"Psykiatrin skapar psykisk ohälsa"

"Psykiatrin skapar psykisk ohälsa"

Av Håkan Eriksson



  

Håkan Eriksson är expert på neuropsykologi vid Uppsala Akademiska sjukhus.

Artikeln är tidigare publicerad i DN Debatt den 4 februari 2002. Ett stort antal läsare skrev sina reaktioner i DN:s insändarsida, där de bekräftade uppgifterna i artikeln.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

En allt större andel av resurserna inom psykiatrin styrs smygande över från verkligt sjuka till individer som inte borde finnas inom den psykiatriska vården. Psykiatrin uppfinner ständigt nya sjukdomstillstånd. Människor förleds att uppfatta normala reaktioner som psykiatriska. Dessa otyglade tillämpningar av nya diagonser, som på falska premisser lockar allt fler människor in i psykiatriska sjukdomsfållor, urholkar det redan dåliga förtroendet för psykiatrin. Det skriver Håkan Eriksson, som bland annat skrivit flera läroböcker i ämnet klinisk neuropsykologi.

 

Kan man föreställa sig en normal sjukvårdsorganisation som skapar ohälsa? Egentligen inte, men det finns faktiskt en vårddisciplin med den bisarra konsekvensen - nämligen psykiatrin.

Vem är psykiskt frisk eller sjuk; vem är normal eller abnorm? Det ligger i sakens natur att det är svårt att avgöra exakt var gränserna går. Det är inte konstigt att olika människor har vitt skilda uppfattningar om hur gränsdragningen ska bestämmas. Attityderna har särskilt påverkats av samhällets föränderliga krav på mänsklig anpassningsförmåga, och ämnets komplexitet har medfört kraftigt varierande synsätt på hur psykiatri ska gestaltas.

Flagranta fall av missbruk har flera gånger placerat psykiatri i den medicinska historiens skamvrå. Samhällen har för skilda syften behövt psykiatrin som redskap, och denna har alltför ofta offrat sin själ för dubiösa projekt, som av eftervärlden dömts ut som förkastliga. Det kroniskt osäkra kunskapsläget har också gett uppfinningsrika opportunister orimligt svängrum att lansera nya diagnoser och behandlingar.

Från omkring 1990 blev det vanligt att ge psykiatriska diagnoser till barn med olika former av anpassningssvårigheter, som antas vara orsakade av medfödda skador i hjärnan eller abnorm utveckling av denna. Till att börja med var denna utveckling positiv. Det finns barn med medfödda och allvarligt handikappande anpassningsproblem. Med de nya neuropsykiatriska insikterna fick dessa vettigare tolkningar och barnen mer adekvat stöd. I synnerhet innebar denna utveckling ett radikalt omtänkande i fråga om autistiska konstitutioner. Dessa skylldes ännu för knappt 20 år sedan på att barnens mödrar skulle ha varit känslomässigt kalla - en hjärtslitande skuldbeläggning av föräldrar i svåraste kris.

Under senare år har det neuropsykiatriska diagnoskomplexet - "bokstavsdia- gnoserna" - debatterats livligt. De mest offensiva barnpsykiatrikerna har hävdat att uppemot tio procent av alla barn har så allvarliga anpassningsproblem att de borde ges diagnoser och få vård eller särskilt stöd. Många har stegrat sig inför så extrema antaganden, eftersom dessa är i konflikt med gängse uppfattningar om normalitet och hälsa. Men trots alla rationella invändningar ökar efterfrågan på neuropsykiatriska diagnoser som exempelvis adhd/damp. Barn med olika former av anpassningssvårigheter finns ju, och psykiatriska diagnoser tjänar som biljetter till särskilt stöd.

I de neuropsykiatriska framgångarnas kölvatten blir en annan avart allt vanligare. Nu skickas ständigt fler vuxna till utredningar med sikte på en eller annan av de nya diagnoserna, speciellt för misstänkt adhd. En stor del av denna patientgrupp har redan kontakt med psykiatrin, men här föreligger en betänklig "nyrekrytering". Socialt och professionellt till synes normalt/acceptabelt anpassade individer - utan tidigare kontakter med psykiatrin - ska nu också ha neuropsykiatriska diagnoser. De konkurrerar i tilltagande omfattning med de verkligt svaga/sjuka om psykiatrins begränsade resurser.

Diagnostiska system är relevanta och meningsfulla om de belyser var gränserna går mellan sjukt och friskt och skiljer olika slags sjukdomstillstånd åt samt ger vägledning för behandling och samhällets vårdprioriteringar.

De invalidiserande psykiatriska sjukdomstillstånden kan delas in i fyra huvudkategorier: psykoserna, de svåra formerna av affektiva sjukdomar (vanligast depressioner), grava personlighetsstörningar samt neuropsykologiska rubbningar orsakade av förvärvade hjärnskador (vanligast demenser). Andelen av befolkningen som sammantaget lider av sådana tillstånd är dessbättre begränsad - och sannolikt konstant, om man bortser från den ökning av förvärvade hjärnskador, som beror på stigande medellivslängd. Det är i arbetet med svaga och resurskrävande patienter av nämnda slag som psykiatrin utvecklats och fått status som en nödvändig medicinsk disciplin. Och det är där den hör hemma.

De senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit en enorm expansion av sjukdomsbegrepp och vidgning av den psykiatriska ämbetssfären. En allt större andel av samhällets psykiatriska resurser styrs smygande över från verkligt sjuka till individer med dubiösa diagnoser - till patienter som förr helt enkelt inte fanns inom psykiatrin och som knappast borde finnas där. Detta sker genom att nya diagnoser ständigt tillkommer - diagnoser som genom medial suggestion förleder människor att uppfatta egentligen normala mänskliga reaktioner som psykiatriska.

Långtidssjukskrivningarna (minst 60 dagar) stiger för närvarande dramatiskt, särskilt bland medelålders kvinnor. Med nya psykiatriska diagnoser lockas människor att bli sjuka på ständigt nya sätt - utan att det alls finns skäl att anta att det allmänna hälsotillståndet skulle ha försämrats. Även om "utbrändhet" ännu inte återfinns i den reguljära psykiatridiagnostiken är termen - med sin innebörd av psykisk nedslitning (i yrkeslivet) - ett psykiatriskt begrepp. Diagnosen infördes 1997 i "Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem" och är förmodligen försäkringssystemets värsta gökunge, eftersom det inte finns några gränser för hur den ska tillämpas. Utbrändhet som skäl för långtidssjukskrivningar ökar snabbt i ett läge då sjukvård utsätts för besparingskrav och försäkringssystemen ansträngs till det yttersta.

Katastrofpsykiatrin, som ska förhindra ptsd (posttraumatic stress disorder) efter katastrofupplevelser, fick i Sverige ett tidigt uppsving i samband med flygolyckan vid Oskarshamn 1989 och blev - med rätta - erkänd som en viktig disciplin efter "Estonias" undergång. Men, som vanligt inom psykiatrin, vidgades snabbt tillämpningarna. Numera finns kristeam beredda för snart sagt varje nödläge, där människor plötsligt drabbats av omskakande händelser - till exempel då någon kamrat överraskande avlidit på arbetsplatsen. En besläktad företeelse är tilltagande psykiatrisering av invandrares anpassningsproblem, vilka närmast slentrianmässigt tolkas som PTSD, det vill säga som reaktioner på traumatiska psykiska upplevelser.

Den katastrofpsykiatriska expansionslustan illustrerades strax efter terrordåden i USA den 11 september, då TV-aktuellt presenterade ett indignationsreportage. En psykiatriöverläkare i studion förklarade att svenskar mådde dåligt efter händelserna på Manhattan, och han fann det beklagligt att samhället inte ställde upp tillräckligt med psykiatrisk expertis. Tittarna uppmuntrades att känna efter hur de mådde - och att, om de mådde dåligt, kräva professionell hjälp.

Snabbt sprids föreställningen om att den som "mår dåligt" är utbränd och har rätt till en diagnos med tillhörande sjukskrivning - särskilt om han kan göra troligt att den psykiska svikten hänger samman med arbetslivets krav. Med utbrändheten tillhandahålles en behändig biljett för time-out från yrkeslivets slit och förpliktelser. Många läkare har vittnat om hur svårt det är att stå emot diagnosen. Den bygger nämligen inte på objektiva kriterier utan ställs i praktiken av patienten själv - med krav på sjukskrivning.

Ny psykiatri utvecklas som följd av samhällets modernisering. Förändringar i familjebildningen, färre barn, mer ensamboende samt anförvanter på långt avstånd från varandra har tunnat ut sociala nätverk, där individuella kriser traditionellt bemästrades. Många decenniers sociala ingenjörskonster har medfört en drift av ansvar bort från individen själv till samhället - vilket skapat inlärd hjälplöshet.

Psykiatrins säregna uppfinningsrikedom beror på flera olyckliga omständigheter. Den är en "folkvetenskap", det vill säga i ständig medial växelverkan med krafter i samhället runt omkring. Detta medför att diagnostiska nymodigheter snabbt når och anammas av lekmän och att grupper utanför psykiatrin kan forcera fram ny psykiatrisk begreppsbildning och praktik. Det notoriskt svaga kunskapsläget utgör jordmån för en mängd tankemässigt svårförenliga psykiatriska skolbildningar. Dessa må innebära mångfald, men de har framför allt orsakat sekterism, som försvårar eller omöjliggör vettig kommunikation mellan psykiatrins olika läger.

Psykiatrins akademiska gryt ger stora möjligheter för ogenomtänkta hugskott att snabbt vinna genklang och bli omsatta i klinisk praktik. Och dumheten upprepar sig ständigt: man tror på fullt allvar att diagnoserna betecknar sjukdomstillstånd som finns på riktigt.

Politikerna uppvisar en slående flathet. Tillfrågad om de av utbrändhet orsakade sjuktalen svarar exempelvis Ingela Thalén alltid att regeringen måste ta initiativ till att ändra strukturer i arbetslivet, vilka medför psykisk rovdrift på anställda. Åtgärder i den riktningen behövs uppenbarligen, särskilt inom vård- och omsorgsverksamheter. Men här krävs också en kritisk hållning till de nya psykiatriska sjukdomsbegreppen. Ty med sitt kunskapsmässiga gungfly medger psykiatrin okritiskt anammande av diagnostiska nyheter och irrationella tillämpningar av dessa.

Förr fanns den stoiska insikten att det låg i den mänskliga tillvarons natur att livet kan vara - och ofta är - tungt och psykiskt belastande. Attityder till hur stor belastning som ska betraktas som uthärdlig ändras dock med samhällsutvecklingen.

Här spelar otvivelaktigt den uppfinningsrika psykiatrin en viktig roll. Det är diagnosernas existens snarare än tilltagande ohälsa som främst bidrar till stigande psykiatriska sjukdomstal.

Socioekonomisk sits och förmåga till anpassning varierar orättvist från individ till individ, och det är främst därför många "mår dåligt". Men samhällets möjligheter att med sjukvårdsinsatser rätta till dessa missförhållanden är - med förlov sagt - mycket begränsade.

Egendomliga föreställningar om vad som rimligen ska förstås med psykisk ohälsa leder i förlängningen till ekonomisk rovdrift på sjukvårdens och försäkringssystemens resurser. Otyglade tillämpningar av nya diagnoser, som lockar allt fler människor in i psykiatriska sjukdomsfållor, urholkar det redan dåliga förtroendet för psykiatrin.

Samhället behöver verkligen en psykiatri för det viktiga arbetet med de allra svagaste patientgrupperna. Detta värv har helt och hållet motiverat disciplinens existens. Men vi ska se upp med psykiatri som sjukförklarar snart sagt alla former av obehagliga psykiska tillstånd och reaktioner - även normala yttringar av mänskligt liv.

 

 

 

"Storm" på DN-nätdebatt (DN-nätdebatt februari 2002)

 

Mäktiga krafter driver på (DN nätdebatt 8 februari 2002)

Håkan Erikssons hemsida - Debattartiklar  

Tillbaka till Tvång i Vården

 

Tillbaka till Artiklar




 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter