Barnavårdsutredningar i sex kommuner - en vinjettstudie

Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie

Författare:Francesca Östberg, Eva Wåhlander, Pia Milton


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NKMR:s kommentar

 

Att LVU är ett lotteri är ett faktum som har varit känt av praktiserande jurister sedan lagens tillkomst.

 

Att socialarbetarna tvångsomhändertar barn godtyckligt är också sedan länge känt.

 

Från åtskilliga håll har det rests krav på kompetenshöjning bland socialsekreterarna, legitimation m m.

 

LVU som konstruktion torde dock inte kunna reformeras. Den måste utmönstras.

 

Inom juridiken arbetar man med begreppet "normal standard". Normal standard för en verksamhet som har funnits så länge som socialtjänsten, är att den skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Klagomålen mot socialtjänstens hantering av barn och deras familjer och de fällande domarna i Europadomstolen visar att denna verksamhet är ett grovt avvikande från "normal standard"-begreppet.

 

 

 

En undersökning av tvangsanbringelse av børn i Danmark visar att missförhållandena inom det danske barnevernet är lika grava som inom socialtjänsten.

 

 

 




 

 

 

 

 

Sammanfattning

 

Många barn utreds varje år och kritik har under de senaste åren riktats mot utredningarnas bristande kvalitet och rättsäkerhet. Några av förändringarna i lagstiftningen de senaste åren berör dessa aspekter. Barnets bästa betonas också i de senare förändringarna. Det finns därför skäl att uppmärksamma utredningsarbetet inom den sociala barnavården.

 

 

 

Syftet med studien har varit att beskriva, analysera och jämföra olika arbetsmodeller för utredningar. Sex olika verksamheter inom Individ- och familjeomsorgen som arbetar med utredningar av barn (0–12 år) enligt SoL 50§ har ingått i studien. De är utvalda för att de bl.a. av kollegor och Socialstyrelsen har uppmärksammats som intressanta modeller för socialt arbete med barn. Studien fokuserar på om det faktiskt går att urskilja olika arbetsmodeller/arbetssätt och vad dessa i så fall innefattar. Vi har också undersökt om man kan se en klar metodinriktning i utredningsarbetet och vilka konsekvenser den i så fall får för klienterna. Verksamheterna beskrivs med fokus på organisation och arbetsmodell/ arbetssätt.

 

 

 

I studien har 36 socialarbetare deltagit från sex olika verksamheter: Värmdö, Östermalm i Stockholm, Hagalund i Solna, Visby, Upplands Väsby samt Filborna i Helsingborg. Av de sex projektorterna är de första tre kategoriserade som integrerade, dvs. de utreder och ger stöd och behandling inom samma enhet. De övriga tre har kategoriserats som specialiserade, dvs. utredningar görs av en speciell enhet skild från det övriga sociala arbetet. Inom de olika organisationsformerna använder sig socialarbetarna av olika konkreta arbetssätt. I fyra av verksamheterna har socialarbetarna följt gemensamma utbildningar i nätverksarbete, utvecklingspsykologi och lösningsfokuserat arbete.

 

 

 

Socialarbetarna har ställts inför ett typfall som presenterats i form av fyra vinjetter och som handlar om en femårig flicka och hennes situation i hemmet. Vinjetterna inleds med att en kontaktmamma anmäler oro för flickans situation hemma. Socialarbetarna har i skriftlig form fått svara på hur de reagerar, bedömer och tror sig komma att agera om beskrivningarna i vinjetterna var verkliga situationer. Vi har analyserat svaren kvalitativt med dimensionerna: när utredningen inleds, vilka händelser som får socialarbetarna att reagera, vilka som kontaktas i utredningen och hur skydd och kontroll respektive stöd och hjälp betonas samt hur förhållandet till tvång ser ut.

 

 

 

Vi har kunnat se vissa gemensamma mönster i arbetssätten, men också stora variationer både inom och mellan verksamheterna. Det är tydligt att gemensamma modeller/arbetssätt inte nödvändigtvis medför enhetlighet i arbetet. Genom hela studien har vi kunnat urskilja varierande ställningstaganden. Därför kanske man kan se arbetsmodeller som en slags grundläggande orientering, inom vilken en relativt stor mångfald kan rymmas. Men om man med arbetsmodell menar likartade ställningstaganden och beslut, relativt konsistenta metoder som omfattas av alla på arbetsplatsen och som är reproducerbara för andra, kan vi inte tala om arbetsmodeller.

 

 

 

Studien visar på att entydiga begrepp såväl som enhetliga procedurer i utrednings- och behandlingsarbete saknas. Bristen på klarhet och enhetlighet visar sig i skilda benämningar, handlingar, grad av interventioner och i vad som är förhandsbedömning, utredning och insats. Det tyder på att det finns en professionell osäkerhet om vad centrala aktiviteter, knutna till utredning innebär.

 

 

 

De specialiserade verksamheterna tenderar att börja utreda tidigare. Även om enigheten bland socialarbetarna är stor om handlingssätt i början av förloppet, varierar det på vilket sätt handlingen benämns, när den rubriceras som förhandsbedömning och när den rubriceras som utredning. Skillnader bland dem som förhandsbedömer och dem som utreder tycks vara synen på allvarlighetsgrad. De som förhandsbedömer verkar mer se som sin uppgift att stötta kontaktmamman medan de som utreder ser flickans situation som så allvarlig att en utredning behöver inledas. I förhandsbedömningen är kontaktmamman mest central och genom att stötta henne och försäkra sig om att hon hör av sig om oron kvarstår kunde socialarbetarna avstå från att utreda. Förhandsbedömning tycks vara en mindre utredning där samtliga socialarbetare på något sätt agerar genom att ta reda på mer. Variationen är stor mellan enskilda socialarbetare i deras tillvägagångssätt och dokumentation. Andra variationer som framstår har att göra med om föräldrarna informeras, vilka som kontaktas och vad man ser som problem. I de flesta fall gör man mer än vad som anses ligga i en förhandsbedömning. Vid tidpunkten för undersökningen gällde Socialstyrelsens allmänna råd 1994:3 om handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. I de delar som rör utredningar om barn sker inga stora förändringar. (JO 1999/ 2000 s. 238).

 

 

 

När enighet föreligger om att en utredning behövs skiftar dock målsättningen med utredningen mellan dem som betonar stödet till familjen och dem som betonar att barnet behöver skyddas från sina hemförhållanden. De uppgivna skälen till att man börjar utreda är dels mängden upplysningar och att de kommer från flera håll, dels misstanke om missbruk hos mamman. De flesta betonar stödet till familjen men en tredjedel av socialarbetarna resonerar i termer av att flickan behöver skydd. Minst en socialarbetare vid varje projektort handlar eller intervenerar mot mammans vilja. Avgörande för dem som går in med tvång och anser läget så akut att flickan behöver placeras är mammans bristande samarbetsvilja i kombination med upplysningarna om missbruk och vanvård av flickan, att mamman är ensamstående, arbetslös och att hon tidigare har haft ett förhållande med en missbrukare.

 

 

 

Vi har kunnat se skillnader mellan de specialiserade respektive de integrerade verksamheterna hur dimensionen skydd och kontroll respektive stöd och hjälp betonas. Fler socialarbetare i de specialiserade organisationerna börjar utreda tidigare och använder i högre grad tvång jämfört med de integrerade.

 

I alla projektorter, som organisatoriskt har den möjligheten, beslutas om insatser under pågående utredning. I de specialiserade organisationerna beslutar man i högre grad om mer ingripande insatser i form av institutionslösningar och tvångsomhändertaganden. I de integrerade organisationerna föreslås skiftande lösningar i familjens miljö.

 

 

 

Vi har inte kunnat finna några gemensamt accepterade standardmoment eller procedurer för en av de mest formaliserade områdena inom socialtjänstens individ- och familjeomsorgsarbete.

 

 

 

För klienten innebär det att utredningen kommer att utföras olika beroende på var klienten bor och till vilken socialarbetare hon kommer. Centrala frågor som denna studie reser blir därför hur klienterna kan få en likvärdig behandling, tillförsäkras rättsäkerhet och möjligheter att föra sin talan samt att kunna påverka skeendet.

 

 

 

Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie
CUS-skrift 2000:2 (reviderad version av CUS-skrift 1999:8)
Socialstyrelsen 2000, 80 sidor.
Författare: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., Eva Wåhlander, Pia Milton
Målgrupp: Chefer och tjänstemän inom kommunernas socialtjänst
Pris: 133 kr. Beställs från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm.

 

Fax 08-779 96 67, e-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., ange artikelnummer 2000-09-003

 

Källa : Socialstyrelsen.

 

 

 

 Presschef Merike Palm, 08-555 530 05

 

 Pressekreterare Peter Andréasson, 08-555 531 88

 

 Fax till presstjänsten: 08-555 530 91

 

 

 

 

 

 

 

Ny rapport om barnavårdsutredningar

 

Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation. Författare: Francesca Östberg, Eva Wåhlander

 

 

Anbringelse af børn beror på sagsbehandlerens skøn. Av Tine Egelund & Signe Andrén Thomsen: Tærskler for anbringelser. En vignetundersøgelse om socialforvaltningernes vurderinger i børnesager.

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter