Väldigt viktigt skydda barn mot omhändertagande

Av Susanna Svensson, Örebro

Under de senaste åren har vi i massmedia kunnat få inblick i olika myndighetsövergrepp begångna av socialförvaltningar når det gäller tvångsomhändertagna barn. Vi örebroare kommer väl ihåg det s.k. Karinfallet. Det har även varit rapporteringar i TV om olika ärenden där socialförvaltningarna gått in och omhändertagit barn, ofta på mycket lösa grunder. Som kontaktperson för en klientorganisation har jag under årens lopp fått insyn i ett flertal ärenden, där jag efter att ha läst alla handlingar kan konstatera att socialförvaltningarna omhändertar barn utan något annat bevis än att en socialsekreterare hyser oro.

Barnet i ett ärende kan omhändertas därför att det är kontaktsökande ' medan ett annat barn kan omhändertas av motsatt anledning. Med bakgrund av att massmedia ofta vägrar att skriva om dessa fall - trots att de inblandade är beredda att redovisa alla handlingar - finns det grund för att anta att massmedia många gånger inte sköter sin uppgift som granskare av makten.

För några veckor sedan hade radions Eko och Studio Ett en reportageserie om sexuella övergrepp. Budskapet där var att alltför få barn omhändertas, alltför få sexförbrytare döms och dessutom framträdde en socialsekreterare och berättade om hur hon inte längre tordes hjälpa barn som har det svårt efter att TV-programmet Striptease granskat ett ärende från den kommun som hon jobbade i.

Vi som såg detta på TV och kommer ihåg hur utredningen som låg till grund för socialförvaltningens ansökan om vård var utformad, vi kan dra en lättnadens suck och konstatera att barnen i denna kommun lever tryggare än andra barn. De löper inte lika stor risk att bli omhändertagna och uppryckta med rötterna.

Under de senaste åren kan man dock notera en liten men ändock ökning av rättssäkerheten. Regeringsrätten har i ett antal domar klart och tydligt slagit fast att föräldrarnas personliga problem är inte skäl för LVU, utan det måste bevisas att dessa orsaker kriser för barnen. Med bakgrund av bl.a. detta har socialsekreterarnas facktidskrift Socionomen i sitt senaste nummer ett flertal artiklar örn LVU.

Andemeningen i dessa artiklar år att det omhändertas alldeles för få barn och dessutom ses det som en rättssäkerhet för barnet om domstolarna inte dömer enligt socialens önskemål. Denna facktidskrift har helt glömt bort att rättstrygghet för barn även innebär skydd frän att bli omhändertagen i onödan.

I Barnkonventionen finns klara regler om att barn har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv och att detta innebär att de inte ska riskeras att bli tvångsvårdade om det inte är absolut nödvändigt, d.v.s. det måste finnas starka bevis, betydligt starkare än vad som är vanligt i dag för att omhänderta ett barn.

I en av artiklarna i ovannämnda tidskrift berättar/erkänner en socialsekreterare hur hon i LVU-utredningarna inte tillåter sig att skriva ner familjernas positiva sidor. Svenska myndigheter är enligt grundlagen skyldiga att utreda sakligt och objektivt. D.v.s. de ska i sina utredningar skriva ner både det som talar för och det som talar emot ett beslut. Den intervjuade socialsekreteraren erkänner alltså att hon begår tjänstefel och dessutom verkar hon stolt över det. I en annan artikel beskrivs det vad som har hänt med barnen i 29 kammarrättsdomar är ansökan om LVU avslagits. I 11 fall har inte socialen någon kontakt med familjerna längre, i fem fall har barnen omhändertagits på nytt, i sju fall pågår ny utredning för att placera barnen, i fem fall pågår det missförhållanden och endast i ett fall har förhållandena förbättrats.

Med bakgrund av detta ifrågasätter författaren kammarrätternas kompetens, - eftersom bara ett barn har fått det bättre! Min kommentar till detta är att hur kan artikelförfattaren veta det? I 11 fall har ju myndigheterna inte någon fortsatt kontakt med familjerna längre. Det kan ju faktiskt bero på att det inte behövs. D.v.s. att en fortsatt påtvingad kontakt skulle innebära ett brott mot europakonventionens och barnkonventionens skydd för privat- och familjeliv.

Några förslag som tidningen ifråga ger för att förbättra rättssäkerheten är som följer:
1. Hindra föräldrar från att ta del av sina journaler - det är oftast i dessa som en förälder kan få fram bevis för att en förvaltningsutredning inte uppfyller kraven på saklighet och objektivitet!
2. Inrätta specialdomstolar där socionomer och barnpsykologer år ledamöter, d.v.s. domstolar där personer som är kollegor till de som ansöker om vård ska döma.
3. Ett tredje förslag är att det ska bli lättare att adoptera barn mot vårdnadshavarens vilja om barnen varit omhändertagit under lång tid. I verkligheten kan det ju ta flera år för en drabbad familj att bevisa att grunden för omhändertagandet har varit felaktig. Det finns dock en positiv aspekt på detta. Handeln med barn skulle försvåras, för en fosterfamilj som har adopterat sitt fosterbarn har inte rätt till den i många fall skyhöga fosterhemsersättningen.

Avslutningsvis vill jag vädja till massmedierna i Sverige: Granska socionomkåren! Det finns en tendens att vissa element inom denna INTE är beredda att acceptera de grundläggande krav på rättssäkerhet och respekt för enskildas integritet som ställs i ett demokratiskt samhälle.

Tillbaka till artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan