Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

    ECHR och Europakonventionen nr 3

 

 

  

 

Professor Jacob W. F. Sundbergs föreläsning den 10 november 2005 på Världskulturmuséet i Göteborg vid Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR:s Community Night på temat "Mänskliga rättigheter och "vård" av barn".

 

 

Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

 

Av professor em. Jacob W.F. Sundberg

 

Inledning

 

1.      Jag ser att det givits flera titlar till det föredrag som jag förväntas hålla, och jag vill därför precisera att jag tänker tala om systemet av stater som svarande inför Europadomstolen i Strasbourg. För dem som är mera intresserade av detaljerna i processen inför Europadomstolen har jag tagit med ett förråd av den föreläsning jag höll här i Göteborg för några år sedan i NKMRs regi och som har titeln : ”Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet” (IOIR nr 131). Det är fritt att förse sig ur förrådet.

 

Den svenska förträngningen

 

2.      Men låt mig då återvända till systemet. Jag skall då börja med att orienteringsvis erinra om att på den tiden som jag läste juridik i Uppsala – d.v.s. på 1940-talet – så ansågs det vara den svenska rättsvetenskapens världshistoriska insats att ha avrättat rättighetsbegreppet.[1] Det finns inga rättigheter ; vad man kallar för rättigheter är bara avspeglingar av hur man lagt upp saken i lagstiftningen. I filosofisk-vetenskaplig mening var rättighetsbegreppet lika meningslöst som en papegojas pladder.[2] Om man inte trodde på dessa lärosatser visade det bara bristande intellektuell mognad och garanterade att man inte skulle få godkänt i berörda ämnen.[3]

3.      Fram på 1970-talet blev saken en politisk fråga. Inom näringslivet oroades man av vänsterdrevet i kölvattnet av 1968 års begivenheter, och undrade varför de som visste bättre, t.ex. i Juridiska fakulteten, inte opponerade sig. Jag ansvarade på den tiden för propedeutiska kursen och hade som underlärare de tre blivande statsråden Lennart Geijer, Carl Lidbom och Sven-Erik Nilsson.[4] Man stimulerade mig att ägna inauguralföreläsningen 1970 åt vänstertemat[5] och Svenska Dagbladet ägnade sedan en halvsida åt föreläsningen under rubriken ”Professor i rättslära: Svenska systemet börjar likna Sovjets.”[6]  Det föll inte i god jord. Journalisten avlägsnades från tidningen, och ingen av mina hariga kolleger vågade någonsin diskutera föreläsningen, men justitieminister Lennart Geijer med vilken jag sålunda länge samarbetat när han undervisade i propedeutiska kursen, och som hade föreläsningen liggande på sitt skrivbord i kanslihuset, profilerade sig till sist genom att säga att de som menade att de svenska domstolarna var till för att skydda medborgarnas rättigheter mot staten bedrev en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket i Sverige.[7] Det var nu i och för sig inte så få som menade att detta att skydda medborgarna var en av domstolarnas uppgifter, och de kom underfund med att det inte bara fanns en rik litteratur på saken i Sverige (där regeringsrådet Gustaf Petrén hade en hel del att säga) utan att man såg på samma sätt i Strasbourg, när man tillämpade Europakonventionen.[8] Processen i Strasbourg var alltså en förargelseklippa för justitieminister Geijer, men också för hans chef, statsminister Olof Palme, som gav uttryck för sitt misshag genom att kalla Europadomstolen för ”Gustaf Petréns lekstuga”.[9] Och den förutvarande ministern för mänskliga rättigheter, Carl Lidbom, som efter regimskiftet 1976 lämnat statsrådet och blivit ledamot av Europarådets Parlamentariska Församling i Strasbourg, klagade öppet över att majoriteten där, från flertalet av de 21 medlemsstaterna, ”speglar en opinion som är starkt konservativ – med svenska mått mätt”.[10]

4.      Nu är det ju så att så länge människor inte känner till Europakonventionen kan de inte använda sig av den. Det blev därför svensk regeringspolitik att försöka förtränga vetskapen om Europakonventionen och dess budskap, och de s.k. borgerliga partierna var här inte mycket bättre än sina socialistiska kolleger.[11] Kännedomen om Konventionen spreds därför i huvudsak genom enskilda marknadsföringsinsatser, stödda av pedagogiska visiter från Europarådet.[12] Marknadsföringsinsatserna kröntes emellertid med oanad framgång, och plötsligt drabbades kungariket av en syndaflod av svenska klagomål i Strasbourg. Ett tag – 1983 – ledde Sverige t.o.m. ligan vad gäller antalet klagomål i proportion till befolkningen,[13] ehuru man tio år tidigare bara haft ett löjligt ringa antal klagomål mot svenska staten.[14]

5.      De nordiska länderna hade av någon anledning varit helt dominerande när man satte upp Strasbourgsystemet på 50-talet och 60-talet[15], så när det började bli effektivt på 1970-talets slut hade man i stor utsträckning sig själv att skylla ,. Men systemet utvecklades också intensivt, särskilt efter det att norrmannen Rolv Ryssdal blivit Domstolens President 1985. Skyddsområdet för medborgarna vidgades och rättigheterna preciserades genom en omfattande prejudikatmassa av avgöranden av Kommissionen och Domstolen.[16]

6.      I Sverige begrep man sig nog aldrig riktigt på det europeiska systemet, till skillnad från vad fallet var i Finland som anslöt sig till detsamma mycket sent – 1989 – men då med insikt om vad det betydde. För att kunna hänga med gjorde man Europakonventionen till finsk lagstiftning.[17] I Sverige hade man gjort tvärtom. Visserligen måste man åberopa Europakonventionen i svensk domstol – för att uttömma sina inhemska rättsmedel, som det heter – för att kunna utföra sina klagomål i Strasbourg. Men detta hindrade inte svenska domare från att påstå att man inte kunde åberopa Europakonventionen i de svenska domstolarna – tydligen helt obesvärade av faktum att Sverige i Strasbourg hade flest klagomål emot sig i proportion till befolkningen och att alla måste ha åberopat Konventionen i de svenska domstolarna för att kunna komma så långt. För egen del fick jag uppdraget av Europarådet att referera de svenska mål i vilka Konventionen åberopats och under perioden 1982-1988 publicerade jag 5 volymer med sådana referat, som minnsann recenserades i USA och nere i Europa.[18] Icke desto mindre vågade man fortsätta att påstå att Konventionen inte kunde åberopas.[19] Bland byråkrater kunde man t.o.m. reagera med bestörtning och raseri på ett och annat klagomål,[20] och i vårt vänsterfrälsta TV förklarades att det var falsk konsumentupplysning att råda folk att vända sig till Strasbourg med sina klagomål.[21]

7.      Sveriges inträde i EU kom att få drastiska konsekvenser för den svenska lagstiftaren. Mycket av den lagstiftande makten visade sig ha påverkats genom den omfattande EU-lagstiftningen.[22] Stora sjok av lagstiftningsmakten har på detta vis överförts till EU, och i EU är Regeringen ensam om att föra ordet för Sverige, även om den kanske ofta kommer till korta gentemot sina europeiska kolleger. De svenska politikernas möjligheter redan att göra överväganden kring ny lagstiftning har sålunda minskat radikalt., men Ni lärer spana förgäves på några reaktioner från riksdagens sida eller politikergarnityrens på denna kompetensförlust till förmån för de europeiska organen i Bryssel. Men man har till sist - som i Finland - förklarat Europakonventionen gälla som svensk lagstiftning – med EU-anslutningen som ett fikonlöv.[23] Det verkar som om man också i detta fall inte riktigt begrep sig på det europeiska systemet. Precis som beträffande Europakonventionen har det inte varit något som man talar högt om i Sverige. Här råder en självpåtagen tystnad.

 

 

 

 

 

Klubben blir skola

 

 

  1. Europarådet som en gång skapade Europakonventionen var egentligen en ’klubb’ av likasinnade stater, som det stod i Preambulen : ”regeringar i europeiska stater, vilka besjälas av samma anda och i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och principen om rättens okränkbarhet äga ett gemensamt arv”. Däri låg tydligen ett slags kvalifikationskrav och villkor för inval. Huruvida de tio grundarstaterna själva fyllde alla dessa krav diskuterades inte i någon större omfattning. Tydligen utgick man från att de alla gjorde det.[24] Och frågan väcktes ett par gånger om förhållandena i en viss stat så ändrats att staten borde uteslutas såsom icke längre kvalificerad.[25] Men på 1990-talet med det s.k. Språnget Österut omvandlades denna ’klubb’ av demokratiska rättsstater till en ’skola’ för de nyanslutna staterna från det gamla Socialistlägret i demokrati och rättsväsen. De nytillkommande kandidatstaterna blev då undersökta med en noggrannhet som aldrig drabbat de gamla ’klubb’staterna, t.ex. Sverige, och granskningen gällde just de krav som Europakonventionen dåmera ansågs stå för som den utvecklats genom Europadomstolens praxis.[26]

 

Granskningen av kvalifikationerna skedde i flera, varandra påföljande omgångar. De blev icke blott undersökta inför och vid själva inträdet, utan

dessutom underkastade en löpande övervakning – ”monitoring” – för att utröna om de respekterade de uppställda kraven. Därtill konfronterades de

med klagomål som fördes inför Europadomstolen och som kunde leda till fällande domar vars verkställighet skulle övervakas av Ministerkommittén.

Eftersom de nya staterna – rättsstater i vardande med det eufemistiska språkbruk som föredrogs i Strasbourg – återspeglade ett rättsväsen dominerat av den gamla nomenklaturan,  betydde alla dessa förfaranden att mycket av nomenklaturans och det kommunistiska samhällssystemets särdrag konfronterades inför öppen ridå med det västerländska rättssamhället. Den presens som den marxistiska filosofin åtnjutit i det svenska styrelseskicket hamnade på detta baklängesvis i rampljuset, och det var kanske typiskt att man försökte värja sig mot detta genom att kalla beskrivningen av de marxistiska särdragen i nomenklaturans samhälle för något ’icke-rumsrent’.[27]

 

Språnget Österut

 

  1. Det var den svenske presidenten i Europarådets Parlamentariska Församling, Anders Björck, som åstadkom de första stegen i Språnget Österut,[28] och det var hans kollega, Daniel Tarschys, som blivit Europarådets generalsekreterare, som svarade för att t.o.m. Ryssland kom med i Europarådet.[29] Ingen av dessa var jurist och det är rimligt att tro att de hade skäligen vaga begrepp om vad de gjorde, när de försökte trycka på de nya länderna, som alltjämt regerades av sin nomenklatura,  det rättssamhällesystem som Europakonventionen stod för och i viss mening t.o.m. skapat.[30] Att Ryssland kom med skärpte dramatiken, för Moskva var centrum i det kollapsade Socialistlägret och prototypen för det socialistiska samhället tolkat i marxistisk-leninistiska termer.

 

 

  1. Språnget österut skedde i mindre etapper. Det började med att Ungern anslöts 1990 och Polen 1991. 1992 kom Bulgarien. 1993 anslöts inte mindre

än 6 nya stater – den första vågen : Estland, Litauen, Slovenien, Tjeckiska Republiken, Slovakien och Rumänien.[31] - Det var förstås uppenbart att dessa

gamla kommunistländer inte alls passade i ’klubben’ ; däremot gick det an om ’klubben’ omvandlades till en ’skola’. I denna omvandling spelade

övervakningsinstrumenten en avgörande roll för att Europarådet över huvud skulle bevara sin trovärdighet som organ. Kriterierna för medlemskap

preciserades, bl.a. så att det krävdes en garanti för rättsstaten, inklusive maktdelning och ett oberoende domstolsväsen, och därtill kom att åtnjutandet

av de mänskliga rättigheterna sådana de specificerades i Europakonventionen måste garanteras och det förväntades ett tillträde av Europakonventionen

inom rimlig tid efter anslutningen. Ministerkommittén som tog emot tillträdesansökningarna inhämtade yttranden över dessa från Parlamentariska

Församlingen, vilket blev praxis, och dessa Församlingens yttranden blev efter hand mer och mer specificerade vad gäller kvalifikationskraven och

följaktligen också upplysande om vad Europakonventionen stod för.[32]

 

Europarådets trovärdighet stod här på spel, och lösningen – monitoring - kan tillskrivas den nuvarande finska presidenten Tarja Halonen. Det direktiv

ang. respekten för de åtaganden som gjorts av de nya medlemsstaterna – direktiv nr 488 av 29.6.1993 – kallas allmänt för Halonen Order, och detta gick ut på att respekten för de gjorda åtagandena var ett villkor för vidare medverkan i Församlingens arbete. I Halonen Order uppdrog Parlamentariska

Församlingen åt några Kommittéer att nära vaka över respekterandet av de åtaganden som gjorts av myndigheterna i de nya medlemsstaterna och

rapportera till Församlingen var 6 månad intill dess samtliga åtaganden verkställts.[33]

           

Strax före toppmötet i Wien 8-9.11.1993 när Rumäniens ansökning var aktuell, skärpte Parlamentariska Församlingen de villkor i Halonen-

direktivet som skulle övervakas genom monitoring. Det tillfogades en uttrycklig hänvisning till övervakningssystemet i direktivet och det insisterades bl.a. på nödvändigheten av ett system med maktdelning. Inte heller skulle en Minister få ge anvisningar till en domare, såsom var förutsatt i § 19 av den rumänska lagen om domstolsväsendets organisation.[34]

 

Ministerkommittén tog 1992 emot Rysslands ansökan om Medlemskap. Efter toppmötet i Wien gavs en direkt politisk signal till Ryssland och man fick ett positivt svar av President Boris Jeltsin, som framhöll det oåterkalleliga val som träffats i Ryssland till förmån för demokratiska reformer och som borde föra, småningom, till anslutningen av denna integrerande del av den europeiska civilisationen.[35] En fyramannakommitté av framstående juridiska experter[36] skickades till Ryssland för att granska om det ryska rättssystemet svarade mot den europeiska minimistandarden. Den kom tillbaka med negativt besked.[37] Det ”traditionella auktoritära tänkandet föreföll att fortfarande dominera inom förvaltningens område” och ”idén att det i första hand skulle ankomma på domstolarna att skydda individen är ännu ingalunda verklighet.” Också det första Tjetjenienkriget motiverade att anslutningsprocessen lades på is för en tid.

1995 startade man emellertid på nytt, efter ryska löften att lösa Tjetjenienkrisen med politiska medel, men förmodligen också beroende på en viss nervositet inom Europarådet som underblåstes av EG:s och NATOs engagemang i de baltiska randstaterna och den ryska överreaktionen på dessa framstötar.

 

Parlamentariska Församlingens Kommitté för politiska ärenden fick in en rapport från sin rapportör, schweizaren Muehlemann, som dock var ganska skeptisk.[38] Framför allt på vänsterkanten i Parlamentariska Församlingen var man emellertid angelägen att få med Ryssland i Europarådet. Dialogen med ryssarna, menade man, skulle kunna bidraga till den erforderliga grundläggande medvetenheten om vad ett rättssamhälle var och fordrade. 25.1.1996 beslöt man så med rösterna 164 för, 35 emot, och 15 nedlagda, att rekommendera Ministerkommittén att släppa in Ryssland i Europarådet, påstående att ”det förekom framsteg mot en allmän medvetenhet om – och respekt för- rättssamhället”. Beslutet förknippades med 25 villkor.[39] De juristkommissioner som reste till Ryssland och tittade på rättssystemet, hade sagt att det här och det här måste Ni ändra på om Ni vill vara medlemmar av Europarådet.  Så skedde emellertid icke fullständigt, och det var en av anledningarna varför Parlamentariska Församlingen sedan satte Ryssland under särskild övervakning.[40]

 

Samtidigt med de ryska förhandlingarna fortsatte emellertid anslutningarna av de andra länderna i Socialistlägret. 1995 intogs 5 nya stater - den andra vågen: Lettland, Albanien, Moldavien, den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien , samt Ukraina. 1996 släppte man in, förutom Ryssland, också Kroatien. 1999 släppte man in Georgien, och 2001 Armenien och Azerbadjan.[41]

 

 

Nomenklaturan i en ny värld

 

  1.  De nya medlemsstaterna blev alltså granskade med en noggrannhet som aldrig drabbat de gamla klubb-medlemmarna, däribland Sverige. De resultat som vunnits i den granskningen är emellertid av karaktär att gälla också i klubben s.a.s. baklänges, och därför av intresse också i Sverige, där man i själva verket glorifierat en hel del av de begrepp och principer som råkat illa ut i den nya granskningen. Justitieminister Geijer som fann att det vore ”ett farligt talesätt  att domstolarna skall skydda den enskilde mot ’överheten’ ; ja, ”en antidemokratisk kritik mot det parlamentariska styrelseskicket”, verkar inte så förtroendeingivande i Europakonventionens nya värld. Den idiosynkrasi vad gäller maktdelningsläran och lagprövningen, som präglat svensk politik och svensk statsvetenskap[42], passar inte heller så bra i den nya världen (alldeles frånsett att statsvetarna i allmänhet lider av förfärande minnesluckor vad gäller den juridiska litteraturen på området).

Vad var det då som skilde det socialistiska systemet från Europakonventionens? Skillnaderna var djupgående. Tekniska blev de blott i förlängningen. Enligt den socialistiska uppfattningen representerade Europakonventionen en främmande, borgerlig bestämning av mänskliga rättigheter. Sådana kunde bara komma till sin rätt i det socialistiska systemet.[43]

Den marxistiska filosofin var av avgörande betydelse för det sovjetiska agerandet. De sovjetiska ledarnas syn och agerande var resultatet av en uppfostran i den marxistisk-leninistiska allmänna uppfattningen av världen.

 

Man måste t.o.m. ha godkända betyg i marxism-leninism för att få bli jurist.

 

Läran byggde på marxistiska dogmer : föreställningen att historien var lagbunden, utforskningsbar och förutsägbar. Rätten var blott en del av överbyggnaden på den ekonomiska basen och följde de lagar som bestämde basens utveckling. Marxisterna hade därför en totalsyn på lagen och staten.[44]

Konfronterade med det västerländska rättssamhället måste deras hållning infogas i denna deras allmänna rättsföreställning. Det var en logisk omöjlighet

att låta sådant som rättssamhällets krav lägga alltför besvärande hinder i vägen för historiens förutbestämda framskridande.

           

I praktiken betydde detta att den socialistiska modellen innefattade svaga domstolar beroende av regeringen, rekryterade med yrkesdomare på

tillfälligt uppdrag och med lekmannadomare i majoritet, avsaknad av maktdelning  och lagprövning. Domstolarna var låglöneplatser för kvinnor,

och maximen ”stämt är dömt” präglade tillvaron så till den grad att domstolarna ansågs vara en enkelriktad väg till fängelset.[45]

           

Språnget Österut betydde sålunda att denna marxistiskt utbildade byråkrati, känd som nomenklaturan, skulle försöka hantera ett

rättssamhällesystem som man redan från början lärt sig att förakta och kringgå.

 

Konfrontationerna

 

  1. Polen var en av de första staterna som aktualiserade problemen.[46] Polska Högsta Domstolen hade ogillat Solidaritets-rörelsens talan om erkännande

såsom led i föreningsfriheten i en dom 25.8.1987, med domskäl som f.övr. ganska mycket erinrade om dem som regeringsrådet Gustaf Petrén formulerade i det svenska Råneå-målet.d.v.s. RÅ 1974 s 121 : det felades transformation av den åberopade konventionen, nämligen i Polens fall CCPR.[47] Med anslutningen till Europarådet 1991 tog man då steget in i en ytterst annorlunda värld i vilken idén om de mänskliga rättigheterna hade fått mogna under ett halvsekel och en praxis utvecklat sig som gradvis men progressivt lett till bättre och bättre skydd för de mänskliga rättigheterna.

 

Det fanns många punkter i det polska socialistiska rättssystemet som kolliderade med den europeiska idén. En punkt var principen om  ’administrativt erkännande’, som avskärmade förvaltningen från domstolskontroll. Den byråkratiska legalismen, som alltsedan kommunisttiden präglat polsk förvaltning, måste fördenskull brytas till förmån för en tillämpning av Europakonventionens övergripande principer. En annan punkt gällde principen om lagstiftarens allmakt. Kravet på domstolarnas oberoende var oförenligt med en bestämmelse från 1991, som gav det polska parlamentet rätt att underkänna författningsdomstolens  dom. Författningsdomstolen hade funnits sedan 1985, men 1991 års lag om denna domstol föreskrev att parlamentet måste godkänna varje dom av författningsdomstolen som ifrågasatte författningsenligheten av en utfärdad lag.

           

Efter tillträdet till Europadomstolen blev det en våldsam anstormning av polska klagomål till Strasbourg. 1994 hamnade Polen som trea vad gäller

antalet klagomål, efter Italien och Frankrike, men före britter och tyskar. Året därpå hamnade polackerna som fyra.[48]

 

Ryssland tillhandahöll den potentiellt intressantaste och mest dramatiska konfrontationen.[49] Det var synen på domstolsväsendet som spetsade till motsatsställningen. Huvudproblemet för det ryska domstolsväsendet efter anslutningen sågs därför vara själva mentaliteten hos ämbetsmannakåren och den ryska allmänheten.[50]

 

Det började emellertid ganska bra med målet Burdov vs Ryssland. [51] Det gällde en arbetare som rekryterats till arbete på sarkofagen som skulle

oskadliggöra de havererade reaktorerna vid kärnkraftvarket i Tjernobyl. Dessa arbetare hade utsatts för intensiv radioaktiv strålning och fått bestående

skador och men. För dessa hade Burdov tillerkänts ersättning i rysk domstol, men skadeståndet betalades aldrig ut. Det var alltså¨ett mål där ingen

människa gärna kunde tycka att det här inte borde rättas till. Burdov vann också sitt mål i Strasbourg i det att Europadomstolen uttalade att en statlig

myndighet  inte kunde åberopa brist på pengar som ursäkt för att inte betala en domfäst fordran. När domen sedan kom till Ministerkommittén för

verkställighet var ryssarna också helt tillmötesgående. Det här skall vi rätta till : vi betalar inte bara herr Burdov utan vi ser till att det kommer ryska federala

pengar som tillfredsställer samtliga 5.000 som har rätt till skadestånd efter Tjernobyl-olyckan.

           

Mera problematiskt var det med målet Ryabykh vs Ryssland. [52] Principfrågan gällde laga kraft. Klaganden hade 7 gånger fått en slutlig dom,

men alla gånger hade den rivits upp via en eller annan myndighet som kunde åberopa institutet nadzor. Detta var en slags extraordinär resningsrätt i

händerna på generalprokuratorn och den hade gammal hävd i Ryssland och i hela Socialistlägret. Ofta kommer nadzor till sin rätt i litet mer politiska mål,

där det i bakgrunden finns en maktkamp mellan regionala myndigheter och federala regeringens anspråk.[53] Det finns stora frågor om maktfördelningen

mellan federala och regionala myndigheter. Nadzor påminner så till vida om kassationsbesvär att målet återförvisas nedåt, och hamnar det då hos en

regional domstol kommer denna möjligen att döma precis på samma sätt som i den första domen och måste därför rivas upp igen. Utgången i Ryabykh vs

Ryssland betydde ett underkännande av institutet, och verkställigheten var då ytterst problematisk. En verkställighet skulle innebära att man tog bort ett

rättsmedel som den vanliga ryska människan haft och känt till under allan tid, och hade stor respekt för. Man trodde att man med nadzor kunde komma åt

alla möjliga orättvisor, framför allt i ett domstolsväsende präglat av omfattande korruption. Korruptionen födde ett misstroende mot domstolar, som gjorde att man inte gärna ville ta en tvist genom domstolarna, och bl.a. som följd därav hade domstolsorganisationen inte så stor betydelse. Ryssarna var klart ovilliga att draga på regeringen hård kritik som skulle bli följden om man tog bort detta populära rättsmedel ; möjligen kunde man minska antalet

personer som hade rätt att begära nadzor eller minska de tidsramar inom vilka sådan kunde begäras eller minska antalet grunder som var möjliga och

definiera dem klarare. Någon godkänd verkställighet torde ännu icke föreligga.

           

Denna rättsmedelsfråga aktualiserades emellertid också i ett rumänskt mål, nämligen Brumarescu vs Rumänien. [54] Där visade det sig att

generalprokuratorn kunde när som helst, och utan varje tidsbegränsning, begära att en dom skulle rivas upp. I fallet hade klaganden återfått en

kommunistkonfiskerad egendom efter annus mirabilis genom lagakraftvunnen dom 1993, men denna dom hade undanröjts av Högsta Domstolen på talan

av generalprokuratorn 1995, och över detta klagade Brumarescu  i Strasbourg.

 

Europadomstolen underkände resningsförfarandet och konstaterade att resningsdomen berövade Brumarescu hans rätt till sin egendom i strid med

Art. 1 i Första Tilläggsprotokollet. Rumänien behövde 3-4 år på sig för att komma till slutsatsen att man inte behövde denna generalrprokuratorns

extraordinära talerätt och avskaffade den helt och hållet. Något motsvarande skedde i Ukraina där man haft samma problem. Men avgörande för

reformvilligheten torde ha varit en önskan att lägga till rätta för en hägrande EU-anslutning med vilken följde krav på anpassning till Europakonventionen.

 

I Sverige har vi haft en liknande situation i Justitiekanslerns rätt att bevista överläggningarna till dom i domstol för att kunna beivra fel och

korruption, men det är en rätt som kanslern aldrig använder sig av, så frågan är f.n. knappast aktuell i Sverige.

 

Den granskning av domstolsväsendet som Europakonventionen fört med sig är naturligtvis tankeväckande långt utanför det gamla Socialistlägret

genom den renodling av kraven på domstolarna, som granskningen innefattat. Det är en särskild poäng att det var initiativ av två svenskar som resulterat i

den nya infallsvinkeln som låtit just granskningen av hur de forna kommunistregimerna förhållit sig till Europakonventionens krav få en skuggeffekt också vis à vis den egna svenska regimen. Båda dessa svenskar hade partipolitisk anknytning i Sverige – Björck till moderaterna och Tarschys till folkpartiet – samtidigt man i just dessa partisammanhang visat en total oförståelse intill fientlighet[55] just vis à vis Europakonventionen och dess krav.

 

Det är ett återkommande tema i beskrivningarna av skeendet under det Stora Språnget Österut att de nya kandidatländerna blivit granskade och

undersökta med en noggrannhet som de gamla klubb-staterna aldrig varit utsatta för. Det betyder att de krav som nu ställts på efterföljarna till det gamla

Socialistlägret och dess nomenklatura nu också kan riktas mot klubb-staterna.

Om det också icke kan ske i formen av undersökningskommissioner och rapportörer, så är det i varje fall möjligt att aktualisera dessa krav i både enskilda klagomål till Europadomstolen (vilket kan vara problematiskt på många sätt[56]) och i en inhemsk debatt om iakttagandet av Europakonventionen vilket torde vara långt lättare och kanske mera givande.[57] Beröringspunkterna mellan den svenska politiska debatten sådan den bedrivits alltsedan 1970- talet och samhällssystemet i det gamla Socialistlägret borde här vara utgångspunkten för ett nytänkande i en suckande allmänhet.

Icke minst borde man här kunna finna en utgångspunkt i den komparativrättsliga litteraturen.[58] Parallellerna mellan ”rättsväsendet i Lennart Geijers och Olof Palmes svenska monarki och Hilde Benjamins och Walter Ulbrichts tyska demokratiska republik”, som Kjell Åke Modéer dragit fram i ljuset, väcker förvisso besvärande eftertanke, icke minst Modéers analys att ”samtidigt var tanken inte främmande för enskilda domare att vid överläggning till dom ringa till ’kompisarna’ i Justitiedepartementet för att höra hur de såg på en aktuell rättsfråga.”.[59]  Men för mig är det förstås särskilt intressant att jämföra min inauguralföreläsning 1970[60] – med budskapet att det svenska systemet börjar likna Sovjets – och dess bemötande, med den kritik som i framför allt Muehlemanns rapport[61] ägnades det ryska systemet med dess rötter i Sovjettiden. Den kritiken drabbar med samma kraft det samhällssystem som byggdes upp i Sverige under Palme, Geijer och Lidbom och som vi lever med i dag. Under kommunistregimerna uppfattades aldrig domarna som några beskyddare av medborgarnas  rättigheter mot staten och anslutningen till Europarådet hade knappast ändrat på den mentaliteten.[62] Det

är tankeväckande att i dag läsa justitieminister Geijers aggressiva försvar 1973 av den kommunistiska modellen och de förändringar av det svenska domstolsväsendet som sedan följde därefter, inklusive fördömandet av maktdelningsläran, och jämföra med det förhållande att just desavouerandet av

sådana särdrag uppställdes som villkor för det ryska medlemskapet av Europarådet med Europakonventionen i släptåg.[63] Det är förstås ännu mera tankeväckande att begrunda det öde som inauguralföreläsningen mötte, d.v.s. journalistens avlägsnande, och den massiva tystnad som mobiliserades inom

den juridiska och akademiska byråkratin för att undgå varje diskussion och för att bland allmänheten utveckla just den mentalitet som förklarats vara det stora hindret för rättssamhällets utveckling i Ryssland. Den tystnaden lever vi fortfarande med[64] och det förefaller att vara en angelägen uppgift i Sverige att nu äntligen bryta den. Det borde vara möjligt med det ryska exemplet som utgångspunkt.

 

 

 

Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
Av Jacob W. F. Sundberg

 

Tillbaka till NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet den 9 november 2005

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 



[1]   Jfr Anders Vilhelm Lundstedt, Legal Thinking Revised,  1956. Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Uppsalaskolan och den nationella inkapslingen”, JFFT 1999 s 178-171.

[2]   A.V. Lundstedt, tal återgivet i Social-Demokraten 10.9.1928

[3]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Volte face”, JFFT 2001 s 378.

[4]   Se närmare Jacob W.F. Sundberg, “Volte face”, JFFT 2001 s 384, 388 f.;  och idem, Om doktrinen, IOIR nr 98, s 13, jfr s 2.

[5]   Jacob W.F. Sundberg, Teleologisk metod och fair play, IOIR nr 34.

[6]   Mats Orwin, ”Professor i rättslära : Svenska systemet börjar likna Sovjets”, SvD 12.9.1970, s 9 : ”det finns element i samhällsdebatten som vill införa ett system av öststatskaraktär”.

[7]   Lennart Geijer, föreläsning 22.2.1973 på Juridiska Föreningen i Lund, refererat i Jacob W.F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf, IOIR nr 41, s 201 och not 22 med vidare hänvisningar. – Också statsrådet Carl Lidbom hade undervisat tillsammans med mig på samma kurs, och han harangerades t.o.m. i förordet till min bok Familjerätt i omvandling (1969) s 6-7.

[8]   Se t.ex. Halvar G.F. Sundberg, ”Domstolarnas befogenhet att åsidosätta grundlagsstridiga lagar”, StvT 1930 s 363-384 ; idem, ”Domstolarna och grundlagsstridiga lagar”, Samntid och framtid 1949 s 347-349 ; idem, ”Europakonventionen och domstols prövning av administrativa beslut”, Festskrift til Poul Andersen, Kbn 1958, s 383-397 ; idem. ”Om svensk domstols rätt att pröva lagars och andra författningars giltighet,” JFFT 1960 s 59-70. Se även Robert Malmgren-Halvar G.F. Sundberg-Gustaf Petrén : Sveriges grundlagar, 11 uppl. Sthlm 1971, s 60-61.

[9]   Se härom Jacob W.F. Sundberg, “Viktigare tilldragelser på området för mänskliga rättigheter i Sverige. Årsrapport för 1983”, FT 1984 s  64-65.

[10]   Se Carl Lidbom, Reformist, 1982, s 28.

[11]   Jfr mötet med Gösta Bohman och Carl Bildt, beskrivet i Jacob W.F. Sundberg, ”Volte face”, JFFT 2001 s 393 not 78.

[12]   T.ex. Advokatsamfundets seminarium på Operakällaren 21.3.1980 ägnat Europakonventionen. Särskilt viktigt var Svea hovrätts-colloquiet 29.3.1983, se Jacob Sundberg, red., Lagar, rättigheter och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, IOIR nr 50.

[13]  Stefan Trechsel, “Report”, 8 Human Rights Law Journal 15 (1987).

[14]  “Un chiffre dérisoire”, se Karel Vasak, ”Les états nordiques face à la protection internationale des droits de l’homme dans le cadre regional”, 8 Human Rights Journal 103-117, på s 113 (1975).

[15]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Om Europakonventionen och Språnget Österut”, JFFT 2003 s 534.

[16]   Jfr Jacob W.F._Sundberg, JFFT 2003 a 540-541.

[17]   Lag 4.5.1990 om godkännande av vissa bestämmelser i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollen till Konventionen, FFS nr 438/90.

[18]   I serien Human Rights in Sweden. The Annual Reports, som publicerades av Institutet för offentlig och internationell rätt i Stockholm, utkom nr 60, 67, 72, 77 och 88 med sådana rapporter täckande tiden 1982-1988.

[19]   Se t.ex. Joakim Nergelius, Konstitutionellt rättighetsskydd. Svensk rätt i ett komparativt perspektiv, Sthlm 1996, s 609. Jfr Jacob W.F. Sundberg, ”Om citatskartellen – reflexioner kring en avhandling som började i allmän rättslära”, 8 JT 1087-1109 (1996-97).

[20]   Hans Corell,  “Conclusions”, Revue du droit public et de la science politique 1990 s 1396.

[21]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, ”Om Europakonventionen och Språnget Österut”, JFFT 2003 s 537.

[22]   Daniel Tarschys, ”SOS-filosofin som exportvara”, SvJT 2004 s 288.

[23]   Lag 5.5.1994 om Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, SFS 1994:1219. - Jfr Hans Danelius, “Europakonventionens inkorporering med svensk rätt”, Afmælisrit Gaukur Jörundsson sextugur 24. september 1994, Reykjavik 1994, s 151-161, på s 154. och noten : ”Argumentet att just anslutningen till EG skulle nödvändiggöra en inkorporering av Europakonventionen ter sig kanske inte helt övertygande om man betänker att Storbritannienö, som sedan länge är medlem av EG, inte har inkorporerat konventkionen och att situationen i Danmark fram till 1992 var densamma.”

[24]   Jfr Hans Winkler, ”Democracy and Human Rights in Europe. A Survey of the Admission Practice of the Council of Europe”, 47 Austrian Journal of Public and International Law 147-172, s 147 (1995).

[25]   Frågan har uppkommit beträffande Grekland och Turkiet. Se här särskilt Denmark, Norway and Sweden vs Greece, 12 ECHR YB 1.Till de tre skandinaviska länderna sällade sig sedan också Netherlands. Love Kellberg höll 1992 ettr föredrag om målet betitlat ”Greklandsmålen i Europarådet 1967-70 – Ett rättsligt och politiskt 25-årsjubileum”, arkiverat i FFE:s förhandlingar 20.2.1992 ( i IOIRs arkiv under P 11/92)

[26]   Jfr Hans Winkler, ”Democracy and Human Rights in Europe. A Survey of the Admission Practice of the Council of Europe”, 47 Austrian Journal of Public and International Law 147-172, s 161, 163, 167 (1995).

[27]   Tillskrivet Anders Fogelklou, se närmare om incidenten Jacob W.F. Sundberg, “’The Rule of Law’. Om 180-gradersgiren i svensk juridik under trycket av Europakonventionen”, IOIR nr 139 B, s 3 och not 25.

[28]   Anders Björck valdes i maj 1989 till President i Parlamentariska Församlingenö och lämnade posten när han hösten 1991 utnämndes till försvarsminister i Sverige (jfr SvD 1.10.1993 s 11).. Jfr ”The cornerstone of the common European home”, intervju med Anders Björck av Robert Reinheimer, publicerad i Forum. The Council of Europe news magazine nr 3/89, s  15-17 : “there are two schools of thought among the Twenty-three [member States] : one school is in favour of accession by East-European applicant countries if they progress along the path of democracy, the other considers it first of all necessary to serve a real ‘apprenticeship’ in democracy.”

[29]   Jfr Daniel Tarschys, ”Europe Can Coax Even This Russia Toward Reform”, International Herald Tribune 11-12 Feb. 1995 s 4 ; idem, “A United and Democratic Europe”, International Herald Tribune 11-12 Oct. 1997 s 6.

[30]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Komparativ rätt och den svenska modellen”, JFFT 1997 s 301.

[31]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Om rättssamhället i det nya Europa”, JFFT 2000 s 260.

[32]   Jfr Hans Winkler, ”Democracy and Human Rights in Europe. A Survey of the Admission Practice of the Council of Europe”, 47 Austrian Journal of Public and International Law 147-172, s 156 (1995). Winkler beskriver närmare “the procedural techniques used by the P[arliamentary] A[ssembly] to discharge its functions” efter att ha antecknat att “the complexity of the admission procedure in particular with regard to Estonia forced the P[arliamentary] A[ssembly] to develop much more efficient and elaborate control mechanisms than had existed before.”

[33]   Se närmare härom Hans Winkler, ”Democracy and Human Rights in Europe. A Survey of the Admission Practice of the Council of Europe”, 47 Austrian Journal of Public and International Law 147-172, s 162 (1995)

[34]   Hans Winkler, ”Democracy and Human Rights in Europe. A Survey of the Admission Practice of the Council of Europe”, 47 Austrian Journal of Public and International Law 147-172, s 162 ff (1995).

[35]   Jfr  Winkler (se föreg. not) s 171.

[36]   Ministerkommitténs Resolution (92) 27.  Granskningsystemet skapades av Parlamentariska Församlingen i samband med behandlingen av Estlands ansökan om medlemskap och beskrivs av Winkler (se föreg. not)  enligt följande : ”Since Estonia the PA first nominates a team of ’eminent jurists’ (consisting as a rule of one member of the European Commission and one member of the European Court of Human Rights; in the case of Russia in view of the size of the country, the team consists of more persons) which is charged to study the legal system of the candidate State with a view to its conformity with the standards of the CoE [Council of Europe] in the fields of respect for the rule of law and protection of human rights. The next phase consists of the nomination of ‘Rapporteurs’ of the three Committees involved in the admission procedure, i.e. P:olitical Affairs Committee (which is a leading body in the sense that it coordinates the views of the other Committees involved), Committee on Legal Affairs and Human Rights and Committee on Relations with Non-Member States. These Rapporteurs visit the candidate State (sometimes more than once) and draw up reports for their respective Committees. Finally, the Political Affairs Committee reports to the Plenary, taking into account the views of the other Committees.” (s 160).-  “The system of Rapporteurs no doubt represent a unique institution in the history of multilateral relations. They have discharged their tasks with an objectivity and thoroughness that has earned them respect even from governments they severely criticised. Especially since the case of Estonia, new members of the CoE could with justification say that their countries had been scrutinized more closely than any other member State of the CoE before.” (s 161).

[37]   Rudolf Bernhardt, Stefan Trechsel, Albert Weitzel & Felix Ermacora : Report on the conformity of the legal order of the Russian Federation with Council of Europe Standards, Doc. AS/Bur/Russia (1994) 7 of 28 Sep. 1994, s 15 Human Rights Law Journal 249-293 (1994).

[38]   Ernst Muehlemann, “Report on Russia’s request for membership of the Council of Europe”, Doc 7443 – 2 Jan. 1996 – Report of the Political Affairs Committee, se 17 Human Rights Law Journal 187-216. – Rudolf Bindig, “Opinion on Russia’s application for membership of the Council of Europe”, Doc 7463 – 18 Jan. 1996 ; se 17 Human Rights Law Journal  218-226 (1996).

[39]   Se “Europe Lists Moscow’s Obligations”, International Herald Tribune 27-28 Jan. 1996 s 2 ; samt Jan-Anders Ekström, “Svårt för Ryssland fylla ER-kraven”, Hbl 27.1.96 s 5 : “Europarådets ministerkommitté sammanträder den 5-8 februari [1996] på ambassadörsnivå och väntas då utan vidare problem fatta det slutliga beslutet om att anta Ryssland.”

[40]   27.1.2000 sade Parlamentariska Församlingen med knapp majoritet nej till förslag som krävde att Rysslands rättigheter i Församlingen skulle begränsas. Men Församlingen godkände ett uttalande om att frågan om Rysslands medlemskap i Europarådet skulle tas upp  i sin helhet i april 2000. Dessutom skulle delegater från Europarådet besöka Tjetjenien och rapportera. Ett villkor för medlemskap var respekt för de mänskliga rättigheterna i hela Ryssland, inklusive Tjetjenien, och de ryska krigshandlingarna ansågs oproportionerliga och urskillningslösa. 4.4.2000 rekommenderade Politiska Kommittén att man skulle överväga att suspendera Ryssland och draga landet inför Europadomstolen. 6.4.2000 krävde Församlingen med röstsiffrorna 78-69 att Ryssland skulle uteslutas och beslöt att ta ifrån de ryska delegaterna deras rösträtt i Församlingen. Detta beslut gällde till följande generalförsamling i juni 2000, och Parlamentariska församlingen röstade också för att inleda en procedur om Rysslands uteslutning ur Europarådet. Församlingen beslut var allenast en rekommendation och det var föga troligt att Ministerkommittén verkligen skulle agera mot Ryssland. Nytt möte med Parlamentariska Församlingen hölls 27.6.2000 då Ministerkommittén rapporterade om sina observationer i Moskva och Tjetjenien. 29.6.2000 beslöt Församlingen att stå fast vid suspenderingen av Rysslands rösträtt. Däremot lyckades man inte införa sanktioner mot Ryssland då detta stoppades av Ministerkommittén. I en expertrapport som publicerades av Europarådet 30.6.2000 kritiserades Rysslands agerande i Tjetjenien och. lyfte juristerna fram att Ryssland förbrutit sig mot vissa av de 25 punkterna. 28.6.2000 uppmanade Församlingen medlemsländerna att draga Ryssland inför Europadomstolen. – En delegation från Europarådet under ledning av britten, Lord Judd, besökte i januari 2001 Tjetjenien och hans rapport, som publicerades  22.1.2001,  noterade vissa positiva utvecklingar, vilket gjorde frågan om förnyad suspendering av den ryska rösträtten i Församlingen mindre sannolik. I rapporten antecknades bl.a. att det juridiska systemet börjat byggas upp. En ny omröstning om rösträtten hölls i Församlingen 25.1.2001 varvid Ryssland återfick densamma. Det var i huvudsak delegater från det gamla Socialistlägret som bildade majoritet tillsammans med svenska och finländska delegater. En ny straffprocesslag trädde i kraft l..7.2002.

[41]   Jfr Jacob W.F. Sundberg,, “Volte face”, JFFT 2001 s 400 f.

[42]   Jfr den s.k. Demokratiutredningen – SOU 2000:1 En uthållig demokrati. Politik för folkstyre på 2000-talet, referat i Niclas Berggren-Nils Karlson –Joakim Nergelius, Den konstituionella revolutionen, City University Press 2001, s 92-97.  I sistnämnda arbete felas varje referens till det europeiska systemet, under det att i stället framställningen domineras av anglosaxiska – särskilt amerikanska – funderingar.

[43]   Jfr Andrzej Drzemczewski & Marek Antoni  Nowicki, “The Impact of the ECHR in Poland: a Stock-taking after Three Years”, 1 European Human Rights Law Review 261.

[44]   Se närmare referatet i t.ex. Jacob W.F. Sundberg, “Den svenska vilsenheten”, 13 JT 863 (2001-2002).

[45]   Eleanor Randolph, “The Courts in Russia : One Way Road to Jail”, International Herald Tribune 25 Feb. 1992, s 1, 4 ; Jeffrey Kahn, “Opening the Floodgates?”, The Moscow Times 18 July 2002, s 8. – Jfr Jacob W.F. Sundberg, Teleologisk metod och fair play, IOIR nr 34 (1970), s 4-7.

[46]   Jfr  Jacob W.F. Sundberg, “Om rättssamhället i det nya Europa”, JFFT 2000 s 260-265.

[47]   D.v.s FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

[48]   Jfr  Jacob W.F. Sundberg, ”Om Europakonventionen och Språnget Österut”, JFFT 2003 s 551.

[49]  Jfr  Jacob W.F. Sundberg, “Om rättssamhället i det nya Europa”, JFFT 2000 s 265-268 ; .

[50]   Se Ernst Muehlemann, “Report on Russia’s request for membership of the Council of Europe”, 17 Human Rights Law Journal 189, resp. 191 ; Rudolf Bindig, “Opinion on Russia’s application for membership of the Council of Europe”, 17 Human Rights Law Journal 218.

[51]   Burdov vs Russia, Appl. 59498/00, dom 7.5.2002; jfr SvJT 2002 s 615, se även Jeffrey Kahn, “Opening the Floodgates?”, The Moscow Times 18 July 2002, s 8.

[52]   Ryabykh vs Russia, Appl. 52854/99, dom 24.7.2003 ; jfr SvJT 2003 s 1013.

[53]   Jfr Pål Kolstø, ”Russlandikke bara Moskva. Føderalisme og rettighetsstandarder i Russland”, Mennesker & rettigheter 2001 s 24-32.

[54]   Brumarescu vs Roumanie ,Appl. 28342/95,  dom 28.10.1999, jfr SvJT 2000 s 78 och IOIR nr 139 B s 6-7 (nr 139 s 45-46).

[55]   Jfr motet med Gösta Bohman och Carl Bildt, båda framträdande företrädare för Moderata Samlingspartiet, beskrivet i Jacob W.F. Sundberg, “Volte face”, JFFT 2001 s 393 not 78 ; och Krister Thelin, Sverige som rättsstat, Timbro 2001, s 19 not 16 och s 25 not 25. Betr. inställningen i kretsarna bakom Timbro och Cityuniversitetet m.fl. organisationer erbjuds en intressant läsning i Jacob W.F. Sundberg, Från  Ekelöf till Europa, IOIR nr 138, s 66-74

[56]   Icke minst beroende på överbelastningen av Konventionsorganen i Strasbourg.

[57]   Det är möjligt att aktualisera frågeställningarna vid tillämpningen av SFS 1994:1219.

[58]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Den plågade rättshistorien”, 17 Juridisk Tidskrift 104 med vidare hänvisningar.

[59]   Kjell Å. Modéer, “Den gode domaren”, i Vänbok till Lars Åhlén den 29 maj 1998, s 3-16, på s 10 f.

[60]   Teleologisk metod och fair play, IOIR nr 34 (197  0).

[61]   Ernst Muehlemann, “Report on Russia’s request for membership of the Council of Europe”, 17 Human Rights Law Journal 187-194.

[62]   ”Judges under the communist regime were never to be the protectors of the citizens’ rights

against the State, and this seems to remain the prevailing opinion even today among judges”

sades det rapporten § 63, och att “the main problem as regards the judiciary in

Russia appears to be a problem of mentality both of the magistrates and of the public.” (§ 66)

[63]   Bland de villkor för medlemskapet som uppställdes i Parlamentariska Församlingen när den yttrade sig över den ryska ansökningen återkommer ideligen kravet att Ryssland skall anpassa sig till ”Council of Europe principles and standards” ; se särskilt villkor XX som begär ”bringing all legislation in line with Council of Europe principles and standards”. Se Opinion No. 193 (1996), 17 Human Rights Law Journal 185.

[64]   Jfr introduktionen till Den plågade rättshistorien, separatum, IOIR nr 142, samt Jacob W.F. Sundberg, Från Ekelöf till Europa, IOIR nr 138, särskilt avsnittet om “Kurskonkurrensen”, s 61-74, samt passim.  

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter