Straff utan brott. Kapitel 54

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 54

 

Att hitta sakkunniga när man driver ett mål i svensk domstol.

 

 

 

Genom rättsläkarens svarsbrev fick jag veta något som jag inte hade haft en aning om förut. Nämligen att svenska staten skaffat sig ett monopol på att kunna använda sig av sakkunniga i domstol när det gäller rättsmedicinska frågor.

 

I alla rättsstater bör den viktiga principen gälla att de bägge parterna i en domstolsprocess skall ha samma rättigheter i processen.  Det får inte vara så att exempelvis bara den ena parten tillåtes att kalla in vittnen medan den andra parten förbjudes att kalla in vittnen. Det får inte i en rättsstat vara så att bara den ena parten tillåtes åberopa sakkunnigbevisning i form av exempelvis ett läkarintyg, Eller bara den ena parten tillåtes åberopa ett sakkunnigt vittne.

 

Läsarna av denna bok har säkert vid det här laget förstått att jag anser att Sverige tyvärr inte är någon rättsstat. Men så illa är det trots allt inte att det står i lagen att bara den ena parten får anlita sakkunnigbevisning.

 

Låt oss för ett ögonblick lämna Emma-fallet och se på vad som vanligtvis händer i ett civilrättsligt mål (alltså inte ett brottmål) i en svensk tingsrätt där parterna kan ha intresse av att åberopa sakkunnigbevisning i form av läkarutlåtanden. Låt oss ta ett tänkt exempel med Lisa P, en tidigare fullt frisk kvinna i yngre medelåldern. Hon satt som framsätespassagerare i en personbil och denna personbil blev påkörd bakifrån av en annan personbil. Lisa fick i denna trafikolycka en nackskada av den typ som kallas whiplash-skada (pisksnärtskada). Vid denna typ av trafikolycka, påkörning bakifrån, är dessvärre denna typ av skada vanlig. Dessvärre får en del patienter svåra kvarstående besvär i form av smärtor i nacke och armar med mera och ofta även psykiska besvär i form av exempelvis minnessvårigheter och koncentrationssvårigheter. Just dessa kroppsliga och psykiska besvär fick vår tänkta person Lisa P. Nu kräver Lisa P att den påkörande bilens försäkringsbolag skall betala henne ekonomisk ersättning för den invaliditet, som hon tillfogats vid trafikolyckan. Försäkringsbolaget vägrar emellertid att betala. Försäkringsbolaget hävdar att Lisa P inte alls fått någon whiplash-skada. Och försäkringsbolaget grundar sitt ställningstagande på att bolaget infordrat journalkopior från den akutmottagning dit Lisa P infördes i ambulans omedelbart efter trafikolyckan. Försäkringsbolaget påtalar att det i denna akutjournal bara finns en kort anteckning, som huvudsakligen handlar om att man sytt ihop ett sår på Lisas högra hand; ett sår som hon fått när hennes hand slog i bilens instrumentbräda. Det står att Lisa inte var medvetslös och att hennes pupillreflexer var utan anmärkning, alltså normala. Försäkringsbolaget har vidare infordrat journalkopia från den vårdcentral, som Lisa vände sig till ett par veckor efter trafikolyckan på grund av att hennes nacksmärtor tilltog alltmer. Och försäkringsbolaget har infordrat ett intyg från den distriktsläkare på denna vårdcentral, som Lisa gått på regelbundna återbesök hos för sin nackskada. Distriktsläkaren har i sitt intyg skrivit att han anser att Lisas nackbesvär och psykiska besvär uppkommit genom trafikolyckan.

 

Men då drar försäkringsbolaget fram sitt trumfkort. Nämligen ett utlåtande från en läkare, som är specialist i neurologi. Den här läkaren är en av de så kallade sakkunnigläkare, som det här försäkringsbolaget knutit till sig. Och som försäkringsbolaget betalar ett rundligt tilltaget arvode till varje gång läkaren uttalar sig i ett fall, som är aktuellt på försäkringsbolaget.   Den här så kallade sakkunnigläkaren har aldrig sett Lisa och har heller inte för avsikt att se henne eller undersöka henne. Men efter att ha läst de av försäkringsbolaget infordrade journalkopiorna och distriktsläkarens intyg uttalar denna sakkunnigläkare att Lisa har inte alls någon whiplash-skada. Och uttalar att om Lisa har besvär från nacke, armar, psyke med mera så beror inte det på trafikolyckan.

 

 Lisa protesterar. Säger att den där akutmottagningen var så överbelastad med patienter så att läkare och personal var så stressade så de hade väl inte någon tid att skriva ner i journalen det som Lisa berättade för dem om hur hon vid trafikolyckan slungats fram och tillbaka i bilens framsäte.  Och den där så kallade sakkunnigläkaren har ju aldrig ens pratat med Lisa!!

 

Men försäkringsbolaget vidhåller att de vägrar betala. Då går Lisa till en skärpt och skicklig advokat och han stämmer försäkringsbolaget med krav på ekonomisk ersättning till Lisa för hennes whiplash-skada.

 

Men innan advokaten stämmer försäkringsbolaget har han sett till att själv skaffa fram bra sakkunnigbevisning åt Lisa. Han ser till att Lisa får tid för undersökning och intygsutfärdande hos en neurologspecialist. Antingen hos en neurologspecialist, som är verksam på ett sjukhus eller hos en privatpraktiserande neurolog. Och den här specialisten undersöker Lisa noggrant, lyssnar omsorgsfullt på Lisas berättelse om hur hennes kroppsliga och psykiska besvär utvecklat sig. Och skriver ett utförligt intyg att detta är en whiplash-skada och den har uppkommit vid trafikolyckan.

 

Det här kanske låter enkelt att ordna. Men helt så enkelt som det låter är det inte. De flesta neurologspecialister har långa väntetider för ett besök. Och många läkare är överhuvudtaget inte särskilt intresserade av att bli indragna i intygsärenden. Snarare skulle jag vilja påstå att många läkare helst släpper sådana ärenden som en het potatis.  Och på olika sätt försöker få det till att någon annan läkare skall skriva det här intyget, som patienten ber om.  De flesta läkare tycker nämligen att det är ett både tråkigt och besvärligt arbete att skriva intyg. Och därtill ett arbete, som kan leda till att läkaren kommer i konflikt med antingen en myndighet eller ett försäkringsbolag och/eller en eller flera läkarkolleger.

 

Men är det en läkare, som är anställd i offentlig tjänst, har han/hon inte rätt att vägra åtaga sig intygsutfärdande om patienten begär det och behöver intyget.

 

Men specialister i offentlig sjukvård tar ofta bara emot nya patienter på remiss från någon annan läkare. Men det löser Lisas advokat genom att Lisa får gå till den privatpraktiserande allmänläkare, som Lisa haft som sin husläkare  under ett antal år före trafikolyckan. Till den allmänläkaren  brukade Lisa vända sig  när hon hade några smärre åkommor såsom en förkylning eller en stukad fot eller en urinvägsinfektion. Eller när hon behövde ett friskintyg för en nyanställning.

 

Den här allmänläkaren skriver remiss till en neurologspecialist.  Och på begäran av Lisas advokat skriver den här allmänläkaren också ett intyg att han haft Lisa som patient före trafikolyckan. Och att han när han undersökte henne före trafikolyckan  aldrig funnit några symptom på vare sig nackbesvär eller psykiska besvär.

 

Och när det blir dags för huvudförhandling i tingsrätten i målet mot försäkringsbolaget kallar advokaten såsom Lisas sakkunniga vittnen både neurologspecialisten, som skrivit intyget åt Lisa och den privatpraktiserande allmänläkaren, alltså Lisas före detta husläkare. Deras intyg är redan tidigare av advokaten inlämnade som skriftlig bevisning i målet.   Lisas neurologspecialist kan nu i ett förhör också muntligen vittna om att Lisas skada är en typisk whiplash-skada. Och den privatpraktiserande allmänläkaren kan vittna om att Lisa före trafikolyckan var fullt frisk och aldrig hade några nacksmärtor före olyckan.

 

Lisa vinner målet . Hon vinner tack vare den övertygande sakkunnigbevisningen, som hon och hennes advokat skaffat fram. Hade de inte skaffat fram den hade Lisa med största sannolikhet förlorat målet. Då hade domstolen bara haft hennes motparts - försäkringsbolagets - bevisning att gå på. Och den gick ju helt emot Lisa.

 

Det är alltså inte alls omöjligt som privatperson eller som advokat åt en privatperson att skaffa fram sakkunnigbevisning  i form av läkarintyg. Även om det, som framgår av de föregående styckena, kan vara något tidskrävande och arbetskrävande. Men omöjligt är det alltså inte.

 

Och med de orden  lämnar vi tillsvidare fantasifiguren Lisa. Och återgår till verkligheten, alltså till Emma-fallet. Vi hade alltså fått brev från rättsläkaren Göran Sköld. Som alltså skriver att rättsmedicinalverket har inte skyldighet att utfärda intyg på begäran av enskilda. Vilket betyder att rättsmedicinalverket  inte har skyldighet att göra detta på begäran av en privatperson eller dennes juridiska ombud. Det står alltså inte i förordningen att rättsmedicinalverket är förbjudet att utfärda intyg på begäran av enskilda. Men rättsläkare Göran Sköld tillägger att avdelningschefen har bestämt att man inte skall utfärda intyg på begäran av enskild.

 

Så det där med att få ett intyg från en rättsläkare på rättsmedicinalverket, det kan vi alltså glömma.

 

Nu kanske någon som läser detta säger att kan man inte vända sig till en privatpraktiserande rättsläkare?? Nej det kan man inte av den enkla anledningen att det inte finns några sådana. Det finns inga sådana av den enkla anledningen att det inte finns någon marknad för att starta en privatläkarmottagning med specialiteten rättsmedicin. Rättsmedicinska obduktioner utföres ju på uppdrag av polisen.  Och det är ju ganska självklart att polisen då vänder sig till rättsmedicinalverkets läkare.

 

Jag har med en del utländska jurister och läkare diskuterat det här med att svenska rättsläkare bara åtager sig att  utfärda utlåtanden på begäran av en myndighet och inte på begäran av en privatperson. De har blivit förvånade när de hört att svenska rättsläkare bara arbetar på uppdrag av myndigheter. Förvånade över  att svenska rättsläkare inte åtager sig att bedöma ett ärende och utfärda ett utlåtande på uppdrag av en privatperson. De har  förklarat att i deras hemland åtager sig rättsläkare uppdrag både åt myndigheter och åt privatpersoner.

 

Som framgår av vad jag ovan berättat finns det ingenting i svensk lag, som hindrar en enskild part i en rättegång att lämna in ett sakkunnigutlåtande från en rättsläkare. Men i praktiken går det i alla fall inte  att göra det. Eftersom det inte finns någon rättsläkare i Sverige som åtager sig ett sådant uppdrag. På grund av en förordning, som säger att de inte har skyldighet att göra det kombinerat med ett av en chef inom rättsmedicinalverket fattat beslut att man skall inte göra det.

 

Det här påminner mig om alla de skildringar jag hört om hur det i olika rättsliga angelägenheter gick till i de gamla öststaterna före Berlinmurens fall. I de gamla kommunistiska diktaturstaterna  fanns en massa saker som i och för sig inte var absolut förbjudna att göra. Men myndigheterna agerade på ett sådant sätt att det fick samma effekt som om det var förbjudet.

 

Låt oss åter syssla med ett tänkt exempel. Nu förflyttar vi oss i tiden tillbaka till tiden före Berlinmurens fall. Låt oss säga till 1976. Till Östtyskland, eller som det kallades, DDR - en förkortning av Deutsche Demokratische Republik. Nu fantiserar vi återigen ihop en person som exempel. Den här gången är vår fantasifigur den kända och framstående östtyska vetenskapsmannen Friedrich Leitmann, universitetsprofessor i fysik.

 

Professor Leitmann har fått en inbjudan från Västtyskland att deltaga i en vetenskaplig kongress. Den skall äga rum i Heidelberg i Västtyskland under tre dagar i juni 1976. Kongressarrangören, en västtysk vetenskapsakademi, har i inbjudan frikostigt erbjudit sig att betala både Professor Leitmanns reskostnader och hans kostnader för hotell med mera.

 

Inbjudningsbrevet kommer redan i januari 1976, alltså i god tid före kongressen.

 

 Professor Leitmann vet ju att man som östtysk inte alls får resa till Västtyskland så där utan vidare. Gränsen är effektivt stängd. Och östtyska gränspoliser var inte att leka med. De som försökte forcera Berlinmuren fick ju i inte så få fall plikta med livet - skjuten under flyktförsök. Och personer som blev funna av östtyska gränspolisen när de försökte passera gränsen gömda bland lasten i lastbilar eller liknande dömdes till långa fängelsestraff. Och östtyska fängelser var inte precis några lyxhotell.

 

Så vår Professor Leitmann hade inga som helst planer på att försöka ta sig illegalt över gränsen. Han vände sig istället till de östtyska myndigheterna och visade upp inbjudningsbrevet från den tyska vetenskapsakademin. Och ansökte om utresetillstånd för tre dagars vistelse i Västtyskland. På myndigheterna sa man inte alls nej. Utan man sa ”fyll i den här ansökningsblanketten”. Och så sa man att man skulle behandla ärendet.

 

 När det gått någon månad och Professor Leitmann inte fått något besked vände han sig ånyo till myndigheten. Då fick han veta att ärendet flyttats över till en annan myndighet och han uppmanades ta kontakt med den myndigheten. På den myndigheten uppmanades han fylla i en annan blankett. Och därtill ville man ha en mer preciserad inbjudan från den västtyska kongressarrangören,

 

På det här sättet vandrade professor Leitmanm runt mellan olika myndigheter de närmaste månaderna. Men han fick aldrig nej på sin begäran om utresetillstånd. Tvärtom fick han faktiskt ett utresetillstånd, alltså ett ja på sin begäran att få tillstånd att resa på kongress de där tre dagarna i juni 1976. Tillståndet var begränsat till just de här tre dagarna Det var bara det att det här tillståndet fick professor Leitmanm i ett brev på posten i september 1976. Alltså flera månader efter det kongressen ägt rum. Så det blev inte någon resa till Heidelberg för professor Leitmann.

 

I själva verket hade de östtyska myndigheterna redan från början bestämt sig för att Professor Leitmann inte alls skulle få resa till den där vetenskapliga kongressen.

 

Det var nämligen så att östtyska myndigheter ville ha kvar den berömda vetenskapsmannen Professor Leitmann i DDR. Och de östtyska myndigheterna misstänkte att den här kongressresan var i själva verket ett försök från professor Leitmanns sida att fly till väst. Och stanna i väst och aldrig återvända till DDR.

 

En misstanke, som kanske inte var helt ogrundad. Både professor Leitmann själv och de östyska myndigheterna var väl medvetna om att den framstående fysikern professor Leitmann utan svårighet skulle kunna få en professur vid ett västtyskt eller schweiziskt eller amerikanskt universitet. Med en lön som var mångdubbelt högre än den lön han hade som universitetsprofessor i DDR. Och professor Leitmann skulle som universitetsprofessor i USA eller Schweiz eller Västtyskland kunna få en materiell levnadsstandard, som han aldrig ens skulle kunna drömma om att få i DDR.

 

 Professor Leitmann hade tyska som modersmål. Men han talade mycket god engelska och kunde dessutom ryska och franska språken hyggligt. Världen låg så att säga öppen för honom bara han kunde ta sig över den östtyska gränsen. Därtill kom att professor Leitmann, som var i trettiofemårsåldern, var ogift och barnlös. Det fanns alltså ingen hustru och inga barn, som de östtyska myndigheterna kunde hålla kvar som gisslan i DDR som garanti för att professor Leitmann skulle återvända till DDR efter besöket i Heidelberg,

         

Vad östtyska myndigheter ville åstadkomma genom sitt agerande var att hålla sin berömda fysiker professor Leitmann kvar på sitt arbete i DDR för all framtid. Det påstås av många på goda grunder att huvudanledningen till Berlinmurens tillkomst år 1961 var just flyktingströmmen av välutbildade östtyskar från öst till väst. Denna flyktingström gick till stor del just genom Berlin. I Berlin fanns det möjlighet att exempelvis stiga på tunnelbanan på en tunnelbanestation i Östberlin och stiga av tunnelbanan på en tunnelbanestation i Västberlin. Den här flyktingströmmen--- det handlade om flera miljoner människor ---- blev ett allt större problem för DDR. Framför allt var det unga och medelålders välutbildade och yrkeskunniga personer, som flydde till Västtyskland. Det här blev ett jätteproblem för den östtyska staten. Hur skall man kunna driva en operationsavdelning på en kirurgklinik när man inte vet om kirurgöverläkaren kommer till sitt arbete nästa morgon? Han kanske har flytt till väst och kommer aldrig mer tillbaka. Och hur skall man kunna driva en fabrik i DDR när den ena efter den andra av de unga och skickliga ingenjörerna bara plötsligt inte kommer till jobbet för de har flytt till väst?

 

Detta att professor Leitmann visserligen fick ett utresetillstånd - men fick det på ett sådant sätt att han i alla fall inte kunde resa till Heidelberg - hade alltså ett bestämt syfte. Nämligen att hålla professor Leitmann kvar på sitt arbete i DDR. Samtidigt som professor Leitmann inte skulle kunna påstå att han förvägrats utresetillstånd. Och inte heller kunna klaga till någon nationell eller internationell instans beträffande detta.

 

Nu lämnar vi för en stund vår uppdiktade vän professor Leitmann och återgår till Peter Melander. Nu skall vi jämföra situationen för taxichauffören Peter Melander i Sverige när han vill att en rättsläkare gör en ny granskning av vad som egentligen var dödsorsaken när Emma avled med situationen för den som i DDR sökte utresetillstånd . Vad var det svenska myndigheter ville hindra Peter Melander från att göra? När svensk lagstiftning visserligen inte alls förbjöd Peter Melander att lämna in ett nytt rättsläkarutlåtande när han vill söka resning . Men svenska myndigheter genom förbud för rättsläkarna att skriva intyg på begäran av en enskild person effektivt stoppade Peter Melander från att få ett nytt rättsläkarutlåtande i Sverige.

 

Ja, inte var det så att svenska myndigheter till varje pris ville hålla Peter Melander kvar i Sverige. Det var inte ens det att svenska myndigheter till varje pris ville hålla Peter Melander kvar i fängelse.

 

 Vid den här tidpunkten, när Peter och Gunilla hösten 1995 kom till mitt kontor i Göteborg, hade Peter redan avtjänat flera år av sitt straff. Och stod inför att ganska snart bli villkorligt frigiven. Under de här åren i olika fängelser var det uppenbart att de personer inom kriminalvården, som kommit i kontakt med Peter, mycket snabbt hade förstått att Peter inte var skyldig till det brott, som han dömts för. Det var inte bara medfångarna, som snabbt förstod detta. Det var uppenbart att även fångvaktarna och cheferna på de olika fängelserna liksom tjänstemännen på kriminalvårdsstyrelsen förstod att Peter var oskyldig. Vilket bland annat tog sig uttryck i att Peter vid den här tidpunkten fick mängder med permissioner. Peter har fortfarande kvar en hel pärm med permissionssedlar från alla permissioner som han haft under fängelsevistelsen. Så svenska staten syntes inte alls ha något större intresse av att hålla Peter inlåst.

 

Peter var ju skåning. Och i många skåningars fritidsvanor ingår att då och då resa över till Danmark. För att roa sig, för att äta och dricka gott, för att handla eller bara allmänt få litet omväxling i tillvaron genom en utflykt till Danmark. Så när Peter var hemma på permissioner från fängelset och hans kamrater skulle sticka över till Danmark ville Peter naturligtvis följa med. Så Peter hade sett till att det på hans permissionssedlar stod att han hade tillåtelse att resa över till Danmark.

 

 

 Men reste till Danmark gjorde Peter bara för att vara med kamraterna och komma ut och roa sig ett tag. Peter hade överhuvudtaget inte några planer alls på att stanna utomlands för gott för att komma ifrån fängelsestraffet. Peter ville ha resning och bli frikänd. Han ville inte gå i någon sorts landsflykt genom att fly från Sverige.

 

Men hade Peter velat sticka utomlands under en  permission hade det varit den enklaste sak i världen.

 

Med Peters pass förhöll det sig så att det hade gått ut vid den tidpunkt då han dömdes till fängelse. Peter hade utöver Danmarksresor inte varit utomlands på ett tag och hade därför inte haft anledning förnya sitt pass.

 

Men när Peter satt på fängelset i Helsingborg tänkte han att det skulle vara intressant att så att säga testa systemet när det gällde att skaffa sig ett nytt pass när man sitter i fängelse. Så en förmiddag, när Peter var på permission hemma i Dalköping, for han in till polishuset i Devilsholm. Han gick fram till den lucka i receptionen där man ansöker om pass. Han bad att få ansöka om ett nytt pass. Visst, sa receptionisten, det går bra.  Men så såg Peter på hennes ansiktsuttryck när hon såg på sin dataskärm att hon såg någonting speciellt på dataskärmen. Och hon bad Peter komma tillbaka på eftermiddagen.

 

Peter kom tillbaka på eftermiddagen till passmyndigheten på polishuset i Devilsholm. Och då var det inga problem. Peter fick sitt pass.

 

En tid efteråt berättade direktören på fängelset i Helsingborg för Peter att man den där dagen hade ringt till fängelsedirektören från passmyndigheten i Devilsholm. Och frågat om man kunde ge Peter ett pass. Och fängelsedirektören berättade för Peter att han, fängelsedirektören, hade svarat passmyndigheten att visst, ge honom ett pass. Det är hans rätt som svensk medborgare att få ett pass.

 

När fängelsedirektören berättade detta för Peter tillade han med ett mångtydigt leende att det var många här som då tippade att Peter inte skulle komma tillbaka till fängelset.

 

Men Peter återvände till fängelset vid permissionens slut. Utan att ha använt sig av sitt pass.

 

För Peter hade inte alls lust att lämna Sverige. Han var svensk medborgare. Han var född i Sverige av svenskfödda föräldrar och uppvuxen i Sverige. Och han hade alla sina släktingar och vänner i Sverige. Han var inte alls intresserad av att lämna Sverige och bosätta sig utomands. Vad Peter ville var att få resning och få en frikännande dom. Och kunna börja ett nytt liv i Sverige, rentvådd från alla anklagelser.

 

För svenska staten hade det väl bara varit en fördel om Peter under en permission stuckit utomlands och bosatt sig utomlands. Jag tror inte svenska myndigheter i en sådan situation skulle ha lagt ner några större ansträngningar på att leta efter Peter utomlands. Varje fånge, som sitter i ett svenskt fängelse, kostar de svenska skattebetalarna en inte så liten summa per dag. Så jag tror inte svenska myndigheter skulle blivit särskilt ledsna om Peter lämnat Sverige i samband med en permission och aldrig mer återvänt till fängelset.

 

Men vad var då den verkliga orsaken till att svenska staten ställt till det så att Peter inte kunde få ett nytt rättsläkarutlåtande i Sverige? Ett nytt rättsläkarutlåtande, som påvisade bristerna och felen i det förra rättsläkarutlåtandet. Ett nytt rättsläkarutlåtande, som hade kunnat ge Peter resning och en ny rättegång och en frikännande dom. Ett nytt rättsläkarutlåtande, som hade gjort att Peter hade kunnat släppas ur fängelset som en fri man.

 

Ja, inte var orsaken den att svenska staten till varje pris ville fortsätta hålla Peter inlåst i ett svenskt fängelse. Att det inte förhöll sig så visas ju tydligt av det som jag här ovan berättat om Peters många permissioner och om hans nya pass. 

 

 Men vad var det då som svenska staten genom sitt agerande beträffande Peters begäran om ett nytt rättsläkarintyg ville förhindra?  Jo, svenska staten vill förhindra att det avslöjas för den svenska allmänheten --- och för domstolarna och för andra myndigheter--- att en svensk rättsläkare faktiskt kan göra sig skyldig till felbedömningar när det gäller att avgöra vad som är dödsorsaken i ett visst fall. Avslöjas att en svensk rättsläkare kan göra en felbedömning, som i praktiken skickar en helt oskyldig ung man i fängelse.

 

När svenska staten i praktiken skaffat sig monopol på att utfärda rättsläkarutlåtanden hindrar man effektivt att en ny rättsläkare granskar fallet. Granskar alla handlingarna omsorgsfullt och säger att här har min kollega begått flera fel. Min kollega har missat att beakta vissa mycket viktiga uppgifter i patientjournalen och i utredningsmaterialet. Dessa brister i min kollegas arbete har lett till att min kollega dragit felaktiga slutsatser om dödsorsaken.

 

Vi måste komma ihåg att medicin och biologi är inga exakta vetenskaper. När det gäller att ställa en diagnos, eller finna anledningen till att en person har avlidit, alltså fastställa dödsorsaken, kan fel begås i bedömningen.

 

I all mänsklig verksamhet kan fel begås.

 

Men genom att skaffa sig monopol på rättsläkarutlåtanden har rättsmedicinalverket och därmed svenska staten effektivt förhindrat att dessa fel avslöjas. Detta effektiva system stärker ju också rättsläkarnas auktoritet alldeles enormt.  Domare och åklagare hör sällan talas om några fall där en svensk rättsläkare har begått ett misstag. Följaktligen måste ju rättsläkarna tillhöra en yrkeskår vars utlåtanden man aldrig behöver ens överväga att tvivla på.

 

I och för sig har domstolen eller åklagaren möjlighet att inhämta yttrande beträffande ett rättsläkarutlåtande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Socialstyrelsens rättsliga råd har till sig knutit ett antal specialistläkare inom olika specialiteter, däribland även rättsläkare. Dessa specialister bedömer då för rättsliga rådets räkning medicinska frågor, exempelvis bedömer ett rättsläkarutlåtande. Men det sker alltså inte på uppdrag av privatpersoner.

 

Detta är ett fruktansvärt system och ett fruktansvärt maktmissbruk.

 

Jag upprepar än en gång det som jag skrivit förut flera gånger i denna bok. Nämligen att bakom flertalet justitiemord ligger en medicinsk feldiagnos.

 

I annan läkarverksamhet avslöjas så att säga ofta felen av sig själva genom det som händer i fortsättningen. Låt oss tänka oss några fall --- för att göra det hela tydligt tänker vi oss några extrema fall --- där så att säga det fortsatta förloppet klart och tydligt visar att läkarens diagnos var fel. 

 

En ung kvinna söker läkare och säger att hon misstänker att hon är gravid. Läkaren undersöker henne och säger sedan till sin patient att nej, hon är inte gravid. Men sju månader senare föder hon ett välskapat och fullgånget barn. Den läkaren kan inte dölja sitt misstag.

 

Eller vi tänker oss att en annan kvinna söker en annan läkare och säger att jag tror jag är gravid. Jag och min man har länge önskat oss ett barn och nu tror jag det har lyckats. Läkaren undersöker henne och säger att ja , det stämmer, Du är gravid, jag gratulerar. Du blir mor om sju månader. Men kvinnan får aldrig något barn. Den felaktiga graviditetsdiagnosen kan inte heller döljas.

 

Eller vi tänker oss att en kvinna kommer till en läkare och säger att hon hittat en knöl i sitt ena bröst. Kvinnan är orolig att det kan vara cancer. Läkaren känner på knölen ifråga. Sedan lugnar han kvinnan med att nej, detta är inte cancer, det är en helt godartad knöl. Ett år senare har cancern --- för det var en sådan --- spritt sig i kvinnans kropp. Och det är för sent att operera. Och hon dör av sin bröstcancer. Läkarens feldiagnos avslöjar sig så att säga av sig själv.

 

 Eller vi tänker oss en annan kvinna som söker en annan läkare och vill bli undersökt för en knöl i bröstet. Läkaren känner på knölen. Och säger att detta är tveklöst en cancer, vi måste operera bort Ditt bröst. Kvinnans bröst operas bort, Ett snitt ur knölen sändes sedan till mikroskopisk undersökning och det visar att det inte alls var en cancer utan bara en godartad fettansamling i bröstet. Kvinnan har helt i onödan förlorat sitt ena bröst. Den här läkaren kan inte heller dölja sitt misstag.

 

Men när en svensk rättsläkare begått ett misstag vad gäller dödsorsaken avslöjas det inte av det fortsatta händelseförloppet. Felet avslöjas inte om han sagt att det är ett naturligt dödsfall fastän det i själva verket var ett giftmord. Och felet avslöjas inte när rättsläkaren felaktigt sagt att döden orsakats av misshandel fastän det i själva verket var en naturlig död i en sjukdom. De döda talar inte. Och den döda ligger begravd under jord. Ofta numera efter att ha blivit kremerad. Så det finns bara aska kvar. Och därmed ingen möjlighet att göra det som faktiskt åtminstone i vissa fall skulle kunna ske om den döda kroppen inte hade kremerats. Nämligen att göra en så kallad exhumering. Alltså gräva upp den döda kroppen och göra en ny rättsmedicinsk obduktion.

 

I all mänsklig verksamhet begås då och då misstag. Men om man inte gör någon omprövning vad gäller ett rättsläkarutlåtande beträffande en dödsorsak avslöjas detta misstag aldrig.

 

Vilket naturligtvis är ett behagligt system för den rättsläkare, som begått ett misstag. Men ett fruktansvärt system för den, som i likhet med Peter Melander blir offret för detta system och döms att tillbringa sin ungdom i fängelse för ett brott, som han inte begått. Ett brott som inte ens finns eftersom Emma dog en naturlig död i en odiagnostiserad och obehandlad acidos.

 

När det gäller mänsklig yrkesverksamhet har det naturligtvis en fruktansvärt negativ effekt på arbetets kvalitet och arbetsmoral om det är synnerligen liten risk att det avslöjas att ett fel begåtts. Liten risk att det kan avslöjas eftersom risken är liten att  någon  på området kunnig person  eftergranskar arbetet.

 

De svenska rättsläkarna får alltså inte på begäran av en vanlig privatperson eller hans advokat uttala sig om det som en annan rättsläkare har gjort i sin yrkesverksamhet. Och att åklagaren, som vunnit ett mål (i Sverige vinner åklagarna i 90-95 % av brottmålen!!) och därmed skickat den, som åklagaren anser skyldig, i fängelse, skulle begära ny granskning av annan rättsläkare, torde vara sällsynt. För då skulle ju åklagaren riskera att nödgas erkänna att han/hon begått ett misstag när han/hon åtalade en oskyldig. Och så fruktansvärt roade av att erkänna sina misstag är flertalet yrkesutövare inte.

 

Likheterna med hur östtyska myndigheter missbrukade sin makt är påtagliga. Även om naturligtvis jämförelsen med den icke genomförbara Heidelbergresan och detta med att en oskyldig ung man döms till åtta års fängelse haltar. Men tanken i det hela, det djävulska maktmissbruket mot enskilda för att främja den ifrågavarande statens intressen, är densamma.

 

Och vi får inte glömma att svenska regeringen hade ganska så vänskapliga relationer med den gamla DDR-regimen. Man kanske tipsade varandra om sådana här metoder???

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter