Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

 

  • PSYKOLOGER MEDVERKAR I MODERNA HÄXPROCESSER

    Av Ebbe Schön.

     

    Föräldrar döms ofta på osakliga grunder för incest, enligt en nyutkommen bok av journalisten Lilian Öhrström

    .

     

     

Ebbe Schön är universitetslärare och etnolog. Artikeln som är en recension av Lillan Öhrströms bok: Sex, lögner och terapi är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet - Kultur - den 16 april 1996 sid. 26. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • För några år sedan handledde jag som universitetslärare en student som skrev en uppsats om svenska häxprocesser på 1600-talet. Han var pensionerad domare och reagerade starkt när han upptäckte en tydlig likhet med nutiden. Det gällde den avgörande roll som vittnesmål frän barn den gången spelade, eftersom deras ord tillmättes ett särskilt stort sanningsvärde: Gud hade lagt oskuldens sanning på barnens läppar, påstod man. Barn kan inte ljuga.

     - Så gör vi ju i dag, vid våra domstolar, sade han.

    Vad han tänkte på var de många processerna om sexuella övergrepp på barn under 1980- och 90-talen. Varken han eller jag tvivlade förstås ett enda ögonblick på att sådana övergrepp förekommer. Det han avsäg var själva rättsförfarandet, att barn inte alltid behandlas med samma kritik som andra vittnen.

    Inte heller Lilian Öhrström, som har studerat detta område ingående, hyser några tvivel om att incest och andra osmakliga brott inom familjen existerar. I sin nyutkomna bok Sex, lögner och terapi - Verkligheten bakom vår tids häxprocesser framhåller hon att de till och med kan vara vanligare än vi föreställer oss. Men hon tar fram ett chockerande antal fall där föräldrar eller andra anhöriga har dömts på alltför lös och osaklig grund.

    MEST HAR FLICKOR anklagat sina fäder, som inför rätten ofta har stått hjälplösa. Så starkt har de dömande, på inrådan av psykologisk expertis, trott på barnens uppgifter. Det har inte ens alltid hjälpt att barnen senare har erkänt att de ljugit. Endast deras tidigare påståenden har räknats, och straffen har stått kvar.

    En Kafkaartad situation alltså. En ödesdiger styrning tycks aningslösa terapeuter och psykologer i tjänsteställning utövat, i sällskap med socialarbetare som inhämtat nya idéer på kurser. Man har stått, under inflytande av framförallt amerikanska psykologer, som trots att deras hypoteser har varit obevisade har serverat dem under sken av att de var utprövade vetenskapliga rön.

    Lilian Öhrström redogör särskilt ingående för boken "The Courage to Heal" av psykologen Ellen Bass och hennes elev Laura Davis. Den är såld i nära 800 000 exemplar och har betraktats som något av en bibel. Författarna är talesmän för en undersökningsmetod som går ut på att under terapi framkalla "blixtminnen" från patienternas förflutna liv. Dessa minnesbilder har räknats som meddelanden frän själslivets djupaste skikt och tillskrivits större sanningsvärde än vanliga minnen.

    OFTA ÄR "blixtminnena" dock framkallade genom ledande frågor och rena provokationer. I Australien har läkarförbundet tagit avstånd frän metoden, och i Encyclopædia Britannicas årsbok 1994 varnar man för den. Men så icke i Sverige. I en rapport förra året rekommenderar socialstyrelsen boken för användning, trots att risken torde vara stor att minnesbilder kan manipuleras fram och inte alls behöver ha med reella upplevelser att göra.

    När Lilian Öhrström pekar på likheter med häxprocesserna överdriver hon ingalunda. Hon kunde faktiskt ha tagit med ännu mera jämförande stoff. Parallellerna är nämligen skrämmande. Liksom i nutiden var det 1668-1676 i Sverige frågan om en masshysteri, en moralisk panik, som väsentligen inspirerades av nyintroducerade idéer utifrån. Den gången kom de från kontinenten, där kanske 100000 människor hade fått släppa livet till i "kampen mot djävulen". Då fick hysterin en relativt långsam spridning. I dag sörjer massmedia för att tankegångarna snabbt når stora delar av klotet.

    Även då framställdes det som en moralisk skyldighet att ange misstänkta. Djävulens makt var ju så stor och farlig. Liksom nu syftade åtgärderna bland annat till att skydda oskyldiga barn. Då trodde man allmänt att de blev förda till Satans fester av flygande häxor, för att de tidigt skulle komma i hans våld.

    Barn fick en central uppgift som angivare. Inte sällan anmälde de sina föräldrar eller andra nära släktingar. Ibland uppträdde vid rätterna pojkar som påstods ha förmåga att avgöra om en kvinna var häxa bara genom att titta henne i ögonen.

    Präster var aktiva vid förhören. Om en häxa erkände löste det hennes problem, hävdade de. Hon blev visserligen halshuggen och bränd men räddade sitt eviga liv. Då som nu ville man komma fram till "den djupaste sanningen", den som gav den förlösande effekten. I dag tror, enligt Lilian Öhrström, cirka en fjärdedel av de legitimerade terapeuterna i USA på teorin att snart sagt alla personliga problem bottnar i sexuella övergrepp under barndomen.

    DEN VIKTIGASTE parallellen är dock, enligt min mening, att de rättsansvariga nu lika litet som förr tycks ha någon större aning om hur trosföreställningar uppstår och förmedlas. I protokollen från 1600-talet sägs, liksom ofta nu, att vittnenas skildringar måste vara sanna eftersom de är så lika inbördes.

    För en folklorist är det inte svårt att se att likheterna till stor del beror på att häxprotokollen innehäller en flora av vandringsmotiv, ofta välkända både före och efter processernas tidevarv. Mänga motiv fanns sedan länge i folktron, andra förmedlades utifrån av präster som i sitt nit varnade för "de trollkunnigas" knep men i själva verket därmed, hjälpte till att sprida de farliga trosföreställningarna.

    I dag finns ett stort material att tillgå i form av sägner, TV-program, videor, incestartiklar och annat som lätt kan stimulera en känslig och livlig fantasi.

    Vi vet att ingen kan ha varit på Blåkulla. Ändå berättade barn målande om tillställningarna där. Det behöver självklart inte alltid finnas någon verklighet bakom barns berättelser, de må vara detaljrika och ytligt sett trovärdiga. När vi bedömer vad som är sanning och vad som är lögn är det säkert nyttigt att minnas att vi har lätt för att genomskåda forna tiders övertro men väsentligt svårare att märka vår egen samtids.

    Öhrström föreslår en del kloka åtgärder för att hjälpa upp situationen. Eftersom det inte finns något underlag för säkra slutsatser om hur vanligt det är med incest, är det dags för en ordentlig vetenskaplig studie i ämnet, anser hon. Och en opartisk juristkommission borde tillsättas för utredning av de rättsliga aspekterna. Även massmedias roll bör studeras - vilka krav har de fyllt på saklighet och källkritik? Enligt min uppfattning bör domstolarna också anlita folklorister och andra experter på mytbildning och sägenspridning som balans mot ett alltför ensidigt psykologinflytande.

    En tröst är att det trots allt har visat sig finnas åtskilliga kritiskt sinnade personer, såväl bland jurister som psykologer och socialarbetare, som har sett nyktert på problemen och inte ryckts med av denna farliga massverkan. Men skadorna som drabbat enskilda är betydande, och något radikalt bör ovillkorligen göras. Som effektiv väckarklocka bör Lilian Öhrströms väldokumenterade framställning kunna tjäna.

     

    Lærer psyko-fantastene noe?

    Usakkyndige psykologer

    Pedofili-hysteriet

    Psykologin och rättssäkerhet

    Rättvisan och psykologin

    Svårigheterna med tillförlitligheten i sexualbrott

    Tillbaka till Artikelindex

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter