Dr Mengele i Norska hem

Dr Mengele & Co i norska hem?

Professor Marianne Haslev Skånland

 


Artikeln är tidigare publicerad i MEDBORGARRATT 4/95 och återges här med författarens benägna tillstånd.

 


Den provocerande frågan ställs av Marianne Haslev Skånland, som är professor i språkvetenskap vid Universitetet i Bergen. Hon är engagerad i samhällsfrågor som angår mänskliga rättigheten och hälsa och särskilt intresserad av frågan om den vetenskapliga grunden för socialmyndigheters och rättsväsendets uppfattningar om psykologi och samhällsliv.


Det är inte längre möjligt att undgå att se likheten mellan vårt norska barnevern och det nazistiska SS, Sovjetunionens KGB och Inkvisitionen.

Förra våren firade vi i Norge 50-årsjubileum av frigörelsen från nazisternas ok, och så varmt och känslofullt att vi aldrig får låta detta ske igen. Särskilt reagerar vi på koncentrationslägren och hela behandlingen av judarna, som bl.a. gick till sålunda: Först blev judarna berövade alla pengar och ägodelar. Så blev de arbetsföra nyttiggjorda som slavarbetare i den tyska industrin. När de sedan dråptes, blev deras jordiska kvarlevor använda till sådant som tvål och lampskärmar. Men innan de blev mördade kunde de också tjäna som försökspersoner i medicinska experiment som man inte kunde utföra på fria människor. Försöken var oftast mycket smärtsamma och skadliga, eller kunde röra sig om att undersöka hur försökspersonerna reagerade fysiskt och mentalt på tortyr, på att höra att de skulle avrättas, osv. Dessa experiment utfördes av "vetenskapsmän" med dr Josef Mengele i spetsen.

En parallell till sådan "resursanvändning" lanserades öppet av Hordaland fylkeskommun i Bergen i sommar: Fylket var värd för "Den 9:e Internationella Fosterhemskonferensen". Konferensen hade titeln "Att bygga broar", och programmet ställde tillsynes rörande frågor som: "Hur kan föräldrar vara en resurs i fosterhemsomsorgen - både för barnen, fosterföräldrar och de professionella hjälparna?" och spörsmålet om "omsorgsarbetares användning - eller brist på användning - av media för att bringa barnens röst ut i samhället".


Jobb och makt

I klartext: de vuxna offren skall tjäna sina och sina barns plågoandar. Den reella grunden till barnevernets bortförande av barn ligger inte i förhållanden hos föräldrarna eller barnen, den ligger i behovet av jobb och makt hos barnevernets socionomer och psykologer. Det utgör ett penningslukande utan like, ett slöseri med hundratals miljoner på totalt onyttig, ja direkt ödeläggande verksamhet. Denna barnevernets aktivitet betalas av samhället, oss alla. Men dessutom måste offren ofta ruinera sig på utgifter till sådant som advokathjälp och oavhängiga sakkunnigutlåtanden i sin rätt ensamma kamp mot terror-barnevernet. Eftersom barnevernet håller barnen som gisslan i barnhem och fosterhem, kan föräldrarna inte effektivt värja sig och barnen mot "resursanvändningen".


Monopol på media

Föräldrarna blir i praktiken berövade sin lagfästa yttrandefrihet att kritisera myndigheterna eftersom barnevernet - och domstolarna! - hotar och bestraffar dem och deras barn om de går till media eller på annat sätt låter offentligheten få veta om socialväsendets övergrepp på dem. Däremot föranstaltade alltså Hordaland fylkeskommun att deltagarna på en fosterhemskonferens diskuterade hur barnevernet kan använda medierna för att främja sina och fosterhemmens intressen, och det under täckmantel av att de representerar "barnens röst"! Tidningsreportage från konferensen återgav också fosterhemmen och barnevernet på det sätt dessa önskar - en ren skönmålning av idyllisk harmoni. Jag minns att Röda Korset på besök i koncentrationslägret Theresienstadt, där SS presenterade en vacker fasad vid tillfället, inte säg något fel på förhållandena för judarna.


Miljoner för propaganda

För övrigt vill nu det norska Barn- och familjedepartementet använda 3-4 miljoner till att propagera för fosterhem, eftersom det har blivit brist på dem (förhoppningsvis för att anständiga människor har börjat vakna och förstå att de inte bör anmäla sig som hantlangare åt en organisation som är utom all etisk kontroll, en regim som har utvecklat sig till en ren skadevållare). Fler än jag minns kanske det beryktade möte där SS planlade organiserandet av "den slutgiltiga lösningen"? Norska barnevernet håller ständigt sådana strategimöten; de heter "seminarier", "konferenser" och "fortbildningskurser".


Inte nytt i Norge

Sådant uppförande från socialmyndigheternas sida är inte nytt i Norge. I flera årtionden blev våra tattare internerade i arbetsläger och hotade med att om de avvek, skulle barnen tas ifrån dem. Emellertid kunde barnen bli tagna ändå, och offren blev både steriliserade och lobotomerade. Långt efter det senaste kriget pågick dessa hemskheter mot tattarna fortfarande. I nyheterna några dagar före befrielsedagen den 8 maj 1995 framträdde en man och sade: "Nej, vi önskar inget befrielsefirande av frihetshjälten överläkare Scharffenberg. Han stod i spetsen för övergreppen mot de norska tattarna, som ägde rum för att doktor Scharffenberg skulle få praktisera sina 'teorier'. Många av oss söker ännu förtvivlat efter våra familjer."

Nu har övergreppen mot tattarna utvidgats till befolkningen generellt. Som i Sovjetunionen under Stalin kan vem som helst, rent godtyckligt, utsättas för husrannsakan, långvariga förhör och årslång övervakning, tvångs"behandling" av icke existerande mentala sjukdomar, och självfallet deportering av barnen. Men det är rätt åt oss att samhället ödeläggs på detta sätt, vi som har låtit det ske med tattarna. Vi norrmän är inte alls särskilt frihetsälskande; vi låter oss imponera och klavbindas av auktoritet och indoktrinering precis som andra folk, till exempel så som stora delar av det tyska folket som inte kunde, eller inte vill, tro på koncentrationslägren.


Orion-projektet

I den oändlighet av skrämmande sidor som barnevernets framfart uppvisar, förtjänar ändå en detalj att nämnas. Här i Bergen har barnevernet satt i gång ett sk "Orion-prosjekt'. Det går ut på att de tränger in i hemmen igen, denna gång för att filma de olyckliga föräldrar som de har tagit eller hotar att ta barnen ifrån, i deras dagliga göromål i hemmet, eventuellt i "samspel" med barnen. Ändamålet uppges vara att studera dem psykologiskt och "visa föräldrarna vad de gör fel", och om föräldrarna inte vill ta emot denna "hjälp", räknas de som extra olämpliga att ha något med sina barn att göra. Jag har t ex fått rapport om att en ung mor som bodde på Bergen Modrehjem (en institution under Barnevernet som gör anspråk på att hjälpa nödställda mödrar) och som vägrade att låta sig filma av Orion-projektet, kastades ut från mödrahemmet med sitt barn, och därmed i praktiken blev satt på gatan för att hon egentligen inte hade någon annanstans att ta vägen.


Bevismaterialet

När vi skall bedöma ett sådant tilltag som Orion-projektet, går vi klokt i att lägga märke till vilket slags bevismaterial om hemmet och föräldrarna som barnevernet räknar som relevant och faktiskt kommer med som bevis på "omsorgssvikt och " skada på barnets mentala hälsa" i rättssaker. Jo, husmodern "är klumpig med burköppnaren"; hon "använder för mycket tvättpulver när hon tvättar"; kläderna ligger inte i militär ordning i skåpet; modern "skär för tjocka brödskivor"; fadern "verkar stressad när barnevernet är närvarande"; barnet "äter så fort att det måste ha varit utsatt för incest; barnet "äter så långsamt och ovilligt att det måste ha varit utsatt för incest; modern "stimulerar inte barnet verbalt i matsituationen"; "då barnet föll omkull på golvet, hjälpte modern bara upp det igen utan att trösta det verbalt"; modern och en 12-årig son "äter när de är hungriga och inte på fasta tider varje dag"; föräldrarna lägger inte märke till barnets behov"; föräldrarna "kretsar för mycket kring barnet och överbeskyddar det", modern "är för passiv" och fadern "är för aktiv"; modern "vill inte låta oss få insyn i sitt privatliv och inger oss därvid stark misstanke om att hon har något att dölja'.


Omättlig lust

Jag tror vi inser att den reella grunden för sådana projekt åter är barnevernets egen iver efter arbetsuppgifter, och deras omättliga lust att sticka sin näsa i allt med sin nyfikna, kvacksalvande "forskning" och kontroll av allt och alla, så som maktmänniskor alltid har behov av. Det förefaller råg att Orion-projektet är Josef Mengele på nytt. I Tyskland var det i alla fall över på 12 år. I Sovjetunionen tog det 70.


Tillbaka till Artiklar