Ohyggliga övergrepp mot barn och föräldrar
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

John Alvheim, vice ordförande i Stortingets socialkommittéen, frånkänner det norska barnevernet all ära. I ett uppseendeväckande upprop till föräldrar som kommit i barnevernets blickfång, slår Alvheim fast att barnevernet begår rättsövergrepp och gör mer skada än nytta.

John Alvheim kastade ut sin brandfackla i Norge under hösten 1995. Debatten blev intensiv med bl. a inlägg av Prof. Marianne Haslev Skånland som stödde Alvheim mot barnevernet.

I debatten sade John Alvheim bl. a:

"Ja, barnevernet begår systematiska, och ibland ohyggliga, övergrepp mot föräldrar och barn- Och övergreppen drabbar i första hand samhällets svagaste personer." Denna Framstegspartiets socialpolitiska talesman är, enligt uppgifter från säkra källor, till skillnad från sin ordförande Carl I Hagen, inte känd för att kasta kraftuttryck omkring sig. I egenskap av vice ordförande i Stortingets socialkommittéen åtnjuter han allmänhetens respekt. Hans starka engagemang i frågorna kring barnevernet och dess arbetsmetoder härleder sig från de dagligen återkommande samtalen som han får från förtvivlade föräldrar. Han har också gått igenom handlingarna i mer än 300 fall.

I en intervju med Dagbladet framhöll John Alvheim att barnevernet gör sina ingripanden på ytterst tunna underlag och med hysteriska bevekelsegrunder. Barn och föräldrar skiljs åt utan att barnevernet har följt lagens intentioner. Alvheim förnekar dock inte att det finns fall där ett ingripande var av nöden, samt att det finns hederliga handläggare, men hans huvudintryck efter år av närkontakt var chockerande.

I intervjun framhöll Alvheim också att det är något grundläggande galet med inställningen i barnevernet, och att det är något grundläggande fel med den rådande ideologin. Han anser att den nya barnevernslovens bestämmelser är inte tillräckligt bra. Beslut om omhändertagande fattas av fylkesnemnder, men rättssäkerheten för föräldrar och barn tillvaratas icke, enligt Alvheim.

"Ett tvångsomhändertagande är kanske det mest dramatiska föräldrar och barn kan utsättas för. Och lagens intention är att detta skall vara den sista åtgärden som sätts in - efter allt annat har prövats," sade Alvheim. Han ansåg att han kunde dokumentera att det motsatta var regel. "Tvärtom letar man efter ursäkter för tvångsingripanden, ofta med motiv som inte är juridiskt hållbara. Just därför måste dessa fall prövas av domstol," sade han.

John Alvheim är klart medveten om att hans "Tio bud" kommer att undergräva förtroendet till barnevernet, men han slog fast att barnevernet har sig självt att skylla.

Efter publiceringen av intervjun med den benhårda kritiken mot barnevernet drunknade John Alvheim bokstavligen i nödrop. Alvheim beklagade att det var förtvivlat litet han som enskild person kunde göra för att hjälpa de utsatta för barnevernets omsorg. De otaliga nödropen till Alvheim bekräftade till fullo hans intryck av de skandalösa förhållandena i norskt barnevern.

I samband med artikeln i Dagbladet blev John Alvheim anklagad för att vara en oseriös, oansvarig och cynisk försvarare av föräldrarna - på barnens bekostnad. Det måste påpekas att kritiken kom uteslutande från folk inom barnevernet och byråkratin. Denna kritik tillbakavisade Alvheim med att påpeka att det förekom alltför många tragedier i barnevernets kölvatten för att man ska kunna bagatellisera kritiken mot barnevernet och dess arbetsmetoder. Han efterlyste mer ödmjukhet från barnevernets sida.

John Alvheim som helt förlorat förtroendet för barnevernet tillade att han inte längre trodde att socionomerna och psykologerna i barnevernet var i stånd att lösa sina uppgifter: "De ska tillvarata barnens intressen, men de bortser alltför ofta från att barnen och föräldrarna har gemensamma intressen. Därmed river de ned och ödelägger både för barnen och föräldrarna - och för sig själva."

Alvheim fortsatte med att säga att det finns ett behov för ett barnevern, i en eller annan form.

Tillbaka