Allt för Barnens Bästa ?

 

  • Allt För Barnens Bästa ?

    Av Harald Svensson

     

     

Harald Svensson är far, svärfar och farfar till personerna vars familj har blivit utsatt för socialtjänstens i Ängelholm omsorg.

Redogörelsen är skriven för publicering på NKMR's hemsida.

Bruksanvisning:

Lämplig och upplysande läsning för alla småbarnsfamiljer och för alla som tror att vi lever i ett bra och rättvist samhälle, med en socialnämnd, som påstår sig värna om Barnens Bästa.

 

 

  • I följande artikel har jag använt benämningen Socialnämnden eller Socialen på ett svepande och generellt sätt, jag avser givetvis inte hela denna kommunala myndighet i Ängelholm och dess medarbetare, utan endast de delar av den som handhar ärenden som har med LVU-lagarna att göra och som jag genom händelserna ifråga kommit i direkt eller indirekt kontakt med.

     

    Detta har hänt.

    Det har väl inte kunnat undgå lokaltidningarnas läsare, att en i Ängelholms kommun boende trebarnsfamilj, av fritidshem, barnomsorg och socialnämnd utpekats som skyldig till misshandel av sina barn och otillbörliga sexuella förhållande mellan pappan och dottern. Den utpekade familjen är mig närstående, därför vill jag försöka ge en rättvis beskrivning av de händelser familjen råkat ut för och som jag på nära håll upplevt dem. Att familjen råkat i händerna på en maktgalen socialnämnd står helt klart för mig, att denna nämnd gör sig skyldig till övergrepp mot familjen, barnmisshandel, kränkande och lögnaktigt förtal av föräldrarna och att de agerar familjefientligt, är i detta fall utom alla tvivel.

    Skola, fritidshem och dagmamma hade förmodligen redan under förra året i samband med socialtjänsten planerat en aktion mot familjen. Med hjälp av det angiverisystem, som socialen uppmuntrar, ja t.o.m. tvingar skola och barnomsorg att medverka i, hade bevis skapats. Allt hölls hemligt för familjen till den 17 januari i år, då socialtjänsten med polisens hjälp slog till på ett grymt och hänsynslöst sätt och med tillämpning av LVU-lagarna (Lagen av vård av unga ) tog barnen från föräldrarna och placerade dem i s.k. familjehem. Först nu vid polisförhöret blev beskyllningarna kända av föräldrarna.

     

    Den drabbade familjen.

    Den av tidningarna så ofta beskrivna "misshandlande trebarnsfamiljen" består av mamman 31 år gammal med utomeuropeisk härkomst, pappan 43 år egen företagare sedan 15 år för ett expanderande företag med 10 anställda, barnen; pojke 8 år, flicka 5 år och lillpojken 2 år. Familjen äger hus i en av stadens förorter.

    Intill den dag de blev utsatta för det ovan beskrivna övergreppet av myndigheterna, levde familjen i lugn och harmoni. För att göra det möjligt för mamman att skaffa egna inkomster, hon har deltidstjänst i pappans företag, och för att inte stå helt handfallen den gången barnen växt upp, anlitade de dagmamma och fritidshem.

    Stämningen i familjen var hjärtlig, kärleksfull och god, ljudnivån hög. Naturligtvis bråkades det, hur är något annat möjligt i en trebarnsfamilj. Föräldrarnas tålamod kunde ställas inför hårda prov, men sådant är livet i en barnfamilj och det skall vara så, annars är det något fel, anser jag. Naturligtvis inträffade ibland händelser av mera allvarligt slag, men familjen ansåg alltid att allt kunde lösas med god vilja och kärlek.

     

    Bevisen

    Bevisen skolan hade som stöd för sina anklagelser var dunkla. Pojken, åttaåringen, påstod att han fått stryk hemma, han hade blivit slagen och sparkad av modern och pappan, påstod han. Han var arg på föräldrarna och med lämplig uppmuntran från fritidshemmets personalen släppte han lös sin fantasi och talade illa om sitt hem. Fritidshemmet hade tidigare haft problem med pojken, han var inte lätt att hantera, kom ofta i gräl med kamrater och hade svårt att tåla tillrättavisningar. Pojkens berättelse kom förmodligen lämpligt för personalen, nu kunde de skylla sina egna tillkortakommanden med pojken på hans hem. Personalen trodde på allt pojken sade. Enligt min mening utnyttjade de honom på ett cyniskt sätt för att få fram kritik mot familjen.

    Då det gäller flickan är anklagelserna helt obegripliga. Ett normalt gott pappa-dotter förhållande misstänkliggjordes av dagmamman på det grövsta. Pressande och ledande förhör hölls, en glad och öppen femårsflickas tramsiga skojighet togs som erkännande av abnormiteter, stryk och misshandel hemma. Dagmammans sexualfixering framgår tydligt då man läser hennes anklagelser. Om flickan nämner bäddsoffor eller liknande liggplatser, kalsonger, att pappan tycker hon är söt , eller att flickan säger att hon älskar sin pappa, ger dagmamman detta en sexuell innebörd. Har dagmamman verkligen kunnat förstå vilken skada hon orsakat familjen genom sitt fabulerande? Försökte hon genom sitt handlande skaffa förmåner inom socialen? Eller var det en primitiv hämndaktion på mamman, som inte gjort sig populär genom att våga anmärka på hygieniska omständigheter hos dagmamman. Vad som förvånar är att skolans rektor ställde sig bakom dagmammans anklagelser, den borde varit lätt att genomskåda.

     

    Polisförhören

    Då familjen i samband med gripandet den 17 januari anklagades för misshandel mm, kom detta helt överraskande. De trodde de var utsatta för ett fatalt misstag som lätt borde kunna klaras upp. Inte hade väl de misshandlat sina barn. Barnen var det käraste de hade, de betydde allt för dem. De avstod därför advokathjälp under förhören, det enda som var viktigt var att barnen inte skulle ta skada och att snabbt få dem med sig hem. Då man läser polisförhören med föräldrarna förstår man med vilken oskuld de agerade. De försökte vara samarbetsvilliga.

    De sökte i sina minnen efter någon grund till varför de blivit anklagade. De kände ingen skuld, men de kände sig ej heller perfekta som föräldrar. De kom ihåg att det någon gång under hösten varit lite stökigt med barnen. Under höstmånaderna förra året, speciellt då mamman väntat sin menstruation och då pappan varit uppbunden av mycket arbete, hade hennes tålamod varit ansträngt vid några tillfällen, lätta handgripligheter hade förekommit mot äldsta pojken. Då barnen busat mycket hade också skarpa tillsägelser förekommit både från mamman och pappan och det verkar som om speciellt äldsta pojken hade svårt att tåla detta. Han uppträder ofta provocerande och har ibland svårt att lyda. Familjen anser inte att aga skall användas, men tålamodet kan ibland tryta. Var finns den familj som inte då och då råkar ut för liknande händelser med sina barn? "Den som är utan skuld må kasta första stenen!" Men den kärleksfulla stämningen mellan barn och föräldrar kan man inte missta sig på och familjen hade alltid som regel att "aldrig låta solen gå ned över vreden". Efter varje intermezzo följde förlåtelse åt båda håll och kärleksbetygelser. Nog hände det att pojken var arg på föräldrarna, men utom alla tvivel är hemmet hans bästa plats i den värld han känner och föräldrarna älskar han högt och känner trygghet hos. Att flickan någonsin blivit fysiskt bestraffad ansåg föräldrarna helt omöjligt, hennes påstådda berättelse om detta måste i så fall ha tvingats ur henne vid de ofta upprepade förhören dagmamman hållit. Att påstå att lillpojken blivit fysiskt bestraffad är absurt. Mamman kände sig inte nöjd med sig själv för att hon ibland visade humör som kunde skrämma barnen, hon sökte därför hjälp och hade vid tiden för gripandet tid hos läkare, doktor Gisslen på läkarstationen i Laxgatan. (Enligt honom är moderns humörsvängningar i samband med menstruation inte ovanliga. Den medicin han ordinerat har gett god hjälp.).

    Men någon misshandel hade föräldrarna aldrig ägnat sig åt, att kalla de lätta fysiska bestraffningar modern utdelat för misshandel är att ge det ordet en felaktig innebörd. Inga fysiska skador eller märken efter misshandel har kunnat spåras.

    Mamman råkade illa ut vid polisförhören. Den ovana situationen hade försatt henne i chocktillstånd, hon hade svårt att fatta vad det egentligen handlade om, hon var så uppskrämd. Hennes språksvårigheter, hon är född och uppvuxen i Thailand, vållade problem. Hennes svenska är inte helt perfekt, hon har svårt att uttrycka invecklade tankegångar och känslor och allt blir värre då hon handlar under stress och panik. Därför kan man påstå. att en del av det förhörsledaren påstår att hon erkänt är fel och att förhöret borde gjorts om med hennes advokat närvarande och med hjälp av tolk.

    Då man läser polisförhöret med barnen, speciellt förhöret med pojken, framstår detta som mycket målinriktat och hänsynslöst. Flera gånger gråter pojken, han känner sig övergiven i denna främmande och skrämmande miljö, men trots detta mal förhöraren på. Får det verkligen gå till så här? Är inte detta barnmisshandel ?

     

    Barnen omhändertages enl LVU-lagarna.

    Efter polisförhören togs barnen av socialtjänsten och placerades i ett s.k. familjehem. Det dröjde flera dagar innan föräldrarna fick besöka dem och sedan dess var besök endast tillåtet sparsamt och under korta stunder.

    Besöken i familjehemmet var psykiskt påfrestande både för föräldrarna och barnen. Barnen var förtvivlade och ville med hem och kunde inte förstå att det skulle vara så här. De frågade "när får vi komma hem?" Föräldrarna fick inte lov att ge dem det minsta hopp, de var observerade av föreståndaren och ibland även av någon av socialsekreterarna. De observerades i minsta detalj, det skrevs protokoll om hur de uppförde sig. De fick inte visa känslor. Vid ett av de första besöken tappade pappan kontrollen över sig och brast i gråt. Detta fick inte förekomma. Uppförde de sig inte precis som socialkäringarna bestämde kunde besöken dras in. De levde således under ständigt hot att inte få träffa barnen.

     

    Familjehemmets standard var heller inte den bästa. Där var smutsigt och förfallet, det talades om att de skulle reparera , men det var nog mest skitprat, det hade nog sett ut såhär länge och skulle nog göra det framgent också. De hade sina sovplatser på ovanvåningen, de tog sig upp dit på en delvis söndrig trätrappa. Äldsta pojken hade sin sovplats i samma rum som familjens egen pojke, på golvet på en madrass. Lillpojken och flickan låg i en garderobsskrubb, flickan i en säng som tillsammans med lillpojkens barnsäng upptog nästa hela golvutrymmet. Skrubben hade snedtak, saknade fönster och ventilation, om dörren stängts hade man kunnat befara syrebrist. Blöjbyte på lillpojken skedde på vasken i köket, intill matberedning och annat. Porrfilmerna i bokhyllan borde de plockat bort. Hur kan socialtjänsten godkänna sådana familjehem?

    Det skrämmande och paradoxala i socialtjänstens agerande är att deras ingripande enl. LVU skulle skydda barnen, i stället kom det att innebära misshandel av barnen .. Barnen älskar sina föräldrar och sitt hem, att det ibland förekommit lite stridigheter med föräldrarna tog i varje fall inte barnen så allvarligt.

     

    Länsrätten

    Ärendet har varit uppe i länsrätten som i stort sett rättade sig efter socialtjänstens uppgifter och dömde till fortsatt LVU-omhändertagande av barnen. Däremot vägrade de ta upp anklagelsen om sexuella närmanden i brist på bevis och hade innan rättegången tvingat socialtjänsten ta tillbaka denna anklagelse. Denna, som egentligen var socialens sadistiska älsklingsanklagelse, fick nu då den försvann, kompenseras av än värre anklagelser om misshandel. Enligt socialens beskrivning av föräldrarna framstår de som bestialiska. Om de hållit sig till sanningen borde de i stället beskrivas som skötsamma och välanpassade.

     

    Barns trovärdighet

    I anti-agans hysteriska spår låter man barns berättelser alltid ha det största bevisvärde . Är det verkligen rätt? Är barn alltid sanna? Ljuger de aldrig ? Är de i själva verket inte ganska kreativa i sin fantasi och dessutom lättpåverkade? Inte är väl barnen nu för tiden i detta så annorlunda än vad barn var då jag var barn, eller vad de var då mina barn växte upp? Nog kunde barn komma med påståenden och beskyllningar som var osanna, ja rent av ganska infama lögner. Och det gjorde de flesta barn då, jag tror inte de är mycket annorlunda nu. Det bör påpekas att äldsta pojken för pappan berättat att han i familjehemmet blivit slagen av såväl vuxna familjemedlemmar som av familjens egna barn. Vad skall man tro ? Vad är sanning ? Barns fantasi skenar iväg, det är inget nytt, det vet alla som på nära håll levt med barn. Endast Ängelholms socialtjänst tycks vara undantagen från denna insikt. Jag anser det således vara helt fel att alltid ge barns berättelser det största bevisvärde, många tragedier i vårt land beror av detta.

     

    För barnens bästa.

    Att skola, barnomsorg och socialtjänst döljer sig bakom denna klyscha, för barnens bästa, är en stor men av socialen väl omhuldad osanning. I detta fallet har de absolut inte tänkt på barnens bästa. De vill i stället med alla medel demonstrera den makt en tvivelaktig lagskrivning gett dem genom LVU. Denna lag är omtvistad men en viktig del i svenska socialstatens verklighetsfrämmande och familjefientliga inställning.

    Allt för barnens bästa har däremot föräldrarna verkligen levt upp till. De har tålmodigt funnit sig i alla de fjantiga påfund socialtjänstens tjänstemän, i barnuppfostran och barnpsykologi helt amatörmässiga, har kommit med. De har varit samarbetsvilliga intill självutplånelsens gräns av rädsla för vad socialens negativa inställning till dem kan leda till. De har varit rädda för att barnen skulle tagas ifrån dem för alltid, de har varit rädda för att det bakom socialens handlande döljer sig ett kommersiellt fosterbarns- och adoptivbarnsintresse som ständigt behöver tillskott av nya barn.

     

    Kammarrätten

    Den 3 maj var ärendet uppe i kammarrätten dit föräldrarna överklagat länsrättens beslut. Kammarrätten dömde till LVU's omedelbara upphörande och att barnen strax fick komma hem. Förvisningen hade då varat i 103 dagar. Under hela denna tid har socialtjänsten behandlat familjen kränkande och nedlåtande, de har gjort allt för att ta ifrån dem all mänsklig värdighet, har misstänkliggjort dem inför barnen och tvingat dem att genomgå en förödmjukande observationstid om fyra veckor på BUP, (Barn & Ungdoms Psyket). Allt har gjorts för att få dem att framstå som dåliga människor och odugliga föräldrar. För barnen har vistelsen i familjehemmet varit hemsk, de har hela tiden längtat hem, ofta, ofta har de gråtit sig till söms om kvällarna. Inget hopp har de kunnat få, föräldrarna har varit förbjudna att ge dem den minsta förhoppning. Och föräldrarna, de har känt sig som i helvetets förgårdar.

     

    BUP

    Det positiva föräldrarna såg i vistelsen på BUP var att de fick vara tillsammans med barnen flera timmar de flesta dagar. De var ju där för observation, de tyckte själva att det gick bra. Därför var det en kalldusch för dem då de fick veta vad BUP ansåg om familjen. Inför förhöret i Kammarrätten, dit BUP kallats som vittnen, beskrev de familjen negativt och att barnen var de värsta de någonsin kommit i kontakt med. Man frågar sig vad det är för barnpatienter BUP normalt har att göra med, är de robotiserade redan då de kommer dit?

    Det är meningen att familjen en tid framöver skall ha hjälp av BUP. Jag är mycket tvivlande till det vettiga i detta. För mig är det helt klart att BUP är en lydig del i socialens arbete, de kommer med de omdömen socialen beställer, de är således socialtjänstens lydiga åsiktsskrädderi. Deras ambition tycks vara att forma framtidens svenska barn till kadaverdiciplinerade robotvarelser och att helt utplåna föräldrarnas inflytande över familjen.

    Bevara oss för BUP's hjärntvättade handboksfixerade barnpsykologer!

     

    Barnen hemma

    Den 3 maj, med utslaget i Kammarrätten, var en glädjens dag för barnen och föräldrarna. Nu var familjen åter tillsammans, både dagar och nätter. Föräldrarna insåg att barnen liksom de själva, tagit skada av socialens hantering. Självförtroendet var inte så bra, de kände sig rädda och osäkra. Kunde de nu lita på socialen och skolan, att få slippa flera dolska angrepp, slippa att råka ut för falska angiverier. De begärde, förmodligen av rädsla för socialen, en behandlingsplan på BUP, med förhoppning om att denna vårdinrättning skall ha något positivt att ge för att underlätta övergången till ett normalt familjeliv. De begärde dessutom att socialen skall ha insyn i deras familj, de ville med detta demonstrera att de inte har något att dölja. Men de litar inte på socialens tjänstemän, de är rädda för repressalier, de är rädda för att vissa av socialens tjänstemän inte skall uthärda den tillrättavisning de fick i Kammarrättens dom.

     

    Socialtjänsten överklagar Kammarrättens dom till Regeringsrätten.

    Misstanken mot socialen var inte obefogad. Den 26 maj kunde man i NST läsa att socialen överklagat kammarrättens dom, detta hade de gjort utan att underrätta vare sig familjen eller deras advokater, mitt i en pågående förhandling med föräldrarna om fortsatt frivillig vårdplan. Socialen begärde att LVU åter skall gälla familjen, de ser således fram emot att åter få lägga beslag på barnen, att åter få sätta igång med den psykiska tortyren av familjen. Hur kan en socialtjänst bete sig så hjärtlöst? Är det bara makt som betyder något för dem ? Nog är väl deras handlande i denna sak barnmisshandel? Nog är det ett brott mot föräldrarnas mänskliga rättigheter! Det måste finnas ett ondskans redskap bakom Ängelholms socialtjänsts agerande.

     

    Allt detta för detta lilla.

    När lögner och missförstånd skalats bort är det bara småsaker som kan vara klandervärda. Att mamman under hösten 1999 ibland var i dålig form, kände sig sjuk och sliten, har hon erkänt och att hon då vid ett par tillfällen tappat humöret och utdelat smärre fysiska bestraffningar, men att kalla detta misshandel är att missbruka svenska språket. Vad som förvånar mig är att skolans personal inte tog upp saken med familjen och verkligen tog reda på vad som hade hänt och vad som låg bakom. Ett telefonsamtal hade kanske räckt, eller varför inte ett familjebesök? Rektorn på skolan, varför ingrep inte hon och lät saken få rimliga proportioner? Om familjen handlat fel hade den säkert efter bästa förmåga och i samförstånd rättat till det. Jag har fått veta att skola och socialnämnd inte får lov att agera så, de får enligt sina instruktioner inte lov att visa hänsyn och medmänsklighet. Men då kan man väl med fog påstå att deras instruktioner är helt tokiga, de hör inte hemma i en demokrati. Vad har det blivit av vårt omskrutna, fria välfärdssamhälle, då vi i stället för enkel hygglighet människor emellan låter skola, barnomsorg och sociala myndigheter hänge sig åt en arbetsmetod som använder sig av angiverisystem och då praxis är hellre fälla än fria.?

     

    Hur har familjen orkat stå ut ?

    Under händelsernas gång har jag varit djupt oroad över om föräldrarna skulle klara trycket av de traumatiska händelser de blivit medelpunkten för. Detta att bli anklagad för något man inte gjort sig skyldig till är i sig något fruktansvärt. För mammans del innebar det en bitter insikt om att det omskrutna svenska samhället i sig rymmer mycket ondska och hänsynslöshet. I fortsättningen tror jag inte att hon vill känna sig som en svensk. Hennes kompetenta mammaroll har blivit ifrågasatt, hon har offentligt beskrivits som ett monstrum, hennes självkänsla har fått en svår knäck.

    Att pappan under de första händelseveckorna var nära ett sammanbrott var jag vittne till. Han har under en stor del av tiden varit oförmögen att utföra sitt arbete, han drabbades av sömnlöshet och depression. Att jämt och ständigt behöva stå anklagad inför socialens själlösa tjänstemän, som är helt opåverkbara och i allt påstår att bara deras åsikt är rätt, är psykiskt upprivande. Barnen har också farit illa. Deras hemlängtan, deras känsla av övergivenhet, kan ha satt sjukliga spår i dem, som kan vara svårbotade. Det kan dröja länge innan socialtjänstens stora skuld till familjen står klar.

     

    De onödiga kostnaderna.

    Vad kommer den här historien kosta kommunens skattebetalare innan allt är klart? Räcker det med en miljon ? Självklart håller det på att spoliera familjens ekonomi. Det företag pappan driver och som befinner sig i ett ömtåligt utvecklingsskede tar stor skada. Är det möjligt för familjen att behålla sitt hus? Men sådant intresserar inte socialens tjänstemän. Att kunna självständigt klara sin familjs ekonomi verkar i deras ögon vara suspekt. Helst skall mänskor komma till dem, med mössan i näven, och be om bidrag. Sådan är socialtjänstens mönsterfamilj. För socialtjänstens tjänstemän är det bara att gå vidare i hänsynslöshetens, intoleransens och familjeföraktets ullstrumpor och begära mera skattepengar.

    Barnmisshandel är hemsk, men familjen är inte skyldig. Endast obetydliga fysiska korrigeringar har förekommit, delvis beroende av att äldsta pojken ibland betett sig dumt och provocerande i en tid då mamman inte mått riktigt bra. Jag kan inte förstå att skola och socialtjänst så totalt tappade sans och fattning. Nog finns det väl någon inom socialen som i sina försök att tillämpa kluriga lagar kan visa en gnutta förnuft och medmänsklighet.

     

    Tingsrätten

    Den 5 juni skall ärendet upp i tingsrätten, då skall domar i denna bagatellartade affär utkrävas, för all framtid kommer dessa domar att hänga vid föräldrarna. Domen från medmänniskor utkrävs varje dag. Vem kan begära att människor, som inte är objektivt informerade, skall tro på deras oskuld? Socialnämnden i Ängelholm, med era förtroendevalda och era tjänstemän, ni har verkligen gjort en god familj illa. Ni har, kanske av inkompetens men mest troligt av illvilja, trampat på en familjs heder.

    I skrivandets stund, den 7 juni, har ärendet varit uppe i Tingsrätten den 5 och 6 juni, men hann inte bli klart utan skall fortsätta den 8 juni. Jag vill fortsätta denna skrivelse då det blir klart vilka domar Tingsrätten kommer fram till. Jag vill avsluta denna del av skrivelsen med att citera en mening av den intervju en NST-reporter hade med fallets åklagare Birgit Kronholm den 5 juni; "Jag anser att familjen utsatts för ett övergrepp från myndigheternas sida."

     

     

    Tingsrättens dom

    Den 27 juni kunde man i NST läsa tingsrättens dom. Pappan friades helt från misshandelsmisstankar, mamman dömdes för misshandel av äldsta pojken och flickan till skyddstillsyn i samband med samtal på socialförvaltningen, dessutom skadestånd till pojken på 18000 kronor och till flickan på 15000 kr, hon anses dessutom vara i behov av kontroll och påverkan under längre tid. Tingsrätten anser att straffvärdet för mamman är två månaders fängelse. Hon anses däremot inte skyldig till att ha misshandlat minsta barnet.

     

    Om bestraffningen är mild eller hård kan jag i dag inte bedöma, sista ordet i denna sak är säkert ännu inte sagt. Att skola, barnomsorg och socialnämnd gjort sig skyldiga till grova övergrepp på en god familj är helt klart och jag förmodar att familjen anser det som viktigt att gå vidare i rättsmaskineriet för att få upprättelse.

     

    Den 28 juni 2000

    Som en ytterligare bekräftelse på den socialtjänstdiktatur som råder i vårt land, blev i dag mamman i familjen uppringd av en socialsekreterare som varit inkopplad på fallet. Denna person uttalade nu på sitt vanliga insmickrande och lismande sätt ett hot mot mamman. Hon ondgjorde sig först över att familjen gett tillstånd för en av familjens advokater att ge en tidningsman insyn i fallet, sedan påpekade hon att egentligen skulle mamman fått två månaders fängelse och att hon på inget sätt skulle tro att fallet var utagerat för socialens del.

    Hon hotade således mamman med att socialen skulle fortsätta sin förföljelse av familjen.

    Den 6 juli 2000

    I dagens tidning hade NST-reportern Robert Dujmovic en lång och belysande artikel om fallet. Jag beundrar reporterns sakliga beskrivning och slutsatser, och att han på ett kritiskt sätt vågat angripa socialtjänstens agerande på ett område där de trodde sig befriade från allmänhetens insyn.

     

    Socialen agerade polis - Tre barn tvångsomhändertogs i 103 dagar

    Socialsekreterarens "samtal" avgörande

    Det skadar inte att det här ärendet granskas

    Tillbaka till Artikelindex