"Mordet på Emma kunde ha hindrats"

"Mordet på Emma kunde ha hindrats".

Av BJÖRN ELMÉR, fd Ambassadör

 

Falska incestanklagelser och myndigheternas rädsla ledde till mitt barnbarns tragiska död, skriver Björn Elmér

 

 

 

Björn Elmér är svensk generalmajor vid NNSC (Neutral Nations Supervisory Commission) i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea (Panmunjom). Han var Sveriges Ambassadör i Grekland när artikeln skrevs.

Artikeln är tidigare publicerad i DN DEBATT den 15 mars 1998.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I maj 1996 berättade nyhetsmedierna om en familjetragedi i Malmö: en knappt sexårig flicka hade dödats av sin mor och mormor, vilka båda därefter begått självmord. Flickan var min sondotter Emma, vårt enda barnbarn. Det skriver Björn Elmér, Sveriges ambassadör i Aten. Han menar att tragedin hade kunnat undvikas om myndigheterna inte hade varit så rädda att bli misstänkta för att inte ta en anklagelse om incest på allvar. Alla dessa välmenande, deltagande människor har tillsammans, som kollektiv, medverkat till att ödelägga vår sons liv och tillfoga oss sår i själen som aldrig kan läkas, skriver Björn Elmér.

 

Det är lätt att hålla med i princip om att barnets rätt och behov måste komma i första hand i vårdnadstvister och än mer i samband med utredningar om sexuella övergrepp eller misshandel. Det tycks vara betydligt svårare att verkligen handla efter en sådan maxim.

 

Förslaget till ny vårdnadslag tycks innebära ett steg i riktning att stärka barnets rätt. Ändå tror jag det är långt kvar till en ordning där samhällsmaskineriet (de sociala myndigheterna och sjukvården likaväl som rättsväsendet) verkligen tar det berörda barnets situation till utgångspunkt för sitt handlande. Hade det varit på det sättet är jag övertygad om att min sondotters död vid knappt sex års ålder skulle ha undvikits.

 

Mordet på denna lilla flicka hade säkert inte heller behövt inträffa om inte myndigheterna i hennes hemstad Malmö varit så rädda att bli misstänkta för att inte ta anklagelser om incest på allvar. Den uppjagade stämningen kring detta brott tycks paradoxalt nog leda till att myndighetspersoner ännu mindre än eljest förmår se till det berörda barnets behov i den konkreta situationen.

 

Detta är inte den "vanliga" upprörande historien om en falskt anklagad far som får höra att hans nekande snarast styrker anklagelsen och som döms till fängelse på lösa grunder. Nej, den misstänkte fadern blev i detta fall förhörd men aldrig häktad.

 

De flesta myndighetsrepresentanter som hade direkt att göra med fallet verkar inte själva ha varit anfäktade av den väckelserörelse som ser en potentiell förövare i snart sagt varje mansperson. Ändå utlämnade de ett litet barn till psykisk misshandel, vilket de borde ha förstått. Att de också utlämnade flickan till hennes mördare kunde de väl inte ha förutsett.

 

I maj 1996 berättade nyhetsmedier i Malmö om en familjetragedi i Limhamn: En knappt sexårig flicka hade dödats av sin mor och mormor, vilka båda därefter begått självmord.

 

Flickan var min sondotter Emma, vårt enda barnbarn.

 

De båda kvinnorna var övertygade om att flickans pappa utsatt henne för incestuösa övergrepp och skulle göra så igen i samma ögonblick han skulle få bli ensam med henne. (De alltmer bisarra anklagelserna utvidgades efter hand till att avse även mig, Emmas farfar. Farmor sades ha varit närvarande när övergreppen begicks.)

 

När de förstod att utredningen var på väg mot slutsatsen att dessa anklagelser var helt utan grund, såg mamma och mormor ingen utväg annat än att döda Emma för att hon inte skulle behöva råka i händerna på sin far och dennes "psykopatiska familj". En utlösande faktor var att de fått kännedom om den nya vårdnadslag som var på väg. De skrev i avskedsbrev att den bevisade att samhället regeras av pedofiler.

 

Sommaren 1995 var Emma alltjämt en glad och frejdig unge som älskade båda sina föräldrar men kanske allra helst ville ty sig till pappa, som hon såg mindre av sedan föräldrarna skilt sig föregående år. I stort sett tycktes hon komma ganska bra till rätta med skilsmässan.

 

På hösten några månader senare berättade hon om övergrepp och ren tortyr som hennes pappa (och även jag) skulle ha utsatt henne för just den sommaren. Hur hade detta gått till?

 

Att tillvitelserna inte hade grund i verkliga upplevelser stod på ett ganska tidigt stadium klart för de utredande myndigheterna, och så småningom lades förundersökningen ned med det kategoriska konstaterandet från åklagaren att inget brott förelåg. Vid det laget hade utredningen pågått i trekvarts år och Emma varit död i sex veckor.

 

När dramat nådde sin kulmen hade Emma hållits helt utan kontakt med sin pappa (och oss övriga anförvanter på hans sida) under drygt åtta månader, en oändlig tidrymd i en femårings liv.

 

Av polisens förhörsprotokoll med mor och dotter och av de många kompletterande uppgifter mamman sänt till polis och åklagare framgår med beklämmande tydlighet hur Emma frågats ut av sin mamma, ofta med ledande frågor. Om flickans uppträdande i något avseende uppfattats som ovanligt, olämpligt eller konstigt har man funnit sätt att tolka detta som ytterligare bevis för att hon utsatts för övergrepp.

 

Man kan lätt föreställa sig hur Emma, isolerad med mor och mormor och - utifrån sitt perspektiv - övergiven av pappa, finner det viktigare än någonsin att motsvara förväntningarna från modern. Sympati och kärlek strömmar emot henne då hon säger sådant som innebär anklagelser mot pappan.

 

Mamma och mormor tror, liksom tydligen också de tämligen få anhöriga som de håller kontakt med, på nästan varje ord från Emma, hur befängda påståenden det än rör sig om. I världen utanför familjen är det till slut just ingen som delar deras tro. På så sätt byggs den belägringsmentalitet upp vars logik till sist leder till tre människors död. Jag skall inte här gå vidare in på detaljer om tragedin som sådan. Ett par ord bör dock tilläggas om mormoderns roll. Att en mormor mördar sitt barnbarn ter sig trots allt ännu mera osannolikt än att en förälder mördar ett barn:

 

För mig står det klart att det var hos Emmas mormor som incesttanken först slog rot. Hon berättar till exempel för polisen att hon inte tålt att se på när pappan bytte blöjor på Emma som baby. Hon stod i ett alldeles ovanligt nära förhållande till sitt enda barn, Emmas mamma, och förefaller efter hand helt ha underordnat sig hennes vilja. Samspelet mellan mormodern och modern synes mig ha haft en avgörande betydelse för utgången.

 

Hur har då myndigheter och vårdapparat inverkat på det förlopp som slutade så tragiskt? Tyvärr har de såvitt jag kan begripa på avgörande sätt bidragit till att det gick så illa. Ändå tycks de i stort sett ha handlat i enlighet med regler och "praxis". De fel man i efterhand kan påtala har varit omdömesfel, begripliga och kanske också ursäktliga sådana.

 

1. Tingsrätten (i frågan om umgängesrätt): I kraft av att ha anklagat pappan för övergrepp hade Emmas mor, tydligen i enlighet med praxis, samhällets stöd för att hundraprocentigt isolera Emma från hennes far. Modern fick interimistisk ensamvårdnad utan umgängesrätt för fadern. Pappan motsatte sig inte detta, då all erfarenhet (bland annat enligt hans egen advokat) sade att detta vore utsiktslöst.

 

Motivet för en sådan praxis är förstås att barnet kan påverkas/skrämmas av fadern att hålla tyst om övergrepp. Javisst, detta är en risk om nu fadern är skyldig. Men motsatt hypotes finns trots allt också, nämligen att fadern är oskyldig. Varifrån kommer då barnets påståenden om utnyttjande etcetera? Knappast ur dess egen helt fria fantasi. Någon har påverkat och suggererat barnet. Troligen är denna någon den förälder som fört fram anklagelserna. Då är det den föräldern som påverkar - och skadar - barnet.

 

Om ett litet barn som suggererats till allvarliga - men ogrundade - anklagelser lämnas kvar, helt utlämnat i dens våld som suggererar, då utsätts barnet för ett kontinuerligt mentalt övergrepp i en djupt osund, perverterat sexualfixerad miljö. Detta var alltså Emmas öde under hösten, vintern och våren. Hon utvecklade mycket riktigt ångestsymtom, vilka hennes mor beskrev för polis och åklagare som nya bevis för hemskheter hon skulle ha utsatts för.

 

Om man vill undvika att störa utredningen kan det inte vara en bra lösning att ge den anklagande föräldern monopol beträffande påverkan på barnet.

 

I fallet Emma var säkerligen isoleringen från kontakt med pappan en helt avgörande faktor, utan vilken de bisarra anklagelserna aldrig kommit till och utan vilken Emma inte hade behövt bli mördad.

 

2. Socialtjänsten: Polisanmälan mot min son gjordes av en socialassistent på grundval av uppgifter från Emmas mamma och morföräldrar. I efterhand säger hon att hon tvekade om en anmälan verkligen var motiverad och att hon beordrats av sin chef att verkställa den. På min hustrus fråga varför hon inte alls sökt bilda sig en egen uppfattning genom att ta kontakt med den anklagade fadern svarar hon att "praxis" förbjuder detta. En misstänkt skulle kunna bli varnad och få tid att undanröja bevis - som om den misstänkte i detta fall inte varit väl medveten om sin före detta hustrus anklagelser och om hennes strävan att få honom polisanmäld.

 

Om socialassistenten känt sig fri att bekanta sig med Emma och hennes pappa skulle hon med sannolikhet ha kommit till samma slutsats som de socialassistenter, psykologer och psykiatrer som haft kontakt med båda föräldrarna, nämligen att problemet låg hos mamman snarare än hos pappan. Förmodligen hade saken då tagit en annan vändning och tragedin i slutet kunnat undvikas.

 

3. Åklagaren: Såvitt i efterhand kunnat utrönas genom samtal med polis och åklagare var utredningen om påstått sexuellt utnyttjande av underårig egentligen klar före jul. Förundersökningen skulle läggas ned. Att beslutet dröjde ytterligare sex månader berodde på att man för säkerhets skull kopplade in en vittnespsykolog, som visade sig inte ha tid med ärendet på flera månader och som sedan behövde ytterligare rundlig tid för sin utredning.

 

En lekmannagissning är att en förundersökning om ett annat brott av motsvarande svårighetsgrad inte skulle ha varit så svår att lägga ned. Den korstågsanda som omger incestbrottet gör det begripligt om en åklagare vill försäkra sig om att ha ryggen fri.

 

Begripligt eller ej, åklagarens extra försiktighet påverkade troligen utgången. Det förefaller inte som om Emmas mamma redan i december skulle ha varit inne på mord och död som slutgiltigt argument.

 

4. Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) fungerade rimligt väl i det tidiga skede då båda Emmas föräldrar, liksom hon själv, blev föremål för uppmärksamhet.

 

Efter att ha studerat samspelet mellan far och dotter i en filmad leksituation konstaterade man att flickan i varje fall inte utsatts för något som hon tagit skada av. Far och dotter bedömdes ha ett normalt förhållningssätt till varandra. (Det var till och med tal om att den video som spelades in i sammanhanget skulle användas i undervisningen som illustration till ett sunt och normalt förhållande mellan förälder och barn.)

 

Emmas mamma avvisade dock allt som motsade hennes föreställning om den före detta makens skuld. Hon sade upp allt vidare samarbete med det psykiatriska team som varit inkopplat. Överläkaren tog i stället över. Trots att en av de medarbetare som haft med fallet att göra uttryckligen varnade för mamman, företog sig överläkaren ingenting utöver ett par samtal med mamman, varvid Emma var med vid ett enda tillfälle.

 

Planer på utredning av Emma avstyrdes av hennes mor, som däremot uppnådde att Emma, utan att ha undersökts, sjukskrevs från november så att mamman själv kunde vistas i hemmet för vård av sjukt barn i fem månaders tid - alltmedan det "sjuka" barnet gick på dagis som vanligt och där inte företedde några uttalade tecken på att må dåligt.

 

Emmas mormor hade nu i praktiken flyttat in hos sin dotter för att ge henne stöd och hjälp. På så sätt kunde Emmas mamma ägna huvuddelen av sin tid åt att studera olika böcker och artiklar om incest. Av allt att döma lät hon sig inspireras av dessa studier till bekymrade och förfärade förhör med Emma, som kände vad som väntades av henne och snart "mindes" de gräsligaste ting.

 

Det framgår uttryckligen av efterlämnade avskedsbrev att mor och mormor såg sig själva som ensamt kämpande mot ett manssamhälle, dominerat av pedofiler. I svärmiskt kvasireligiösa vändningar skriver de om sin sista utväg, att fly tillsammans med det skändade barnet in i "en annan dimension".

 

Den förklaring som ges till sjukskrivningen av Emma är att BUP annars nog helt skulle ha tappat kontakten med henne. Sedan har tiden fått gå i avvaktan på utredningen om incestbrott (som överläkaren själv uppenbarligen inte trott på). Återigen ett utslag av rädslan att bli anklagad för att inte ta påståenden om incest på tillräckligt allvar?

 

Objektivt sett bidrog BUP genom att bereda Emmas mamma en arbetsfri inkomst säkerligen verksamt till att hon tillsammans med mormodern kunde spinna in sig med den lilla som i en kokong av vanföreställningar, vilka till sist tycktes dem påkalla allas deras död. Kanske hade slutet blivit detsamma även utan denna "hjälp", men säkert är det inte.

 

5. Vuxenpsykiatrin i Malmö hade terapeutisk kontakt med Emmas mamma och troligen också med hennes mormor. Rimligen har de där talat om sin kamp för att "rädda" Emma. I vilken riktning de påverkats av sina respektive terapeuter är ovetbart för utomstående.

 

Det har förklarats för oss att den objektiva verkligheten utanför samtalsrummet har på sin höjd perifert intresse för terapeuten. Det gäller att tala med patienten om hennes verklighet. Man måste väl ändå utgå ifrån att en samtalsterapeut trots en sådan inställning skulle reagerat på tecken till mord- och självmordsplaner.

Uppfattas inga varningssignaler?

 

Går det att dra några generella slutsatser av de erfarenheter som redovisas ovan?

 

Det är nog inte bara i detta fall och inte heller bara i Malmö som det upphetsade intresset för sexuella övergrepp mot barn fått de ansvariga instanserna att tappa sinnet för proportioner. I en mera sansad atmosfär skulle de lättare kunna hålla barnets intresse i fokus snarare än byråkratisk ryggtäckning för den egna myndigheten och den egna personen.

 

En specifik punkt är att det ter sig stötande att barnets rätt till båda sina föräldrar lättvindigt suspenderas på grundval av obevisade anklagelser. I fall av incestanklagelser från en förälder mot en annan kan totalisolering enbart från den anklagade parten inte väntas ge en påverkansneutral miljö för barnet.

 

Om nu inte domstolarna orkar med en reell prövning utifrån det individuella fallet borde schablonen inte få vara att barnet för ett obestämt antal månader berövas en förälder (och den andra föräldern tillerkänns påverkansmonopol). I normalfallet borde interimsbeslut om ensamvårdnad även innefatta beslut om umgängesrätt (eventuellt med kontaktperson närvarande).

 

Mera allmänt menar jag att redovisningen ovan ger belägg för påståendet att det berörda barnets konkreta situation och behov tillåts komma bort i de rättsvårdande och sociala myndigheternas hantering av ärenden om sexuella övergrepp mot barn. Kanske borde i sådana fall en särskild person eller instans ges uppgiften att vara barnets, och enbart barnets, "ombud".

 

Det har varit en märklig, djupt beklämmande upplevelse när min hustru och jag (ibland tillsammans med Emmas pappa) efter tragedin sökte kontakt med berörda befattningshavare för att såvitt möjligt rekonstruera och förstå hur detta oerhörda kunnat ske trots att så många instanser varit aktivt involverade i fallet.

 

Alla dessa välmenande, deltagande människor, dessa tydligen kompetenta och erfarna personer hade tillsammans, som kollektiv, möjliggjort, ja objektivt sett medverkat till att detta mord och dessa självmord blivit verklighet, till att ödelägga vår sons liv och tillfoga oss och andra närstående sår i själen som aldrig kan läkas.

 

Jag tror inte att något individuellt ansvar kan eller bör utkrävas, men nog är det hög tid att svenska myndigheter hittar fram till en lugn och avvägd attityd till incestbrott och andra sexuella övergrepp mot barn liksom till misstankar om sådana. Den period borde nu kunna vara överstånden då blotta misstanken om sådant brott har lett till panikhandlingar och tankeförlamning hos berörda myndighetsperso- ner.

 

Det viktigaste måste väl ändå vara att se det individuella barnet, det verkliga eller förmodade offret, att ta reda på så mycket som möjligt om dess situation och sedan handla så att barnet inte onödigtvis ytterligare traumatiseras.

 

 

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, rannsakad och frikänd. Av Rigmor och Sture Persson

 

Till Minne av Stefan Holmlin. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

 

Rättsröta vid behandlingen av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

 

Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak? Av Bo Severin

 

Rättsövergrepp i incestmål. Av Harald Wigforss

 

"Filmjölk bevis för incestbrott". Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

 

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning, skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av BO SEVERIN

 

Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

 

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far? Av Per Mindus

 

För mer intressanta artiklar vg se NKMR:s Artikelarkiv

 

Tillbaka till Artiklar

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter