Artikel_tvangsmedel_blir_regel_av_henning_beier

 

  • Tvångsåtgärder blir plötsligt regel i stället för undantag

    Av Henning Beier

Henning Beier är överläkare, specialist i psykiatri Psykiatriska klinikerna i Jönköping, psykosvården. Artikel är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 i anledning av historikern Maija Runcis omtalade avhandling "Steriliseringar i folkhemmet" och Maciej Zarembas artikelserie i DN. Artikeln återges med författarens benägna tillstånd.

 

  • De senaste veckorna har en häftig debatt om forna tiders tvångssterilisering ägt rum i tidningarna. Diskussionen har från början varit inriktad mot den befolkningshygieniska retorik som använts för att motivera steriliseringarna. Därmed har man kunnat koppla steriliseringarna i Sverige till den nazistiska ideologin. Man har också kunnat visa hur krassa ekonomiska resonemang har funnits med i bilden. Allt detta är viktigt, men kopplingen till nazismen gör att diskussionen blir onyanserad och att vi förleds att tro att myndigheters övergrepp mot enskilda individer hör det förflutna till.

    Först bör det konstateras att tvångssteriliseringarnas upphörande inte berodde på en förändrad attityd till de svagastes rätt att fortplanta sig. Lagen hade helt enkelt blivit föråldrad på grund av den tekniska utvecklingen. Det är inte längre nödvändigt att sterilisera människor; fortplantningsförmågan kan hindras på kemisk väg med P-sprutor och P-stavar. Det finns i dag utvecklingsstörda och svårt psykiskt sjuka som får P-spruta eller har inopererat P-stavar. Det sker mer eller mindre frivilligt. Det finns väl nu]mera inget lagligt underlag för att tvinga människor att ta P-spruta, men det händer i vissa fall.

    Där man tidigare hade lagar som kunde frånta människor deras möjlighet att bli föräldrar vid konceptionen, tillämpas myndigheternas tvång nu i ett senare skede. I dag är det LVU, som ger myndigheterna rätt att ingripa mot föräldrar genom tvångsomhändertagande av barn. Jag tror att alla inser att det i bland kan vara nödvändigt att samhället griper in och förhindrar en person att få barn eller ser till att barnet flyttas från uppenbart olämpliga föräldrar. Men samtidigt måste man vara uppmärksam på att - all tvångslagstiftning öppnar möjlighet för myndigheterna att begå övergrepp mot enskilda individer. Så har säkert förekommit när det gällde tvångssteriliseringarna, men tyvärr öppnar även dagens LVU för fullständigt godtyckliga värderingar med sin formulering "till barnets bästa".

    Vi får således konstatera att myndigheterna inte förändrat hållning beträffande sin rätt att föröva tvång mot enskilda individer. Om denna hållning har ändrats har ändringen varit i den motsatta riktningen. Det är därför viktigt att diskussionen inte förblir historisk utan vi måste vara medvetna om att övergrepp kan förekomma även i dag och troligen kommer att förekomma även i framtiden. Vi bör därför lära att känna igen verksamheter som kan vara potentiellt skadliga. Om vi jämför forna tiders tvångssteriliseringar med nutidens tvångsomhändertagande ses omedelbart åtskilliga likheter. Den mest uppenbara likhet är utan tvivel att det i båda fallen rör sig om verksamheter där man önskar att förebygga en potentiell framtida skada genom tvångsingrepp mot enskilda individer. Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen ifrån föräldrarna.

    Det är här intressant att notera att praxis gärna halkar efter vetenskapen. Under den period där steriliseringarna pågick hade genetiken i stort sett inget inflytande på psykiatrisk teori. De degenerationsteorier från förra seklet som nazismen vulgariserade var i princip avförda från det tongivande psykiatriska tänkandet vid 3o-talets början, där Freud, Bleuler och Kraepelin var de stora namnen. Vi lever nu i en tid där freudianska teorier, som ofta ligger till grund för tvångsomhändertaganden, är på kraftig retur, medan det blir alltmer uppenbart att genetiken spelar en större roll för psykiatrisk sjukdom än vi velat föreställa oss under större delen av detta seklet. Häri ligger kanske en förklaring till varför det går galet. Tvångssteriliseringarna ägde som dagens tvångsomhändertaganden rum i ett vetenskapligt vakuum, där det blev möjligt att vulgarisera de grundläggande teorierna och bedriva sin praxis utan vetenskaplig uppföljning. I bland kan man få intrycket av att praxis snarare är styrd av någon form av "frälsar"-vision. När man genomförde tvångssteriliseringarna var det ingen som visste i vilken utsträckning det var nödvändigt ur en befolkningshygienisk synvinkel och man visste inte heller om ingreppen uppfyllde sitt syfte. På samma sätt i dag: ingen vet på vilka kriterier man bör omhänderta ett barn och det är långt mer osäkert om de omhändertagna barnen är hjälpta.

    Det är skrämmande att samhället kan tillåta sina myndigheter att ingripa mot enskilda individer utan minsta kunskap om ingreppens berättigande och effekter. Man kan jämföra med de högst rimliga krav man ställer på dokumentation av läkemedel. Nog kunde man kräva att myndigheterna levde upp till minst samma krav som man ställer på andra. Den bristande kopplingen till forskningen är allvarlig av flera skäl. Verksamheten blir givetvis godtycklig eftersom det saknas empiriskt underlag för besluten. Därmed öppnas fältet för personal med en fundamentalistisk och ovetenskaplig hållning. Man är fullt övertygad om att den grundläggande teorin är korrekt; man kan därför inom ramarna för samhällets lagstiftning ständigt utvidga sin verksamhet till att omfatta allt större befolkningsgrupper. Tvångsåtgärder, som kan vara berättigade i enstaka undantagsfall - och som det därför krävs lagrum för - blir plötsligt regel i stället för undantag.

    En nyligen publicerad undersökning visar att man i dag tar till tvångsomhändertagande utan att först pröva andra och mindre ingripande åtgärder. Jag tror inte att det blir möjligt att undvika myndighetsövergrepp. En kritiskt granskande press är kanske det enda skyddet som medborgaren har mot myndighetsövergrepp. Tyvärr får man ibland intrycket att pressen ställer upp på myndigheternas sida och frivilligt driver en propaganda som rättfärdigar myndigheternas agerande. Det är mot den bakgrunden skrämmande att pressen först tog upp diskussionen om tvångssteriliseringarna två decennier efter att man slutade med denna praxis. Och man kan undra när pressen kommer att ställa sig kritisk till dagens praxis?


    Till Fortsättning på tvångssterilisering

    Till Tvångssterilisering/tvångsomhändertagande

    Tillbaka till artikelindex

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter