Där lagen slutar tar tyranniet vid ...

Där lagen slutar tar tyranniet vid...

Av Peter Klevius, Antropolog

 

Peter Klevius är NKMR:s andre vice ordförande. Artikeln är tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet 23.12.1993 s 9. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Georg Orwell lät Storebror (staten) använda sig av såpass klumpiga övervaknings-arrangemang som TV-kameror i hemmet. Den moderna välfärdsstatens metoder är oändligt mera sofistikerade. Så t.ex. talar man i Sverige om att daghem och förskolor som en av sina främsta uppgifter skall ha "genomlysning" av familjen. Med detta avses kort och gott spionage via barnen som sedan mjölkas av förhörsledare skolade i konsten.

Att dessa förhördes tolkningsmotiv kan vara suddiga och subjektiva är endast till fördel för Socialstaten i dess kampanj mot föräldraskapet.

Detta är i själva verket den försörjningslänk som förser Socialstaten med arbetsuppgifter och det är endast slumpen som avgör om ingreppen faktiskt är berättigade ur barnskyddssynvinkel. I Finland har vi tillsvidare haft mera sunt förnuft i dessa frågor men den ökande professionaliseringen leder obönhörligt åt fel håll.

 

***************

Tes: Den nordiska välfärdsstatens sociallagstiftning har för länge sedan tappat all relevants med sitt, åtminstone inför medborgarna, påstådda syfte och bör med det snaraste utsättas för den kritiska granskning den tillsvidare egentligen aldrig blivit utsatt för. Synnerligen viktigt är att denna granskning inte görs av psykologer eller sociala tjänstemän eftersom det då blir fråga om moraliskt jäv.

I själva verket har Socialstatens egentliga uppgift hittills i praktiken varit att tjäna sina tjänstemän i en ständig cirkelrörelse. Professionalister bereder och trumfar igenom lagförslag åt sig själva. De s.k. generalklausulerna (gummiparagraferna) gör det helt omöjligt för oskyddade medborgare att värja sig då de av en eller annan orsak får stifta bekantskap med dem. Resultatet blir en strid ström av rättshaverier, de flesta väl dolda p.g.a. de drabbades skam och skräckblandade förtvivlans hopp. Omsorgen om barnen är en devis utan förpliktiganden.

Socialstaten vill i motsats till barnen själva inte att föräldrarna skall rå över sina barn. Ändå är det just det att man vet sig tillhöra någon som ger den djupaste tryggheten. Social gemenskap är tillhörighet.

 

***************

Att på sätt eller annat få sitt barn bestulet är en av de grymmaste handlingar en människa kan råka ut för. Hur kunna ta ansvar för sitt barn då det inte är tillgängligt? Att i samma veva dessutom bli anklagad för något man inte får tillfälle att motbevisa eller där motbevisen nonchaleras är knappast ägnat att förbättra saken. Samtidigt går barnet miste om den eller de enda som verkligen bryr sig om det. Utanför fortsätter fårahjorden att leva sitt liv som vanligt. Att vargen varit framme är fort glömt och dessutom var det säkert berättigat och skulle i vilket fall som helst aldrig kunna drabba mig.

Då Socialstaten griper in ger den sig själv exklusiv rätt att tolka, förstora, missförstå, lämna bort eller manipulera eftersom den både har tillgång till det oskyddade barnet och samtidigt kan dölja sig bakom sekretess.

Vad är nu detta för en nidbild av en välmenande och viktig barnskyddslag?

 

***************

Jag skulle själv aldrig ha kunnat tro det om jag inte av en slump hade fått tillgång till ett stort antal fallbeskrivningar och dessutom fått möjlighet att interaktivt studera dem. Jag har m.a.o. haft tillfälle att välja ut de detaljer som mest verkat ifrågasätta föräldrarnas relation till sina barn och kunnat konstatera att även de mest komprometterande och till synes solklara övergreppen eller tillkortakommandena respektive missarna i barnens omvårdnad vid en närmare studium visat sig vara av helt annan och oftast oskyldig karaktär.

S.k. vanligt folk vilseleds ofta att koppla det mesta av barnskyddsverksamheten till extremfall bland grava missbrukare och/eller gravt psykiskt störda. Dessa ytterlighetsfall har jag dock exkluderat ur min egen undersökning. Kvar blir de mer eller mindre konstruerade fallen och dessa utgör faktiskt merparten.

Inte minst har jag kunnat konstatera hur oändligt lätt det är att som tjänsteman misstänkliggöra föräldrar. I botten ligger naturligtvis en syn på barnen som tillhörande socialstaten och endast tillfälligt och på nåder uthyrda till föräldrarna. Föräldrar finns de facto inte längre utan är bara tillfälliga "vårdnadshavare" under de allt kortare perioder då Socialstaten inte ännu förmått ordna det på annat sätt.

Med detta arrangemang vore allt kanske lyckligt och väl om det faktiskt förhöll sig så att barn inte behöver sina föräldrar. Detta är dock den stora knuten.

Sådana bevis föreligger ej medan det finns en uppsjö av bevis och argument för motsatsen. Inte minst är det besvärande för Socialstaten att samtliga kulturformer under såväl förhistorisk som historisk tid fram till den nordiska välfärdsstaten byggt på ett intimt föräldraskap.

Det är också besvärande att svenska och finska städer ligger i världstoppen då det gäller ungdomskriminalitet, skadegörelse och mobbning. Mest komprometterande är det väl ändå att Japan med sin smala offentliga sociala sektor (och få kuratorer och psykologer) flera år i rad blivit utsedd till världens barnvänligaste land och att barnomhändertaganden där är 6 ggr ovanligare än i Sverige.

Till dem som då hävdar att ekonomiskt välstånd är en garant för barnen kan nämnas att många av Stockholms absolut värsta barnligister (10 - 16 år) kommer från välbärgade hem. Den mest beryktade bodde med sin ensamstående karriärsmor i en jättevåning på Östermalm.

 

***************

Men dessa föräldrar bryr ju sig inte säger kanske någon. Min motfråga blir då: varför bryr de sig inte? Jo p.g.a. Socialstatens sublima och hela tiden fortskridande utsugning av föräldraskapet.

En viktig poäng i sammanhanget är att man vid statistiska jämförelser med kontrollgrupper inte kunnat påvisa någon som helst statistisk effekt av tvångsomhändertaganden. Tvärtom visade det sig att barnen som stannat kvar i miserabla miljöer trots allt (statistiskt) klarat sig marginellt bättre än de omhändertagna. Saken blir knappast bättre av att man i Sverige alltmer börjat göra f.d. kriminella och missbrukare till fosterföräldrar mot höga ersättningar.

För att påvisa behovet av sin verksamhet drar sig inte Socialstaten för att dra fram udda skräckexempel och då det gäller t.ex. incest (biologisk incest är f.ö. extremt sällsynt enl. Finska Barnskyddsförbundets rapport) är det lätt att i forskningen finna beskrivningar på s.k. autentiska fall som senare visat sig vara konstruerade eller fria fantasier och där den anklagade frikänts efter flera år i fängelse.

Faktum är att vi endast kan ana oss till den mängd tragedier som oskyldiga föräldrar och barn blivit utsatta för av den statliga inkvisitionen. Jag hävdar att flertalet av de utpekade förmodligen är oskyldiga. Om detta är sant har vi för länge sen passerat antalet oskyldigt utpekade häxor på den tiden det begav sig.

 

***************

Den nordiska välfärdsstaten har aldrig behövt bevisa sin godhet. Den har tagit som given. Om vi istället för att granska föräldrarna som omväxling vänder våra blickar mot Socialstatens egna behov, önskningar och motiv blir scenariot, paradigmet, vad ni vill, helt annorlunda.

Man kan lugnt konstatera att Socialstaten knappast är oegoistisk och neutral. I själva verket fungerar den som vilket privat företag som helst med det avgörande tillägget att den har fullmakten in blanco att bita sitt upphov. För att låna ett kärt uttryck i Socialstaten: Den har frigjort sig från sina föräldrar dvs. medborgarna samtidigt som den fortsätter att suga näring i namn av sin egen oumbärlighet och med sina tjänstemän som språkrör.

Enligt obekräftade uppgifter har det föreslagits att lekmännen skulle avlägsnas från socialnämnder. Ingenting kan vara mer katastrofalt mot bakgrunden av det ovan sagda. Utvecklingen borde bli den rakt motsatta och dessutom så långt möjligt befriad från partipolitiska piskor. Kväv inte de sista resterna av sunt förnuft.

På det ekonomiska planet kan man fråga sig varför så stor del av medel avsedda för samhällets mindre bemedlade skall fastna i administration och byråkrati. Varför inte öka direkttransfereringarna t.ex. med någon form av medborgarlön parat med större socialt ansvar?

Medborgarlön för medborgaransvar.

 

Tillbaka till artikelsidan