Envis förälder riskerar sitt barn

Envis förälder riskerar sitt barn

Av Lennart Sjöberg, professor

 

 

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan, Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Arbetet Nyheterna den 15 mars 1997. Den utgör ett inlägg i LVU-debatten som startades av Siv Westerberg den 20 januari 1997 med anledning an TV-dokumentären om Dionne-femlingarna.

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd

 

Det hela är bedrövligt och ovärdigt en civiliserad rättsstat. Fall sådana som Siv Westerberg refererar borde för mycket länge sedan ha fått myndigheter och politiker att vakna upp och ingripa. Det skriver professorn i psykologi Lennart Sjöberg i debatten om barnomhändertagande och LVU. Den förälder som ger sig in i polemik med en socialsekreterare riskerar att förlora sitt barn.

 

I Arbetet Nyheterna har förts en intressant debatt om samhällets omhändertagande av barn enligt LVU, med början i en artikel av Siv Westerberg. Några inlägg i debatten avspeglar en fast tro på att misstag i sådana ärenden, även om de förekommer, är ytterst sällsynta. Mot denna ståndpunkt står två erfarna jurister, Siv Westerberg och Ruby Harrold-Claesson, som tvärtom anser misstagen vara vanliga och katastrofala för de inblandade barnen och deras föräldrar. Ungefär samtidigt med denna debatt har TV2:s Striptease visat ett mycket märkligt fall i Västsverige där ingripande förefaller ha skett mot en familj på ytterst lösa grunder, där socialsekreteraren skulle ha fabricerat viktiga uppgifter och handlingar och där den ansvarige socialnämndsordföranden knappt gittat sätta sig in i ärendet.

En kärnfråga i denna typ av ärenden är själva utredningen kring vad som är barnens problem och vad som är bäst för dem. Psykologer och psykiatriker anlitas, testningar genomförs och långa utlåtanden skrivs. Dessa utlåtanden utmynnar ofta i tämligen tvärsäkra slutsatser om barnens psykiska tillstånd och i prognoser av hur deras utveckling kan komma att påverkas av den situation de befinner sig i. Den expertis som står för dessa utlåtanden tycks myndigheter och domstolar ofta acceptera tämligen kritiklöst.


Föråldrade metoder
Men här finns en stor svaghet i det svenska systemet. Psykologi och psykiatri är inga exakta vetenskaper. Det är notoriskt svårt att ställa diagnos på ett barns personlighet och ännu svårare att förutsäga barnets framtida utveckling. Dessutom används i Sverige föråldrade metoder, t ex projektiva test, vars värde för praktiska diagnoser och prognoser har visat sig vara obefintligt eller ytterst litet--Vissa test som kommer till utbredd användning i rättsväsendet har inte standardiserats eller validerats alls. Detta gäller i hög grad det s k Ericatestet, ett sandlådetest som utvecklats i Sverige för ganska länge sedan men som fortfarande inte standardiserats på normalbarn. Detta betyder att psykologen som använder testet inte har systematiserad information om vad som är normalt beteende och vad som inte är det. I detta läge blir psykologens bedömningar rena gissningar och spekulationer.

Bo Edvardsson har i sin lysande bok "Kritisk utredningsmetodik" visat hur socialmyndligheternas utredningar kan gå helt snett och leda till ytterst tendentiösa och missvisande utlåtanden. Det ä dessa utlåtanden som politiker och jurister sedan har att gå på när de fattar de formella besluten om att upplösa familjer.


Prestigekamp
Socialmyndigheterna tycks icke sällan ha svårt att motverka tendenser till prestigekamp och partiskhet; den förälder som ger sig in i polemik med en socialsekreterare riskerar den fruktansvärda hämnden att förlora sitt barn. Socialsekreterarnas makt över familjernas liv är fruktansvärd och motverkas föga av att det är andra som tar de formella besluten. Snarare är det tvärtom. Tack vare att andra står för det formella ansvaret kan de så mycket friare agera mot familjerna.

Det hela är bedrövligt och ovärdigt en civiliserad rättsstat. Fall sådana som Siv Westerberg refererar borde för mycket länge sedan ha fått myndigheter och politiker att vakna upp och ingripa. Men inget sker, och alla partier tycks ställa upp på fortsatt förtryck av familjer, på grundval av godtyckliga gissningar av psykologer och tendentiösa och partiska inlagor från socialmyndigheter. Det är faktiskt obegripligt - här väntar ett mycket viktigt arbete på det politiska parti som vill ta sig an familjernas och barnens rätt.

 

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson


 Sverige nonchalerar umgängesrätten
Av Siv Westerberg


Tillbaka