Släktingplaceringar i fosterbarnsvård

Släktingplaceringar i fosterbarnsvården

Av Bo Vinnerljung, fil. dr

 

 


Fil dr Bo Vinnerljung är forskningsledare vid Socialstyrelsen. Artikeln är tidigare publicerad i Socionomen 6 (del 2) 1993; s 3 - 10. Den är också tidigare publicerad som särtryck och utgiven av Socialstyrelsens Centrum för utvärdering av socialt arbete CUS.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Många svenska socialarbetare ser negativt på släktingplaceringar inom fosterbarnsvården. Men det är svårt att utifrån såväl svensk som internationell forskning; att "på vetenskaplig grund" entydigt dela dessa negativa förväntningar. Forskningen antyder till och med motsatsen, det vill saga att "blod är tjockare än vatten". Exempelvis upprätthåller barn i släktinghem bättre och mer omfattande kontakten med sina föräldrar.

 

"Släktingplaceringar görs nästan aldrig. Det har alltid sagts att de är dåliga." Citatet är hämtat ur en uppsats från Socialhögskolan i Göteborg (Andersson & Lindqvist, 1992 s. 16). En socialsekreterare med nio års erfarenhet av barnavård sammanfattar en inställning till släktingplaceringar i fosterbarnsvården som är vanlig bland svenska socialarbetare.

 

I en annan uppsats intervjuas 23 socialarbetare från Lunds kommun om sin syn på släktingar som fosterföräldrar. Bara fyra brukar undersöka möjligheten att använda barnets släkt när en placering är aktuell (Jonsson & Winslow, 1993). Samma avvisande attityd skymtar fram i andra uppsatser och rapporter t ex Hansson & Knutsson, 1987 i en uppföljning av fosterbarn från Helsingborg men mer som en självklarhet. Socialstyrelsens BUF-projekt Barn och ungdom i familjehem, som 1977 kartlade den aktuella situationen inom fosterbarnsvården, gjorde en intervjuundersökning bland socialarbetare i 14 kommuner. Klagomålen over de besvärliga släktingarna var många

 

 

Särskilt problematiska ansågs föreslagna placeringar i släktinghem vara, i synnerhet redovisades stor skepsis mot placeringar has far- och morföräldrar. Rent generellt, ansåg de fiesta av de intervjuade, hörde barnplaceras has far- eller morföräldrar endast om prognosen för föräldrarna var bra och man kunde räkna med en snar återkomst till föräldrahemmet (Socialstyrelsen, 1978, s. 46).

 

 De intervjuade klagade också på svårigheterna att göra utredningar i släktinghemmen. "De är svårare att komma in i" som någon uttryckte det (a. a., s. 47). I en bok om metodutveckling i fosterbarnsvården, skriven av fem socialarbetare i Stockholm, återkommer samma problem. Socialtjänstens utredning "... betraktades ofta som ett misstroende, inte som en strävan till förmån för barnet" av släktingar Jonsson et al, 1983, s.310

 

Bilden är dock inte enhetlig. I Botkyrka kommun finns sedan flera år en modell för socialt arbete med så kallade multiproblemfamiljer - nätverksarbete - där släkten ses som en tillgång för utsatta barn, inte belastning. Socialarbetare och barnpsykiatrisk personal strävar här mot att på olika sätt utnyttja barnets eget sociala nätverk, även när familjen sönderfaller Kiefbeck et al, 1987

 

Misstänksamhet mot släktingplaceringar är inte ett exklusivt svenskt fenomen. Även i Storbritannien och USA har forskare noterat samma slags motstånd bland professionella (Malos, 1991; Mowing et al, 1992) eller frågat varför släktingar så sällan används Fein et al, 1983

 

"Sanningen" att Socialtjänsten helst ska undvika släktingplaceringar är en slags professionell doktrin. I samtal med socialarbetare verkar många anse en motsatt uppfattning som "oprofessionell". Sällan eller aldrig stalls frågor om doktrinens förhållande till forskningsresultat. I artikeln granskas och diskuteras släktingplaceringar i fosterbarnsvården utifrån svensk och internationell fosterbarnsforskning

 

Begrepp

"Släktinghem" eller "släktingplaceringar" är fosterhem med en släktanknytning till det placerade barnet vanligtvis morföräldrar). I brist på bättre begrepp kallar jag i fortsättningen fosterhem utan släktskap med fosterbarnet för "vanliga fosterhem".

 

Såväl den tidigare Barnavårdslagen som nuvarande lagstiftning skiljer mellan två slags fosterhemsplaceringar" barn som placerats i fosterhem av kommunen jämlikt en tvångs- eller en frivilligparagraf, så kallade "omhändertagna barn" enligt Barnavårdslagens terminologi. Fosterhemmet har här ett avlönat uppdrag från den kommunala myndigheten som har påtagit sig ansvar för vården av barnet"        barn som bor hos andra än sina föräldrar genom en "privat" överenskommelse mellan föräldrarna och fosterföräldrarna, som även avtalar om eventuell ersättning. Fosterhemmet kan sagas ha sitt uppdrag från föräldrarna. Under Barnavårdslagens tid kallades dessa arrangemang för "privatplaceringar", vilket är det begrepp jag valt att använda. Idag är termen "med- givandeärenden" vanlig.   Vid en "privatplacering" omfattar kommunens ansvar endast tillståndsgivning och löpande tillsyn, både i tidigare och aktuell lagstiftning.

 

Släktingplaceringarnas betydelse i fosterbarnsvården

 

Många idag vuxna har egna erfarenheter av att växa upp hos släktingar. Det var förr ganska vanligt att bo hos mormor och morfar, ofta utan att förhållandet blev uppmärksammat av barnavårdsmyndigheterna. I den tidigare nämnda uppsatsen om socialarbetarna i Lund (Jonsson & Winslow, 1993) insåg författarna under uppsatsarbetet att båda hade var sin förälder som under sin uppväxt varit "släktingplacerad".

 

Tidigare utgjorde släktingplaceringar en mycket stor del av fosterbarnsvården. De har blivit färre under 70- och 80-talet - både i absoluta och relativa tal - men är fortfarande en stor undergrupp. I tabellen på nästa sida redovisas Släktingplaceringarnas andel i olika undersökningar av svensk fosterbarnsvård. Uppgifterna är inte helt jämförbara eftersom åldersgränserna i lagstiftningen ändrats over tid och privatplaceringar ingår i vissa undersökningssiffror men inte i andra. Även om olikheterna gör exakta jäm- förelser svåra anger de ändå en klar utvecklingstrend inom svensk barnavård. Talen är avrundade.

 

 Siffrorna pekar mot en halvering av släktingplaceringarna på 20 år. Skälen är sannolikt flera. Många av de tidigare fosterbarnen i släktinghem hade unga ensamstående mödrar. Det generella stödet från samhället till ensamma föräldrar har ökat under perioden genom den utbyggda barnomsorgen med mera. Värderingar har förändrats till förmån för ökad tolerans mot ogifta mammor. Bostadsbristen som fanns tidigare och som innebar stora svårigheter för unga, nyblivna mödrar har försvunnit eller minskat drastiskt. Bakgrunden till fosterbarnsvården har härmed också ändrats. De tidigare vanliga placeringarna som orsakades av "sociala skäl", exempelvis bostadsproblem eller ekonomiska svårigheter, har nästan upphört. Idag ligger oftast psykosociala problem bakom en fosterhemsplacering se Larsson och Ekenstein, 1983 om skäl för placering på spädbarnshem; Hessle, 1988 om skäl för fosterhemsplacering.

 

 

Släktingplaceringars andel av totalt antal fosterbarn

Andel i %   Tid Undersökning

 

41 %          30-tal         Berglind, 1956. 930 fosterbarn placerade på 30-talet, hela

                                    landet. Privatplaceringar ingår ej.

 

>50%         1956          Hela landet enligt barnavårdsstatistik refererad av Berglind,

                                    1956. Privatplaceringar ingår

 

40%           1969          Fosterbarnsutredningen, 1974, hela landet. . Privatplaceringar

                                    ingår.

 

50%           1969          Fosterbarnsutredningen, 1974, storstäderna. Privatplaceringar

                                    ingår.

 

45%           60-70-tal   Vinnerljung, 1992. 107 fosterbarn placerade av Malmö

                                    kommun med syskon som haft sin uppväxt hos modern.

                                    Privatplaceringar ingår

 

35%           1981          Barn-i-kris-projektet, Vinterhed, 1985. Barn placerade av

                                    Malmö kommun som ingick i projektet. Inga privatplaceringar

                                    ingår.

 

24%           1985          Socialstyrelsen & Allmänna Barnhuset, 1986. Samtliga barn i

                                    Stockholms fosterbarnsvård. Oklart om privatplaceringar ingår

 

22%           1985          Nilsson, 1986. 337 av totalt 444 barn i Malmös

                                    fosterbarnsvård. 28 privatplacerade barn ingår ej.

 

20%           1988          Vinnerljung, 1989. Samtliga barn i Helsingborgs

                                    fosterbarnsvård. Ett fåtal privatplaceringar ingår ej.

 

25%           1987-89     Göteborgs Stad, Biskopsgårdens distrikt. Odaterad statistik

                                    över distriktets samtliga 386 barn som varit placerade under

                                    åren 1987-89. 16 privatplaceringar ingår.



 

 

 

Även den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnorna bör ha bidragit. Det finns idag färre hemarbetande mormödrar som är "naturliga" alternativa föräldrar. Kanske är också färre villiga. Men det är också troligt att strävan mot "professionalisering" inom barnavården har medfört att socialarbetarna föredrar av dem utsedda fosterhem före barnets egen släkting

 

I delar av USA har släktingplaceringarna ökat kraftigt under de senaste åren.

 

Wulczyn och George (1992) visar att antalet fosterbarnsärenden fördubblades mellan 1987 och 1990 i delstaten New York och att denna enorma ökning av efterfrågan på fosterhem från barnavårdsmyndigheterna till stor del klarades genom släktingplaceringar. De många nerläggningarna av barnhem i Storbritannien under 80-talet bar ställt höga krav på fosterbarnsvården. Forskare har uppmärksammat att myndigheterna ofta använt släktingar som fosterföräldrar utan att lämna rimligt ekonomiskt eller socialt stöd för uppgiften, som en billig och bekväm lösning på myndighetens problem Rhodes, 1993; Rickford, 1992 citerad i Rhodes,

 

Det psykologiska perspektivet

 

Uppgifter om släktingplaceringar är spridda och nästan dolda i den svenska forskningen. Endast Bengt Börjeson och Kerstin Vinterhed har diskuterat frågan mera utförligt, främst utifrån ett psykologiskt perspektiv (Börjeson et al, 1976; Vinterhed, 1985). I sin rapport från Barn-i-kris-projektet finner Vinterhed att det utspelas ett drama i flera av undersökningens släktinghem. Placeringarna blir en fortsättning på mor- eller farföräldrarnas konfliktfyllda relation till det nu vuxna barnet där barnbarnet far en mycket utsatt roll, inte minst när dess föräldrar är missbrukare

 

Skam och skuld tynger föräldrarna till missbrukande unga människor; ibland söker de dölja det rätta förhållandet för barnbarnet, ibland utnyttjas barnet i konflikten som budbärare av konfliktstoff mellan föräldrar a ena sidan och mor- eller farföräldrar d den andra. I dessa fall dras barnet hjälplöst in i en familjetragedi. Det drabbas av ett konfliktarv lika obönhörligt som maffians familjer på Sicilien eller som den familj som bar på diabetesanlag i arvsmassan. För den som ändå slår sig fri är del ofta fråga om en livslång uppgift (a. a., s. 66).

 

Vinterhed ser också skam och avståndstagande gentemot barnets föräldrar från andra släktingar som blir fosterföräldrar, exempelvis syskon till modern. Hon menar att barn som blir fosterbarn hos släkting¬ ar "...kan dras in i hätska konflikter, få se sina föräldrar grovt klandrade och själva sättas upp mot älskade mor- eller farföräldrar" (a. a. 67). Förälderns misslyckande som bekräftas genom fosterhemsplaceringen är också den föregående generationens misslyckande. Enligt Vinterhed hamnar barnen i en roll där de ska kompensera för mor- farföräldrarnas misslyckande och "sona deras skuld" (a. a., s. 67). De släktingplacerade barnen blir också mottagare av den aggression som mor-/farföräldrarna ofta känner mot sitt vuxna barn, bland annat eftersom de nu tvingas in i ett nytt föräldraskap. Flera är, enligt Vinterhed, utslitna som föräldrar. Börjeson et al finner samma inbyggda generationskonflikter vid "mormorsplaceringar" "I föräldrars ställe", 1976). Samtidigt konstaterar Vinterhed fördelarna med släktinghemmen - kontakten mellan barn och föräldrar upprätthålls bättre och barnen slipper bygga upp sin "nya" identitet från grunden. De hamnar i en familjegemenskap, på gott och ont. För och emot - Vinterhed avslutar sin diskussion om släktinghemmen med att formulera ett dilemma, en olösbar konflikt: detta fall innebar dilemmat att vi erkänner betydelsen av de identitetsstärkande inslagen i släktinghemmens miljö samtidigt som vi inser de känslomässiga komplikationerna. Ibland grips man av en önskan all befria dessa barn från deras sociala och psykologiska arv, låta dem bryta cirkeln och börja om på nytt. Ibland står den totala nyorienteringen i all sin ensamhet framför en och man unnar dem åtminstone några gamla byggstenar i personlighetsbygget, man unnar dem den hemhörighet som ej baseras på känslor utan på biologi a. a., s. 69).

 

Även mot bakgrund av det konstaterade dilemmat framstår Vinterheds bild av släktingplaceringarna i Barn-i-kris-projektet som mörk och pessimistisk. Både Vinterhed och Börjeson är forskare med teoretisk orientering i ett (social-) psykologiskt perspektiv som främst behandlar sina data kvalitativt. I de följande avsnitten diskuteras huvudsakligen resultat från kvantitativ forskning

 

För 20-30 år sedan innebar en fosterhemsplacering oftast också ett geografiskt uppbrott. Barn omhändertogs i de större kommunerna och hamnade i fosterhem på landsbygden (SOU: 1974:7). Den svenska Socialtjänstlagens "närhetsprincip" föddes ur Foster- barnsutredningens undersökning av förhållandena i 60-talets fosterbarnsvård.

 

I ett pågående forskningsprojekt om vuxenlivet hos fosterbarn används ett grundmaterial med 107 fosterbarn från Malmö, placerade huvudsakligen under 60-talet. Personerna, alla med syskon i närliggande ålder som växte upp hos modern, har tagits ur 10 års-kohorter fosterbarn, födda 1958-67 Vinnerljung, (1992). Nästan alla (86%) släktingplacerade fosterbarn kom att bo kvar i Malmö medan motsatsen gällde barn i Vanliga fosterhem" (79% kom att bo fem mil eller längre från Malmö). Trenden verkar leva vidare i minskad omfattning. En omräkning av ett tidigare publicerat material, bestående av samtliga barn i Helsingborgs fosterbarnsvård från 1988 (Vinnerljung, 1989) visar att tre av fyra barn i släkthem (73%) fanns kvar i Helsingborg medan nästan vartannat barn i "vanliga fosterhem" bodde fem mil eller mer utanför staden se även Wåhlander, 1990 om Stockholms familjehems- placeringar.

 

Kontakt barn - föräldrar

 

Betydelsen av en fungerande kontakt mellan barn och föräldrar under vistelse i fosterhem är idag en grundsten, såväl i lagstiftning, forskning (se t ex Linden, 1982; Vinterhed, 1981; Börjeson & Håkansson, 1990) som i socialarbetarnas professionella inställning t ex Hansson & Knutsson, 1987). Hur klarar da släkting¬ hemmen föräldrakontakten jämfört med "vanliga" fosterhem

 

I det tidigare nämnda materialet om de 107 Malmö-barnen, placerade främst på 60-talet, gjordes skattningar av föräldrakontakten under hela placeringen utifrån uppgifter i akterna. Barnen hade alla varit i fosterhem minst fem år före 13-årsdagen, 82 procent i minst tio år när de fyllde 16. Det rör sig följaktligen om huvudsakligen mycket långa placeringstider. Bland barn som bodde hos andra än sina släktingar hade 82 procent ingen eller nästan ingen kontakt med modern under placeringstiden jämfört med 8 procent av de släktingplacerade barnen. Av de 15 barn som åtminstone tidvis haft kontakt med sin pappa under placeringen bodde 12 hos släktingar

 

I analysen noterades också anteckningar i äktmaterialet om attityd och agerande från fosterhemmet i föräldrakontakten. Sådana uppgifter rörande kontakten barn/mor fanns för 63 procent av placeringarna. 15 av de 20 fosterföräldrar som var negativa eller uttalade kraftiga reservationer till kontakt barn-mor var "vanliga" fosterföräldrar". Bland de uttalat positiva var 34 av 47 släktingar. Handlingar mot föräldrakontakten gjordes huvudsakligen av "vanliga" fosterföräldrar och omvänt/or föräldrakontakt av släktingar (Vinnerljung, 1992). I undersökningen av Helsingborgs familjehemsplacerade barn under 1988 (Vinnerljung, 1989) finns samma fenomen, fast svagare. Av barnen i fosterhem utan släktskap var en tredjedel helt utan föräldrakontakt vid undersökningstillfället en given tidpunkt. Samma gällde 46 procent av barn som varit placerade i "vanliga fosterhem" fem år eller men Där- emot var bara fyra av 30 släktingplacerade barn (13%) utan föräldrakontakt, två eftersom myndigheten beslutat om besöksförbud. Detta trots att långa placeringstider var vanligast bland släktingplaceringarna. Vinterhed (1985) konstaterar att de släktingplacerade barnen verkar ha mer föräldrakontakt två år efter placeringen än de andra barnen i Barn-i-kris-projektet. I ett statistikmaterial från Biskopsgårdens distrikt i Göteborg 1987-89 (386 fosterbarn totalt) träffar barnen i släktinghem någon av sina föräldrar i genomsnitt 25 gånger/år jämfört med 15 gånger/år för de andra fosterbarnen.

 

Placeringarnas stabilitet

 

Ellen Malos sammanfattar den brittiska forskningen om släktinghemsplaceringar (Rowe et al, 1984; Millham et al, 1986; Berridge & Cleaver, 1987) med att konstatera att studierna visat "...that family placements tend to be more stable and may be better for children than non-relative placements" (Malos, 1991 s. 29). Här är uppgifter i svenska undersökningar mycket få. Ett av skälen är att så få studier har gjorts av "vårdkarriären" hos fosterbarn, av vad som har hänt under hela vårdtiden (jämför Fanshel et al, 1990). Vanligtvis rapporteras i kommunala utredningar och statistik om vad som hänt under en given tid, exempelvis ett visst år.

 

I Malmö-materialet med de 107-placeringarna som gjordes på 60-talet studerades även utstötningar från fosterhemmen och anteckningar i aktmaterialet om att barnet allvarligt hotats öppet av utstötning någon gång under placeringstiden. 40 procent av de icke-släktingplacerade barnen hade blivit utsatta för utstötning eller hot om utstötning jämfört med 6 procent av släktingbarnen. En chi2-test visar stark statistisk signifikans för skillnaden (p < 0,001) (Vinnerljung, 1992). Hansson & Knutsson gjorde 1987 en uppföljning av en årskull fosterbarn från Helsingborg när dessa var i de övre tonåren. 27 av de 35 ungdomarna som ingick i materialet hade varit i fosterhemsvård 5 år eller längre under sin uppväxt. I en annan rapport granskas omplaceringarna för dessa: 12 av 16 som vårdats i icke-släktinghem hade någon gång under vårdtiden blivit oplanerat omplacerade. Bland de barn som kommit till släktingar hade detta ode mött 2 av 11 (Hansson & Knutsson, 1987; Vinnerljung, 1989). I det tidigare nämnda Göteborgska statistikmaterialet finns även uppgifter om placeringar som upphört under åren 1987-89. Tendensen pekar svagt i samma riktning. Uppgifter om att "placeringen upphört på grund av dålig utveckling i fosterhemmet" och "placeringen upphört på grund av dålig relation föräldrar/fosterhem" - finns för 9,4 procent av släktingbarn och 13,5 procent av övriga fosterbarn i materialet

 

Relationen mellan socialnämnden/kommunen

 

En av nämndens/kommunens centrala uppgifter i fosterhemsvården är att utöva tillsyn over vården samt vid behov lämna stöd och hjälp till fosterföräldrarna. Uppgiften är mera omfattande för barn som är placerade av nämnden än för de privatplacerade även om tillsynen ofta utövas på liknande sätt genom årliga hembesök i fosterhemmen. Om vi antar att kommunens kontakter med fosterhemmen speglar det "besvär" man har med hemmen - hur mycket insatser/arbete kommunen tvingas göra - och tjänstemännens prioriteringar blir skillnaden mellan släktinghem och "vanliga" fosterhem i procent av släktinghemmen i Malmömaterialet (Vinnerljung, 1992) skattades ha haft en "gles" kontakt (besök från myndigheten vartannat år eller ännu mer sällan) med socialarbetarna under placeringstiden jämfört med 22 procent av "vanliga fosterhem". 'Tät" kontakt (ett besök eller mer per år och däremellan regelbunden brev- eller telefonkontakt) hade bara 12 procent av släktinghemmen jämfört med 47 procent av "vanliga" fosterhem. Skillnaderna visar stark statistisk signifikans i chi2-test.

 

Liknande uppgifter återkommer i annat material. I Hansson & Knutssons tidigare refererade studie av en årskull fosterbarn från Helsingborg berättade släktingarna att de mycket sällan fått besök av socialsekreterarna, ofta bara en gång vart femte år, en stor skillnad jämfört de andra intervjuade fosterföräldrarna. Även i Göteborg/Biskopsgårdens statistik fick släktingbarnen färre besök av sina socialarbetare än de övriga barnen. Wåhlander (1990) finner i en undersökning av fosterföräldrars behov av stöd och hjälp att släktinghemmen efterfrågar mindre insatser från kommunen än "vanliga fosterhem"

 

Pengar har varit och är närmast ett tabubelagt område i diskussionen om fosterbarnsvården  (Sunesson 1990).

 

I Malmö-studien (Vinnerljung, 1992) noterades i vilka fall de ekonomiska diskussionerna spelat en framträdande plats i relationen mellan fosterhem och socialtjänstemän enligt aktanteckningarna. Det rörde sig om påtagliga saker, exempelvis återkommande krav på höjda fosterlöner eller återkommande stora krav på olika former av ersättning. Alia skattningar från en aktstudie är givetvis mycket vanskliga men tendensen är tydlig: sammanlagt 16 av 107 barn hade fosterföräldrar som var "ekonomiskt krävande" i sin kontakt med socialarbetarna, tre av dessa bodde i släktinghem och 13 i "vanliga fosterhem". Trots att antalet är få i varje grupp visar en chi2-test statistisk signifikans (p < 0,05). Dessutom finns ytterligare en tankeväckande siffra gömd: sju av de 13 barnen i de "vanliga" fosterhem som var "ekonomiskt krävande" tillhör den grupp fosterbarn som under placeringstiden blev antingen utstötta ur fosterhemmet eller som öppet hotades med utstötning.

 

Resultat på lång sikt

 

Nästan alla uppgifter som hittills refererats i artikeln har gällt pågående vård, en viss tid då barnet varit i fosterhemmen. Men hur blir det sedan, när barnen blir vuxna? Har är kunskapen från forskning svag. Flera utländska forskare har generellt beklagat bristen på forskning om vuxna fosterbarn och om långtidseffekterna av fosterbarnsvård (Prosser, 1978 citerad i Colton, 1988;Triseliotis, 1989; Earth, 1990).

 

För att hitta uppgifter om släktingplaceringar i längre perspektiv tvingas vi återvända till ett pionjärarbete i svensk fosterbarnsforskning, de tidigarenämnda undersökningarna av Ragnhild Berglind vid Allmänna Barnhuset. En del av hennes studie omfattar 930 vuxna före detta fosterbarn (75% placerade på landsbygden) och baseras dels på uppgifter från barnavårdsnämnder och pastorsämbeten i de kommuner där de vuxna fosterbarnen bodde 1952-53, dels på registeruppgifter (Berglind, 1956). Två andra delstudier är intervjuundersökningar med sammanlagt 219 barn (Berglind, 1961 och 1963). Skillnaderna är små (i den första studien till förmån för släktingbarnen) och inte statistiskt signifikanta.

 

I andra mindre studier visar äldre eller vuxna släktingplacerade fosterbarn inte sämre social anpassning än jämnåriga barn från "vanliga fosterhem", snarare finns en tendens till motsatsen (Hansson & Knutsson, 1987; Olsson & Thorsson, 1992)

 

Diskussion

A ena sidan har vi en professionell doktrin som betraktar släktingplaceringar i fosterhemsvården med stor skepsis. Den har delvis stöd i svensk kvalitativ, väl teoretiskt underbyggd forskning, ur huvudsakligen ett psykologiskt perspektiv (Börjeson, 1976; Vinterhed, 1985).

 

A andra sidan har vi en rad mer eller mindre torra, kvantitativa uppgifter från olika svenska undersökningar men också brittisk och amerikansk fosterbarnsforskning. John Triseliotis, nestorn på området i Europa, skrev 1989 en review-artikel med titeln "Foster care outcomes: a review of key research findings" som sammanfattar forskningsresultat från minst två av varandra oberoende studier. Om släktingplaceringar menar han kort och gott: "Foster placements with relatives are generally more successful than the rest" (1989, s. 14). I USA gjorde Edith Fein, Anthony Maluccio m fl i början av 80-talet en undersökning av 187 barn i olika former av vård där de barnavårdande myndigheternas uttalade avsikt var att genom "permanency planning" ge barnen en stabil, kontinuerlig uppväxt under hela barndomen. Undersökningens släktingplacerade barn klarade sig bättre än barn i andra former av permanent vård på många punkter inte alla. Författarna drar slutsatsen: These results underscore the importance of relatives as a potential resource in any consideration of temporary or permanent placement.... As suggested by writers on child welfare services with minority groups, the concept of permanency planning itself perhaps should be broadened to encompass placement with the extended family system rather than simply the nuclear family Fein et al, (1983 s. 552).

 

Forskning har också visat att barn i "vanliga fosterhem" påverkas positivt av en regelbunden kontakt med sina mor- och farföräldrar (Rowe et al, 1984; Poulin, 1992).

 

Vad jag kunnat finna pekar forskningen hittills mot följande slutsatser, även om dessa kan behöva revideras efterhand: Barn i släktinghem upprätthåller bättre - mer omfattande - kontakt med sina föräldrar. Risken för att släktingplacerade fosterbarn ska förlora kontakten med sina föräldrar under placeringstiden, framförallt om denna blir lång, är avsevärt mindre än vid placering i "vanliga fosterhem".

 

Barn i släktinghemmen far oftare än andra fosterbarn bli kvar på sin hemort och kan da lättare bibehålla sitt "infödda" sociala nätverk. Barn i släktinghem verkar vara mindre utsatta för utstötningar ur fosterhemmen. Kommunerna förefaller ha mindre arbete med släktinghemmen än med de fosterhem som kommunen rekryterat och utvalt. De långsiktiga "resultaten" förefaller - utifrån det lilla vi vet - åtminstone inte bli sämre vid släkt- placeringar än vid vård i andra fosterhem. Några viktiga reflektioner återstår, där min genomgång av forskningen inte gett några svar. Finns det en dold selektionsmekanism i barnavården där en viss grupp barn kommer till släktinghem och en annan grupp till Vanliga fosterhem? Är det så att de mest utslagna föräldrarna far sina barn placerade i "vanliga fosterhem" medan släkten kan utnyttjas när problemen är mindre allvarliga? En släktingplacering är faktiskt i sig ett bevis på att föräldern har ett fungerande och för myndigheten någorlunda acceptabelt socialt nätverk som kan gripa in i ett kritiskt livsskede. Malmöföräldrarna och barnen i Barn-i-Kris- projektet hade ett reellt inflytande på valet av placeringsalternativ (Börjeson & Håkansson, 1990). Socialarbetarna försökte om möjligt att tillgodose föräldrarnas önskemål. Rimligtvis borde kontakten mellan barn och föräldrar under placeringen påverkas av föräldrarnas psykosociala välbefinnande. De som missbrukar mest eller är gravt psykiskt sjuka har sannolikt svårast att hålla en regelbunden kontakt med sina barn. Eller är det så att "svårare" barn kommer till vanliga fosterhem medan "lättare" placeras hos "släktingar"? Med tanke på att så många fosterbarn, framför allt barn med långa vårdtider, placerats i tidig ålder t ex Vinnerljung, 1989) uppstår genast en annan fråga: hur känner man igen ett litet fosterbarn som är "svårare" än andra jämnåriga fosterbarn? Via föräldrarnas psykosociala situation? Pa barnets "symtomkarta" vid placeringen? Genom en kartläggning av barnets hereditära förutsättningar, som i adoptionsutredningar från 50-60-talet se t ex Vinnerljung, 1992)? Genom förståelse av barnets relationer till sina föräldrar? (Cederström 1990), undersökte 25 fosterbarn, fyra till tolv år gamla, och fann att barnens relationer till föräldrarna före placeringen var av avgörande betydelse för anpassningsprocessen. I hennes material finns inget tydligt samband mellan barnets relationella förutsättningar och placering i släktinghem/'Vanligt fosterhem"

 

Sammanfattningsvis är det dock svårt utifrån vad vi idag vet, från såväl svensk som internationell forskning, att "på vetenskaplig grund" entydigt dela de negativa förväntningar på släktingplaceringar som är vanliga bland svenska socialarbetare. Forskningen innehåller till och med antydningar om motsatsen, att "blod är tjockare än vatten".

 

 

 

Litteratur

Andersson A & Lindqvist L: Den förlorade kontakten - en studie av kontakten mellan biologiska föräldrar och deras familjehemsplacerade barn. Göteborgs Universitet,

Socialhögskolan, stencilerad uppsats. 1992.

Barth R: On their own: The experiences of youth after fostercare. I Child and Adolescent Social Work Journal, vol 7, nr 5/1990. Human Sciences Press.

Berglind R: Hur går det för fosterbarnen? I Sociala Meddelanden 1956, nr 8, Kungliga Socialstyrelsen,3 Stockholm

Berglind R: Hur går det för fosterbarnen - del II. I Sociala Meddelanden 1961, nr 2. Kungliga Socialstyrelsen, Stockholm

Berglind R: Hur går det för fosterbarnen - del III. I Sociala meddelanden 1963, nr 1-2. Kungliga Socialstyrelsen, Stockholm

Berridge D & Cleaver H: Fosterhome breakdown. Basil Blackwell, Oxford. 1987

Börjeson B, Gartinger A, Nordin H: I föräldrars ställe. AWE/Gebers & Persson M, Stockholm, 1976.)

Börjeson B & Håkansson H: Hotade Försummade Övergivna - är familjehemsplacering en möjlighet för barnen? Raben & Sjögren, Stockholm. 1987.

Börjeson B, Cederström A, Fredin E, & Vinterhed K:(1979) Barn i kris. Utveckling av ett forskningsprojekt. Barnbyns Skås rapportserie nr 46, 1979. Stockholms Socialförvaltning.

Hessle M, Hessle S, Nordin H, Cederström A: Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik. Stockholms Universitet, Pedagogiska institutionen. 1990.

Colton M J: Dimensions of substitute childcare. Avebury,  Aldershot. 1988.

Fanshel D, Finch S H & Grundy J F: Foster children in a life course perspective. Columbia University Press, New York: 1990.

 Fanshel D & Shinn E. Children in fostercare. A longitudinal investigation. Columbia University Press, New York. 1978.

Fein E, Maluccio A N, Hamilton J V & Ward D E: After Foster Care: Outcomes of Permanency. Planning for Children. I Child Welfare, Vol LXII, nr 6, 1983

Göteborgs stad, Biskopsgårdens distrikt: Intern statistik, familjehemsenheten Biskopsgärden åren 1987-1989. Göteborgs stad, Biskopsgårdens distrikt, stencilerad statistikrapport (odaterad).

Hansson B & Knutsson M: Åtgärd: Fosterhemsplacering. Helsingborgs Socialförvaltning. 1987.

Hessle S: Familjer i sönderfall. En rapport från samhälls vården. Norstedts, Göteborg. 1988.

Howing P T, Kohn S, Gaudin J M, Kurtz P D & Wodarski J S: Current research issues in child welfare. I Social Work Research & Abstracts, Vol 28, nr 1, March 1992.

Jonsson A-C & Winslow L: Vad är det för fel på mormor? Socialhögskolan, stencilerad uppsats. 1993.

Jonsson B, Kellberg S, Moberg-Hovmark U, Dahl-Hellström L & Holm B: Barn och familjer. Metodutveckling i fosterbarnsvård. Liber Förlag, Lund. 1983.

Klefbeck J, Bergerhed E, Forsberg G, Hultkrantz-Jepsson A & Marklund K: Nätverksarbete i multiproblemfamiljer. Slutrapport från forskningsprojekt i Botkyrka. Botkyrka kommun. 1987.

Larsson G & Ekenstein G: Institutional care of infants in Sweden: criteria for admission in 1970, 1975 and 1980.1 Child Abuse and Neglect, nr 7/1983.

Linden G: Byta föräldrar - en bok om familjevårdens möjligheter och omöjligheter. Liber, Malmö. 1982.

Malos E: Custodianship: relatives as carers and social worker assessments. I Adoption and Fostering, vol 15, nr 2/1991. BAAF, London.

Millham S, Bullock R, Hosie K & Haak M: Lost in care. Gower, Aldershot. 1986

Nilsson G: Distriktsförlagd familjevård - bakgrund, förslag, genomförande. Stencilerad utredning, Malmö Socialförvaltning. 1986.

Olsson M & Thorsson U: Fosterbarn berättar. En studie om familjehemsplaceringar i Örebro kommun. Utgiven av författarna, Nora. 1992

Poulin J E: Kin Visiting and the Biological Attachment of Long-Term Foster Children. I Journal of Social Service Research, Vol 15 (3/4). 1992

Rhodes P; Charitable vocation or "proper job'? The role of payment in foster care. I Adoption &. Fostering, vol 17, nr 1/1993

Rowe J, Cain H, Hundleby M & Keane A: Long term fostercare. Batsford/BAAF, London. 1984.

Socialdepartementet: Barn och ungdomsvård. Ett betänkande av fosterbarnsutredningen. SOU 1974:7, Socialdepartementet, Stockholm.

Socialstyrelsen & Allmänna barnhuset: Att flytta hem. Om barns flyttning från familjehem. Konferensrapport från Sätra Bruk 1986.Allmänna Barnhuset, Stockholm. Socialstyrelsen: Barn och ungdom i familjehem. Socialstyrelsen redovisar (1978:10), Stockholm.

Sunesson S: Familjevården, en del av individ- och familjeomsorgen i socialtjänsten. I antologin "Sju perspektiv på barns och ungdomars levnadsförhållanden". SoS-rapport 1990:5., Socialstyrelsen, Stockholm.

Triseliotis J: Fostercare outcomes: a review of key findings. I Adoption and Fostering, vol 13, nr 1/1989.

Vinnerljung B: Fosterhemsförvaltningen. Meddelanden från Socialhögskolan 1989:3, Lunds Universitet.

Vinnerljung B: 235 syskon med olika uppväxtöden - en retrospektiv aktstudie, Meddelanden från Socialhögskolan 1992:5, Lunds Universitet.

Vinterhed K: De andra föräldrarna. Om fosterföräldrars förhållningssätt till fosterbarn. SkeabForlag, Stockholm. 1985

Vinterhed K, Börjeson B, Cederström, A, Fredin E, Hessle M & Hessle S: Barn i kris. En bok om barn och separation. AWE/Gebers, Stockholm. 1981.Wulczyn F H & Goerge R M: Foster Care in New York and Illinois: The Challenge of Rapid Change. I Social Services Review, June 1992.

Wåhlander E: Familjehem - stöd och hjälp. FoU-rapport nr 133, FoU-byrån, Stockholms stad. 1990

 

 

"En övertro på fosterhem"
Av Jan Samuelsson

Barnets bästa ...
Av Margareta Palm & Margit Eliasson

Mormorsupproret. Margit Eliassons föredrag vid NKMR:s symposium den 12 juni 1998

Fosterbarn och deras syskon - Artikel i BRÅ-tidningen Apropå 3/1997
Av Margareta Edling

Blod är tjockare än vatten
Av Hans Hjortsjö

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall

Socialen skrämmer släkten till tystnad
Av Katarina Lagerwall

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
Av "Doug"

Hvad er familiesammenføring for noget?
Af Anna Jensen

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter