Tre inlägg i Metrodebatten

Tre inlägg i Metrodebatten

Av Ove Mollvik, ingenjör

 

 

 

 

 


Inläggen nedan är tidigare publicerade som diskussionsinlägg i Metro den 27 - 28 juni 2001, som uppföljning av inlägget Vem orkar bryr sig om barnslaveriet? och de efterföljande diskussionsinläggen. Länkarna till Metro försvann sedan Metro lagt ned sin diskussionskolumn.

Inläggen publiceras med författarens välvilliga tillåtelse.

 

 

 

 

 

Nu börjar det brännas
Av Ove Mollvik, ingenjör

 

 

Metro 010627

När Ruby nämner LVU och hänvisar till hur maktmissbruket fortfarande frodas inom svenska välfärdsystemet så är skillnaden mot världen inte så stor. Problemen på nära håll är i princip desamma så vem orkar bry sig? Inte ens inom Rädda Barnen vågar man diskutera det som exempelvis Eva Kärfve avslöjat hos svenska expertväldet. Hierarkins samförstånd om olika människovärde för barn är genomgående.

Där man minst anar pågår de vidrigaste övergrepp mot barn. "Barnets bästa" tolkas till maktens godtycke rakt motsatt Barnkonventionens anda även i våra hemkommuner. Fallet Alexander visste jag ingenting om fast skandalhistorien haft sin upprinnelse i min omedelbara närhet. Jag är nu inte alls förvånad. Attityderna mot barn med annorlunda bakgrund är fortfarande desamma kan jag intyga. Liknande förhållanden har jag mött under hela nittiotalet på alla nivåer men ändå ensam fått kämpa mot allt från dagisregim till regering för att bara kunna hålla ihop min egen familj.

 

 

**********************

 

?? T-Rex!
Av Ove Mollvik
 

Metro 010628


Är det oss drabbade du vill göra ansvariga för socialens misslyckande? Detta är ett klassiskt fenomen i en diktatur. Budbärarna, de frågande eller offren själva görs till de skyldiga. Din reaktion visar med all tydlighet hur det dolda resonemanget förs i den socialliberala förträffligheten.
   
Fallet du nu drar upp visste jag lika lite om som fallet Alexander fast mina egna grannar visade sig veta allt. Så effektiv är tystnadsplikten åt båda håll. PK media har sedan länge bestämt sig för den mest enfaldiga beskrivning av sociala problem. Ingen med seriösa avsikter kan längre ta sådan rapportering på allvar. Självklart döljer man ömsesidigt den obekvämaste delen av sanningen. Just därför är verklig demokrati viktig.

   

De politiskt ansvariga verkar inte heller vilja veta vad som i verkligheten satts i system. Ett socialliberalt expertvälde har därmed kunnat ta över på alla nivåer. IB-affären bleknar i jämförelse. Det är detta Eva Kärfves bok "Hjärnspöken" handlar om.

 

 

*********************

 

T-Rex
Av Ove Mollvik
 

Skönt att du ändå bryr dig men om du har lätt för att bli deprimerad bör du inte fördjupa dig i varken mina eller Alexanders fall. Lita på att åklagarnas standardformulering "ingen anledning att misstänka att brott har begåtts" i varje läge kommer att skydda den begreppsvärld du valt att leva i. Europadomstolens utlåtande "åpenbart grunnlös" förvånar mig lika lite. Makteliten vill inte veta. Regeringsrättens utslag i mitt fall innebar skyldighet att ta emot bidrag trots att diagnosen på min son bevisligen var falsk. Jag förväntades därmed hålla tyst. Steriliseringskampanjen mot min släkt som min tandläkare föreläste om på riksnivå under 60-talet har jag nu förstått utgick från samma sorts idéer. Den världen valde inte jag. Mina barn och jag är överlevande bevis på en värld större än övermakten kunnat kontrollera. Vår lycka är fortfarande växande.

Efter Alexanderskandalen fick ett par befattningshavare omplaceras. Många tyckte det bara var otur att det faktiskt råkade bli fråga om slaveri. Ett "symbiotiskt förhållande" till mamma måste ju till varje pris förhindras.....och konstig var hon ju i vilket fall som helst!

 

 

 

Vem orkar bryr sig om barnslaveriet?
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Vardagsmat i rättsstaten Sverige
Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

Tillbaka till Artiklar



 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter