Angreppen på familjen

Familjens rätt

Angreppen på familjen
Advokaten Lennart Hane om det svenska rättssystemets syn på familjen
Om gummiparagrafer, tvångsadoptioner och floskler.
'Spådom.
Godtycke eller rena elakheter'



Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt 1/96. Den återges här med författarens benägna tillstånd.



I kända förtotalitära och i viss mån också i mera etablerade totalitära systern är familjen ett omhuldat angreppsobjekt synbarligen för att familjelivet konserverar attityder och inställningar och därmed kan ses som en institution till försvar för det bestående. En förebild härför finns exempelvis i Lenins familjelagstiftning, där äktenskapet betraktades som mera formellt beslut som kunde ändras när som helst. Lenin införde faktisk vad som kallades för en vykortsskilsmässa, där den ena parten kunde anmäla sin avsikt att skiljas och beslutet därom omedelbart meddelades den andra parten via ett vykort.

Äktenskapet som institution har undergått successiva förändringar i fråga om de rättsliga spärrarna mot en skilsmässa förut tänkt som en hjälp för människorna. De ekonomiska banden har uppluckrats och numera har exempelvis hemmafruar efter mångåriga uppoffringar för barn och make ingen rätt till underhåll efter en skilsmässa.

Barnens tillhörighet till familjen är också det en naturlig angreppspunkt och generalklausulen barnens bästa sprids både inom den civilrättsliga regleringen av förhållandet barn/föräldrar och inom den offentligrättsliga regleringen gällande föräldrar och barn.

Numera blir inte en barnafader automatiskt inregistrerad om han gifter sig efter barnets födelse, utan även i dessa fall skall skriftlig bekräftelse godkännas av socialnämnden.

Det rättsliga skyddet för den ensamstående föräldern som vårdnadshavare och som tidigare byggde på regeln att ändringar i vårdnadsfrågan endast kunde ske när väsentligt förändrade förhållanden förelåg har nu ersatts med generalklausulen att rätten skall döma efter vad som är bäst för barnet. Den medförde total osäkerhet för den ensamma föräldern och möjligheter till även trakasserande rättegångar. Genom lagändring 1990 betonades att vårdnaden skulle avgöras utifrån barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna, vilket riktade udden mot sk umgängessabotage. Redan 1992 raderade Högsta Domstolen denna bestämmelse genom att förvägra överflyttande av vårdnaden sedan modem under många år hindrat umgänge men samtidigt utövat vårdnaden om en 9-årig dotter. Rätten att frånhända föräldrarna den rättsliga vårdnaden har kraftigt utökats till och med genom generalklausulen om det är lämpligare så skall föräldrarna få särskilt förordnade förmyndare utsedda.

Dessa förändringar prövas efter käromål av socialnämnden.

Vidare kan numera vårdnaden om ett fosterhemsplacerat barn överföras på fosterföräldrarna "om det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå" I sådana fall har kanske hyggliga föräldrar förgäves kämpat mot socialnämndernas övermakt får att få tillbaka det fosterhemsplacerade barnet. Den egentliga tvångsadoption som här införes saknar emellertid fördelar för barnet som en regelrätt adoption medför. En annan skillnad är att socialnämnden behåller sin makt och myndighet över barnet.

Enligt en färskare lagändring får domstolen på talan av socialnämnden fastställa det umgänge som begärs av annan än förälder, t.ex. olika släktingar som kanske kommit på kant med föräldrarna eller exempelvis fosterföräldrar. I de fall som jag mött dessa yrkanden har föräldrarna känt sig starkt hotade och oroade och upplever aktionen som trakasserande.

Lagen om vård av unga innehåller den rättsliga reglering n för samhällsvård av barn, d v s ett skiljande av barnen från deras hem och föräldrar. Lagen underkastades omfattande förändringar både 1980 och 1990. Kriterierna för sådan vård beskriva i 2 § i generalklausulen: det skall finnas en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas vid bl.a. brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Prognosverksamhet över barns utveckling hör inte till erkända kunskapsområden utan gränser saknas för vad som kanske är spådom, godtycke eller rena elakheter. Elasticiteten framträder mera påtagligt i att missförhållandena i hemmet skildras enligt ett sociologiskt nyspråk med att det är fråga om emotionella brister, dvs föräldrarna ger sitt barn för lite i emotionellt hänseende (kärlek eller till och med för mycket sk symbios).

En annan form av anklagelse är att föräldern sätter egna behov framför barnets behov. Behoven är därvid rent abstrakta eftersom i många fall alla konkreta krav är uppfyllda och ungen är frisk och välmående.

Enligt § 6 får socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande av barnet om det är sannolikt att vård behöver beredas. Sådant beslut får gälla i 4 veckor men kan av länsrätten godtyckligt förlängas om "ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt", alltså en generalklausul.

Enligt § 14 får socialnämnden besluta att hemlighålla barnets vistelseort för föräldrar "om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag", dvs en generalklausul som framträder i begreppet vård är oerhört elastiskt och i praktiskt taget alla fall avses att barnet förvaras eller vistas annorstädes än i det egna hemmet. Den sk vården är innehållslös därutöver.

Enligt § 21 kan socialnämnden besluta att vården skall upphöra "när vård med stöd av denna lag inte längre behövs. Föräldrarna har således ingen rätt, inga kriterier eller andra möjligheter att peka på för att få tillbaka sitt barn eller inte. De är utlämnade åt i bästa fall slumpen. Mängder av tragedier har naturligtvis orsakats av denna fruktansvärda maktkoncentration. Åtskilliga fall har föranlett inskridanden från Europakommissionen till skydd för mänskliga rättigheter eller också av Europadomstolen.

Tillbaka

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter