Socialtjänstens misslyckanden?

 

SOCIALTJÄNSTENS MISSLYCKANDEN?
Av Ruby Harrold-Claesson, jur kand.

 

 

Den 8 december 1998 publicerade GT nedanstående artikel på nyhetsplats.

Tragiken i artikeln fick NKMR's ordförande att skriva en insändare.

 Insändaren har dock refuserats av GT.

 

 

artikel_flickor_vs_fosterhem


På både löpsedeln och nyhetsplats i GT den 8 december kunde vi läsa om den 15-ariga flickan som försökte spränga sin fosterfamilj i luften. Flickans agerande kan tyckas vara extrem och en bekräftelse på att hon behöver vård - eller som bekräftelse på att socialtjänsten har misslyckats med sina åtgärder för henne.

Enligt artikeln tog flickan sin kompis till hjälp for att utföra dådet. Enligt samma artikel var den 15-ariga flickan frivilligt fosterhemsplacerad. Hon var således inte tvångsomhändertagen enligt LVU, men skillnaden är hårfin. Det ar känt att det inträffar inte alltför sällan att socialtjänsten kräver att föräldrarna skall acceptera att placera barnet 'frivilligt' annars hotar de att ta barnet med tvång.

Då jag inte är insatt i det aktuella fallet vill jag företa en allmän diskussion om företeelsen omhändertagande av barn i Sverige. Som praktiserande jurist med ett antal 'frivilliga placeringar' och LVU-mål och som ordförande i "Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - för skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna" kommer jag dagligen i kontakt med föräldrar och barn som känner sig fångade i socialtjänstens och fosterföräldrarnas obegränsade makt.

Fosterhemsvård kallas för 'bistånd' i socialtjänstens språkbruk. Hanteringen omgärdas med sekretess och sägs ha 'barnets bästa' som rättesnöre. Då socialtjänsten beslutar att 'erbjuda' ett barn vård utanför hemmet inträffar det sällan att de bryr sig om att inhämta barnets åsikt. FN's Barnkonvention föreskriver emellertid att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad.

Vid val av fosterhem göre sig mor- och farföräldrar ej besvär vad gäller omvårdnaden av det egna barnbarnet. Huvuddelen av socialförvaltningarna arbetar efter sina gamla invanda metoder där släktband diskrimineras och negligeras till förmån för utomstående valda av socialarbetarna. Barnet klipps obönhörligen av från den invanda miljön och förväntas bli inlemmat i den 'nya' familjen. Jag vill dock påminna om tillägget till 22 § SoL som stadgar att mor- och farföräldrar och andra släktingar bör utredas på samma sätt som utomstående vid åtgärder som rör omhändertagande av barn.

Fosterhemsvård anses vara en förmån - till hjälp och skydd for det enskilda barnet. Barnet skall beredas skydd mot de hemska biologiska föräldrarna. Varför blir då barnet hatiskt gentemot fosterföräldrarna?

Ett omhändertagande och familjehemsplacering, vare sig det sker 'frivilligt' eller genom tvång, är en traumatisk upplevelse såväl for barnet som för föräldrarna. Barnet upplever ofta att han/hon eller föräldrarna blivit bestraffad. Dessutom inträffar det ofta att förhållandena i fosterhemmet är olidliga för det omhändertagna barnet.

Av en undersökning publicerad av Socialstyrelsen december 1996 framgår att omhändertagna barn utsatts i många fall för både fysisk och psykisk misshandel i fosterhemmen. Ibland blir barnen även sexuellt utnyttjande av de personer åt vilka socialtjänsten anförtrott deras vård - dessa som ansetts vara lämpliga vårdare till skillnad från de biologiska föräldrarna.. Alla eventuella klagomål från barnet vad gäller förhållandena i fosterhemmet viftas bort. Kontakterna med föräldrar, syskon, släkt och vänner blir starkt begränsade, ibland helt avbrutna. Möjligheterna att framföra klagomål via föräldrar och nätverk försvinner således. Barnet blir helt utlämnat åt fosterföräldrarnas godtycke och socialarbetarnas prestige.

Vad gäller GT-artikeln den 8 december kan jag konstatera att det ingalunda är första gången ett fosterbarn har försökt att utkräva hämnd på sina fosterföräldrar eller socialarbetarna. Listan kan göras mycket lång men jag begränsar mig till artikeln i Expressen den 18/7 1994 där Pelle Tagesson berättade om den 35-åriga mannen som hade ruvat på sin hämnd i 25 år. Han hade omhändertagits och placerats i fosterhem som tioåring, sedan hans mor bett om hjälp med sin besvärliga son. De som drabbades av mannens vrede var skolvaktmästarna som hade varit behjälpliga vid verkställande av barnavårdsnämndens beslut att omhänderta honom. Barnavårdsnämndens ordförande var redan död.

Också föräldrar blir förtvivlat arga och desperata när de möts av socialtjänstens kränkningar, maktfullkomlighet och nonchalans. Händelserna i Gävle i april 1988 borde blivit en väckarklocka för socialarbetarna, men ack nej. En förälder vars dotter var tvångsomhändertagen tog med sig sin pistol när han sökte upp Göran Persson i Rosenbad, berättar Arbetet Nyheterna den 22 november 1998.

Av ren självbevarelsedrift bör därför såväl socialtjänstens personal som deras uppdragstagare dvs fosterföräldrar se över sin verksamhet och ändra sitt sätt att behandla barn och deras föräldrar. Sådana händelser som den som utförts av 15-åringen och tragedin i Gävle går att undvika. Socialarbetarna måste dock vara beredda att följa principerna i socialtjänstlagen och LVU där det föreskrivs att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet resp. att insatserna skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare.


Tillbaka till Artikelindex


Till Pågående rättsfall

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter