Att_tvangsomhanderta_ett_barn

Att tvångsomhänderta ett barn

Av Tryggve Emstedt, advokat

 

 

Advokat Tryggve Emstedt är ordförande i Länderkommittén och suppleant i NKMR's styrelse.

 

 

Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter (NKMR) - där jag sitter som suppleant - har beslutat sig för att JO-anmäla social sekr. Håkan Stenholm samt socialnämnden i Karlskoga för tvångsomhändertagandet av den 10 månader gamle Adrian, son till Eva Stendahl. NKMR anser att det rör sig om ett flagrant fall av onödigt tvångsomhändertagande.

Det handlar om det i hela landet uppmärksammade Karlskoga-fallet som ställt institutet tvångsomhändertagande på sin spets.

Det är tyvärr alltför vanligt med tvångsomhändertagande och så även i Gävle kommun. Särskilt den hårt kritiserade centrumgruppen gör många tvångsomhändertagande.

Särskilt invandrare känner stor skräck inför risken att få sina barn tvångsomhändertagna. Vad denna psykiska ohälsa kan betyda för föräldrar och barn kan vi bara gissa oss till men det kommer knappast att vara till fördel för samhället i stort.

I Karlskogafallet använde man sig av just försåtliga och föga distinkta termer för att beskriva vilka problem som Eva påstås ha.

Enligt artiklar från Karlskoga tidning hade Eva "svårigheter att trygga Adrian" som "behöver få växa upp i en miljö där han får trygghet, kontinuitet och stimulans". Det sägs vidare att Adrian haft blöt blöja på sig vid något tillfälle och han "har en svag anknytning till sin mor". Han behöver "knyta an till en omsorgsperson för att eliminera att hans känslomässiga utveckling allvarligt riskerar att skadas.

Karlskogafallet tar upp frågor som är mycket vanliga i tvångsomhändertagandesituationer. Sa vanliga att man starkt kan misstänka att social sekreterare går på kurser i sitt flummiga social/psykologiska språk så att man kan lägga sig till med ett språkbruk som Länsrätt och Kammarrätt särskilt lyssnar på. En typ av betingad reflex skulle man kanske kunna säga.

Eva är en person som inte haft problem med det sociala innan det här inträffar och på det sättet är hon typisk för gruppen som socialförvaltningarna "ger sig på".

Enligt juristen Siw Westerberg som antagligen är den som med framgång drivit flest mål mot Sverige i Europadomstolen - sa har 8-9 av de föräldrar som får sina barn tvångsomhändertagna vare sig alkohol eller narkotika eller psykiska problem i någon omfattning. Jag har själv 20 års erfarenhet av tvångsomhändertagande och har en snarlik erfarenhet. Ofta handlar det om starka människor som har barn med särskilda problem eller söker socialbidrag eller på annat sätt söker socialförvaltningens (SF) hjälp. För socialförvaltningen framstår de inte sällan som obekväma/besvärliga och prestige uppstår i ärendet som gärna vill visa sin makt och då föra fram "barnets bästa" som ett mantraliknande uttryck.

I Gävle är det märkligt nog - såvitt jag känner till - nästan bara Centrumgruppen som figurerar när det gäller tvångsomhändertaganden.

När jag pratade med områdeschefen för Andersbergs socialförvaltning, Rolf Qvist, i våras så sa han att man bara haft ett fall av tvångsomhändertagande under de sista två aren och det ärendet ledde för övrigt inte till något tvångsomhändertagande.

Uppenbarligen arbetar man helt olika inom de olika socialförvaltningarna i Gävle kommun. Om en socialförvaltning (SF) inte tvångsomhändertar ett barn då slipper man också problemet med att hitta ett familjehem - som nästa alltid ligger långt från den plats där de biologiska föräldrarna bor- och man slipper problemet med att arbeta för en återförening av familjen. Något som nu ofta glöms bort helt av SF.

I Eva-fallet använde man sig också av ett språkbruk som är typiskt för tvångsomhändertagande: 'knyta an, omsorgsperson, trygghet, kontinuitet,familjehemsplacering etc. Jag blir fysiskt illamående av att i utredning efter utredning se denna "new-ageterminologi" som alltid skall vara så flummig som mojligt för att det skall vara sa så svårt som möjligt att överhuvudtaget förstå vad socialutredarna åsyftar. Dessutom skall da socialutredningar följas av psykologutlåtanden och utlåtanden från utredningshem vars språkbruk går i samma anda. Ett barn som man vill omhänderta anses ex "känslomässigt självförsörjande" och med det vill man säga att de biologiska föräldrarna inte räcker till. Därefter kan tvångsomhändertagande-cirkusen sätta i gång på allvar med jourhem, utredningshem, första familjehemmet och inte sällan också andra familjehemmet etc. och under tiden bryts föräldrarna ner och besöken av barnen blir allt färre och vara under allt färre timmar.

Snart är det sedan dags för fällan att slå igen och det sägs nu att det familjehemsplacerade barnet behöver "lugn och ro" i sin nya miljö och behöver tid att "knyta an" till familjehemsföräldrarna. Då får självfallet inte de biologiska föräldrarna vara där och sörja och skapa ovälkommen stress och otrygghet.

I Karlskoga hade man i Eva-fallet en genuint flat socialnämnd som litade på sina socialsekreterare. I Gävle verkar tilliten vara lika stor. Jag kan inte på rak arm påminna mig ett enda tillfälle där socialnämnden sagt nej till tvångsomhändertagande trots att jag vet att många i nämnden har hjärtat på rätta stället och också har en stor kompetens i sociala frågor. Frågan är då om samma nämnd också har modet att sätta Centrumgruppen i karantän och ej gå med på fler tvångsomhändertaganden i väntan på att socialkonsulentens stora utredning av Centrumgruppen är klar.

"Faen trot."

 

Karlskogafallet

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Till Pågående Rättsfall 

Till Justitieombudsmannen

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter