Ang. socialtjänstens "förvaltande" av omhändertagna barn

Ang socialtjänstens "förvaltande" av omhändertagna barn

Av Tryggve Emstedt, advokat

 

 

 


Tryggve Emstedt är styrelsemedlem i NKMR och ordförande i Länderkommittén för fd Jugoslavien samt vice ordförande för asylkommittén i Gävleborgs län.

 

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Gång efter annan får man se hur socialtjänsten under skenbart vällovliga ambitioner tvångsomhändertar barn.

Sverige har länge varit världsledande när det gäller tvångsomhändertagande per capita och sannolikt ligger vi i bräschen även nu trots att kommunerna vill spara pengar och gör om tvånget till frivilliga placeringar med stora inslag av tvång. Vi är för övrigt också världsbäst när det gäller fällningar för brott mot FN:s tortyrkonvention-9 stycken.

 

En grupp som jag som s k flyktingadvokat ofta kommer i kontakt med är just invandrare och det är skrämmande och upprörande hur en utredning enligt socialtjänsten inte sällan leder till tvång mot denna grupp och sedan är cirkusen i gång.

För ca 6-8 år sedan tvångsomhändertogs 5 barn till en iransk flyktingfamilj - med totalt 10 barn - p g a att föräldrarna hade agat sina barn enligt sin tradition. Agan var inte särskilt allvarlig och barnen tog på intet sätt avstånd från sina föräldrar men socialtjänsten var naturligtvis tvungna att skydda barnen - för ovanlighetens skull fanns det också en dom mot föräldrarna rörande misshandel- och det gjorde man genom att dela upp barnen i tre olika familjehem från Norrbotten till Dalarna. Därefter fick föräldrarna träffa sina barn några timmar dagtid per månad. Det fick inte bli för ofta för barnen var ju tvungna att "landa" i familjehemmet där man aldrig trivdes.

 

Barnen mådde fruktansvärt dåligt och i ett av familjehemmen fanns problem med alkohol etc. Föräldrarna skilde sig och pappan tappade allt mer kontakten med sin familj. Han verkade tappa livslusten av alla problem och orkade sedan inte heller arbeta.

 

Modern gjorde och gör ett fantastiskt arbete men flera av barnen hamnade i kriminalitet.

 

Vid samtal med pojkar i familjen har de uttryckt sin enorma frustration över att ha separerats från föräldrar och syskon. Det finns ett hat hos barnen som är gigantiskt och det et är skapar av samhället p g a sin missriktade hänsyn och sin missriktade tro att föräldrar som agat sina barn inte älskar sina barn. Jag försvarar på intet sätt aga men den aga som socialförvaltningar ofta talar om är inte sällan mer att beteckna som kraftigt fysiskt tillrättavisande och inte aga. Även om aga förekommer så är det  likväl sällan rimligt att det skall behöva leda till tvångsomhändertagande utan snarare är det tecken på att föräldrar är på väg att tappa kontrollen och därför behöver avlastning på olika sätt.

 

Jag har arbetet i länsrätt tre år och på advokatbyrå under 20 års tid och min erfarenhet är att sociala väldigt ofta - ganska snart - ser sina egna placeringar som "surdegar" som de vill bli av med och då leder det oftast till att de biologiska föräldrarna tappar kontakten med sina barn. Vad det handlar om är ren stöld. Man tar ifrån barn deras berättigade krav på sina biologiska föräldrar och man gör ytterst lite för att förbättra en relation mellan barn och föräldrar istället för att bygga den relation som tagit skada.

 

Det måste bli en ordning där tvångsomhändertagande är något alldeles exceptionellt och inte för fortgå under mer än ett års tid om alla ansträngningar uttöms för att skydda barnen. Låt oss som känner till den djävulska sociala Gulagarkipelagen  arbeta för en ny ordning där respekten för människovärdet är en realitet och där man ex som tjänsteman riskerar avsked om man inte förstått ordalydelsen i barnkonventionen och dess bestämmelser om att till det yttersta av sin förmåga se till barns bästa.

 

Jag hoppas verkligen att jag får mothugg så att jag i en framtid får chanser att ytterligare utveckla min syn på socialförvaltningen och varför denna Dumhetens och trångsynthetens Dinosaurus måste förändras in i minsta cell.

 

Gävle den 19 november 2004

 

 

Omsorgsovertakelse er ikke barnevern
Av Sverre Kvilhaug

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse?
Av Marianne Haslev Skånland

 

Tillbaka till Artiklar