Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning i december 2002.

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

Frågan i rubriken föranleds av en lång rad rättsfall där socialsekreterare, sanktionerade av sina överordnade och socialnämnderna i berörda kommuner, skadat barn genom att på godtyckliga grunder omhänderta dem och tvångsseparera dem från sina föräldrar. Omhändertagandena motiveras av att det finns sådana brister i hemmet att det finns "risk för att barnets hälsa och utveckling skadas”. Det är denna formulering i gällande lagstiftning (LVU = Lagen om Vård av Unga) som ger utrymme för subjektiva, ounderbyggda, spekulativa - och helt godtyckliga riskbedömningar.

När så barnet eller barnen i en familj, utan grund i objektivt konstaterbara missförhållanden, har skilts från sina föräldrar, det mest omskakande (traumatiska) man kan utsätta ett barn för, avläses reaktionerna av denna amputation av barnets nära och kära, som bevis för att barnen av sina föräldrar i hemmet har behandlats illa eller traumatiserats.

Således kan en socialtjänst omedelbart omhänderta två små barn därför att man tror att barnen far illa i sitt hem, efter att en i personalen samma dag hört ett av barnen saga till sina kamrater på dagis att han haft en snopp i rumpan.

Samma dag kan samma, för barnen helt okända, socialsekreterare ta detta barn till rättsmedicinsk undersökning, och dagen därpå till ytterligare en stor undersökning på ett stort främmande sjukhus där barnet sövs ner. Samma för barnen okända socialsekreterare för barnen till en främmande "mamma" som de valt ut att vara i deras föräldrars ställe. Morföräldrarna avfärdas som olämpliga, liksom föräldrarnas förslag att barnen skall få bo med sin mamma, medan de slutför sin så kallade utredning, och pappan bor hos morföräldrarna, avfärdas.

I det främmande hemmet lämnas barnen. Tre veckor går utan att barnen far tala med någon av sina föräldrar, än mindre träffa dem. Under denna tid far inte heller barnen träffa sina kamrater på dagis, vilket de därefter tillåts, samtidigt som ett förbud utfärdas av socialtjänsten för personalen att låta någon av föräldrarna besöka barnen.

Barnen hade tvingats bo hos denna främmande mamma som nog tog väl hand om dem, i fem månader då socialsekreterarna tyckte att en psykolog skulle undersöka dessa barn. Psykologen träffade då barnen under 14 timmar var och utsatte dem för en lång rad (ovetenskapliga i meningen icke standardiserade) test och skattningar samt utfrågade dem om deras pappa utsatt dem för sexuella övergrepp. Psykologen finner att barnen är traumatiserade. Psykologen träffar inte barnens föräldrar, eller pratar med dem i telefon.

 

Psykologen förstår inte att barnen är traumatiserade på grand av att de skilts från sina föräldrar. Det förstår inte socialsekreterarna, deras överordnade eller socialnämnden heller, inte barnens ombud, och inte socialförvaltningens advokat. När domstolen efter nio månaders tvångsseparation och trauma för barnen, häver tvångsomhändertagandet, berörs inte med ett ord att det är myndighetens ingrepp som inneburit ett stort trauma för barnen. Det är som om socialtjänsten aldrig gör fel.

 

Det är ett systemfel att socialsekreterare tillåts ha en dömande makt som i praktikern är överordnad domstolarnas dömande makt. I detta fall var det misstanken om att barnen utsatts för sexuella övergrepp som ledde till det omedelbara omhändertagandet. När så polis och åklagare funnit att brott inte kan styrkas säger socialsekreterarna med flera att de i alla fall måste, som det heter, skydda barnen

 

Ingen instans finns som kan skydda barnen från myndighetsutövare som får för sig att barnets föräldrar är olämpliga och därefter har behov av att hålla fast vid sina bedömningar och försvara dem, även om det innebär att barnen de säger sig vilja skydda far illa. Tvångsomhändertagna barn är i dag i praktiken rättslösa.

De som har dömt ut barnets föräldrar har makten att tolka och förespråka vad som är "barnets bästa”. Detta är ofta, alltför ofta tyvärr, i strid med barnets djupaste mänskliga behov av kärlek och tillhörighet, och innebär ett brott mot barnets mänskliga rättighet till familjeliv.

 

Budskapet är dock, även från högsta instans: socialtjänsten gör inte fel. Socialtjänsten hjälper barn och familjer. Socialtjänsten skyddar barn och agerar för barnets bästa.

Om socialtjänsten aldrig per definition kan ha fel, trots att de har fel, innebär det att det system som skadar barn och familjer inte kan korrigeras. Tacknämligt nog har somliga inom Socialstyrelsen insett att systemet brister, men frågan är om de kan åstadkomma några förändringar.

 

Nyligen avslog Högsta Domstolen en resningsansökan från Daniel Sigströms mamma. Socialsekreteraren, som i många år satt sig själv i moderns ställe förestår nu ett hem för missbrukande mödrar. Hon förstår sig kanske på missbrukare. Hon och en kollega valde, i samband med att de fick fram ett beslut om tvångsomhändertagande av Daniel, ett fosterhem till Daniel, 40 mil från mamman, ett fosterhem där pappan nyligen avbrutit en behandling för heroinmissbrukare och också åkt fast för rattonykterhet med ett barn i bilen. Han och fosterhemsmamman, också med en bakgrund i behandlingshemsmiljö (första gången som 15-årig mamma), hade just fått ett gemensamt barn då de utsågs till ett "kvalificerat familjehem" för Daniel. Daniel var då nästan 12 år gammal och såg nästan ut som en vuxen man, på grund av de hormonförändringar som enligt läkaren nog förklarades av en tumör på hypofysen som man upptäckt då han var liten. Daniel hade också epilepsi och ett mindre hjärtfel. Hans behandlande läkare fanns där han bott med sin mamma. Mamman vräktes från sin bostad och förbjöds att besöka fosterhemmet. Mamman ansågs vara mycket besvärlig. Hon var aldrig nöjd med socialtjänstens hjälpinsatser och höll bara på och klagade på allting, ansåg socialsekreteraren och alla som hon informerade. Daniels mamma, som själv var lungsjuk, och nu är ännu mycket sjukare, oroade sig och skrev brev. Hon fick under det tredje året av tvångsomhändertagande inte ens ringa till sin son Daniel.

 

Daniels mamma var rädd att Daniel inte fick den vård och den kärlek och den omsorg han behövde. Hon avfärdades som kverulantisk och överbeskyddande. Hon bemöttes aldrig med respekt. Och hennes oro avfärdades. När fosterföräldrarna, utan att informera, sina uppdragsgivare socialtjänsten, lämnade Daniel med flera omhändertagna ungdomar, i en före detta alkoholists vård i sitt hem och avvek i mer än en månad, utsattes Daniel för ett sexuellt övergrepp av en annan placerad yngling. Därefter förflyttades Daniel till den före detta alkoholisten, i vilkens lägenhet han avled ett par månader senare, i ett av sina under omhändertagandetiden många upprepade epilepsianfall.

Både tingsrätt och hovrätt har funnit att socialtjänsten inte gjort några fel. Mamman har dömts i båda instanserna till att betala rättegångskostnaderna (cirka 1,5 miljoner kronor) för den motpart hon försökte ställa till svars för sin sons död och kränkningarna av hans mänskliga rättigheter.

 

Budskapet är: den som har makt har rätt, även om den gör fel.

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

Socialtjänsten - en skyddad verkstad. Av Anita Ankarcrona

Socialtjänsten har inte fel. Av Lena Hellblom Sjögren

Godtyckliga omhändertaganden förekommer. Av Lena Hellblom Sjögren

Tillbaka till Artiklar

 

 

Tvivelaktiga barnomhändertaganden - Svar på tal

                  Av Donald Söderberg, Rumskullapojkens pappa

 

 

Donald Söderberg är far till den numera riksbekanta Rumskullapojken Jimmy Söderberg.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 21 oktober 2002 som svar på en replik med rubrik "Det finns föräldrar som inte klarar av sina barn" publicerad i SmT den 14 oktober 2002 undertecknad av nio socialsekreterare vid socialförvaltningen i Nässjö. De nio socialsekreterarna hade gjort replik på jur. kand Ruby Harrold-Claessons debattinlägg "Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet" som SmT publicerade den 16 september 2002.

 

Artikeln återges här med Donald Söderbergs benägna tillstånd.

 

 

Jag har läst de nio Nässjö socialarbetarnas angrepp på jur. kand Ruby Harrold-Claesson i Smt den 14 september där de påstår att det finns föräldrar som inte klarar av sina barn. Kanhända att så är fallet, men detta motiverar inte antalet omhändertaganden som görs i Sverige varje år. Enligt statistiken omhändertas 18000 barn per år. Omhändertas barnen pga att vi svenskar som befolkning är så nergångna och inkompetenta som föräldrar eller är anledningen till tvångsomhändertagandena att hålla socialarbetarna, familjehemsföräldrarna och dem som äger behandlingshemmen med arbete och inkomster?

 

Jag som skriver det här inlägget är ett offer för tvångsomhändertagande. Min sjuke son Jimmy Söderberg är den numera rikskända Rumskullapojken. Från mina egna erfarenheter och efter att ha studerat åtskilliga fall av omhändertaganden i dokumenterade rättsfall (många av dessa fall finns publicerade på NKMRs Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter hemsida) kan undertecknad som människa inte annat än reagera starkt mot att socialtjänstens personal inte kan erkänna att de tvångsplacerat barn på oriktiga grunder i många fall. Tusentals LVU omhändertaganden har gjorts på felaktiga läkardiagnoser eller helt enkelt uppdiktade historier från vissa socialsekreterares sida. De anklagar föräldrarna för fysiska sjukdomar hos barnen som föräldrarna inte råder över eller kan påverka. Detta arbetssätt anser jag är helt rättsvidrigt eftersom t o m medvetna lögner kan tillgripas av socialtjänsten för att först övertyga socialnämnden om att ett ingripande enligt LVU måste göras, sedan presenteras samma lögn inför länsrätterna som då fastställer LVU beslutet. Detta är att tumma på rättssäkerheten och det är ovärdigt en rättsstat av typ Sverige. Kom ihåg, en lögn blir inte sanning bara därför att det upprepas och godkänns av aningslösa och okritiska myndighetspersoner.

 

Kära socialsekreterare i Nässjö, jag vill härmed inte såra Eder stolthet som yrkesgrupp. Ni gör säkert det som ni tror är ett bra arbete "för barnens bästa" men ni måste lyssna på de inblandade barnen och deras föräldrar och de som känner familjen väl. Ni måste också kunna tåla kritiken mot er yrkeskår eftersom det är ju ni som drar ärendena till socialnämnden. Ni är inte ofelbara. Ni måste inse att det kan finnas (och faktiskt finns) brister inom socialtjänstens tillämpning av LVU runt om i landet och också i Nässjö. Ni har ett ansvar att inte fatta felaktiga beslut och att inte göra onödiga ingripanden i barns liv. Detta ansvar borde också vara ett straffrättsligt ansvar och ett skadeståndsansvar.

 

Sanningen om alla felaktiga tvångsomhändertaganden av barn går inte att dölja. Folk finner sig inte i era rättsövergrepp mot dem och deras barn. TV och tidningarna har visat åtskilliga fall av tvivelaktiga barnomhändertaganden, men när det kommer saklig välgrundad kritik från en jurist som dessutom är ordförande i NKMR då framträder det kollegiala stödet.

 

För dem som tror på vad socialsekreterarna har skrivit till sitt försvar den 14/10 vill jag rekommendera ett besök på NKMRs hemsida på internet. Då blir man inte så imponerad av socialtjänstens slagord om barnens bästa. Då kommer man till insikt om att LVU i många fall borde översättas med Lögnens Välvilliga Utformande till barnens sämsta.

 

 

 

Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom? Av Donald Söderberg

 

Jimmy Söderbergfallet. Artikelserie i Nya Dagen & Dagen.com



Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden. Av Tryggve Emstedt


Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Varför dog Daniel, 14 år?

- en berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

Av Maciej Zaremba

 

 

Maciej Zaremba är kulturredaktör på Dagens Nyheter (DN). Artikeln är tidigare publicerad i DN den 30 maj 1993. Därefter har den publicerats i boken "Förändra verkligheten! - Det sociala reportaget från Zola till Zaremba", redigerad av Britt Hultén och utgiven på Ordfront förlag 1995.

Det var Maciej Zaremba som genom sin artikelserie i DN gjorde världen uppmärksam på
tvångssteriliseringarna som praktiserades i Sverige mellan 1936 - 1976 då lagen om tvångssterilisering upphävdes.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

Obs! Efter artikeln följer en redogörelse för den anmälan som artikeln tilldrog sig hos Allmänhetens Pressombudsman (PO) - se artikelns slut.

Jag måste härifrån snarast, hjälp mig...jag hatar att vara här. Daniel Sigström, omhändertagen med tvång, dog i fosterhemmet. Socialen ansåg att Daniels mamma överdrev hans sjukdomar.

 

varfor_dog_daniel

Daniel Sigström, 14 år.

NÅGON GÅNG på våren 1991 fick jag ett egendomligt telefonsamtal. En kvinnlig röst, flämtande av andnöd, vädjande om hjälp. Hennes son for illa, sade kvinnan. Han blev misshandlad. Han var allvarligt sjuk men fick ingen vård. Hon fruktade för hans liv. Själv kunde hon inget göra, hennes Daniel fanns i ett fosterhem 40 mil bort. Och nu har socialmyndigheterna till och med förbjudit henne att ringa honom.

Varför var han då omhändertagen? Marianne Sigström, som kvinnan heter, berättade en förfärlig och osannolik historia: om manipulerade läkarintyg, svekfulla socialsekreterare och korrumperade fosterföräldrar. Hon räknade upp rader av lagbrott och försåtliga övergrepp. Socialtjänstemännen förföljde henne, ansåg hon. Det var en hämndaktion, menade hon. Hon har nämligen dristat sig till att ifrågasätta deras behandling av människor i allmänhet och henne själv i synnerhet.

Marianne bönföll mig om att undersöka saken. Jag tvekade, hon lät som en rättshaverist. Det skulle fordras veckor och kanske månader att reda ut vad som egentligen hade hänt. Jag lämnade vaga och undvikande svar. Marianne fortsatte att ringa, alltmer sällan och från telefonautomat. Hon hade inga pengar och hennes telefon hade stängts av. Sedan tystnade hon.

Ett år senare dog Daniel Sigström. Omständigheterna är dunkla. Det enda vittnet, vi kallar honom B, som för tillfället uppbar arvode för att vårda pojken, säger i polisförhöret att han ringde sjukhuset efter det sjätte anfallet i tät följd. Det tog litet tid, han visste inte numret. Kanske hade han inte särskilt bråttom. Han fick rådet att avvakta, säger han. Därav blev han lugnad.

Vi vet att enligt socialtjänsten i Gottsunda kommundel i Uppsala, för vars räkning B vårdade Daniel, var ju pojken inte särskilt sjuk. Det var ju bara hans mamma som inbillade sig. B hade fått instruktioner från socialtjänsten att hålla henne borta från vården av Daniel.

Visst brukade Daniel få epileptiska anfall. Det hände ett par gånger i veckan att han fick enstaka kramper med kortvarig medvetandeförlust, trots att han regelbundet tog sin medicin. Men ingen hade sagt till B att seriekramper kunde sluta med döden. Någon handledning i vården av epileptiker hade han inte fått. Efter det sjunde anfallet dog Daniel. Då "tog B tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet". När detta inte hjälpte ringde han efter ambulans.

"Dråp, mord", hade Marianne skrivit på kopian av detta polisförhör.

Fosterbarnet Daniel Sigström blev 14 år gammal. Han avled den 24 april 1992.

Sedan den dagen har jag läst tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden, jag har vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand. Jag har sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal. Det har tagit mig ett år att komma fram till att Mariannes förtvivlade kommentar på kopian av polisförhöret kan ha fog för sig.

Det finns således ett ansvar att utkräva och en mors heder att återupprätta. Det är skäl nog att berätta denna långa historia. Men det finns ett annat, lika tungt vägande. Det som hänt Daniel kommer att hända igen.

Det börjar, som så ofta, med fattigdom. I början av 80-talet söker Marianne Sigström hjälp hos socialbyrån. Det är litet genant att det behöver påpekas: hon dricker inte upp sin inkomst, inte heller har hon förköpt sig hos Ellos. Marianne är en skötsam och verserad mor till två välartade och numera vuxna barn. Samma år som hon fyller 40 begåvas hon med en son. Det enda som felas henne är hälsa - och litet tur i livet. Hon har astma, ryggbesvär och en missbildad lunga. Sjukpensionär sedan 1980 är hon ensam med ett ovanligt sjukligt och krävande barn. När hennes Daniel fyller fyra upptäcker läkarna att han förutom kroniska infektioner även lider av psykomatonisk epilepsi.

Det mesta i Mariannes liv skulle socialen småningom sätta i fråga. Dock inte detta: den enda orsaken till hennes ekonomiska trångmål är hennes son. Han vantrivs på daghemmet, hon tar med honom på utflykt. Han är rädd för att leka på gården - de åker till Stockholm och går på museer. Han är ofta sjuk - det kostar pengar. Han är genstörtig och ihängsen. Hon köper leksaker, böcker, de går på bio. Socialsekreterarnas sammanfattning är nog korrekt: "Marianne har svårt att säga nej till Daniel." Man finner henne något slösaktig.

Det rör sig inte om några stora belopp. Men en sjukpension på drygt 4 000 kronor räcker inte långt. Hon blir efter med hyran och daghemsavgiften och tvingas allt oftare be socialen om hjälp.

Så sker ett litet under. 1983 uppfattar en framsynt socialsekreterare hennes belägenhet. Han tycks vilja bespara Marianne de trots allt något förödmjukande ansökningarna om bidrag till busskort och daghemsavgift. Och han ser till att samhället stödjer henne solidariskt och regelbundet med 1 100 kronor i månaden. Men snart kommer en ny ansvarig och bidraget dras in: "Behoven kan tillgodoses genom egna inkomster."

Men det kan de inte. Daniel växer och med honom utgifterna. Mellan 1984 och 1988 tvingas Marianne att gång på gång ansöka om hjälp. Och hon beviljas: en hyra här, litet medicin där, matpengar, busskort, telefonräkningar. För den skull fattar 13 olika tjänstemän efter sammanträden och mogna överväganden sammanlagt 61 olika beslut. Facit: under dessa fem år får hon i genomsnitt 1184 kronor i månaden i socialbidrag.

Ett typiskt citat ur socialjournalen: "9.9.86. Marianne framställer om hjälp till att skaffa nya glasögon (Daniel har slagit sönder hennes förra), kostnad 400 kronor. Till byråsammanträde . . . soc sekr Gun Johansson-Öhrnell avslår framställningen med motiveringen att Marianne har inkomster överstigande norm."

Daniel slår sönder saker. Han rör sig tafatt, är ömsom ängslig, ömsom aggressiv, har svårt att följa med i skolan, ännu svårare att få kamrater. Han mobbas i skolan och på lekplatsen. Ofta ser han skrämmande saker på nätterna.

På socialbyrån anser man emellertid att Marianne behöver uppfostras. Det är därför som man så resolut säger nej till henne. Marianne måste lära sig att planera, anser till exempel Gun Johansson-Öhrnell. Hon måste lära sig att säga nej till Daniel, står det i journalen. Hon överdriver ju hans sjukdomar.

Det kunde man kanske tro. Men 1986 finns det all anledning att tänka om. Den nioårige Daniel har kommit in i puberteten, han ökar onaturligt i vikt, får aggressionsutbrott och ångestanfall. Han går redan i specialskola, vistas tidvis på Mariannes begäran hos kontaktfamiljer och i avlastningshem.

"Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv."

I april 1987 finner läkarna en misstänkt hjärntumör. I september samma år kommer den första diagnosen: en missbildning intill hypofysen, som läkarna sätter i samband med Daniels för tidiga utveckling, hans epilepsi och beteendeproblem.

Socialbyrån underrättas, men lyssnar tydligen inte så noga. Ty samma höst gör socialsekreteraren Johansson-Öhrnell ett nytt och radikalt försök att lära Marianne sparsamhet: "Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv." Alla hennes ansökningar avslås: matpengar, hyror, telefonräkningar. Motivering: "Inkomsterna överstiger socialbidragsnormen med cirka 1 500 kronor per månad." "Har inte haft merutgifter som hon inte kunnat påverka."

Jag skall försöka uttrycka mig neutralt: Någon gång på hösten 1987 upphör socialtjänstemännen i Gottsunda att bete sig rationellt. Kring årsskiftet skriver sektionschefen Bengt Ehlin ett avslag som är både formellt lagvidrigt och kränkande. Marianne tillgriper sin medborgarrätt: hon klagar hos den socialdemokratiske ordföranden i socialnämnden, Staffan Yngve. Ett nytt under: Yngve tar socialsekreterarna i upptuktelse: så här nedlåtande får man inte skriva. Sektionschefen Bengt Ehlin tvingas skriva ett nytt brev.

Fint, inte sant. Så skall det ju gå till i vår välfärdsdemokrati. Man kunde rent av hoppas att den folkvaldes rådiga ingripande blev en vändpunkt i denna dystra historia.

Det blev det också. Efter denna incident får inte Marianne någon mera hjälp. Anteckningarna i socialakten börjar anfäktas av aggressivitet. Hon förvägras hjälp till hyran och hotas av vräkning. En läkare intygar: "Modern upplever i nuvarande läge en påtaglig stress, som accentuerats i samband med den hotande flyttningen. Denna belastning bör invägas i beslutet om tvångsflyttning."

Det invägs inte, i maj 1989 blir familjen vräkt och anvisas en "socialbostad" som hälsovårdsnämnden genast dömer ut. Socialen vägrar emellertid att bekosta en allergisanering av våningen och Marianne ställs utan bostad.

För Uppsalas skattebetalare blir denna vräkning en ren utgiftspost. Kan det finnas någon mening med att vräka en sjukpensionerad, ensamstående mamma, när man sedan ändå tvingas betala hennes hyror, efterstädning och flyttningskostnader?

Det finns förvisso en logik i det drama som börjar på ett grått socialkontor i Gottsunda och slutar på ett bårhus i Härnösand. Men det finns ingen plan, knappt ens en avsikt. Däremot en myckenhet starka känslor.

Jag försöker förstå de ansvariga socialarbetarna: Bengt Ehlin, Mona Salander, Gunbritt Graan. Uppenbarligen har de fattat agg till Marianne Sigström. Skrivningarna i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar. Bland dessa hundratals sidor kan man på sin höjd finna ett par tre medkännande ord om föremålet för författarnas omsorger.

Nåväl. Det måste likväl höra till människans rättigheter att inte tåla sin nästa, också om nästan är klient och man själv socialsekreterare. Att just Marianne Sigström så höggradigt misshagar dessa socialtjänstemän är inte ägnat att förvåna. Hon är ju som skapad för att förbittra en svensk socialbyrå. Eller, kanhända, vilken välmenande hjälpare som helst.

Hon är sjukpensionerad och fattig, men vägrar att anpassa sitt yttre till detta predikament. Hänvisad till socialhjälpen beter hon sig som vore hjälpen en självklar rättighet och berövar därmed hjälparna tacksamhetens söta belöning. Hon är beläst, munvig, mycket intelligent och säker på sig själv. Men också brysk i omdömen, ibland överlägsen och inte så litet självrättfärdig. Hon är göteborgska, vilket både hörs och sticker. Hon är restlöst och skamlöst upptagen av pojken, det väcker skuldkänslor och obehag hos oss alla som vid jämförelse tycker oss ha försummat våra egna barn.

Hennes förtroende för den offentliga omsorgens organisation är begränsat och hon anstränger sig inte över hövan för att dölja denna sin skepsis.

De två senare förhållanden läggs henne uttryckligen till last. Men Marianne kan ha sina skäl. Jag har till exempel räknat ut att på Akademiska sjukhuset i Uppsala togs under årens lopp hennes Daniel om hand av 55 olika läkare. Ofta var det Marianne som fick hjälpa doktorerna att kommunicera med varandra.

Det mest förargelseväckande måste ändå vara att denna imponerande kvinna som är så kompetent och försigkommen inför omvärlden samtidigt är så svag och hjälplös inför sitt barn. (Det förefaller som om socialen uppfattade det senare förhållandet som hennes enda försonande drag. Det är hur som helst det enda som syns i journalen.)

Som om inte detta räckte har Marianne JO-anmält en och annan socialsekreterare, klagat på mottagandet på skolor och daghem, avbrutit samarbetet med ett par kontaktfamiljer, ifrågasatt placeringen av Daniel på en skola för autistiska och psykotiska barn och haft synpunkter på vården. Ofta med rätta, förefaller det, i andra fall säkert förhastat. I likhet med många andra föräldrar anser sig Marianne veta bäst vad som är bra för hennes barn.

Det behövs strängt taget inte mer för att bringa en socialbyrå, van vid betydligt underdånigare hållning, ur jämvikt.

Om socialsekreterarna ändå hade förmått erkänna för sig själva hur pinsamt provocerade de varit av Marianne. Om de hade tillåtit sig ett utbrott, drämt en krukväxt i väggen eller slagit i dörrar, därefter bett om ursäkt och återgått till den lagbundna och neutrala tjänsteutövningen. Då hade denna artikel förmodligen aldrig blivit skriven.

De gjorde ingenting av detta. Jag förmodar att de i stället bedyrade för sig själva och för varandra hur väl de ville Marianne och hennes barn. De uppträdde och de talade lugnt och behärskat. Och ilskan? Ilskan hamnade i journalen. Det vill säga: levdes ut i maktutövningen.

Den 2 juni 1989 sammanfattar Gunbritt Graan ärendet:

"Daniel har alltid varit ett krävande barn, lättinfekterad, med en störning på hypotalamus, som ger hormonrubbning och för tidig pubertet. Dessutom har Daniel en psykomotorisk epilepsi som ger humörväxlingar. Modern och Daniel har alltid haft en komplicerad relation, hans fysiska problematik kan ha en bidragande effekt."

En, får man säga, ärlig beskrivning. Men 18 dagar senare, den 20 juni, skriver hon en ny sammanfattning. Daniels sjukdomar nämns nu inte med ett ord. I stället står det:

"Marianne har egna relationsproblem och därmed har även Daniel drabbats av moderns egen oförmåga att känna tillit och knyta an i relationer."

Det är ett viktigt dokument, det motsvarar läkarjournalens sjukdomsbeskrivning (epikris). Med stöd i detta papper skall en ny ansvarig snabbt kunna sätta sig in i fallet. Därför är bestämmelserna som påbjuder objektivitet, saklighet och fullständighet i socialjournaler mycket stränga.

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick. I fortsättningen nämns nämligen aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma. Det är hon som gör honom sjuk: symbiotiska bindningar, felaktiga uppfostringsmönster, oförmåga att sätta gränser och - icke att förglömma - sjukdomsfixering. "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig", kommer Graan att försäkra två månader före pojkens död.

Under julen 1988 blir Mariannes och Daniels samvaro mycket stormig, han slår henne, hårt. Marianne, som själv är sjuk, ber om hjälp.

Graan skriver:
"Marianne har önskemål om att bli placerad tillsammans med Daniel på ett behandlingshem ... Min bedömning är att Marianne inte klarar Daniel och att hon inte är så behandlingsbar att det skulle vara till någon gagn för varken den ena eller den andra att åtnjuta en dylik behandlingsperiod. Detta även med tanke på Mariannes ålder och hälsotillstånd ... Min uppfattning är att Daniel inte medför några vårdtekniska problem eller svårigheter då han är på egen hand med andra människor. Utan det är endast då Marianne och han är tillsammans som problemen uppstår ... Min uppfattning är att Mariannes och Daniels umgänge bör begränsas ... Vi planerar ... att placera Daniel i ett storfosterhem i Härnösand."

Men Marianne framhärdar. Hon ställer krav på socialtjänsten. Att fosterhemmet är godkänt, att fosterföräldrarna har erforderlig utbildning för att ta hand om barn med handikapp, att en behandlingsplan görs upp, att hon får hjälp att bearbeta sin relation till sonen, att han undersöks grundligt i Uppsala innan placering sker, att hon får hjälp till en bostad dit Daniel kan komma på besök, att hon slipper möta den sekreterare som fick henne vräkt ...

Det som nu händer borde användas i studentlitteraturen som skräckexempel på rättsövergrepp. Gunbritt Graan har noterat att Mariannes krav är "ovillkorliga". Det kan tänkas betyda, resonerar hon, att Marianne motsätter sig fosterhemsplaceringen utifall att socialen inte uppfyller hennes krav? Då kunde man ju säga att hon motsätter sig själva vården? Inte inser Daniels bästa? Hela resonemanget är rent hypotetiskt, Graan diskuterar aldrig kraven med Marianne. Men hon kommer till slutsatsen att Marianne "egentligen" inte samtycker till den fosterhemsplacering som hon själv önskat. Och Graan får socialnämnden och till och med länsrätten med sig! Daniel omhändertas med tvång, enär "samtycke inte föreligger".

Det betyder två saker. 1) Marianne förlorar all kontroll över Daniels tillvaro. 2) Gunbritt Graan, Bengt Ehlin, Mona Salander och Gottsundas sociala utskott blir hädanefter enväldigt rådande och juridiskt avsvariga för Daniels vård, utbildning och uppfostran.

Daniel placeras hos familjen E i Härnösand. Familjehemmet har setts ut, undersökts och godkänts av Graan och Salander. Fosterföräldrarna saknar visserligen utbildning och godkännande från länsstyrelsen, men de har vitsord från andra socialkontor och "ger ett engagerat och positivt intryck", skriver Salander. De har redan tre fosterbarn i övre tonåren, åtminstone två med missbruk i bagaget.  

Socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar.

Det är meningen att Marianne skall besöka Daniel hos E. Men redan vid det andra besöket, i november 1989, körs hon brutalt ut av fosterfadern. Hon har kommit en timme före den uppgjorda tiden. Enligt Marianne säger E till henne: "Jag har inte betalt för att prata med dig." "Familjen önskar efter detta inte ha besök av Marianne i sitt hem ...", noterar Graan.

Vad E har betalt för är faktiskt litet oklart. Gottsunda socialtjänst efterfrågar aldrig någon redovisning för de 26 600 kronor per månad (varav 10 000 skattefri omkostnadsersättning) som familjen begärt för att inhysa Daniel.

Marianne tror inte att hennes Daniel är i goda händer. Han skriver till henne i december 1989: "Jag tål inte J (fosterfadern), det verkar som om jag jämt gör fel . . . jag vill inte vara här . . . jag blir psykiskt sjuk här, hjälp mig!" Och litet senare: "Jag måste härifrån snarast, hjälp mig . . . jag hatar att vara här." Och i januari 1990: "Hej mamma jag dödar snart mig själv. Dom sykar mig . . . jag vill döda J. Hjälp mig härifrån."

Han har även vädjat till sin gamla läkare i Uppsala, och i november 1989 skriver denne till Graan: "Jag tycker det är angeläget att Soc får tar fasta på Daniels klagomål och försöker ta reda på vilka orsaker det kan finnas till dessa."

Men Gunbritt Graan känner redan orsaken: modern tvingar Daniel att producera negativ information om fosterfamiljen, anser hon. I socialnämndens journal och i utredningar kallar hon hädanefter Daniel för "mors lille spion".

Mors lille spion skriver en dikt:

Gud, jag är så ensam
ge mig du en vän
så skall jag försöka
vara snäll mot den.
De är onda på mig
de talar inte med mig
De ser mig inte
Och hör mig inte
Gud, nu har jag bara dig
Säg vad jag skall göra
Så att allt blir bra igen!

Socialsekreterarna besöker regelbundet fosterfamiljen. Mona Salander antecknar i journalen: "Daniel har utvecklats väl i familjehemmet. Han säger att han trivs, att han fått kamrater." (30.5.90)

Marianne hör rykten. Om fosterfaderns alkoholism och våldsbenägenhet. Om familjens förflutna i missbrukarkretsar. Om att fosterfadern dömts för rattonykterhet efter en bilolycka och att det fanns ett fosterbarn i den bilen.

Hon blir utom sig av oro, ringer till socialbyrån, skriver till JO, till socialnämnden, länsstyrelsen.

Socialsekreterarna Graan och Salander måste veta att dessa rykten talar sanning. De har enligt egen utsago undersökt familjen mycket noga och somliga av dessa rykten finns rent av som sakuppgifter i deras egen hemligstämplade familjehemsutredning. Men de väljer att neka och anklagar i stället Marianne för att förtala E samt, just det: för att brista i tillit till socialtjänsten. Hennes oro är skadlig för Daniel, heter det. Deras umgänge bör därför begränsas ytterligare. Till tre gånger per år.

Vad skall man tro om Mariannes oro? Daniels epilepsi har fram till tvångsomhändertagandet varit lindrig och under kontroll. Men under 1990 får han för första gången stora kramper, grand mal. Det noteras i socialjournalen, men meddelas inte Marianne. (På den punkten är lagen entydig: "Om en klient drabbas av allvarlig sjukdom eller av allvarligt olycksfall skall klientens anhöriga underrättas utan dröjsmål." SFS 1981:1226, 15 par.) Daniel får allt flera stora anfall. I april 1991 hittas han med brutet nyckelben nedanför sitt fönster. Marianne underrättas inte. Först efter Daniels död kommer hon att få veta att han efter denna olycka av fosterföräldrarna skickats till barnpsykiatrisk undersökning. "Fostermor ... orolig över ev suicidrisk", skrev läkaren. Av någon anledning lämnade denna undersökning inga spår i Gunbritt Graans journal.

När Marianne (från Daniel) får veta om olyckan vill hon att polisen utreder händelsen varpå sociala utskottet beslutar att "tills vidare förbjuda modern att träffa eller ha annan kontakt med Daniel . . . då det kan befaras att hon obehörigen griper in i vården". Men den här gången drar dock länsrätten öronen åt sig och upphäver utskottets beslut. Det kan också tänkas att rätten igenkände den lätta doften av maktkorruption som utgår från utskottets ansökan: en fosterfamiljs vittnesmål som andas skräck för insyn, ett läkarintyg från en doktor Bo Larsson, som varken träffat Daniel eller hans mamma på över två år men som talat med Gunbritt Graan och därför förordar umgängesförbud...

Vad rätten inte kände till var att åtminstone ett vittnesmål i detta ärende faktiskt belönats med värdefulla gentjänster. En viss G, av socialen anlitad som kontaktman för Daniel, och som känner familjen sedan flera år tillbaka, åberopas tungt av Gunbritt Graan inför socialutskottet som tillskyndare av umgängesförbudet. Samme G har i juni 1989 skarpt motsatt sig tvångsomhändertagande: hur skall man bearbeta relationsproblem när relationen bryts, undrar han. Han har klandrat tidigare handläggning "ryckigt och ibland på ett sätt som mer avslöjar handläggarens arbetsbelastning/bekvämlighet än Mariannes hjälpbehov", och lovordat henne själv: "en klart begåvad och socialt väl utvecklad kvinna. Jag kan inte se att hon i annat än myndighetskontakt omkring Daniel har några relationsproblem."

Men nu ställer han upp: "(Marianne) är påträngande och psykiskt arbetsam för sin omgivning." Något senare skriver han till Graan och Salander och försäkrar sin lojalitet inför en ny rättegång. "Ni är ju mina arbetsgivare." Samtidigt skickar han notan: ett krav på diskretion inför ett försäkringsbolag (han lyfter 8 000 från socialen, är samtidigt sjukskriven och åtnjuter ytterligare en sjukersättning) och en begäran om ett föga sanningsenligt löneintyg. Vilken Salander genast effektuerar (15.8.91).

Vi börjar närma oss slutet på denna historia. Under 1991 flyttas ett av de fyra fosterbarnen från familjehemmet efter att ha blivit misshandlat av fosterfadern. Daniels läkare skriver från Uppsala och undrar varför pojken inte kommer till undersökningarna. Hans epilepsi är inte välkontrollerad, noterar han i journalen. Läkaren påpekar att oro i Daniels miljö ökar risken för epileptiska anfall. Socialen kommenterar: Det är Mariannes telefonsamtal som stressar Daniel.

En läkare i Härnösand efterfrågar en undersökning av förhållandena i fosterfamiljen. Hon kan inte förstå varför ingen hämtade Daniel på sjukhuset när han skadat huvudet efter ett anfall. Det händer att läkarna skickar resultaten av proven direkt till Daniel, eftersom de inte vet vad hans fosterföräldrar heter. Han kommer alltid ensam till sjukhuset.

Inom landstinget i Sundsvall råder en viss förvirring om Daniels bostadsort. Varken fosterföräldrarna eller socialen i Gottsunda har meddelat adressändring när familjen 1990 flyttar till Sundsvall. "Det är inte vår sak", menar Gunbritt Graan. "Det skall landstinget sköta."

I oktober 1991 anmäler sig Eva och Robin Gerholm, utbildade psykologer och välrenommerade fosterföräldrar, villiga att för socialens räkning undersöka förhållandena i fosterhemmet. Bengt Ehlin avvisar erbjudandet: Ni är redan alltför involverade genom att så starkt ha tagit parti för Marianne. Resten av brevet ägnas åt att bedyra E:s lämplighet.

Det är en besvärlig uppgift. Detta fosterhem (som upphörde sommaren 1992) kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn. Socialbyrån i Gottsunda undviker nogsamt att nämna varifrån man fått tipset om familjen E.

Det är förståeligt. Fosterfadern K i Borås, som rekommenderat E, dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn. Under dessa år var han flitigt anlitad anskaffare av fosterhem åt socialbyråerna och besvarade, enligt egen utsago, 3 000 förfrågningar om året. Föreningen SOF - Sveriges organiserade familjehem, där K varit kontaktman - räknade för något år sedan fostermodern E som sin ordförande. SOF:s förste ordförande, Sture S, en gång kåkfarare, sedermera ökänd som fosterfadern i det beryktade fallet Aminoff, upplyste 1984 radiolyssnarna om sina uppfostringsmetoder: vanlig misshandel, men även att gnida in barnens ansikte med katturin eller att slå barnen med djurkadaver. Det är viktigt att vara rak, menade F.

Efter detta blev F av med fosterbarnen. Sedan flyttade han, och vad tror läsaren att han därefter försörjt sig på? Fosterbarn, förstås. Senast 1991 fick han 39 000 kronor från Grästorps socialbyrå som plåster på såren för en utebliven placering. Och här är cirkeln sluten. Socialen i Grästorp hade litet bråttom och hann inte kolla F särskilt noga. Men han hade utmärkta rekommendationer, nämligen från familjen E i Härnösand.

Rekommendationen säger det mesta om E:s lämplighet som fosterföräldrar, men också om Gunbritt Graans och Mona Salanders trovärdighet och moral, vilka inför Marianne Sigström, sociala utskott och domstol (och efter, som det heter, en oerhört noggrann utredning) bedyrat E:s utomordentliga kvalifikationer.

Symbiosen mellan mindre nogräknade socialsekreterare och skumma fosterfamiljer är givetvis förödande för barnavården och rättssäkerheten. I fallet Daniel Sigström, liksom i fallet Aminoff och fosterfadern K i Borås, kunde de vanskötta eller misshandlade barnen inte räkna med någon hjälp från socialtjänsten.

Dessvärre är denna symbios inte helt ovanlig. "Dubbelrehabiliteringen", som det heter på socialspråket, det vill säga att förse en före detta missbrukare med fosterbarn som försörjningsobjekt, utgör en okänd men ansenlig del av denna blomstrande marknad.

"Det var inget extremt den här natten. Daniel har tidigare fått 40 kramper och inte dött."

Efter ovanstående bakgrund borde upplösningen av detta drama inte förvåna någon. I december 1991 kallas Daniel till en stor och mycket dyrbar magnetkameraundersökning. Familjen E avbeställer besöket. Socialen i Gottsunda har inget att invända. I januari 1992 avviker familjen E från hemmet (hon till Maldiverna, han i okänd riktning) och lämnar Daniel samt två nästan vuxna tonårspojkar med en ersättare, den för läsaren redan bekante B. Ungdomarna berusar sig på hemmets förråd, varpå den ene börjar demolera huset och sig själv. När B kör honom till sjukhuset förgriper sig den andre tonåringen sexuellt mot Daniel.

(En parentes. Gottsundas sociala utskott har tidigare haft kännedom om denna ynglings speciella intresse för Daniel, liksom om att fosterfadern slagit pojken, att Daniels telefonsamtal avlyssnats, hans brev öppnats, att han tvingats be om ursäkt för vad han sagt om familjen till sin psykolog, eftersom denne för det vidare till fosterföräldrarna ... Om detta skriver han till sin mamma, som vidarebefordrat breven till Gottsundas sociala utskott. Här utskottets kommentar, undertecknad av ordföranden Ingrid Lindahl (s):

"De brev från Daniel Du tillställt sociala utskottet förändrar inte vår bedömning i ärendet . . . För övrigt ifrågasätter vi om det är lämpligt att på detta sätt lämna ut Daniels brev, som han i förtroende skrivit till Dig."

Efter övergreppet flyttas Daniel akut ut ur familjehemmet. Han får tillbringa en natt hos en kvinna som ringer till Gottsunda för att få reda på hur man hanterar epileptiska anfall. Graan svarar: "Klappa honom på kinden."

Daniel får tills vidare bo hos D. Det heter dock i journalen att familjen E "sagt upp Daniel", vilket medger att den sedan han flyttat lyfter ytterligare 33 000 kronor från Gottsunda socialtjänst.

Nej, det är omöjligt att avstå från den kommentaren: beloppet motsvarar Mariannes socialbidrag under två års tid.  

"De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container ..."

Hos den ensamstående B är det litet lugnare. B, enligt socialen i Gottsunda "en nykter alkoholist", kompletterar dock sin gymnasieutbildning och är för det mesta borta på dagarna. Efter skolan driver därför Daniel i Härnösand, ty hans vårdare tycker inte om att Daniel "snokar" i hans hem. Därför har Daniel ingen egen nyckel. B har givetvis instruerats av socialbyrån att inte lämna några upplysningar om Daniel och hans hälsa till pojkens mamma. Samma uppmaning har även riktats till personalen på Sundsvalls sjukhus.

I februari 1992 får Daniel en ny kallelse till magnetkameraundersökning i Uppsala. Även detta besök inhiberas, denna gång av socialens Bengt Ehlin. Den normala väntetiden är sex månader. Tyvärr kan Ehlin inte erinra sig varför han inställde denna undersökning.

Det är april 1992. Marianne vädjar till JO, länsstyrelsen och socialbyrån. Hon har inte sett Daniel sedan årsskiftet. Hon tror inte att denne B klarar av ett epileptiskt barn. Hon vädjar till den nye ordföranden i sociala utskottet Arne Sandemo: Låt mig träffa min son.

När Daniel redan ligger på bårhuset undertecknar ordförande Sandemo (m) ett "yttrande rörande familjevården av Daniel Sigström", ett svar på förfrågan från länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är en trogen kopia av Gunbritt Graans journaler och inlagor. "Från läkarhåll har ingen kritik riktats mot det sätt på vilket familjen E tagit hand om Daniel." "Nämndens uppfattning är att familjehemmet på ett insiktsfullt och bra sätt tagit sig an Daniel."

Sedan berömmer Sandemo B:s insatser och förordar att Daniel placeras permanent i hans vård. Att Marianne ifrågasätter hans kompetens som vårdare anser Sandemo att man kan bortse ifrån. Hon söker nämligen "negativ information kring Daniel i stället för att visa ett positivt intresse för Daniel själv och hans tillvaro i Härnösand". Behöver jag tillägga att Arne Sandemo aldrig träffat någon av dem?

I efterhand har socialtjänstemännen bedyrat att B blivit upplyst om vården av epileptiker av en läkare i Härnösand. Denna doktor förnekar bestämt att hon någonsin skulle ha träffat, än mindre undervisat B. "Men han ringde en gång och undrade om Daniel fick cykla." Också fostermodern E slår ifrån sig. Hon har "inte fått information om eller på annat sätt förstått att Daniel faktiskt kunde dö av kramperna". Själv tror jag nog att en vanlig mamma, en som uppfostrar sina barn helt gratis, inte skulle vänta på att "bli informerad". Marianne Sigström visste till exempel alldeles av sig själv. Men mellan Marianne och fostermodern E fanns ju socialtjänstens Gunbritt Graan och hennes fasta övertygelse: "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig."

Under 1991 övertog Bengt Ehlin uppgiften som handläggare i fallet Marianne. Men på starka känslor rår inga formaliteter. När Graan efter Daniels begravning får veta att Marianne vill åka upp till E för att samla Daniels kvarlåtenskap skyndar sig hon och Salander att hinna före. De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container och sänder i väg den till - Daniels biologiske far.

Så kan man ostraffat hantera ett liv. Sensmoral: Vi lever i den mest jämställda av alla demokratier, där till och med solidariteten är en rättighet. Likväl gör en sjuk och ensamstående mamma bäst i att intaga en tacksam, ödmjuk och underdånig attityd gentemot dem som anförtrotts makten att främja jämlikheten.

MACIEJ ZAREMBA

Fotnot 1. Marianne Sigström bor för närvarande på ett härbärge i Stockholm. Efter Daniels död har hon omhändertagits och försörjts av familjen Gerholm. Socialtjänsten i Gottsunda vägrar, trots givet löfte, att ersätta familjen.

Fotnot 2. På begäran av JO har länsstyrelsen i Uppsala län granskat Mariannes klagomål. Konsulent Birgitta Stein Åberg har därvidlag intervjuat alla ansvariga och funnit att de inte har något att anmärka mot sin egen insats. "Länsstyrelsen finner inte skäl för kritik mot Kommundelsnämnden för vårdens utformning."

Fotnot 3. Leg läkaren Bo Larsson, som utfärdat ett intyg på basis av Gunbritt Graans instruktioner och utan att ha träffat patienterna, har friats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Fotonot 4. När jag i februari sökte kontaktmannen G för kommentar vårdades han på en avgiftningsklinik efter mångårigt alkohol- och tablettmissbruk. Han är i skrivande stund inte heller anträffbar för kommentar.

DE BERÖRDA i Gottsunda kommundelsnämnd har fått tillfälle att kommentera uppgifterna i artikeln.

Arne Sandemo, ordförande i sociala utskottet:

- Jag har läst Daniels brev. Men det fanns skäl att tro att han sade olika saker till olika personer.

- Daniel hade visserligen en allvarlig sjukdom, men han hade framför allt identitetsproblem som vi ansåg att han bäst hanterade utanför sin mamma. Att försöka vända det till att han dog på grund av vår försumlighet, det tycker jag är makabert.

- Men har sociala utskottet blivit felinformerat av handläggarna är det förstås allvarligt.

Mona Salander om sitt intyg till G:

- Vi var i en akut situation och måste snabbt lösa olika saker. I en annan situation hade jag reagerat, men det här var inte ett normalfall.

M Z: Du har medverkat till försäkringsbedrägeri.

- Det kan se så ut, men jag har inte sett det så.

Om vårdaren B:s kunskaper om epilepsi:

- Jag förutsätter att han har undervisats av familjen E. Dessutom har han sagt att han varit i kontakt med läkarna i Sundsvall och Härnösand. Det måste jag tro, sedan är det förskräckligt om det inte skulle vara så.

- Jag tycker att det är hårresande att påstå att vi har underskattat Daniels sjukdomar. Du har aldrig träffat Daniel och påstår saker som Du inte vet någonting om.

Gunbritt Graan om Daniels död:

- Vårdaren B betedde sig adekvat. Daniel har tidigare fått 40 kramper i följd och inte dött. Det var inget extremt alls den där natten. Däremot borde kanske den sjuksköterska han ringde på sjukhuset gett honom andra instruktioner.

M Z: Du nämner inget om tidigare seriekramper i socialjournalen.

- Nej, men jag kan väl inte skriva varenda djävla grej som har hänt under flera år.

Om omdefinieringen av Daniels åkommor.

- Skulle jag omdefiniera Daniels allvarliga sjukdom? Det här är så löjligt att man tror inte att det är sant.

Intervju: MACIEJ ZAREMBA

* * * * *

Anmärkning:

Artikeln klandrad av Pressens opinionnämnd - se rättelse.

Rättelser och Tillägg:

DN klandras för namn i artikel

Pressens opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter för att i ett uppmärksammat kritiskt reportage i maj 1993 om fosterhemspojken Daniel och socialförvaltningens agerande i Gottsunda ha publicerat namnen på de handläggande tjänstemännen.

Nämnden finner att uppgifterna i artikeln i allt väsentligt haft fog för sig. Men eftersom socialsekreterare fattar beslut efter delegation av en politiskt ansvarig nämnd har de inte en så självständig ställning att det var befogat att namnge dem som ansvariga i en kritisk granskning.

DN:s ansvarige utgivare har däremot hävdat att det var nödvändigt att namnge tjänstemännen för att undvika att skada personer som inte berörs i texten. I deras arbete låg också en personlig maktutövning som bara de själva kunde hållas ansvariga för.

DN skildrade i ett stort söndagsreportage den 30 maj 1993 pojken Daniels öde från det att hans mor i början av 1980-talet först tagit kontakt med socialtjänsten om deras gemensamma problem till det att han tvångsomhändertagits för fosterhemsvård, isolerats från modern och till slut avlidit efter ett epilepsianfall våren 1992. Artikeln innehöll många kritiska fakta och omdömen om framför allt tre namngivna tjänstemäns sätt att handlägga fallet.

Några veckor senare publicerade DN ett omfattande svar på kritiken författat gemensamt av en av de namngivna handläggarna och en överordnad chef. I en omedelbar replik av reportagets författare avvisades invändningarna detaljerat som lögner.

I september 1993 anmäldes DN till pressombudsmannen av ordföranden och vice ordföranden i Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala. De vände sig framför allt mot att tidningen namngivit tre socialsekreterare och i moralisk mening anklagat dem för mord och dråp. De ansåg vidare att de namngivna inte tillräckligt fått tillfälle att i tidningen få ge sin version av vad som hänt.

PO avförde av formella skäl anmälningen eftersom den inkommit för sent efter publiceringen. Men opinionsnämnden fann ärendet vara av så stor principiell betydelse att det likafullt fanns särskilda skäl för en granskning.

DN återger här opinionsnämndens hela uttalande:

"Opinionsnämnden vill till en början erinra om att nämnden ofta har haft att ta ställning till socialreportage som någon inblandad person har uppfattat som kränkande. Detta kan delvis bero på den stränga sekretessen kring socialärenden, en sekretess som i det väsentliga till och med har företräde framför den yttrandefrihetsrättsliga principen om ansvarsfrihet för meddelare.

I detta fall har artikelförfattaren uppenbart haft insyn i ett stort material. Han säger själv att han efter Daniels död hade läst 'tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden . . . vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand . . . sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal'.

Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna grund i det genomgångna materialet.

Det är inte möjligt för opinionsnämnden att på föreliggande material på varje punkt avgöra vad i artikeln som är sant och vad som är osant. Det är dock påfallande att åtskilliga av artikelns grava anmärkningar mot socialtjänstens funktionärer och deras agerande har lämnats obestridda både i genmälet den 18 juni av Lennart Andersson och Z och senare i skrivelserna till PO.

Opinionsnämndens slutsats av granskningen av handlingarna i ärendet är att uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig.

En svårighet vid den pressetiska bedömningen är emellertid var det verkliga ansvaret för socialförvaltningens åtgärder ligger. Beslutande myndighet är i princip den kommunala nämnden eller ett politiskt tillsatt utskott inom denna. De verkställande tjänstemännen kan ha ett ansvar främst när de handlar på grund av delegation av beslutanderätten. I ärendet har ingenting nämnts om delegation. Två av de utpekade funktionärerna, X och Y, har titeln socialsekreterare, den tredje, Z, betecknar sig själv som "sektionschef, barn- och familjesektionen". Frågan om rättsligt ingripande mot dem övervägs av JO. Gottsunda kommndelsnämnd ställde sig från början som anmälare hos PO, och de politiskt tillsatta funktionärerna har enligt artikeln i olika sammanhang uttalat sig på ett sätt som har inneburit ett uttryckligt eller tyst stöd för tjänstemännens handlande.

Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på en förmodan att det verkliga ansvaret ligger på överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet. Med tanke på de meningsyttringar från politiskt ansvariga funktionärer som har förekommit i ärendet anser opinionsnämnden att befattningshavare med ställning som socialsekreterare även i detta allvarliga fall vid publiceringen borde ha skyddats genom anonymitet. Det finns inte heller i utredningen något underlag som gör det befogat för nämnden att intaga en annan ståndpunkt i fråga om Z.

Nämndens slutomdöme blir således att nämnden, med erkännande av reportagets stora förtjänster, finner att DN måste klandras för publiceringen av klagandenas namn. I detta hänseende har DN således åsidosatt god publicistisk sed.

Däremot saknas anledning till kritik mot tidningen för att den skulle ha åsidosatt klagandenas rätt att komma till tals i tidningen. Till viss del tillgodosågs deras intressen genom de omedelbara kommentarerna till artikeln den 30 maj, och därefter fick sociala utskottets företrädare disponera en halv tidningssida för sitt genmäle, vilket publicerades utan dröjsmål. Att tidningen lät genmälet följas av en replik av artikelförfattaren anser nämnden i likhet med PO godtagbart." En av nämndens ledamöter anför i ett skiljaktigt yttrande att två av de tre namngivna har en så underordnad ställning att de inte borde ha utpekats men att den tredje, en sektionschef, måste ha handlat så självständigt att namnpubliceringen i det fallet var befogad.

(DN 940315 s A14)

*** © Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. ***

*** Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd. ***

Fallet Daniel - Varför åtalar inte JO?

Och fjällen föll från mina ögon

Ett barns död - samhällets ansvar

Där lagen slutar tar tyranniet vid

Envis förälder förlorar sitt barn

Fallet Christina - Att ta ett barn

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Tjänstemän bör kunna åtalas

Pågående rättsfall

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Lönsamt extraknäck för socialarbetare

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

                                      

 

 



         Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

         Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida

 

 

 

 

 

 

 

I Göteborgs Posten den 19 oktober 2001 fanns en artikel av Per Sydvik med titel "Lönsamt extraknäck för socialarbetare. Fyra socialsekreterare med eget bolag gör jobb åt andra kommuner". I GP den 23 oktober 2001 kunde vi läsa journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska". TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. Varken artikeln om de fyra socialsekreterarnas extraknäck eller hyllningen till socialchefen i Backa har publicerats i GP:s internetupplaga.

 Socialsekreterarnas extraknäck
Av Per Sydviks artikel framgår det att fyra socialsekreterare i stadsdelen Lärjedalen i Göteborg har opererat ett handelsbolag som gör sociala tvångsutredningar. Bolaget har funnits i två år och har en omsättning i miljonklassen, med kranskommunerna som kunder. Bolaget ifrågasätts nu, bland annat efter ett JO-beslut.

Av artikeln framgår också att de fyra bolagsmännen är anställda som socialsekreterare vid stadsdelsförvaltningen i Lärjedalen, där de utgör personalen på socialkontorets så kallade rättsenhet. Den bildades 1994 för att utreda de tyngsta och svåraste fallen. Utredningarna leder ofta till beslut som innebär maktutövning mot enskilda medborgare: exempelvis omhändertaganden av barn eller tvångsvård.

För två år sedan startade de fyra socialsekreterarna ett handelsbolag med namn: Utredningsbyrån i Göteborg. Den tillförordnade socialchef i Lärjedalen, Anita Lidström tror att det som handelsbolaget sysslar med är detsamma som bolagsmännen gör som kommunanställda - det vill säga så kallade paragraf 50-utredningar av barn och ungdomar.

De fyra socialsekreterarna/bolagsmännen, tillika anställda vid SDN-Lärjedalen, fick konstruktionen godkänd av socialkontorets ledning. Övriga chefer inom stadsdelsförvaltningen tycks inte ha känt till bolaget men har i denna vecka börjat agera i frågan.
Per Sydvik skriver: "Diskussionen i socialkontorets ledningsgrupp handlade mest om att bolaget inte fick "inverka menligt" på de fyras tjänstgöring i Lärjedalen, berättar Anita   Lidström. - Och vi kom fram till att det inte var någon kollision med reglerna för bisysslor."

Journalisten skriver vidare: "Tillförordnade socialchefen tror också att bolaget startades för att de fyra ville tjäna lite extra:  - Det är väldigt välbekant att lönerna inom offentlig sektor släpar efter, säger hon." Han fortsätter: "Lidström säger sig inte veta vilka kommuner bolaget är verksamt i. Dock tror hon sig veta att bolaget har en "mycket, mycket liten omfattning"." 


Av uppgifterna i artikeln framgår emellertid att de driftiga socialsekreterarna/bolagsmännen har haft ett antal uppdrag. Under perioden juni 2000 till oktober i år har de utfört uppdrag för 830 000 kronor åt enbart en uppdragsgivare, Ale kommun. Orust är en annan kommun där Utredningsbyrån är verksam. Där har bolaget arbetat för 82 000 kronor sedan i november.


Trots att bolagets konstruktion har godkänts av socialkontorets ledning, verkar alla i ansvarig ställning vara mycket överraskade av dess existens. Per Sydvik skriver: "Bo Stahre, kanslichef på SDF Lärjedalen, fick nyligen en telefonanmälan om att bolaget existerade.  - Personligen tycker jag det känns tveksamt att ha den här typen av bisyssla när man sysslar med myndighetsutövning".


En annan som intervjuats i GP-artikeln, personalchefen Elisabeth Spång, framförde liknande åsikter: Hennes reaktion enligt uppgifterna i artikeln var "Vi håller på och ser om det kan vara något otillbörligt i detta, säger hon, och tillägger en smula syrligt att det har man uppenbarligen inte tyckt på socialkontoret." I intervjun påpekar Elisabeth Spång att reglerna förbjuder sådan bisyssla som kan rubba förtroendet för förvaltningens verksamhet. Hon menar att regler för bisysslor kan sägas vara mjukvara i sammanhanget, men att med lagarna är det annat. Här finns dessutom ett tydligt utslag i form av ett beslut från justitieombudsmannen i april i år.

JO-beslutet

I beslut i ärenden 2598-2000 resp. 2617-2000 med datum 2001-04-04 slår JO fast att det inte är lagligt för en socialnämnd att lämna över utredningar enligt § 50 socialtjänstlagen till privata bolag. JO slår dessutom fast att inte bara beslutet, utan också en utredning, är myndighetsutövning. Således får en kommun inte lägga ut utredningen, vare sig till ett bolag eller till en privatperson. Bakgrunden till JO-beslutet är det uppmärksammade förslaget från Stockholms borgerliga majoritet att privatisera socialtjänsten.


Ovilja att avslöja kunderna

Av Per Sydviks artikel framgår att Pia Wassenius är en av bolagsmännen. Hon är tillika socialsekreterare på Lärjedalens rättsenhet. Hon vägrar berätta vilka kommuner bolaget är verksamt i och vill inte säga hur stor omfattningen är.  Hon tillstår dock att en gemensam grund för dem att starta bolaget var att de "tycker väldigt mycket om att göra utredningar". Socialsekreterarna anser sig ha en specialkompetens, som de vill fortsätta utveckla, heter det.

Hittills har bolaget arvoderats för sina uppdrag och det anses att en ändring till något som mera liknar lön kan bli aktuell. Detta mot bakgrund av diskussionen efter JO:s beslut.


Åsa Claesson, individ- och familjeomsorgschef i Ale, anser att kommunen följer JO-beslutet eftersom ett uppdragsavtal skrivs för varje utredning. På avtalen finns, förutom bolagets namn, också namnet på den bolagsman som ska göra utredningen. Därmed skulle JO:s krav vara uppfyllt, att extern uppdragstagare ska vara fysisk person, anser hon. Hon anger vidare att någon upphandling har dock inte gjorts. Hon menar att det skulle vara en tillfällig lösning eftersom de har svårt att rekrytera personal och har fått en ökad arbetsmängd, enligt artikelförfattaren.

Socialcheferna på Hisingen

I journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska" står det att läsa att hon hade tagit emot ett fosterbarn - en liten pojke som var två år gammal - som bodde hos henne till dess att han var 17 år gammal. Av artikeln framgår också följande "Senare tog vi emot ett antal flickor under kortare perioder." Socialchefen har således haft en avsevärd inkomst i form av fosterhemsersättning samtidigt som hon har utkvitterat lön som kommunanställd. Det är också känt att fosterbarn används som stalledrängar och pigor i fosterhemmen.

Socialarbetarnas extraknäck i form av tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar - ofta i det egna hemmet och till stora arvoden - av mindre lyckligt lottade samhällsmedborgares barn, är sedan länge känt som ett lönsamt företag.

TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. För vidare läsning om detta fall om handel med andras barn hänvisas till Fosterbarnsförmedling - chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag.
 

I flera artiklar har denna lagunderstödda handeln med barn kritiserats av jurister och journalister m fl människor med ett utvecklat rättstänkande. Likväl förblir socialtjänstens herravälde oförändrat och socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna fortsätter att ge legitimitet åt deras verksamhet.


 

 

Fosterbarnsförmedling - Chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag

 

Jurist ifrågasätter fosterhemsbolags laglighet

 

Socialsekreterarna idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg

 

Fosterbarn som god butikk
Av Siv Westerberg

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg

 

Varför dog Daniel - 14 år?
Av Maciej Zaremba

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg - utländsk hedersledamot av American Academy of Arts & Sciences.

 

 

Institutet för offentlig och internationell rätt

Uggleviksgatan 9

 S-114 27 Stockholm

 

Kommuniké

 

Vid en ceremoni i Harvarduniversitetets stora aula den 5 oktober 2002 installerades Institutets vetenskaplige förestandare, professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, såsom utländsk hedersledamot av den av John Adams (med bl.a. George Washington och Benjamin Franklin som första ledamöter) 1780 grundade amerikanska vetenskapsakademin - American Academy of Arts & Sciences.

 

Nomineringen motiverades med Sundbergs pionjärinsatser inom området för de mänskliga rättigheterna, förutom författarskapet, den av Sundberg ledda Tävlingen om del Sporrong Lönnrothska Priset, som kommmer att hålla sin XIX pläderingssession i Oslo den 14-15 juni 2003. Bland utländska installandi jämte Sundberg märktes Lord Anthony P. Lester som varit ansvarig för utbildningen i ämnet av de brittiska domarna efter det att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genom 1998 års Human Rights Act förklarats gälla i England såsom lagstiftning. Samtidigt installerades såsom ledamöter bl.a. senatorn Edward Kennedy. Bland tidigare under åren invalda ledamöter märks Albert Einstein, Niels Bohr, Winston Churchill, och Andrej Sacharov.

 

Tävlingen om det Sporrong Lönnrothska Priset förekommer vid Stockholms universitet såsom specialkursen Praktisk Europaprocess som leds av professor Sundberg och administeras av Institutet jämlikt kontrakt med Juridiska institutionen. Den är gemensam för 10 nordiska universitet och har hållits sedan 1984. Sundberg tilldelades för samma insatser av den danska Wallenbergföreningen 1998 dess guldmedalj vid en ceremoni i danska folketinget.

 

Stockholm 13 okt. 2002

 

 

 

Raoul Wallenberg Prize for the struggle against injustice

 

Institutet för Offentlig och Internationell Rätt - IOIR

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Nancy Schaefer avslöjar ondskan inom de sociala myndigheterna (CPS) i USA
Tal av Nancy Schaefer vid Eagle Forum rådet XXXVII, den 25 - 28 september, 2008

Avskrift och översättning: Lena Edstam

 

 


Nancy Schaefer är fd senator i delstaten Georgia, USA. Nancy Schaefer var grundare och VD för Family Concerns, Inc., (1985-2005), som är en ideell organisation med säte i Georgia. Family Concerns skapades för att stärka och skydda familjen genom lokal, regional, nationell och internationell politik.

Lyssna på Nancy Schaefers tal här Nancy Schaefer on CPS

För mer information se Nancy Schaefer.

Ett stort tack till Lena Edstam för denna översättning.

 

 

 

I fyra år har jag hört från familjer som kämpar för att få tillbaka sina barn som CPS har tagit ifrån dem.

 

Jag skrev en dräpande rapport förra året om den korruption som pågår inom CPS. I sista sammanträdet i parlamentet (General Assembly) i Georgia introducerade jag en Motion (Senate Bill 415) angående omhändertagande av minderåriga.

 

Däri krävdes att den tidsrymd som de sociala myndigheterna (Department of Human services) hade fastställt för nödsituationer när omhändertagande av barn kan ske utan domstolsbeslut skulle bli 72 timmar istället för sju dagar.

Det krävdes också ett domstolsbeslut innan socialen ska kunna tränga sig in i ett hem och ta barn från sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Det krävdes att Familjedomstolen skall vara offentlig. Sekretessen och hemlighetsfullheten i Familjedomstolen skyddar fel personer.

Det krävdes att ingen immunitet ska ges i de fall då ett tvångsomhändertagande av barn har vidtagits utan saklig grund. Inte heller i fall där mediciner har ordinerats barnen utan föräldrarnas medgivande.

Och det krävdes att staten inte ska ansöka om, få, eller ta emot pengar för att stimulera adoptioner till följd av 1997 års Adoptionslag.

CPS har blivit ett skyddat imperium som bygger på att de kan ta barn och splittra familjer. Visst finns det fall där barn måste räddas ur mycket svåra förhållanden, och barn som behöver skydd, men min rapport handlar om barn och föräldrar som är föremål för legala kidnappningar. Jag har arbetat med kanske 300 fall i staten [Georgia]och flera hundra i landet i övrigt, och i den ena staten efter den andra är jag lika fullkomligt övertygad om att det inte finns något ansvarstagande inom de sociala myndigheterna.

Jag har dragit följande slutsatser:

Familjeseparationer av och bortryckande av barn är en blomstrande affär som växer därför att staten och lokala regeringar har blivit beroende av det för att balansera sin växande budget med skattepengar. Byråkratin är enormt stor speciellt om vi tittar på vem som får betalt: statsanställda, advokater, domstolsutredare, domstolspersonal och domare, psykologer, konsulter, psykiater, terapeuter, fosterföräldrar, adoptivföräldrar, osv.

Alla använder de sig av barnen som är i statligt förvar för ett säkert jobb.

Adoptions- och Familjeskyddslagen lanserades av Walter Mondale 1974 och senare av President Bill Clinton 1997, som föreslog kontanta bonusar till staterna för varje barn som blev adopterat från fosterhemssystemet.

 

För att kunna få fortsätta att få dessa adoptionsbonusar behöver de lokala sociala myndigheterna fler barn. De måste ha varor som säljer och de måste ha ett stort utbud av varan så köparen ska ha mer att välja på. Vissa delstater ger $ 4 000 - $ 6 000 i bonus för varje barn som adopteras bort till främlingar och ytterligare $ 2 000 för barn med speciella behov.

Arbetsgivarna arbetar så att dollarn fortsätter att flyta in. Men det är bara början på hur formeln fungerar; varje bonus multipliceras med procenten som staten har lyckats överträffa sitt adoptionsantal med. Det är därför som stater och kommuner arbetar hårt för att nå sina mål med att öka antalet adoptioner från fosterhemssystemet. Som ni förstår, är det här programmet sanktionerade från högsta nivå och det är socialen som driver det hela. Det är därför som offren i de sociala myndigheterna inte får någon hjälp från sina lagstiftare. Det förklarar också varför min Motion 415 drabbades av ett sådant nederlag i rättskommittén och varför jag blev stoppad vid varje vägkorsning och varför jag blev besegrad vid omvalet förra månaden [september 2008] av en annan Republikan.

Skattepengar används för att hålla detta gigantiska system flytande.

Många mor- och farföräldrar har ringt mig under den tid då de kämpade för att få ta hand om sina barnbarn innan de blev uppslukade av systemet: mor- och farföräldrar som förlorat sina barnbarn till främlingar har förlorat sitt eget kött och blod. Barnen har förlorat sin släkt och sina familjetraditioner, sina mor- och farföräldrar och också kontakt med sina föräldrar och sina egna arvingar.

Det Nationella Centret för misshandlade och försummande barn rapporterade 1998 att mer än sex gånger fler barn dog i fosterhemsvård än i normalbefolkningen. Och när det påstods att de var förflyttade till säkerhet (adopterade) visade det sig att det var en större chans för att dessa barn skulle lida av misshandel - inkl. sexuella övergrepp - än barn i den övriga befolkningen. Tänk på hur stor de här siffrorna är idag tio år senare.

Här är några rekommendationer som jag har på min lista:

 

·        Se till att det blir en oberoende granskning av alla statliga CPS och att det blir en federal kongressutredning av CPS.

 

·        Avskaffa de federala och statsfinansierade initiativ som har gjort att CPS har blivit en affärsverksamhet som separerar familjer för pengar.

 

 

Jag har bevittnat sådana orättvisor och sett de skador som har åsamkats så många familjer att jag inte vet om det är möjligt att reformera systemet. Det går inte att lita på systemet. Det tjänar befolkningen, det utplånar familjer och barn helt enkelt för att det har makt att göra så.

 

Vad jag har sagt under dessa få minuter är att vi måste konfrontera bedrägeriet inom CPS.

 

CPS kan ta barn när de använder sig av systemet som ju betalas av skattebetalarna, som tror att systemet är gjort för att skydda misshandlade och försummade barn. Byråkratin gör att dess arbetare drar nytta av det finansiella systemet så de kan använda barn för att tjäna pengar medan de förstör familjerna och deras liv.  Inget barn som har varit i detta system kommer någonsin att vara sunt eller helt och många har bara försvunnit och vi kommer aldrig att höra av dem igen.

 

Gud kommer inte att tillåta att detta händer våra barn och våra familjer. Hans hjärta slår för dessa barn, och han kommer att lyfta upp dem som slagits ned.

 

Det som de sociala myndigheterna i Amerika gör är ett kriminellt politiskt fenomen och det måste bli ett slut på det.

Jag vädjar till er att arbeta med mig så vi kan sätta våra barn och familjer fria.


 

Nancy Schaefer on CPS
YouTube.com

 


The Corrupt Business Of Child Protective Services
By Nancy Schaefer, Senator, 50th District - November 16, 2007, Updated: September 25, 2008


Förre JO: Detta är ett ondskefullt mål
Av Tomas Svedberg


Tillbaka till Artiklar


 

 

 

 

 

 

 

 

SVERIGE och RÄTTSSTATEN på 2OOO-talet

 

Av Brita Sundberg-Weitman, juris doktor, fd lagman i Solna tingsrätt, hovrättsråd i Svea hovrätt, docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet och ordf. i Medborgarrättsrörelsen


sverige_och_rattsstaten_pa_2000_talet


ÄR SVERIGE PÅ 2OOO-TALET EN RÄTTSSTAT? Är domstolarna självständiga under lagen? Uppfyller JO sin skyldighet att "särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttager regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten"? Dessa och andra, näraliggande frågor behandlas i denna bok, bland annat i ljuset av JO-beslut. l en bilaga redovisas 169 JO-beslut i fall som gäller sociala myndigheters verksamhet till skydd för barn.

 

BRITA SUNDBERG-WEITMAN är född 1934 och har i sitt yrkes­verksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.

 

 

ISBN: 978-91-7223-329-4



JURE FÖRLAG, ARTILLERIGATAN 67, 114 45 STOCKHOLM. TEL 08-662 00 80, FAX 08-662 00 86. www.jure.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur hamnade trettonåringen på hemmet?
Per Dahl, politisk chefredaktör, Ledare, Barometern, barometern.se - 2009-05-10

Dagens JO ett hot mot rättsstaten
Expressen, Debatt, 2008-07-07


Rättsstaten Åter!
Av Brita Sundberg-Weitman

Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Tillbaka till Böcker

 

UNICEF INNOCENTI RAPPORTEN

 

 

 

Presenterad av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand


 

 

 

 

The true measure of a nation’s standing is how well it attends to its children – their health and safety, their material security, their education and socialization, and their sense of being loved, valued, and included in the families and societies into which they are born.

 

 

 

 

 

"Den sanna mätaren av en nations välstånd är hur bra den tar hand om sina barn - deras hälsa och säkerhet, deras materiella säkerhet, deras utbildning och socialisering och deras känsla av att vara älskade, uppskattade och integrerade i de familjer och samhällen i vilka de föddes."

 

 

 

Så lyder ingressen till 2007 års Unicef Innocenti Rapport över barnens ställning i den rika världen.

 

 

Av rapporten framgår att förhållanden för barn i Sverige är materiellt och utbildningsmässigt sett väl tillgodosedda men otillfredsställande beträffande familje- och kamratrelationerna.

 


Det finns inget klart samband mellan ett lands rikedom och barns välmående, konstaterar UNICEF i en unik rapport över barns situation i 21 rika länder.

 

 

UNICEF-rapporten ”Child Poverty in Perspective: An Overview of Child Well-Being in Rich Countries” mäter barns välmående utifrån sex faktorer, nämligen:

 

·         materiellt välstånd

·         hälsa och säkerhet

·         utbildning

·         familje- och kompisrelationer

·         riskbeteenden

·         barn och ungas egna upplevelser av sin situation.

Totalt sätt placerar sig Nederländerna och de nordiska länderna i topp.

 

 

De nordiska länderna har högst materiell levnadsstandard, då mindre än fem procent av barnen lever i relativ fattigdom. Motsvarande siffra för USA och Storbritannien är över 15 procent.

 

 

Rapporten, som använder ett vidare fattigdomsbegrepp än inkomst per person, visar till exempel att barn i Tjeckien mår bättre beträffande familjerelationer än barn i andra, rikare länder. Sammantaget, mår barnen i Nederländerna allra bäst. Sverige toppar statistiken beträffande materiellt välstånd, hälsa och säkerhet och riskbeteenden och hamnar på andra plats överlag, men på 15de plats beträffande den viktiga faktorn - familje- och kamratrelationerna. Italien är bäst i klassen beträffande familje- och kamratrelationerna.

 

 

Danmark och Finland ligger på tredje resp. fjärde plats och Norge hamnar på sjunde platsen efter Spanien och Schweiz.


Mobbning

På utbildningsfronten är resultatet inte lika samstämmigt för de nordiska länderna. Både Norge och Danmark hamnar långt ner i listan. Belgien och Kanada placerar sig bäst.


Studien tar också upp ämnen som bland annat mobbning, tid med föräldrar, alkohol- och drogvanor.


Ingressen

Om den sanna mätaren av en nations (Sveriges) välstånd är att 20 000 barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem varje år, hur de sociala myndigheterna tar hand om dessa barn - deras hälsa och säkerhet, deras materiella säkerhet, deras utbildning och socialisering och deras känsla av att vara älskade, uppskattade och integrerade, dock inte i de familjer och samhällen i vilka de föddes, skulle Sverige inta en botten plats bland våra västerländska civilisationer

 




Unicef Innocenti Rapporten

 

 

Norske barn lite lykkelige

 

 

Av Manfred Kumschlies

 

 

Why 'the rights of children' is a juvenile concept
By Christopher Caldwell


 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

RESOLUTION

 

 


Denna resolution antogs av NKMR's jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998.


 

 

Under senare tid har samhällets omhändertagande av barn och unga ökat. Det är framförallt barn till ensamstående kvinnor med låg lön eller socialbidragsberoende, invandrarfamiljer samt familjer med dålig ekonomi. Men även "normala" familjer och styvfamiljer drabbas - med påstående om incest eller misshandel.

Vissa av familjerna som drabbats har haft ekonomiska problem, en tillfällig livskris, kanske sjukdom, handikappade barn eller skilsmässoproblematik.

Samhällets ingripande i en familjs liv genom omhändertagande av barn är förödande för föräldrarna och barnen - ja för hela familjen. Barnets band till släkt och vänner och nätverk i övrigt - skolkamrater, dagiskamrater, grannar m.m. skär av effektivt. Ibland får de förtvivlade föräldrarna inte ens veta var deras barn befinner sig.

Att inte kunna försvara sitt eget barn mot myndighetspersonernas åtgärder är den djupaste kränkningen en förälder kan uppleva inför sitt barn. Att dessutom veta att syskonen i familjen inte ens får vara tillsammans är mycket smärtsamt både för barnen och deras föräldrar. Det är känt att det är inte ovanligt att syskon placeras i olika familjehem.

Alltför ofta förekommer onödigt brutala och kränkande omhändertaganden av barn. Det är därför fullt förståeligt att fängelser och psykiatriska kliniker fyllts av människor som varit i fosterhem längre eller kortare perioder i sitt liv. Barn som fråntagits sina föräldrar med polis- och/eller andra myndigheters hjälp blir traumatiserade. Rotlösa och känslostympade människor blir inga trygga människor.

Barn med egna släktingar och nätverk som kan och vill ta hand om dem skall ej utsättas för ett omhändertagande och placering i främmande miljöer.

Vore det inte befogat att överväga om de pengar som används för familjehemsplacering istället skulle kunna användas till att stärka de utsatta familjernas samhällsställning, utbildning och integrering i samhället? En familjehemsplacering är en mycket dyr åtgärd. Nu är den rätta tiden att tänka i nya banor! Nu när det är en allmänt rådande dålig ekonomi i Norden borde pengarna hellre användas till för samhällsmedborgarna nyttiga ändamål.

De flesta EU-länderna - till skillnad från Danmark, Finland och Sverige - utgår från familjeprincipen, närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Som medlemsstater inom EU måste Danmark, Finland och Sverige anpassa sig till europeisk standard vad gäller familjens betydelse som samhällets grundsten. Detsamma gäller för Norge. Att Norge står utanför EU innebär inte att de är undantagna från gemensam europeisk standard.

 

Rättssäkerhet

 

Familjernas rättssäkerhet vid tvångsomhändertagande av barn måste stärkas. Antaganden och subjektiva värderingar i socialutredningar får inte förvandlas till "sanning" i nästa omskrivning. Såväl positiva som negativa förhållanden för föräldrarna måste belysas objektivt och sakligt. Bedömningar får inte framstå som om de vore faktiska uppgifter. En utredare får inte ha förutfattade meningar om lämplig insats och sedan utforma utredningen och dokumentationen därefter. Utredningarna måste göras förutsättningslösa. Uttalanden som gjorts till familjens fördel av psykiatriker, läkare och terapeuter får inte avfärdas med hänvisning till populärvetenskaplig litteratur. Innan ett omhändertagande sker skall ärendet bedömas av en fristående, oberoende instans där olika sakkunniga får yttra sig. Föräldrarna måste beredas samma möjlighet att anlita experter, betalda av skattemedel, som socialarbetarna.

I förvaltningsdomstolarna avgörs ärendet på den skriftliga socialutredningen, även om föräldern har full yttranderätt. Advokaten som företräder föräldern får en mycket låg ersättning och förvägras ofta dessutom ersättning för full tid med motiveringen att det inte varit nödvändigt med så stor möda. I jämförelse med skilsmässomål och brottmålsprocesser är det en stor skillnad såväl vad gäller yttranderätt som ersättning till ombuden.

Att fråntas sitt barn torde dock vara det värsta rättsingrepp som en människa kan drabbas av.

 

Domstolstrots och sekretess

 

De socialamyndigheterna kan slutligen vägra att följa ett domstolsbeslut om upphörande av ett omhändertagande - även vad det gäller domslut från Europadomstolen.

Representanter för de nordiska länderna talar stolt om "öppenhet" och "insyn" i sina kontakter med Europa och europeiska organ. Men tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna omgärdas av stor sekretess. Vi måste våga tala öppet om samhällets omhändertagande av barn och unga. Domstolarna skall ha öppna förhandlingar i omhändertagandemål om föräldrarna begär det.

De nordiska länderna vill alltid vara exempel för andra länder - ja, även världens samvete. Det måste vara slut med hyckleriet. Vi måste sätta oss ner och prata om vilket framtida samhälle vi vill ha här i Norden. Vill vi ha ett samhälle där en förtvivlad förälder frågar sig: "Hur hamnade jag i fällan?" Vill vi ha ett samhälle där barns rätt till sina föräldrar inte gäller de familjer som har tillfälliga problem, är arbetslösa eller invandrare eller socialbidragstagare eller bara vågar ha en annan åsikt än socialarbetarna?

Det är skillnad på att värna om barn som far illa och att förutsätta att barn far illa. I dag diskuteras konsekvenserna av vad samhället gjorde för 50 år sedan då åtskilliga tusen människor tvångssteriliserades samtidigt som vi dagligen genom tvångsomhändertaganden skapar ett underlag för en liknande debatt om 50 år. Det är i djupaste mening omänskligt att personal inom socialtjänsten eller mödrahälsovården försöker förmå eller tvinga människor att abortera ett efterlängtat barn och precis lika respektlöst att ta ett nyfött barn från föräldrarna - under anförande av barnets bästa. Barn har framför allt rätt till sina föräldrar.

NKMR's jubileumsmöte deklarerar följande:

Barnet får inte ses som en ensam individ utan som tillhörig sin familj och anhöriga.
Barn får inte utsätts för godtyckliga eller lagstridiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv.
Barn får inte tvångsomhändertas och placeras utanför släktkretsen om någon anhörig är villig och förmår ta hand om det.
Barnskyddslagen får inte innehålla andra rekvisit för tvångsomhändertagande än "misshandel, otillbörligt utnyttjande eller brister i omsorgen". (Jfr FN:s Barnkonvention)

NKMR vill verka för familjernas rätt till sina barn.

NKMR vill verka för barns rätt till sina familjer och släkt.

 
Köpenhamn den 28 november 1998.


Till rapport från Jubileumsmöte

Tillbaka till rapporter

Till NKMR's hemsida

Datum Dnr

2008-06-24 3386-07-21

 

 

Jur.kand. Ruby Harrold-Claesson

NKMR

Ströms väg 37

424 71 OLOFSTORP

 

 

 

Klagomål mot kommuner och förvaltningsdomstolar rörande omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

 

Den 2 mars 2007 träffade Justitiekanslern advokaten Peter Haglund, jur.kand. och med.lic. Siv Westerberg och Dig. Vid sammanträdet framfördes klagomål mot handläggningen av mål om omhändertagande av barn enligt LVU. Som en uppföljning av mötet översände Du därefter en skrivelse hit som 24 jurister stod bakom, varav flera är advokater. Skrivelsen har rubriken "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund". I skrivelsen konkretiseras klagomålen och utmynnar i en begäran att Justitiekanslern ska tillsätta en kommission med uppgift att dels kartlägga omfattningen av onödiga tvångsomhändertaganden, dels utreda om vissa fall bör ges rätt till en ny prövning. Det framhålls att det är angeläget att barnets föräldrar får komma till tals och ge sin syn på det som inträffat. Jag har fått i uppdrag att besvara Er skrivelse.

 

Jag vill till en början beskriva de rättsliga ramar som gäller för Justitiekanslerns tillsynsuppgifter. Justitiekanslern ska enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen över den offentliga verksamheten är inriktad främst på att denna fullörs på ett riktigt sätt utifrån de krav som ställs upp i olika författningar.

Enligt sin instruktion (SFS 1975:1345,15 § andra stycket) ska Justitiekanslern pröva ett klagomål endast om frågans beskaffenhet ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det innebär att Justitiekanslern -utom vissa särskilda frågor - normalt bara prövar klagomål när det finns anledning att anta att det har förekommit allvarliga brister i rättssäkerheten eller systemfel av något slag.

Justitiekanslerns tillsyn är också av extraordinärt slag. Det innebär att den inte är avsedd att ersätta den tillsyn som på olika områden tillkommer andra myndigheter. När det t.ex. gäller tillsynen över socialtjänsten är detta främst en uppgift för länsstyrelserna.

 

Justitiekanslern är på grund av vad som nu har sagts i princip fri att avgöra vad som ska tas upp till prövning och vad tillsynen ska inriktas på.

 

 


Postadress Gatuadress Telefon (växel) Telefax E-post

Box 2308 Birger Jarls Torg 12 08-405 10 00 08-723 03 57 Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.">Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

103 17 STOCKHOLM

 

 


2

 

 

Justitiekanslern har bedrivit tillsyn i form av projekt för att övergripande studera hur särskilt rättssäkerhetsaspektema värnas i olika sammanhang. Frågan här har varit om ett motsvarande projekt borde igångsättas på det område som Ni har pekat på. Justitiekanslern har därför bett mig att göra en preliminär undersökning inom det aktuella området. Jag har för det ändamålet varit i kontakt med Utrikesdepartementet och gått igenom Riksdagens ombudsmäns relevanta beslut på området. Därefter har jag föredragit ärendet.

 

Efter föredragningen har Justitiekanslern inte funnit tillräcklig anledning att inleda ett särskilt tillsynsprojekt angående omhändertaganden enligt LVU. Ärendet kommer därför att avslutas och anmälan och inlämnat material kommer nu att läggas till handlingarna utan ytterligare åtgärd.

 

I tjänsten

 

 

Gun Löfgren Cederberg

 

 

 

 

Följande information införs för kännedom för besökarna till NKMR:s hemsida med vänlig hälsning från Sveriges Rättssäkerhetsförbund.

 


Sveriges Rättssäkerhetsförbund

Trossvägen 1
139 55 Värmdö
Tfn 08-571 687 40

 

                      • Falköping 1998-08-17
                        Gruppbrev

 

INBJUDAN

Styrelsen för Sveriges Rättssäkerhetsförbund får härmed inbjuda Dig/er till seminarium lördagen den 12 september 1998, med start kl 09.00. Seminariet skall hållas å Medborgarhusets hörsal i Stockholm och pågå till senast kl 17.00. Temat för seminariet kommer fortfarande att vara "Media och Rättssäkerheteten", men på grund av omständigheter som vi kommer att redovisa under inledningen av seminariet har programmet justerats på sätt som. framgår nedan.

Det gångna året har flera intressemedlemmar hört av säg till Förbundet och bett om viss information. Det har gällt rent allmänna frågor om vårt rättssystem, vilken myndighet man bör kontakta, om man bör anlita advokat i en viss situation mm mm. Om Du/ni vill att vi under den inledande delen av seminariet skall ta upp viss fråga till information och eventuell diskussion, vore vi tacksamma om Du/ni snarast kunde kontakta oss å ovanstående adress eller telefonnummer (telefontid varje torsdag mellan kl 19.00-20.00).

PROGRAM
Lördagen den 12 september 1998

Seminarieavgift 50 kr

Kl 09.00 Inledningsanförande

      • Styrelsen informerar om Förbundets verksamhet mm.
        Besvarande av frågor från mötesdeltagarna.
        Inhämtande av synpunkter, diskussion mm.

Kl 10.30 Presentation av årets pristagare och därefter högtidligt överlämnande
av priset om 10.000 kr.

      • Årets pristagare håller eget anförande.

Kl 12.00 L U N C H


Kl 13.00 Föredrag av DN-journalisten Zoran Buric.

Kl 14.30 Föredrag av DN-journalisten Lillian Öhrström.

Kl 16.00 Frågor och diskussion med panel bestående av Zoran Buric, Lillian Öhrström, årets pristagare samt representanter för Sveriges Rättssäkerhetsförbund.

Kl 17.00 Avslutning.

Alla är hjärtligt välkomna. Ta med Dig vänner och bekanta och sprid kännedom om vårt seminarium till andra. Betalning av seminarieavgift kan ske via postgiro 51 52 4-7 eller vid seminariet. Till sist vill jag erinra om att namnet på årets pristagare kommer att tillkännages genom en särskild presskommuniké i början av september månad 1998.

Med vänlig hälsning


Peter Haglund
För Sveriges Rättssäkerhetsförbund

PS De som har betalt är noterade
D.S

 

Tillbaka till huvudsidan

Till artikelindex

 

 

PRESSMEDDELANDEN och publicitet

 

 

 

Till TT, NT, DT mfl.

 

 

 

Forening for Bedring av Rettssikkerheten (FBR)
Pressemelding 30. mai 2003
Et ødeleggende barnevern med brutale inngrep i norsk økonomi.
  

 NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19

 

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

 

NKMR's årsmöte & symposium 2000

 

Pressrelease - SÖK-Tjänst - 1999-03-01

 

NKMR's årsmöte & symposium 1999

 

Kommuniké till Familjeministerkonferensen i Stockholm 14/6 1999

 

Fond för barnevernets offer 12/8 1998

 

 NKMR's årsmöte & symposium 1998

 

NKMR's pressmeddelande inför 1998 årsmöte blev väl mottaget. TT ringde till ordföranden för en intervju. Artikeln, publicerades den 12 juni 1998 i bl. a Aftonbladet, Arbetet-Nyheterna, Borås Tidning, Metro och Nerikes Allehanda. Väst-Nytt hade också ett litet inslag om NKMR.
Se t ex
TT-artikel i bl. a Aftonbladet.

 

 

 

Till Artiklar

 

Till Pågående rättsfall

 

Till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

Portugisisk politisjef går av etter barnemisbruk-skandale

 

Portugals øverste politisjef går av etter anklager om snusk under opprullingen av omfattende seksuelt misbruk av barn.

 

 

 

 

 

Webmasters kommentar:

 

Huruvida det ligger någon sanning bakom anklagelserna eller inte är omöjligt att veta i detta ögonblick, men det är synnerligen intressant att Portugals högste polischef avgår som en följd av dessa. I Sverige, Norge, Danmark och Finland tar inte de högsta cheferna ansvar när något blir fel. I stället utser man en syndabock av lägre rang och cheferna sitter kvar i orubbat bo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Portugisisk politisjef går av etter barnemisbruk-skandale

 

Portugals øverste politisjef går av etter anklager om snusk under opprullingen av omfattende seksuelt misbruk av barn.

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Norskt reportage om vanvård av tvångsomhändertagna barn

Ett reportage om barnehjemsbarna i programmet God Helg gav på nytt ett skrämmande inblick i en verklighet som utspelade sig för endast några decennier sedan. Barn som växte upp på barnhem i Kristiansand på 1950-, 60- och 70-talet berättar om en tillvaro präglat av otrygghet, ensamhet, bristande omsorg och i alltför många tillfällen våldsbruk.

Liknande missförhållanden inträffade i Sverige. Den 6 december 2005 visade Uppdrag granskning ett reportage om vanvården på behandlingshemmet Ekbacken, där flera av de fd tvångsomhändertagna barnen trädde fram och berättad om tortyrliknande behandling under sina år på Ekbacken. Från myndigheterna fick de ingen hjälp.

 

 

 

 

 

 

Vår største skamplett
Leder i Fædrelandsvennen

 

 Reportasjen om barnehjemsbarna i lørdagens God Helg ga på ny et rystende innbikk i en virkelighet som bare ligger få tiår bak oss. Barn som vokste opp på barnehjem i Kristiansand på 1950-, 60- og 70-tallet forteller om en tilværelse preget av utrygghet, ensomhet, fravær av omsorg og i altfor mange tilfeller voldsbruk.

 

Fædrelandsvennen 05.11.2006

 

 

 

 

 

 

 

 

Behandlingshemmet Ekbacken i Småland
Reportage från Sveriges Television, Uppdrag granskning

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

Norsk mor flydde till Spanien - Bortförde sina egna barn

 

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. Artikeln nedan är publicerad som läsarinlägg i Drammens Tidende, dt.no, den 5 augusti 2004, som replik på artikeln "Holdes tilbake hos spansk barnevern" som publicerades samma dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidningsrubrikerna lyder: En tidligere stortingspolitiker i 40-årene fra Drammen er varetektsfengslet på Mallorca. Kvinnen er siktet for bortføring av sine to barn på 13 og 16 år. Kvinnen rømte med sine to barn etter at hun mistet omsorgen for dem i 2002. Spanske myndigheter nekter foreløpig å utlevere kvinnen til Norge.

 



 


Sedan år 2003 bedriver norska myndigheter propaganda mot barnfamiljer som har flyttat till Spanien med sina barn, bl. a de som under åtskilliga år har blivit förföljda av norska barnevernsarbetare.
Barnombudsmannen har uttalat starka bekymmer för dessa barn i flera tidningsartiklar.

Det är mycket allvarligt att barnevernet i Drammen efterlyste den fd norska parlamentarikern som fann sig föranledd att fly med sina barn undan det norska systemet för barnomhändertagande. Den norska barnevernsmyndighetens jakt på modern och hennes barn är synnerligen allvarlig när man betänker sig att kvinnan och barnen har bott i Spanien i två års tid och av allt att döma levde de ett välordnat liv. De hade bostad och hon hade arbete. Modern har jagats som en farlig brottsling, hon sitter sedan mitten av juni (2004) i häktet i Madrid, något som i Norge reserveras för de allra farligaste brottslingarna. Barnen är internerade i ett barnhem i Palma de Mallorca. Men, det som modern har gjort är det som normalt förväntas av alla föräldrar dvs att skydda sina barn från fara.

Rubriken i en artikel i Drammens Tidende (5/8 -04) lyder "Holdes tilbake hos spansk barnevern". Detta förefaller vara en förvanskning av verkligheten eftersom inget tyder på att barnen längtar efter att lämna sin mor och sitt hem i Palma för att sättas i fosterhem i Norge. Utlämningen av modern och barnen har fördröjts på grund av att Spanien inte har något utlämningsavtal med Norge och modern har motsatt sig utlämning. Saken måste därför avgöras i domstol.
 
 
Genom jakten på den fd norska parlamentarikern vill myndigheterna tydligen avskräcka andra som har övervägt att fly från Norge. Nu vill Norges myndigheter statuera ett exempel. Den som flyr blir upphunnen av Norges långa arm i utlandet.

Det här fallet för tankarna till åtskilliga fall som utspelade sig i Östtyskland och Sovjetunionen, där medborgarna med alla medel hindrades från att lämna sina länder.

Vi får verkligen hoppas att de norska skattebetalarna ska höja sina röster mot detta enorma resursslöseri där man sänder norska poliser och barnevernsarbetare till Spanien för att förfölja en fredlig familj. Vi i NKMR hoppas att den spanska regeringen kommer att kräva ersättning av norska staten för kostnaderna dels för arrestering av kvinnan och hennes vistelse i häktet i Madrid och dels för barnens vistelse i barnhemmet och för den kommande rättsprocessen.

 

 

 

NKMR har sänt en vädjan till Spaniens premier minister att inte utlämna kvinnan och barnen till Norge.

 

 

 

 

 

 

 

Norsk mor flydde till Spanien - Bortförde sina egna barn

 

Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

 

Norsk mor flydde til Spania - Bortførte egne barn
En sammanställning av artiklar

 

 

 

The NCHR's letter to Spain's Prime Minister

 

 

 

Carta del CNDH al Gobierno Español

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU


av Linda Ärlig.

 

Linda Ärlig är student vid Högskolan i Örebro. Hon har gjort ett examensarbete "Retorikfallet" där hon har granskat tvångsomhändertagande av Liz Edners barn. Här följer ett utdrag ur uppsatsen.


  • Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga" (LVU). Samhället har enligt samma lag ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

    Socialnämnden kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen (SoL). Som komplement till SoL finns LVU som gäller vård utan samtycke. Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

    Ett beslut om vård enligt LVU är en stark emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Det innebär en begränsning i föräldrarnas bestämmanderätt över barnet. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

    En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

    Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler. Utredningsarbetet bör ske med kritisk-saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

    När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör familjens framtid.

     

    LVU

    Lagen om vård för unga (LVU) är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till . Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet.

    Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten efter ansökan av socialnämnden, och handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas bestämmanderätt över barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

    Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden kan, utan att invänta beslut från länsrätten, placera barn i "säkrare miljö". När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem. Vid längre tids omhändertagande placeras barnet i ett sk familjehem (fosterhem).

    "

    Socialnämnden skall regelbundet och minst var 6:e månad enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall). " (allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:3, s.65)

    Barnperspektiv

    "

    Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. " (Hagbard & Esping, 1992, s.19)

    Hollander (1985, kap. 6) påpekar att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon menar att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

    Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas; "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och ’faran’ för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas. "

    De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar:

    "

    Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättsäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

    Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

    Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

    Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

    Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

    En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation.

    "

    Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."

     

    FN:s Barnkonvention


    Artikel 12.1 Konventionen om barns rättigheter som antogs av FN 1989 och som Sverige ratificerat lyder: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

    2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

    Artikel 25 lyder: Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande." (Hagbard & Esping, 1992, s.16)

    FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

     

    Tillbaka till Artikelindex

    The Edner Case 

    Retorikfallet

    The Rhetoric Case

     

  • Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR -

    För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
    Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
      • Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053

            • Pg. 444 88 81 -5

        Domänadress http://www.nkmr.org

         

          • 14 juni 1999

Europarådet

Familjeministerkonferens i Stockholm

"Mot ett barnvänligt samhälle" 14 – 16 juni 1999

KOMMUNIKÉ

Ministrarna måste veta

I Sverige och de nordiska länderna bortslösas varje år miljoner kronor och tusentals oskyldiga familjer blir onödigt ödelagda av oärliga socialarbetare, inkompetenta socialarbetare och hemlighetsfulla förvaltnings- (familje-)domstolar.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter – NKMR – För skydd av Familjens Rättigheter i de nordiska länderna

är en internationell organisation omfattande Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den grundades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn, som en reaktion mot de ständigt återkommande fall där de sociala myndigheterna i våra olika länder tvångsomhändertar barn och placerar dem i fosterhem, på vad vi bedömer vara godtyckliga grunder.

Vad är NKMR?

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter är en internationell icke frivillig organisation, politiskt och religiöst oberoende. Den strävar efter:

* Stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna i de nordiska länderna, grundat på

  • FN:s deklaration av mänskliga rättigheter
  • Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
  • FN:s konvention om barnens rättigheter

 

  • * Beslutsamt agera för att statstjänstemän vilka befunnits skyldiga till maktmissbruk eller kränkning medborgares privat- och familjeliv skall ställas inför domstol eller åläggas disciplinpåföljd.

    * Att skapa allmän opinion i avsikt att få till stånd en ändring av nuvarande praxis vilken innebär att innevånare i de nordiska länderna får lida onödiga ingripanden i deras privat- och familjeliv.

    * Öka rättigheterna och friheterna för privatpersoner och deras familjer.

     

    För att uppnå detta mål arbetar NKMR med fall där barn blir eller har blivit bortförda och kvarhålls borta från deras familjer helt i onödan.

    Vi försöker ge eller förmedla hjälp och råd för:

    * Barn som blir misshandlade under de sociala myndigheternas vård.

    * Föräldrar som felaktigt blivit anklagade för misshandel eller övergrepp mot sina barn.

    * Mor- och farföräldrars som orättvist blivit berövade av kontakt med sina barnbarn på grund av socialtjänstens åtgärder.

    * Föräldrar eller barn som behöver en förmedlare i förbindelser med fackfolk inom socialtjänsten.

    * Föräldrar som, efter att ha placerat sina barn i offentlig vård på frivillig och kortsiktig basis, finner att de inte är i medges rätten att återfå barnen (en alltför vanligt förekommande situation när en ensam förälder drabbats av tillfälliga hälso- eller andra problem).

    FAKTAREDOVISNING

    1 - I Sverige och de nordiska länderna blir tusentals omtänksamma och totalt oskyldiga familjer ONÖDIGT förstörda, med staternas välmenande men katastrofala barnavårdsförfaranden.

    2 – I Sverige och de nordiska länderna bortslösas miljoner kronor varje år av oärliga och dåligt övervakade socialarbetares påhittade orsaker för att i ONÖDAN ta barnen i samhällsvård. Polisen och domstolarna blundar för förtäckta adoptioner och illegal handel med barn.

    3 – I Sverige och de nordiska länderna skapas ONÖDIGTVIS varje år tusentals ungdomsbrottslingar som i ONÖDAN växer upp till förhärdade brottslingar.

    4 – I Sverige och de nordiska länderna är socialtjänsten idag det farligaste hotet mot privat och familjeliv våra länder någonsin känt. Systemet för tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna måste bli föremål för översyn varvid frågan måste prioriteras och en fullständigt ny inställning och tillvägagångssätt måste tillämpas.

     

  • Många socialförvaltningar underlåter med att utföra vederbörlig kontroll av fosterföräldrar.
  • Få tvångsomhändertagna barn fullföljer gymnasieskolan. En del omhändertagna barn berövas även den obligatoriska skolgången och av misstag blir stämplade såsom underbegåvade.
  • Barn i vård blir sannolikt oftare utsatta för kränkningar än de som bor hemma.
  • Händelser liknande Bjugn (Norge) och Bengt Stålbröst-fallet upprepas till skada för hundratals familjer i de nordiska länderna varje dag. Ingenting har förändrats.
  • Förvaltningsdomstolarna har kört fast med tusentals konstruerade fall, skapade av inkompetenta socialarbetare som utkämpar privata strider mot "inkompetenta föräldrar som dåraktigt tror att de vet bäst". Många socialarbetare, beroende på den programmerade skolning de genomgått, betraktar familjen som i grund och botten farlig och ett hinder för barnens utveckling.
  • Ett medicinskt tillstånd känt som ADD-ADHD är ansvarigt för åtskilliga fall av ungdomskriminalitet. En del socialarbetare erkänner förhållandena men föreskriver fel botemedel: barnen omhändertas för "vård" i missriktad tro att de blir "känslomässigt misskötta"…. deras första steg till ett kriminellt liv. I Sverige och de nordiska länderna försöker föräldrar varje år återta sina barn som är bortrövade av de sociala myndigheterna och fly till andra länder.
  • Åtminstone 50% av den vuxna befolkningen känner åtminstone en kompetent familj som har blivit onödigt ödelagd av inkompetenta eller oärliga socialarbetare, och av den orsaken är hundratals, ja tusentals föräldrar förskräckta för att söka kontakt med socialtjänsten för hjälp – även då de är i desperat behov av det bistånd de sociala myndigheterna borde kunna erbjuda.
  • Pressen, radio och television har försummat att publicera eller att systematiskt följa upp de tusentals berättelser om socialtjänstens inblandning när saker har gått drastiskt fel beroende på socialarbetares agerande - och där trakasserier av familjer som bryr sig om sina barn med är nästan otroliga.
  • I Sverige och de nordiska länderna har idag åtskilliga av människor förlorat förtroendet för socialtjänsten (barnevernet). De som ännu tror att Sverige och de nordiska staterna har rätta formeln för barnskydd saknar kontakt med verkligheten. Sanningen är att nuvarande system i de nordiska länderna är sorgligt bristfälliga och är orsak till mer kränkningar av barn än någon annan källa till missbruk.

 

  • Familjekränkning i Sverige och de nordiska staterna är ett brott mot Europakonventionen.

    Familjekränkning i sverige och de nordiska staterna är ett brott mot FN:s konvention om barnens rättigheter.

    Familjekränkning i sverige och de nordisk staterna är därför inte acceptabel!

    NKMR uppmanar härmed Europarådets Familjeministerkonferens i Stockholm att kräva att regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge skall godkänna de principer som styr familjelivet i majoriteten av de europeiska nationerna där Familjen – hörnstenen i samhället – är skyddad enligt lag och där närhets- och subsidiaritetsprinciper är riktlinjer för socialt arbete.

     

    Olofstorp, 14 juni 1999

     

    Ruby Harrold-Claesson
    Jur. kand
    Ordf. i NKMR

     

    Till Artiklar

    Tillbaka till huvudsidan

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

 

  • Skärp ansvarskraven!

    Lagstifta om generösare skadestånd vid myndighetsfel.

    Av Bengt Harding Olson

     

     

 

 

Bengt Harding Olson

är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 10 oktober 1989. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • I ett rättssamhälle måste den offentliga sektorn ta ett totalansvar för sin verksamhet och särskilt vid myndighetsutövning. Vid felaktiga åtgärder måste straffansvar kunna inträda för tjänsteman och politiker samt skadeståndsansvar för stat, landsting och kommuner. Ett viktigt steg i rätt riktning har tagits genom förslaget till ämbetsansvar som utvidgar straffansvaret för felande tjänstemän. Men ännu viktigare från den enskilde medborgarens synpunkt är att skärpa det allmänna skadeståndsansvaret för felaktiga myndighetsåtgärder som vållat skada f6r någon medborgare.

    Massiv kritik har också riktats mot gällande skadeståndsregler. Den har framförts av många oförskyllt drabbade företagare och enskilda personer. Fallen har också ingående behandlats i medierna. I riksdagen har år ut och år in krävts förbättrade regler. Den politiska kritikerskaran har successivt utökats. Under årets allmänna motionstid uppnåddes äntligen politisk majoritet genom motioner från samtliga oppositionspartier.

    Under hela denna tid har motståndet mot ett generösare skadeståndsansvar vart kompakt från socialdemokraterna.

    Sedan justitiekanslern - efter personskifte på posten - 1988 ändrat ståndpunkt tvingades socialdemokraterna att något mjuka upp sin inställning. Men det var först i mars 1989 som de socialdemokratiska ledamöterna i lagutskottet - efter att ha hamnat i minoritet - kände sig tvingade att svänga om helt. Plötsligt skapades alltså enighet i utskottet om att en parlamentarisk utredning skulle göra en bred och förutsättningslös översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid felaktiga myndighetsåtgärder.

    Samma dag som lagutskottet preliminärt fattat sitt enhälliga beslut informerade dock justitieminister Laila Freivalds om att justitiedepartementet nu offentliggjorde en promemoria om det allmännas skadeståndsansvar. Innebörden var att begreppet myndighetsutövning skulle utvidgas och vissa begränsningsregler slopas för att utöka skadeståndsansvaret. Översynen skulle göras inom departementet, och efter viss remiss skulle en proposition läggas under hösten 1989.

    Justitieministern berörde inte självmant lagutskottets färska beslut om en bred förutsättningslös parlamentarisk utredning. Men på särskild fråga förklarade justitieministern, att hon skulle "respektera riksdagens beslut' om en sådan utredning. Riksdagen utgår ifrån, att dessa ord även kommer att utan dröjsmål omsättas i handling från regeringens sida.

    Denna parlamentariska utredning, som riksdagen nu fattat beslut om, måste vara representativt sammansatt med företrädare, för samtliga riksdagspartier, eftersom detta gäller en viktig demokratisk rättighet av grundläggande betydelse för statens, landstingens och kommunernas relationer till medborgarna. Uppgiften är att brett och förutsättningslöst utreda det allmännas skadeståndsansvar. Detta måste också uttryckligen framgå av direktiven för utredningen.

    Här föreligger dock viss politisk oenighet om utgångspunkten för utredningen. Två huvudalternativ blir aktuella: skadeståndsansvar för myndighetsfel ska uppkomma antingen endast om någon tjänsteman varit försumlig (= culparegeln) eller oavsett om så varit fallet eller inte (= strikt ansvar).

    Socialdemokraterna i lagutskottet och regeringen med justitieministern i spetsen driver i princip linjen att skadestånd ska erläggas endast vid vårdslösa myndighetsåtgärder.

    Folkpartiet hävdar med bestämdhet att den naturliga utgångspunkten måste vara det mer generösa strikta ansvaret. Alltså, den medborgare som oförskyllt drabbats av skada genom felaktiga myndighetsåtgärder ska i princip ha rätt till skadestånd även om ingen tjänsteman varit vårdslös. Denna huvudregel bör undantagsvis kunna åsidosattas och det allmänna följaktligen slippa skadeståndsskyldighet om det annars skulle uppkomma otillbörliga förmåner för den enskilde.

    Den parlamentariska utredningen kommer givetvis att ta viss tid i anspråk. Dess betänkande måste sedan remissbehandlas, och därefter ska en proposition utarbetas. I avvaktan på ikraftträdande av ett nytt skadeståndssystem måste en delreform genomföras för att undvika skadeståndsrättsliga "justitiemord" under utredningstiden.

    Regeringens förslag till delreform från 1/1 1990 kan dock inte fylla denna självklara funktion. Utvidgningen av begreppet myndighetsutövning är visserligen till viss men inte tillräcklig fördel för den skadelidande. Slopandet av standardregeln, företagareregeln och passivitetsregeln får ringa effekt.

    För det första har dessa begränsningsregler sällan använts vid rättstillämpningen. För det andra återtas fördelarna genom att begränsningsreglerna "återuppstår" inom ramen förbedömning av tjänstemannens vårdslöshet och den skadelidandes medvållande. Slutsatsen ar att regeringens tilltänkta delreform är alltför begränsad och närmast att betrakta som en skenreform.

    När justitieministern Laila Freivalds vid sin tidigare information till riksdagen stolt förklarar att "inga särskilda begränsningar egentligen kvarstår" i det allmännas skadeståndsansvar är detta att bedöma som vilseledande konsumentupplysning.

    Det behövs en annan lösning på problemet. En skadeståndsrättslig säkerhetsventil bör omedelbart införas. Den ska tillämpas om den skadelidandes, företagarens eller privatpersonens ersättningsbehov framstår som särskilt angeläget. Denna regel skall ges en generös tillämpning. En sådan delreform kommer bättre än regeringens modell att fånga upp aktuella upprörande fall i avvaktan på den kommande skadeståndsrättsliga nyordningen. Det riksbekanta fallet med bilhandlaren i Vimmerby hade föranlett skadestånd för staten enligt denna säkerhetsventil, men ej enligt regeringens föreslagna delreform.

    Offentlig verksamhet skall bedrivas med och inte utan ansvar. En skadeståndsrättslig generositet från det allmännas sida kan visserligen komma att innebära en kostnad för staten, men detta är ett pris som vi måste betala för vår rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för vårt rättssamhälle.

     

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Myndighetsoffer i långbänk

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan 

 

Socialen har tagit mitt barnbarn

 

Inga-Lill Elenius, Luleå
 

 


Inga-Lill Elenius är 53 år gammal, fritidspedagog och VD i ett eget företag.
Hon är mor till fem barn och hon har tre barnbarn, varav den yngsta är tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad mot föräldrarnas och far- och morföräldrarnas vilja.
Artikeln nedan är tidigare publicerad som insändare i Norrbottens Kuriren, undertecknad "Farmor", den 10 januari 2011.
Inom ramarna för NKMR träder Inga-Lill Elenius fram.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

MITT GLADA harmoniska barnbarn omhändertogs för 1,5 månad sedan. Socialen uppgift ska vara att hjälpa unga föräldrar vid behov, absolut inte ”stjälpa”. De har successivt tryckt ner mamman till vårt barnbarn och sett till att hon måste äta tabletter hon inte mår bra av.

De klagar på hennes sätt att sköta hemmet. När hon städar tycker de att hon ser så ynklig ut. Psykisk terror! De hotar henne i sitt eget hem att omhänderta hennes son om hon inte följer deras direktiv. De bryter ner henne bit för bit.

SOCIALEN SKICKAR henne till Vårljus i Stockholm under fyra veckor. Det kostar Luleå kommun 200 000 kronor. Anledningen är enligt socialen själva, att de ej har de kunskaper som krävs för att hjälpa mamman. Vi är helt oförstående då lillkillen mår så bra.

Dagispersonalen är av samma uppfattning som oss och förstår inte socialen agerande.

Enligt vårdföretaget Vårljus rapport till socialen, har de genom att studera och filma mamman kommit fram till att hennes son ska föras till en fosterfamilj. Placeras i Kalix. De unga föräldrarna har inget körkort, allt för att försvåra för dem att träffa sin son.

MAMMAN OCH VI alla är i chock. Pojken har alltid mått bra. Mamman har inga drogproblem, utövar ingen misshandel eller sexuella övergrepp på sin son.

 

  

 

Vi har låtit oberoende jurister läsa Vårljus rapport. De har skrattat åt den. Den kan absolut inte ligga till grund för ett omhändertagande enligt LVU. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman under pågående rättsprocess. Det känns oseriöst!

 

  

 

Socialen har totalt ignorerat vår son i sin faderskapsroll. De har även ignorerat oss då vi anmält oss som avlastningsfamilj utöver vår samvaro med vårt barnbarn.

 

Vid förhandlingarna i Förvaltningsrätten ”vann” vi med 3-1. Nämndemännen var av samma uppfattning som oss att ett ostädat hem (vem kan inte ha det??) kan inte vara skäl till ett omhändertagande. Domaren gick dock på socialen rapporter som utelämnat fakta. och i och med detta framställt mamman som en negativ person.

Rapporten innehöll även falsk information. Kan detta verkligen hända 2010? Eller är det bara oss detta hemska har hänt?

 

 

 

DET KÄNNS SOM socialen stal vårt barnbarn mitt framför ögonen på oss. Utan förvarning och utan grund.

 

 
Tacka vet jag idrott. Har man vunnit med 3-1 har man segrat. Men i demokratins Sverige har vi förlorat. Vår kille är fortfarande fosterhemsplacerad. Vi får träffa honom 1 tim/veckan. Med övervakning (?). Han känner inte längre någon tillit till vuxna. Han har ”stängt in sig” och mår inte bra. Sorgen är stor.

 

                                          

 

Till alla er läsare: Håll städat i era hem. Om inte kanske socialen knackar på. Fortsättningen vet ni.


 

                                                    

 

Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt, Allers nr 17, den 18 april 2002

KUMLAFALLET
En serie artiklar om en förtäckt adoption genom illojal användning av LVU


Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 

 

Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

 

 

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

MORMORSUPPRORET

Av Margit Eliasson och Margareta Palm
 
Götenefallet. Mormorsupprorets debattinlägg

Av Margit Eliasson, språkrör i Mormorsupproret

Oskarshamnsfallet - Mormorsupprorets inlägg i debatten. Vi vill inte att fler barn och föräldrar drabbas av felaktiga "värderingar"
Av Margit Eliasson & Margareta Palm, Mormorsupproret


 

Tillbaka till Artiklar

 


Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

 

 

LVU i 1 1/2 år --- FÖRFÖLJELSE HELA LIVET ?

 

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 


Sven-Erik Bergs dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln "barnets bästa".
Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade blivit utsatt för en förtäckt adoption.
Detta var en illojal tillämpning av LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som en skyddslag för utsatta barn.

Läs Sven-Erik Bergs redogörelse och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna.  

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Hon hade fyllt 21 år den här sommaren 1993. Nu var hon gravid och skulle föda vid jultiden. Barnets far försvann ur bilden i ett tidigt skede, så nu var hon ensam med sin växande mage. I likhet med många andra ungdomar på 90-talet saknade hon arbete och hade heller ingen a-kasseersättning. Hon var därför ekonomiskt beroende av socialtjänsten.

 

Barnet föddes strax efter jul och fick namnet Tina. Mammans kontaktperson vid socialkontoret byttes i stort sett varje månad. Ändå fungerade kontakten bra, ända tills Tina var ett halvår gammal. Då kom en medelålders, frånskild och nyutexaminerad, vikarierande socialsekreterare in i bilden. Redan efter några veckor märktes det att det var något som tyngde den unga mamman. Slutligen började hon berätta vad den "nya" socialsekreteraren sysslade med. I början var det väldigt svårt att tro på de förfärliga saker hon berättade. Det handlade om förnedring och kränkning från socialsekreterarens sida, i en omfattning som är närmast obeskrivbar.

 

 

 

FÖRVANSKAD UTREDNING

 

Mamman mådde naturligtvis inte bra av den behandling hon fick utstå. Hon remitterades till Barn- och Ungdomspsykiatrisk klinik, där det bestämdes att hon behövde hjälp. Efter några månaders "hjälp" från socialtjänstens personal, fördjupades "hjälpen" i juni 1995, genom att Tina togs ifrån henne och placerades hos vilt främmande och barnlösa makar 100 km hemifrån. Nu kom också journalanteckningar och annan dokumentation i dagen. Dessa handlingar visade sig vara en partiskt och ensidigt hållen svartmålning av den mor, vars barn man ville komma åt. I "utredningen" framkommer bl.a. saker som:

 

A. Mamman missade en avtalad tid på Arbetsförmedlingen.

 

B. Barnet hade bajs i blöjan.

 

C. Modern verkade något osäker i sin mammaroll ( när aktuell personal vid socialtjänsten i flera månaders tid talat om för mamman hur fullständigt oduglig och värdelös hon var )

 

D. Det var stökigt i lägenheten ( inget sades om att det var i samband med en flyttning ).

 

E. Det är olämpligt, ja direkt skadligt för barnet att ha en god kontakt med morföräldrarna.

 

I övrigt var materialet mycket vinklat, förvanskat och kryddat med uppenbara lögner. Alla företeelser som skulle kunna tala till mammans fördel, hade man konsekvent underlåtit att journalföra. Begreppet "barnets bästa" fanns pliktskyldigast instoppat här och var i materialet.

 

 

 

SABOTERAT UMGÄNGE

 

Tina placerades alltså hos ett par barnlösa makar i 35-årsåldern, "för barnets bästa". Handläggande socialsekreterare gjorde sedan, tillsammans med fosterhemsmamman, allt för att sabotera barnets umgänge med biologisk mor. Barnets relation till "besvärliga morföräldrar" och andra anhöriga ströps helt och hållet, "för Tinas bästa", men dessvärre också i strid med gällande lagar. Socialsekreterarens krånglande bil, fosterhemmets rutiner, Tinas middagssömn, diffusa sjukdomsbilder etc. gjorde att umgänge mor - barn inte kunde genomföras i enlighet med socialnämndens protokollförda umgängesplan.

 

Från första stund visade fostermamman klart och tydligt att Tina var hennes egendom och att mamman skulle vara tacksam för de stunder hon under hård övervakning fick tillbringa med sitt eget barn. Låtsasmamman i fosterhemmet nöjde sig inte med detta. Hon hade också ett starkt behov av att regelbundet trakassera och kränka Tinas mor. Några typiska kommentarer återges här nedan.

"Du kan ju inte klara av att sköta Tina".

 

"Kom ihåg att om du försöker ta hem Tina nu, så blir det LVU igen"

 

"Det är bäst att du väntar med att ta hem Tina tills hon skall börja skolan"

 

"Du tänker bara på dig själv. Jag tänker på Tinas bästa" Etc, etc.

 

Den första tiden sedan placeringen verkställts, var Tina beredd att följa med sin mamma hem efter varje umgängestillfälle. Då bestämde fostermamman: "Det skall vara korta, snabba avsked, utan kramar. Annars blir det för jobbigt för Tina". Samma blev situationen när vi morföräldrar, efter flera månaders väntan, äntligen fick ett umgängestillfälle. När vi reste oss upp för att gå, tog Tina sina ytterkläder och ville följa med. Vid våra följande besök var Tinas ytterkläder undangömda. Umgängestiden var fastställd till 2 timmar, 1 gång per månad. Efter 1 timme och 58 minuter tittade fosterhemsmamman demonstrativt på klockan och på oss, uppenbarligen livrädd för att vi skulle försöka stjäla oss till någon minuts extra samvaro med vårt barnbarn. När vi reste oss vid besökets slut, såg fostermamman till att Tina behövde gå på toaletten eller att hon måste plocka upp sina saker. Allt för att förhindra en normal kontakt mellan Tina och hennes älskade morföräldrar. "Tina får vinka i fönstret" förklarade låtsasmamman. Umgänget trollades bort efter en tid. Beskedet från socialtjänsten blev att "fosterhemsmamman tycker att det räcker som det är !"

 

 

 

FORTSATT PLACERING --- UNDER HOT

 

Vi hade givetvis överklagat LVU-placeringen. Rättens kvarnar maler inte fort och det gick ett och ett halvt år innan Kammarrätten i februari 1997 beslutade att tvångsvården skulle upphöra med omedelbar verkan. Därmed kunde allt ha varit frid och fröjd. En succesiv utslussning av Tina från fosterhemmet hade varit en normal följd av Kammarrättens dom, men nu bekräftades vad vi redan tidigt förstått. Socialsekreterarna och fosterhemmet hade aldrig tänkt sig någon hemflyttning för Tinas del. Samma socialsekreterare hade inför Tinas placering försommaren 1995 förklarat för mamman: "Redan till hösten kommer vi att utöka ditt umgänge med Tina efterhand tills du får hem henne igen".

 

Mamman krävde gång på gång att Tinas utslussning skulle komma igång. Socialtjänstens handläggare svarade varje gång med hot: "Om du inte skriver på för en ny frivillig placering, kan vi ju inte fastställa några nya umgängesdatum.

 

Med sådana metoder lyckades man förlänga den "frivilliga" placeringen med några månader i taget, utan att komma minsta lilla steg närmare en hemflyttning. Andra gångbara hotelser kunde låta så här: " Om din pappa skall fortsätta att vara ditt ombud, kommer det att ta mycket längre tid innan du får hem Tina. Det är bäst att du återkallar hans fullmakt". Ett år (1 år !) efter kammarrättens dom orkade socialsekreterarna inte hålla emot längre. De höll på att tappa greppet om Tina. De tillgrep då en taktisk fint. "På grund av agerandet från Tinas morfar", måste de lämna ifrån sig ärendet till ett par tjänstemän i grannkommunen Umeå. Den 1:e socialsekreterare som haft ett finger med i spelet under hela ärendets gång, tog tjänstledigt i två och ett halvt års tid för att tjänstgöra på annan ort. Den andra socialsekreteraren ligger idag minst sagt risigt till, efter att ha fortsatt sitt märkliga agerande i lögnens och falskhetens tecken. Socialchefen har i åtminstone något fall fått gå ut och dementera hennes uppenbara lögner i samband med utredning. De nytillträdda "utredarna" behövde givetvis en hel del tid på sig för att bekanta sig med inblandade personer och för att sätta sig in i fallet. Efter långa diskussioner kunde de sträcka sig så långt att Tina skulle få göra en första övernattning hos mamman ytterligare något halvår fram i tiden, eller ett och ett halvt år efter Kammarrättens beslut om tvångsvårdens omedelbara upphörande. Sedan skulle Tina övernatta en gång per månad under obestämd tid framåt.

 

 

 

HEMTAGNING

 

Fostermamman blev allt fräckare och allt mer hänsynslös i sitt beteende. Den 12 juni och 13 juni förekom hon på familjesidan i Västerbottens Folkblad respektive Västerbottens-Kuriren på bild med nyfödd och nyadopterad pojke. I sammanhanget lät hon meddela att "STORASYSTER HETER TINA". På begäran av Tinas mor tag jag kontakt med tidningarna och föreslog att de skulle ta in en rättelse. Lennart Andersson, chefredaktör på Västerbottens Folkblad lät meddela att han minsann inte tänkte ta in någon rättelse med motiveringen att "en sådan rättelse blir felaktig och skulle dessutom riskera att skada lilla Tina". !!!

 

Nåja, Tinas mamma hade nu fått nog av hotelser, kränkningar, falskhet, förtal m.m. Hon hade redan tidigare framskridna planer på att ta hem Tina, mot socialtjänstens och fosterhemmets vilja. Övergreppet på familjesidan var droppen som fick bägaren att rinna över. När hon 25 juni hade Tina hemma hos sig för umgänge, ringde hon upp sociala och familjehemmet. Hon framförde samma budskap som så många gånger tidigare: "Jag samtycker inte längre till fosterhemsplacering. Tina skall fortsättningsvis bo hemma hos mig".

 

Socialtjänstens personal försökte de närmaste dagarna vid ett par tillfällen övertala mamman att lämna tillbaka Tina till fosterhemmet. De sökte t.o.m hos Länsstyrelsen stöd för att tillgripa ett nytt tvångsomhändertagande men måste inse att det inte fanns några hållbara argument för sådant.

 

 

 

HÄMND SOM DRABBAR BARNET

 

Låtsasmamman i f.d. fosterhemmet visade sina kvalitéer genom att vägra lämna ifrån sig Tinas personliga tillhörigheter. Med socialtjänstens hjälp har Tina småningom fått tillbaka en del av de saker hon fått av anhöriga, men absolut ingentig av det som fosterhemmet har köpt för skattebetalarnas pengar. Inte ett passande klädesplagg utöver det som Tina hade på sig. Det fanns, enligt f.d. fostermamman, inga inköpta sommarkläder, trots att vi befann oss i sista veckan av juni. Detta och mycket annat bekräftar att fosterhemsmamman hellre såg till sitt eget bästa än till barnets bästa.

 

Trots socialtjänstens enträgna försök under drygt 3 års tid att förstöra Tinas relation till biologisk mor och övriga släktingar, har de inte lyckats i sitt uppsåt.

 

Vid enstaka tillfällen antydde Tina den första veckan efter hemflyttningen att hon ville "hem till Bäck" (byn där hon vistats). Redan efter en vecka deklarerade hon mycket bestämt att hon ville ha alla sina saker och att ingenting skall vara kvar i Bäck".

 

Även om glädjen är stor, finns det andra känslor som gör sig påminda, nämligen en närmast helig ilska. Ett par socialsekreterare har via uppenbart myndighetsmissbruk och utnyttjande av tjänsteställning åsamkat Tina och hennes anhöriga ett långvarigt, omänskligt lidande. Det har kostat oss mängder av tid och energi samt betydande summor pengar att försöka freda oss mot myndighetsmissbruk, prestige, falskhet och lögner. Samtidigt har vi tvingats vara med och avlöna brottslingarna via våra skattsedlar. Vi morföräldrar är nu dessutom av Tingsrätten dömda att betala skadestånd till de aktuella socialsekreterarna, för att vi avslöjat och öppet protesterat mot deras lagöverträdelser och lögner. Domen är överklagad till Hovrätten.

 

 

 

POLISANMÄLAN UTAN EFFEKT

 

Vi har givetvis polisanmält de handläggande socialsekreterarna. Vi har därvid mycket detaljerat redogjort för begångna lagöverträdelser, hänvisat till 17 aktuella lagrum samt bifogat "bevis". De begångna brotten är allt ifrån "osant intygande" och "förtal" till "myndighetsmissbruk", utnyttjande av tjänsteställning" och "tjänstefel alternativt grovt tjänstefel".
Det mesta tyder på att det hela tiden har funnits ett uppsåt. Därmed skulle det handla om grovt tjänstefel, vilket enligt lagboken skall belönas med minst sex månaders och högst sex års fängelse.

 

Aktuell åklagare har inte brytt sig om att utreda de anmälda brotten. Samma kvinnliga chefsåklagare har samtidigt drivit skadeståndskravet mot oss. För en vanlig lekman ser detta ut som uppenbart jäv och ett direkt partiskt ställningstagande.

 

 

 

PARTISK TILLSYNSUTÖVARE VID LÄNSSTYRELSEN

 

Vi har också under cirka tre och ett halvt års tid haft en tämligen livlig korrespondens med tillsynsmyndigheten vid Länsstyrelsen. Handläggaren där, en f.d. socialsekreterare, har från första stund tagit ställning för socialtjänstens personal. Han har inte ansett sig behöva göra utredningar. Han har heller inte under hela ärendets gång ansett det nödvändigt att ta en enda kontakt med den drabbade modern. Det vore direkt fel att kalla detta förfaringssätt för objektivt. Den aktuella socialkonsulenten är för övrigt anmäld för partiskhet i ett flertal ärenden.

 

 

 

OKÄND ANMÄLARE OCH OKÄND MISSBRUKARE

 

Nåja, Tina har efter 3 år och 17 dagar i fångenskap flyttat hem till sin rätta miljö. Därmed kunde det äntligen, efter 3 års förföljelser, ha varit möjligt att fortsättningsvis leva ett vanligt normalt liv för Tina och hennes mamma, men prestigetänkandet sätter fortfarande sin prägel på deras tillvaro. Någon känner sig uppenbarligen trampad på tårna och måste till varje pris hämnas. Att det till stor del går ut över ett oskyldigt barn tycks inte ha någon betydelse.

 

När Tina bott hemma i en månad, hävdade socialtjänstens personal att det finns en anonym telefonanmälan med följande innebörd: "Tina far illa i sin nuvarande miljö". "Mamman umgås med en kvinnlig missbrukare". " Tina får nästan aldrig vara ute". Den "kvinnliga missbrukaren" är lika anonym som anmälaren. Förföljelsen mot Tinas mor fortsätter alltså.

 

Med anledning av den anonyma anmälan, där diverse "vålnader" tycks vara inblandade, förklarade en talesman för socialtjänsten direkt: "Det kommer att bli en långvarig utredning med täta hembesök." Trots vad som sägs i den anonyma anmälan har socialtjänstens personal inte ställt en enda fråga till mammans umgängeskrets. Det tycks med andra ord inte finnas något påtagligt intresse av att kontrollera de "anonyma" beskyllningar som åberopas.

 

Trakasserierna har nu pågått i cirka 4 års tid och ingen är hitintills straffad för denna systematiska psykiska tortyr.

 

 

 

Sverige i augusti 1998

 

 

 

Morfar

 

 

 

Tjänstemän bör kunna åtalas

 

Barnfängelser? I Sverige?

 

Förtäckta adoptioner. Två fall

 

Tillbaka till rättsfallsindex

 

 Tillbaka till Artikelindex

 

Fler artiklar...

  1. Vedklyvsfallet: 15-årig fosterflicka förlorade fyra fingrar
  2. Tandlös JO ingen nyhet
  3. NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskligarättigheterna
  4. Vissa barnläkares egendomliga agerande i LVU mål
  5. Vimmerbyfallet - Tvångsomhändertagande av funktionshindrade barn
  6. Vilken makt har myndigheterna?
  7. Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.
  8. Vilka_manskliga_rattigheter_av_sven_erik_berg
  9. Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET
  10. Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
  11. Vi dömer oskyldiga till fängelse
  12. Vi är helt överens om målet - medlen att nå målet kan diskuteras
  13. Vetlandafallet II - Fallet Louise: socialtjänsten lämnade Louise åt sitt öde
  14. Vem orkar bry sig om barnslaveriet?
  15. Vems är fosterbarnen?
  16. Vedklyvsfallet. NKMR:s Jo-anmälan
  17. Vedklyvsfallet - Man och kvinna åtalas för vållande till kroppsskada
  18. Vedklyvsfallet. Jo:s beslut
  19. Vedklyvsfallet - Fosterföräldrarna dömda för vållande av kroppsskada
  20. Västrumsgården ska granskas av länsstyrelsen
  21. Varning för socialtjänsten
  22. Varfor_tar_svenska_domstolar_inte_lardom
  23. Varfor_reagerar_inte_advokatsamfundet
  24. Varför har föräldrar ingen rätt mot tonåringar?
  25. Vårdnadsfall i Mörbylånga
  26. Vardagsmat i rättsstaten Sverige
  27. Vårdinspektionen: Ny tillsynsmyndighet
  28. Varbergs tingsrätts dom om örfilen på GeKå
  29. Varafallet: Far nekad umgänge - begick självmord
  30. Var kommer barnen in?
  31. Var finns garantierna?
  32. Vännäsfallet - Varför polisanmäler de socialen i Vännäs?
  33. Vännäsfallet - "Socialen stal vårt barn"
  34. Vännäsfallet - Hur tänker socialen, egentligen?
  35. VÄNNÄS: Socialens personalproblem
  36. Vänersborgsfallet - Det ensamkommande flyktingbarnet
  37. Välfärdsstatens tysta förlorare
  38. Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?
  39. Vad göra som förälder? Hur pass mycket eller lite har vi föräldrar rätt att uppfostra våra barn?
  40. Vad gör vi med ungdomarna?
  41. Vad är Justitieombudsmannen?
  42. Vad är släktingplacering ?
  43. Vad är det för fel på RORSCHACHTESTET?
  44. Vad är barnaga?
  45. Utvärdera barns situation i det nya samhället
  46. Uttalande_vid_nkmr_agm
  47. Utredning om vanvård kan bli en bomb
  48. Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?
  49. USA kritiserar att barn göms i Sverige
  50. Upprattelseutredningen_ministern_lovar_skarpta_rutiner
  51. UPPOCHNED VÄNDA VÄR(L)DEN
  52. Ungdomsvåldet i Sverige
  53. UNGDOMSBROTTSLIGHET
  54. UNG MOR FLYDDE UTOMLANDS MED SIN DOTTER SOM HOTADES AV TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE
  55. UNG MOR FLYDDE UTOMLANDS MED SIN DOTTER SOM HOTADES AV TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE - Reportage och intervjuer i TV4
  56. Umeåfallet: Barn levde i misär
  57. Tvångsvård för överviktiga barn
  58. Tvångssterilisering - De icke önskvärda
  59. Tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. För barnets bästa?
  60. Tvångsomhändertagande av utländska barn
  61. Tvångsomhändertagande av barn i Sverige: En häxprocess?!
  62. Tvångsomhändertagande av barn i DDR
  63. Tvångsadoption? Psykologer om en mors olämplighet, och om barnets "anknytning"
  64. Tvångsadoption dålig lösning
  65. Tvångsadoption av fosterhemsplacerade barn?
  66. Två häktades för människorov i dag
  67. TVÅNG I VÅRDEN
  68. Två Dikter av Maud Olofsson
  69. LVU-ad trettonåring brände ner varuhus i Skåne
  70. Tragedier_vid_tvangsomhandertaganden
  71. Tragedi med fosterhemsbakgrund
  72. Torsbyfallet: Autistisk elvaåring tvångsflyttas
  73. Tortyr utan redskap
  74. Tonårsrevolt i socialstaten
  75. Tonårsflicka i blodiga flaskattacker
  76. Tjejboendet i Örebro
  77. TILLSÄTT EN FAMILJEMINISTER
  78. Tillämpningen av LVU - Ett hot mot demokratin
  79. Till Minne av Margit Eliasson
  80. Tchad-barnen: Kommentar till affaren med barnen i Tchad
  81. Tchad-barnen: Föräldralösa eller stulna?
  82. Systemets Dilemma
  83. Syskon på rymmen återfunna
  84. Synpunkter och kommentarer till Riksåklagaren nya riktlinjer vid sexuella övergrepp
  85. Svårt att föra klok debatt om barnaga
  86. Sveriges våldsamma ungdomar: bränder och attacker mot ordningsmakten m m
  87. Sveriges domstolar i kris - HD-domare bryter mot sexköpslagen
  88. Sveriges barn behöver sina föräldrar
  89. Sverige som rättsstat
  90. Sverige sliter med psykisk ustabile barn og unge
  91. Sverige och barnkonventionen
  92. Sverige nonchalerar umgängesrätten
  93. Kränkte Sverige den tilltalades mänskliga rättigheter?
  94. Sverige - en rättsstat?
  95. Svalövs kommun: Pengar flyttas från olika verksamheter för socialtjänsten
  96. Svalövs kommun: Kommunens ekonomiska läge
  97. Svalövs kommun - Överskott i kassan?
  98. Styvföräldrar misshandlar oftare barn till döds
  99. Stulen barndom. Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!
  100. Straff utan brott. Marianne Haslev Skånlands tal till Siv Westerberg
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter