"Jag var så heligt arg under de här åren"

"Jag var så heligt arg under de här åren"

Thomas Heldmark, frilansjournalist

 

 




Thomas Heldmark är frilansjournalist.
Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 20 augusti 2002. Den är den första i en serie av två artiklar av samma författare som publicerades samma dag. Den andra artikeln bär titeln  "Rättssystemet skapar "haverister"


Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 



Malin Flatow var tre år när hennes mamma dog. Då var det självklart att Malin skulle bo hos mormor Caisa i Ekerö. Det ville Malin, det ville mormor och det ville övriga släkten.


Men det ville inte socialtjänsten i Umeå, där Malin bodde. Redan dagen efter dödsfallet beslöt de placera Malin i ett fosterhem bland främmande människor.
Striden som följde pågick i fem år. Caisa Flatow slogs mot socialmyndigheterna i Umeå och Ekerö. Tre rättegångar drev hon. Två gånger fick hon överklaga till hovrätten. Hon fick bekosta en faderskapsutredning ur egen ficka och betala 100 000 kronor i advokatkostnader.


Till slut fick hon och hennes man rätt att adoptera Malin. Men bitterheten mot samhället bär Caisa Flatow med sig för livet.


- Jag är ingen rättshaverist. Jag fick ju rätt. Men det som hänt har märkt mig. De ljög, förtalade och anklagade mig så vidrigt. Myndigheterna höll varandra bakom ryggen, fast de visste att de hade fel. Förr litade jag på myndigheter. Nu misstror jag dem instinktivt: reglerna, förfaringsättet ... man kommer inte åt dem.

Jag träffar Caisa Flatow när hon besöker sin son i Vallentuna. Själv har hon flyttat med man och Malin till uppväxtorten Wilhelmina. Villan i Ekerö har hon sålt, det rymliga trähus vid Mälarens strand som socialtjänsten i Umeå benämnde "sommartorp" i en utredningstext. På övervåningen sitter Malin, som nu hunnit bli 12 år, och ser på MTV.


Veckan efter Malins mammas död meddelade socialtjänsten i Umeå att Malin inte skulle få bo hos sin mormor.
- "Du är för gammal", sa de, "du ska inte förvänta dig att Malin ska bo hos dig", berättar Caisa Flatow.
Caisa Flatow var 56 år. Socialtjänsten i Umeå ville låta en advokat, som de anlitade regelbundet, få vårdnaden. En person som aldrig hade träffat Malin. Caisa Flatow fann sig inte i detta. Hon hade redan tagit hem Malin till Ekerö. Caisa Flatow hävdade att advokaten var jävig, överklagade till tingsrätten men förlorade.
- Socialchefen sa att "de går alltid på vår linje", berättar Caisa Flatow.
Caisa Flatow gick vidare till hovrätten där hon vann: hovrätten fann att advokaten var jävig.

Nästa bud var att Malins förmodade far skulle ta hand om Malin. Han var en tung narkoman som i 20 års tid vandrat in och ut ur fängelserna. Mannen dog senare i en överdos. Socialtjänsten i Umeå tog kontakt med honom när han befann sig på rymmen från ett flerårigt fängelsestraff. De gav honom goda vitsord, "han visar ett intresse och engagemang för Malin och vill finnas till för henne", skrev socialtjänsten varpå tingsrätten tilldömde honom vårdnaden.


Återigen överklagade Caisa Flatow till hovrätten som drog tillbaka tingsrättens dom. Med tanke på att mannen knappt träffat Malin alls, drog hovrätten slusatsen att hans engagemang för Malin torde vara "synnerligen nyväckt". Men under några veckor hade den 41-årige narkomanen laglig rätt att hämta då 4-åriga Malin på dagis.


Det skulle senare visa sig att mannen inte var Malins far, vilket Caisa Flatow hela tiden försökt göra gällande. "Börja inte rota i det där, det är lönlöst",
sa socialsekreteraren i Ekerö som hade tagit över ärendet från Umeå. Men Caisa Flatow bekostade en blodprovsanalys som visade att hon hade rätt: Malins far var en annan man.

I den vevan, sommaren 1997, intervjuade jag socialtjänsten i Ekerö om Caisa Flatow. Adoptionsärendet var ännu inte avgjort men sekretessen hade lyfts bort och socialsekreterarna kunde tala fritt. De var bergfast övertygade om att de inte gjort något fel. "Hur skulle vi kunna drömma om att det var fel pappa?"
Det finns fler egendomligheter i historien. Till exempel att socialtjänsten i Umeå argumenterade mot Caisa Flatows lämplighet som vårdnadshavare med att Västerbottens-Kuriren skrivit om fallet. "Hon har svartmålat oss i pressen", står det i ett beslutsunderlag från 1994. Eller det faktum att Malin stod utan vårdnadshavare under de fem år adoptionsärendet låg olöst. "Vi har förhalat ärendet med flit", berättade socialnämndens i Ekerö ordförande Henry Movidsson för mig 1997.

Caisa Flatow gjorde sitt bästa för att hålla Malin utanför turerna. Själv sov hon ständigt illa under de åren. Hon drabbades av kroniskt högt blodtryck, fick gå i sjukpension och tvingas nu ta medicin.


Under åren som gått har jag följt ärendet. Caisa Flatow har ordnat namninsamlingar, uppvaktat ministrar och kontaktat medierna, precis som en rättshaverist kan göra. Men en sak som skiljer henne från en typisk haverist är att hon verkar ha agerat rationellt. Hon har sökt professionell hjälp och rättat sig efter råden hon fått. Hennes advokat var kunnig och hjälpte henne sortera viktigt från mindre viktigt. Rättshaveristen stupar ofta på att den förlorar sig i oväsentligheter.
Hos Riksföreningen för föräldrars rättigheter (RFSR), fick hon stödpersonerna professor Sven Hessle och hans hustru psykolog Marie Hessle. De var närvarande vid varje hembesök av socialtjänsten, något som hon själv säger fick socialsekreterarna att ömsom ställa till med scener, ömsom vända i dörren.
Varje gång det låg en skrivelse på hallgolvet från myndigheterna kunde hon lyfta luren och få stöd av paret Hessle. Annars hade hon kanske blivit förvirrad och tvivlande och till slut gett upp.
- Jag tror att min ilska hjälpte mig också. Jag var så heligt arg under de här åren.

Med sitt "mormorsuppror", som det kallades, genomdrev Caisa Flatow en ändring av lagen om omhändertagande av barn, att man vid föräldrars dödsfall i första hand ska leta i barnets närhet efter vårdnadshavare. Lagändringen trädde ikraft innan Caisa fick adoptera Malin och påverkade inte socialtjänstens inställning.


I dag vill socialtjänsten i Umeå inte uttala sig om ärendet, oavsett om Caisa Flatow medger att sekretessen lyfts eller inte.
- Det som är gjort är gjort. Jag har inget intresse av att gräva i det här. Hon fick ju som hon ville till slut, säger Lillian Ekestål på socialtjänsten i Umeå.
Sensommaren 1997 gav tingsrätten i Solna Caisa Flatow och hennes man rätt att adoptera Malin.
In i det sista underlät socialtjänsten i Ekerö att besvara rättens inlagor, vilket förhalade ärendet ytterligare. Det blev ännu en sommar i ovisshet för familjen Flatow. Domen föll utan att socialtjänsten var närvarade under förhandlingen.

En tid efter domen begärde Caisa Flatow ut hela sin akt från socialkontoret i Ekerö. Först vägrade tjänstemännen lämna ut akten, under förevändning att den var hemligstämplad. Caisa Flatow stod på sig och efter några månader fick hon hämta en tjock papperspärm på posten. Men på ett tiotal sidor var texten oläslig, överstruken med svart tuschpenna.
- Jag blev förbannad igen. Ska de kränka mig in i det sista?! Men jag bestämde mig för frid och ro. Det får vara. Jag kan inte gå och gräma mig över dumma människor.

 
 

Rättssystemet skapar "haverister"

Thomas Heldmark

 

Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.

Av Lisbeth Lindeborg

 

Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore-Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter