig hälsning

    Sven-Erik Berg Ingrid Berg

     

    Till socialministerns svar

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Rapporter

 

 

 

Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

 

Öppet brev till                            2001-03-23

 

Justitieutskottet,

Socialstyrelsen,

Justitieministern

 

 

Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a  boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig det öppna brevet, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder, eller två andra brev till justitieutskottets ordförande.

Skrivelsen återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett  förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder.

 

Nedan följer först en summarisk beskrivning av ett fall och därefter några förslag.

Mamma M gifter sig och får två barn. Familjen lever samman, men föräldrarna skiljs  då barnen börjat skolan. Mamman blir efter en tid gravid med en ny man. De planerar giftermål. Barnet C föds innan dess, med kejsarsnitt. På BB reagerar personalen och tycker att mamman är konstig. Barnläkaren, som i första länsrättsförhandlingen efter omhändertagande av C uttalar att mamman lider av en sjukdom som innebär att hon sjukbelägger sina barn utan att de är sjuka,  gör anmälan till socialförvaltningen. Denne läkare har ej träffat M:s två äldre barn.

            Det beslutas att föräldrarnas omsorgsförmåga skall utredas. De går frivilligt med på att flytta till ett utredningshem, efter att ha fått vara med sitt  nyfödda barn i sitt eget hem ett dygn. De stora barnen flyttar också med. Familjen anser sig, trots att de har svårt att förstå varför de skall utredas, väl bemötta av personalen, som inte har något att anmärka mot M. De hjälper till med bröllopsförberedelserna.      Socialförvaltningen bestämmer, några dagar före det planerade bröllopet, att hela familjen skall flyttas till ett annat utredningshem där det finns personal med ”erforderlig kompetens.” Ingen i familjen vill flytta. M:s äldsta barn får som det heter permission för att vara med på sin mors bröllop. På det nya utredningshemmet känner sig familjen motarbetad och övervakad. Denna helt nya personal, anser i motsats till första utredningshemmets personal, att föräldrarna inte kan se till sitt nyfödda barns behov. De sägs sätta sina egna behov före barnets.

            Socialförvaltningen bestämmer att C skall flyttas till en jourmamma. Denna får föräldrarna god kontakt med och uppskattar, de få gånger de tillåts besöka henne och sitt barn i en närbelägen stad. Socialsekreterarna bestämmer att C, efter några veckor hos jourmamman skall placeras i ett fosterhem och att jourmamman skall inskola C i detta.

            När så Kammarrätten hade beslutat, då C hunnit bli tio månader gammal, att C ej skulle vara placerad utan skulle hem bestämde socialförvaltningen att  C skulle flyttas till ännu ett utredningshem, det tredje i ordningen. Där skulle ny personal hjälpa C, som det hette, att knyta an till sina föräldrar.

            Denna helt nya personal för C och hennes familj arbetade, enligt egen uppgift, ”intensivt med uppdraget att återförena föräldrar och barn.” Dock fann de att

”föräldrarnas bristande förmåga att vara känslomässigt öppna och tillgängliga för C omöjliggjorde en anknytning till C.” 

Deras slutsats var att C behövde skiljas från sina föräldrar igen och placeras i fosterhemmet. De anförde, enligt Kammarrättens nya dom den.....(varur också ovan citerats):

”Om C:s grundläggande känslomässiga behov även fortsättningsvis inte blir tillfredställda löper C en uppenbar risk att drabbas av ett livslångt handikapp när det gäller att skapa nära relationer.” (sid.11)

Kammarrätten beslutade att C skulle tvångsomhändertas ånyo. De baserade detta beslut på utlåtandet från den nya personalen som ansåg att det inte gick att inskola C till C:s föräldrar och på ett utlåtande från Socialstyrelsen. I detta, skrivet av en tjänsteman, som ej träffat M eller något av hennes barn eller någon närstående, står (citerat från den andra kammarrättsdomen):

            ”Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen att det fortsatta arbetet med invänjning av C till föräldrarna har bekräftat föräldrarnas tidigare visade omsorgsbrister om C, bl.a. genom sin oförmåga att sätta C:s behov framför sina egna. Det viktigaste tecknet på detta är C:s egna reaktioner. Under tiden på NN (namnet på institutionen) går hon tillbaka i sin utveckling och blir tyst och inbunden. Barns reaktioner måste tas på allvar. Barnpsykologisk erfarenhet talar också för att C:s behov av skydd måste sättas före föräldrarnas önskemål.”

C placerades mot sina föräldrars vilja och önskan tillbaka i fosterhememt många mil från föräldrarna. De separerade, pappan blev våldsam mot M, som så småningom fick skyddad adress. M har haft många turer med försök att få hem C och de äldre barnen, som också tvångsomhändertogs. Dessa fick en tid bo med sin pappa. M har endast tillåtits att träffa C under övervakning av den socialsekreterare som varit med och drivit fram tvångsomhändertagandet. Två timmar varannan vecka har M fått träffa C - under bevakning.

            Till grund för detta låg ett utlåtande begärt av socialtjänsten. En psykiater som aldrig träffat M, hennes barn, eller några till familjen närstående personer med kunskap om M:s sätt att ta hand om sina barn, konstaterar på en sida, efter att han kortfattat gjort en definition av den psykiatriska sjukdom som socialtjänsten länge ansett att M lider av, att hon gör det:

            ”Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i C:s fall men även för de äldre barnens del föreligger samma grundproblem. Utredningsmaterialet visar också att M trots konfrontationer med uppgifter om barnens verkliga hälsotillstånd samt försök till pedagoogiskt och psykosocialt stöd inte lyckats bryta sitt beteende att förfalska barnens sjuhistoria. Tillsammans med vad som ovan nämnts angående M:s eget Münchhausen syndrom förstärker det den dålliga prognosen för barnen i M:s vårdnad.”

I min hand har jag sedan snart fem år en rad journaler och läkarintyg som bekräftar att M och hennes två äldsta barn haft en hel del sjukdomar och besvär som de fått behandling för. En systematisk kronologisk genomgång är under utarbetande.

            M träffade en ny man. De blev kära och gifte sig. De fick i januari i år ett efterlängtat barn. D och D:s föräldrar hann leva tillsammans tills D blivit  nitton dagar gammal. Då kom socialjouren med polis för att hämta det nyfödda barnet. Pappan fick följa med om han ville, men mamman fick inte träffa deras barn på två veckor hade socialförvaltningen i mammans nygamla hemkommun bestämt. Mamman var farlig sas det. Personalen på det utredningshem dit den chockade fadern och den lilla babyn fördes fick till uppgift att skydda barnet från M.

            Till grund för detta omhändertagande låg att den nya socialförvaltningen samma dag per telefon fått veta att den forna socialtjänstens

            ”bedömning är att D behöver omhändertas omedelbart, då det finns fara för hans liv och hälsa. Enligt ett utlåtande     980602 från XX, chefsöverläkare och specialist på barn och ungdomspsykiatri, har modern Münchhausen syndrom och Münchhausen Syndrom by proxy.”

Mammans juridiska ombud skrev till socialförvaltningen om att någon utredning ej företagits innan D togs från sin mamma, att D hade behov av att träffa sin mamma oftare och att det var bäst för D att få bröstmjölk. I svaret undertecknat av tre socialsekreterare står:

            ”Familjegruppen i X har bedömt att M:s omsorgsförmåga inte behöver utredas ytterligare vilket framgår i uredningen jml 50§ SoL, daterat 010307. Vår bedömning är att  M redan tidigare visat stt hon gravt brustit i sin omsorgsförmåga om sina tre äldre barn och att ingenting påvisar att en förändrng i omsorgsförmågan skulle ha skett. /.../ D vårdas jml LVU och hans umgänge med modern bedöms utifrån hans behov. Vår      bedömning är att D inte har behov att träffa sin modern oftare i dagsläget.

            Då D vårdas jml LVU är det vår skyldighet att ge honom skydd och vi måste vara försäkrade om att han bara får i sig det han ska. Då det råder begränsat umgänge är amning i praktiken svårt att fullfölja och mjölken kan innehålla för D skadliga ämnen. Skulle mjölken transporteras till D kan vi inte då garantera att innehållet inte är ren mjölk.”

 

Det nyfödda barnet D får inte sin mammas mjölk för att socialsekreterarna tror att M kan förgifta mjölken. Pappans lämplighet att ta hand om D ifrågsätts, eftersom han, liksom M, anses sakna  insikt om M:s sjukdom och hennes farlighet för sina barn. D:s pappa måste, enligt socialtjänsten, personalen som skyddar D från M och enligt sitt sent tillsatta juridiska ombud (föräldrarna hade först samma ombud), ta ut skilsmässa från D:s mamma för att ha en liten chans att få ta hand om D, deras gemensamma barn.

 

 

 

Förslag:

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och  eventuellt andra* undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

 

legaliteten, innefattande

·      tillämpningen av LVU,

·      tillämpningen av SoL,

·      tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning,  intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

·      behov av att revidera formuleringar i t.ex. LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”eller något annat finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas),

·      behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

·      behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst   

 

legitimiteten, innefattande

·      ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

·      barnets bästa på kort och på lång sikt,

·      kunskap, kompetens,

·      rättssäkerhet för barn och föräldrar

 

ekonomin, innefattande

·      ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

·      ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

 

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

 

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

 

 

3. Att  Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska  intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex

NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar

Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.

Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse


NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt

Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar

Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson


Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

Folkhälsominister

Stadsrådet Morgan Johansson

Regeringskansliet

Rosenbad 4

103 33 STOCKHOLM

 

Bäste Morgan Johansson!

 

Vi har med allra största intresse for några dagar sedan sett Ditt framträdande i TV 2-programmet "Stulen barndom". Vi noterar med tillfredsställelse att Du har för avsikt att utreda vad som hände på barnhemmen i Sverige på 1950-, 60-och 70-talen.

 

Vi föreslår att utredningen ska utsträckas till förhållandena under 1980 - 2000-talen eftersom, dessvärre förhåller det sig så att precis samma missförhållanden som fanns på barnhemmen finns idag i de svenska behandlingshemmen och fosterhemmen. De svenska fosterhemmen idag är ju om möjligt en ännu mer sluten värld än vad de gamla barnhemmen var. Och man bör observera att den absoluta majoriteten av de personer som idag tar fosterbarn gör det enbart för ekonomisk vinnings skull eftersom det i många fall utbetalas skyhöga arvoden till dessa fosterföräldrar och detta attraherar ju människor som är minst sagt olämpliga att vara fosterföräldrar.

 

Vår organisation, NKMR, har grundats för att skapa opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Vår erfarenhet är att cirka 90 procent av de tvångsomhändertaganden enligt LVU som sker idag är helt omotiverade. Det handlar inte alls i dessa 90 procent av fallen om några föräldrar som är missbrukare eller som misshandlar sina barn. Det handlar om helt vanliga familjer där en socialsekreterare av någon anledning förargat sig på en familj och hämnas genom att ta initiativ till tvångsomhändertagande av barnen.

 

Vi har åtskilliga vittnesmål från sådana olyckliga föräldrar och olyckliga barn om de grava missförhållanden som finns i dagens fosterhem. Det är mycket vanligt att barnen utsätts för ren vanvård i form av att de inte får tillfreds­ställande mat, kläder, läkarvård eller skolgång. Ofta används också fosterbarnen som arbetskraft av fosterföräldrarna.

 

Vi har många vittnesmål om hur barnen i fosterhem utsätts för grov fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp från fosterföräldrarnas sida eller från fosterföräldrarnas vuxna eller halvvuxna barns sida. När de biologiska föräldrarna förstår att allt inte står rätt till och förstår att barnet vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet så försöker de vända sig till polisen, till social­myndigheten och till JO. Men vår erfarenhet är att sådana anmälningar nästan alltid avskrivs utan någon utredning värd namnet. Enda resultaten av sådana anmälningar brukar bli att socialmyndigheten ytterligare inskränker barnens umgängesrätt med sina biologiska föräldrar i syfte att hindra att barnet berättar om missförhållandena i fosterhemmet.

 

Vi är mycket tacksamma för att Du avser att göra en utredning om missförhållandena på barnhemmen. Men vi vädjar till Dig att Du även skall vidta åtgärder som syftar till att snabbt minska det stora antalet helt onödiga tvångsomhändertaganden av barn och vi vädjar till Dig att Du verkar för omedelbara åtgärder för att snarast återföra alla dessa tvångsomhändertagna barn till de biologiska föräldrarna. Vi erinrar Dig om att Sverige är dömt upprepade gånger i Europadomstolen för kränkningar av föräldrars och barns mänskliga rättigheter just när det gäller vad Sverige gjort med dessa barn efter det tvångsomhändertagandet har skett. Fosterbarnsvården i Sverige och de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige är en skamfläck för Sverige och vi hoppas att Du aktivt verkar för att stoppa den här oseriösa fosterbarnsverksamheten.

 

Vår organisation ställer gärna upp med exempel på grava missförhållanden i fosterhem. För vi är övertygade om att Du kommer att få helt oseriösa svar om Du frågar socialsekreterarna. Den enda utredning som de brukar vidta när vi lämnar in anmälan om vanvård eller misshandel i fosterhemmet är att fråga foster­föräldrarna om de vanvårdat eller misshandlat barnet, vilket dessa fosterföräldrar givetvis alltid förnekar. Men vi har alltså föräldrar som kan berätta om hur de sett blåmärken på barn och hur större barn berättat om mycket grov misshandel i fosterhemmen.

 

Beträffande den kommission som Du avser att tillsätta vill vi framföra att vi finner det synnerligen olämpligt att uppdraget ges till Socialstyrelsen. Anledningen varför vi finner Socialstyrelsen olämplig att utreda missförhållandena som har förekommit i barnhemmen är att myndigheten har varit tillsynsmyndighet för dessa institutioner. Det är därför högst osannolikt att Socialstyrelsen kommer att erkänna att personalen har brustit i sin tillsyn eller överhuvudtaget begått några fel. I stället borde tillsättas en oberoende kommission som i likhet med den kommission som utredde Tsunamikatastrofen består av pensionärer eller personer som närmar sig slutet av sin karriär som därigenom inte känner sig bundna av att undvika besvärliga och obehagliga sanningar. Till ledamöter i en sådan kommission vill vi rekommendera fd lagmannen i Solna Tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman, prof. em. Jacob W. F. Sundberg och fil. dr. leg psykolog Lena Hellblom Sjögren, docent Bo Evardsson och journalisterna Göran Skytte och Tomas Svedberg.

 

Vi vore tacksamma om Du med några rader ville bekräfta att Du mottagit det här brevet och lämna oss besked om vilka åtgärder vårt brev föranleder från Din sida.

 

Göteborg den 20 december 2005

 

Med vänlig hälsning


Ruby Harrold-Claesson                                            Siv Westerberg

Ruby Harrold-Claesson                                             Siv Westerberg

Jur.kand.,                                                                  Jur.kand., med.lic.

Ordf. i NKMR                                                          Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

www.nkmr.org                                                          Skårsgatan 45

                                                                                 412 69 Göteborg

                                                                                 Medlem i NKMR och en av

                                                                                 grundarna av NKMR

 

 

 

Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003


Tillbaka till NKMR:s brev angående granskning av tvångsvården

Till Artikelindex

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter