"Inga beviskrav i sexmål"

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning, skriver rättspsykiater.
Av Tomas Eriksson, psykriatriker

 

 

Tomas Eriksson är specialist i rättspsykiatri. Han har studerat bevisningen bakom ett stort antal fällande incestdomar. Artikeln är tidigare publicerad i DN den 28 september 1994.

Förevarande artikeln markerar inledningen av en serie artiklar av samma författare. Därefter följde artiklar publicerade den 28 oktober 1994 och den 13 oktober 1995.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

En 65-årig man döms till fyra års fängelse och skadestånd på runt en halv miljon kronor för att ha våldtagit och misshandlat sin då 12-åriga styvdotter. I de hemligstämplade domskälen anförs en gynekologisk undersökning som bara bevisar att flickan flera år senare inte är oskuld samt ett antal indicier av låg beviskraft. Samtidigt utelämnas det faktum att det är väl styrkt att flickan är mytoman och en rad andra förhållanden som minskar hennes trovärdighet, skriver docent Tomas Eriksson, specialist i allmän psykiatri och rättspsykiatri.

 

 

Samtidigt som sexuella övergrepp mot barn är särskilt allvarliga brott, är de också i allmänhet mycket svåra att styrka. Teknisk bevisning saknas vanligen, och domstolarna är tvungna att förlita sig på svårtolkade vittnesuppgifter, ofta avgivna flera år efter det påstådda brottet, och på psykologiska expertutlåtanden med mycket tvivelaktig vetenskaplig grund. Domstolarnas förmåga att göra riktiga bedömningar i dessa mål har också starkt ifrågasatts.

 

Trots ett antal rättsfall, där påstådda offer pekat ut långa rader av män som sexualförbrytare på uppenbart oriktiga grunder tycks de svenska domstolarna fortfarande tro på den myt som säger att inget "brottsoffer" ljuger om denna typ av händelser. Det finns skäl att misstänka att domstolarnas avsky för brotten i kombination med ett starkt tryck från opinionen att förövarna verkligen skall rannsakas och dömas har lett till att beviskraven i dessa mål sänkts till en nivå som vore otänkbar i varje annan typ av brottsmål.

 

Enligt den praxis som nu tycks tillämpas i svenska domstolar räcker det med att en person på ett trovärdigt sätt utpekar en annan som sexualförbrytare för att domstolen skall avkunna en fällande dom. Detta har lett till att det sitter allt fler personer i fängelse i Sverige dömda för sexualbrott mot sitt nekande och i stort sett enbart på basen av det uppgivna brottsoffrets utsaga.

 

En grundläggande rättsprincip är att ingen misstänkt skall kunna dömas utan att det föreligger en övertygande bevisning mot honom.

Rättegångsbalken föreskriver också att domstolen i sin dom skall redovisa de sakskäl som ligger till grund för en fällande dom.

Ibland framhålls det att man inte kan väntas förstå ett domslut på grund av att man inte varit med vid rättegången - det hävdas att parternas uppträdande inför rätta är en faktor som skall vägas in vid bedömningen. Detta synes vara en vansklig arbetsmetod, eftersom det är mycket lätt att låta lura sig av människors sätt att uppträda. Förekomst av gråt, gester och engagemang i framställningen är förvisso inga bevis för äkthet. För bedragare är ju till och med en förmåga att ge andra människor ett felaktigt intryck en förutsättning för framgång.

 

Det förhållandet att domstolarna i allt högre omfattning valt att hålla förhandlingar bakom stängda dörrar och hemligstämpla sina domskäl i dessa mål leder också till att domarna inte kan bli föremål för den insyn och offentliga kontroll som anses vara av avgörande betydelse i en rättsstat.

 

Det går inte att frigöra sig från tanken att själva proceduren med att använda sekretessbeläggning av domarna mer har sin grund i en, kanske omedveten, önskan från domstolarna att inte offentliggöra de svaga grunderna för en fällande dom, än i den omsorg om brottsoffret som var lagstiftarens motiv till att ge möjlighet för domstolarna att sekretessbelägga delar av sina domar.

 

Under senare år har jag i min yrkesverksamhet som konsultläkare inom kriminalvården kommit att läsa allt fler domar i den typ av mål det här är fråga om, där domstolen förvisso inte lyckats övertyga mig om den dömdes verkliga skuld. Detta är mycket oroande; inte minst mot bakgrund av sexualbrottens ofta mycket allvarliga karaktär är det extra viktigt att ingen oskyldig döms.

 

Frågan om beviskrav i sexualbrottsmål är av central betydelse för rättssäkerheten och bör nu bli föremål för en offentlig genomlysning.

 

I detta sammanhang vill jag fästa allmänhetens uppmärksamhet på ett ärende där både tingsrätt och hovrätt avkunnat fällande domar vilka inte bara framstår som tveksamma utan som helt obegripliga vad avser domstolens bedömning av bevisningens styrka.

 

En sextiofemårig man sitter sedan ett år i fängelse dömd för misshandel och våldtäkt. Han greps av polis samma dag som han pensionerades från en livslång yrkesverksamhet som lärare. Han är tidigare aldrig straffad men nu dömd till fängelse i fyra år samt ålagd att betala ett skadestånd till brottsoffret som med ränta ligger runt en halv miljon kronor. Förutom fängelsestraffet och sannolikt ekonomisk ruin är han givetvis evigt vanärad.

 

De fyra brott för vilka han är dömd har alla riktat sig mot en styvdotter till hans son och förövats på somrarna 1988-1990 när familjerna umgicks på landet. När flickan var elva år gammal uppges han under en skogspromenad oprovocerat ha tilldelat henne en spark i magen så kraftig att hon blev sängliggande i flera dagar med buksmärtor och feber.

 

När flickan var tolv år uppges han ha våldtagit henne och påföljande sommar återigen våldtagit henne och dessutom misshandlat henne genom att sparka henne i ryggen. Inga vittnen finns till de påstådda övergreppen, inga skador efter misshandeln har kunnat konstateras, och flickan har själv inte nämnt något om saken förrän 1993, det vill säga tre år efter det senaste övergreppet.

 

Mannen är fälld i såväl tingsrätt som hovrätt. Domskälet är i båda domarna hemligstämplade. Högsta domstolen har avslagit en ansökan om prövningstillstånd.

 

Vilken är då den bevisning som domstolarna i sina hemligstämplade domskäl funnit så stark att den kan ligga till grund för en fällande dom med ity åtföljande fängelsestraff och skadeståndsplikt för den tilltalade?

 

Det första beviset, som tycks ha haft en avgörande inverkan på domslutet, utgörs av ett läkarutlåtande utfärdat av en rättsläkare som utfört en gynekologisk undersökning vid vilken, med medicinska facktermer, konstaterades att mödomshinnan sedan minst sex månader var forcerad och att viss ärrbildning syntes runt denna.

 

Trots att de flesta läkare skulle kunna upplysa om att detta är ett fynd som kan göras hos flertalet kvinnor som debuterat sexuellt skriver rättsläkaren i sitt yttrande att fyndet är "väl förenligt med vårdslöst införande av en vuxen mans styva penis" samt "att den sammantagna bilden starkt talar för att NN varit utsatt för sexuellt övergrepp".

 

För att fynden vid den gynekologiska undersökningen över huvud taget skall ha någon bärkraft måste förutsättas att flickan varit sexuellt oerfaren vid tidpunkten för undersökningen, då hon var 16 år. Denna hypotes jävas av uppgifter i utredningen. Det är svårt att tro annat än att slutsatserna i intyget färgats av en tro på flickans berättelse.

 

Det andra beviset utgörs av brottsoffrets berättelse. Hovrätten bedömer henne som trovärdig med hänvisning till hur hon uppträtt i olika förhörssituationer. Att hon "visat stor vånda" då hon berättat att hon varit utsatt för sexuella övergrepp, att hon "reagerat mycket kraftigt, bland annat med intensiva skakningar" och att det "inte framkommit någon omständighet som skulle kunna utgöra motiv för NN att beljuga" den tilltalade är bevisen för hennes trovärdighet.

 

Detta är ett kvasipsykologiskt resonemang som saknar vetenskaplig grund. Det är lika troligt att en flicka skulle uppvisa vånda och skakningar om hon just höll på att grundlöst anklaga sin farfar för hemska övergrepp.

 

Den tredje typen av bevis som anförs i hovrättens hemligstämplade bilaga utgörs av ett antal indicier, vilka enligt domstolen ger "visst stöd" för flickans anklagelser. Sålunda finner domstolen att det förhållandet att flickan någon gång "låg till sängs och hade magont" ger "visst stöd" för att den dömde gärningsmannen sparkat henne i magen. Att flickans mamma berättat att flickan en dag vid återkomsten efter en promenad med den dömde var "svart i ansiktet" ger enligt domstolen "visst stöd" för att hon skulle ha blivit våldtagen, och "ett visst stöd" för att "något särskilt hänt vid badviken" (där flickan uppger sig ha blivit våldtagen) finner domstolen i det förhållandet att flickan efter besöket inte velat använda en gummibåt som farfadern lärt henne att paddla i viken. Ytterligare några indicier av samma beviskraft anförs i domen.

 

En lång rad förhållanden som rimligen är ägnade att minska trovärdigheten i flickans berättelse nämns inte alls eller nästan inte alls i domarna. Sålunda nämns inte att flickan under lång tid haft allvarliga psykiatriska och sociala problem. Utan att det nämns med ett ord i domarna är det väl styrkt att flickan sedan många år haft en benägenhet för mytomani, det vill säga en vana att berätta osanna historier - och att denna vana starkt oroat hennes familj. Inte heller nämns att hon haft för vana att stjäla och förfara bedrägligt med pengar och att starka indicier förelåg för att hon missbrukat narkotika.

 

Ytterligare ett förhållande som borde stämma till eftertanke är att hon två år efter de brott som hon anklagat sin farfar för - men ett år innan hon berättade om dessa - anklagade pappan till en kamrat för sexuellt ofredande, vilket skulle ha ägt rum i närvaro av kamraten och kamratens mamma, och av tingsrätten då tilldömdes ett skadestånd på 15 000 kronor, för vilka pengar hon gjorde en resa till USA.

 

Trovärdigheten i flickans anklagelser minskar också av det sätt på vilket de först presenterades. Vid tillfället var hon intagen på en psykiatrisk klinik. En mentalsjukvårdare har i ett omfattande polisförhör uppgivit att hon kort tid efter flickans intagning slogs av ett "det måste ha hänt någonting" och därefter genom starkt ledande frågor fått flickan att framföra sina anklagelser.

 

Vid polisförhör med flickan själv var denna mentalsjukvårdare närvarande, och enligt protokollet sade flickan själv nästan ingenting under förhöret. Svaren och anklagelserna framfördes huvudsaklingen av mentalsjukvårdaren. Inte heller under domstolsförhandlingarna har flickan inför domstolen lämnat någon egen redogörelse för vad hon varit utsatt för.

 

I tingsrätten var hon inte ens närvarande. Där uppspelades i stället ett videoband från polisförhöret, där huvudsakligen ovan nämnda mentalsjukvårdare svarade i flickans ställe. Även i hovrätten synes hon huvudsakligen ha bekräftat utsagor som lagts i hennes mun.

 

Det är ytterligt sällsynt att våldtäktsförövare debuterar efter 60 års ålder. Det är också ytterst sällsynt att personer gör sig skyldiga till oprovocerad och rå misshandel mot små barn utan att uppvisa tecken till allvarlig personlighetsabnormitet. Den man det här är fråga om är psykisk helt frisk. Han uppvisar inga av de personlighetsdrag som normalt ses hos våldsverkare. Dessa förhållanden ökar tvivlet inför domen.

 

Även om man faktiskt - trots ovanstående uppgifter - skulle tro att den dömde verkligen är skyldig räcker inte detta. Det får inte finnas något rimligt tvivel om hans skuld för att han skall kunna fällas. Att det gör det i detta fall ligger i öppen dager. Det är min förhoppning att de uppgifter jag lämnat i denna artikel snarast skall komma till en oberoende granskning av svenska publicister. Den dömde mannens advokat kommer inom kort att inlämna en resningsansökan till Högsta domstolen. Den bör behandlas snabbt.

 

 

"Filmjölk som bevis för incestbrott"

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse".

 

Barns vittnesmål räcker inte

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Häxprocesser mot män

 

"Sverige vid skampålen". Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis

Falske anmeldelser om overgrep


Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

 

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning

 

Till Minne av Stefan Holmlin


Sex-krigens tragedie


Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

 

Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende

 

Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander

Stort skadestånd till oskyldig

 

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter