Föräldrar får mer makt? eller Socialen tappar terräng!

 

FAMILJEN FÅR MER MAKT?

eller SOCIALEN TAPPAR TERRÄNG!

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Insändaren är tidigare publicerad i SvD den 11 december 1995 under titeln "Ge föräldrarna ansvaret åter. Socialtjänsten skall träda in bara när familjen inte kan klara problemen."

Tillägg:

Jag vill för läsarna beklaga det fina som jag 1995 skrev om förhållandena i Norge har visat sig vara skönmålning. Sedan dess har jag kommit att erfara att situationen för barn och föräldrar i Norge vad gäller tvångsomhändertagande av barn och familjesplittring är inte bättre än i Sverige. Europadomstolen har i dom 1996 funnit Norge skyldig för kränkning av Adele Johansens och hennes familjs mänskliga rättigheter. 

 

 

I SvD den 21/11 skrev Christina Olsson ett inlägg med titel "Familjen får mer makt". Underrubriken till artikeln är 'Socialtjänsten tar hjälp av föräldrar till barn på glid.' Formuleringarna förbryllar naturligtvis normalt tänkande människor både i den äldre delen av den svenska befolkningen och är häpnadsväckande för invandrarkulturerna här i Sverige.

Frågan som måste ställas är: Vem är det som har det huvudsakliga ansvaret för barnen? Familjen eller samhället? Svaret kan inte vara annat än att barnen är familjens, dvs föräldrarnas och släktingarnas ansvar. Så är det i kontinental Europa och världen i övrigt sedan urminnestider. Men i vårt upp-och-ned vända svenska samhälle är det 'socialtjänsten som tar hjälp av föräldrarna'. Sverige är fantastiskt!

Sverige är numera EU-ansluten. I samtliga EU-länderna - förutom Sverige - är föräldrarnas och släktens ansvar för den uppväxande släkten primär. Samhällets, dvs socialens, ansvar måste därför vara subsidiär.

Det svenska socialsystemet har sedan lång tid tillbaka passerat gränsen för vad som skall vara tillåtet i ett civiliserat samhälle. Regering och riksdag, Staten, har tillskansat sig makten över barnen och därmed även över föräldrarna. Svenska föräldrar är i praktiken omyndigförklarade. Föräldrarna får gärna producera barn men det är de sociala ingenjörerna och experterna som ska uppfostra barnen och ha ansvar för dem.

Barn som har problem i sina familjer blir i första hand samhällets barn. De omhändertas och placeras i fosterhem. Släktingar, t ex mor- och farföräldrar, som är villiga att ta hand om det föräldralösa barnet utan någon ersättning alls, diskrimineras av socialtjänsten. Det sk Mormorsupproret är en protest mot den sedan länge rådande åsikten inom socialtjänsten, att barnets anhöriga och egentliga 'nätverk' utgör en del av barnets problem i stället för att betraktas som en resurs. Barnet rycks ifrån sina nära och kära - som vilken handelsvara som helst - och placeras i fosterhem bland främlingar. Obs! ett barn i fosterhem eller institution kostar samhället drygt 1000 kr/dag. Så används skattebetalarnas medel. Inte att undra på att det råder ekonomisk kris i Sverige.

I Christina Olssons artikel vänds våra blickar mot förhållandena i avlägsna Nya Zeeland. Men det finns närmare exempel att tillgå. I grannlandet Norge betraktas familjen som en resurs. Norge har ett välfungerande socialsystem och ca 17000 barn får olika typer av hjälp av 'barnevernet'. De flesta barnen som får hjälp bor dock hemma. Det är bara ca 1000 barn som är placerade på fosterhem eller i institutioner. Inte att undra på att Norges barn- och familjeminister Grete Berget anser att förhållandet i det norska barnevernet är mycket gott. I Norge tar föräldrarna hjälp av socialtjänsten och inte tvärtom.

Nu när föräldrarna och släkten håller på att tränga tillbaka socialtjänsten skrivs det stora rubriker om att "Familjen får mer makt". Dessvärre när socialtjänstlagen kom 1980 med den smygande socialdiktaturen som tillskrev socialtjänsten - före föräldrarna - huvudansvaret för barnen, då skrev inte tidningarna att "Familjen förlorar makt".

Men, vi föräldrar måste ta vårt ansvar för våra barn. Socialtjänsten skall träda in endast när familjen eller släkten inte kan ta hand om problemen. Det är absolut ingen nyhet att barn och tonåringar - även där gränssättning finns - testar för att se var gränsen går. Så har det alltid varit.

Att vi föräldrar måste ta vårt ansvar för våra barn är en självklarhet för normalt tänkande människor - ett uttryck av sunt förnuft. Tyvärr har föräldrarna i Sverige fjärmats från sin föräldraroll och bestulits sin föräldraauktoritet. Lagstiftningen har använts som verktyg och vapen i förändringsprocessen. Allmänheten har - till övervägande del - stillatigande funnit sig i de styrandes påbud och manipulationer.

Det är de vuxnas och särskilt föräldrarnas bristande ansvar för barnens uppfostran - dvs normlöshet och utebliven gränssättning - som är orsakerna till brottsligheten och våldet bland dagens barn och ungdomar. Barnen har inte fått lära sig att skilja mellan rätt och fel. De har dock fått lära sig sina rättigheter men inte sina skyldigheter.

Det är dags att ställa politikerna till svars för de grova ingreppen i enskilda människors familje- och privatliv och för misshushållningen med den unga generationen.

Det var i syfte att stärka familjens ställning som FN utlyste 1994 som Internationella familjeåret. Trenden måste vändas. Föräldrarna särskilt, men också alla vuxna i samhället, måste ta ansvar för den uppväxande släkten. Det är dags för en nyordning i Sverige.

Inte mammas fel att barn blir mördare

Tillbaka till Artikelindex

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter