"Bortom allt rimligt tvivel"

”Bortom allt rimligt tvivel”
Av Gunvor Wallin, professor em, och Thomas Wettergren, fil kand

 

 

 

 

 


Gu
nvor Wallin är professor emeritus i civilrätt vid Lunds Universitet. Thomas Wettergren är fil kand.

 
 Författarna har tidigare försökt få artikeln publicerad i Svensk Juristtidning, men har av redaktionen avslagits med motiveringen att :
 
"... artikeln är mycket tänkvärd men inte av det slag som vi brukar publicera i Svensk Juristtidning."
 
Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att 99 skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. Målet

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottsmål. Ett av dessa fall rör en man som 2002 dömdes av tingsrätten i Helsingborg (TR) för våldtäkt på sonens flickvänner till sex års fängelse jämte skadestånd till flickorna. Hovrätten över Skåne och Blekinge ändrade domen till fyra års fängelse och befriade honom från skyldigheten att utge skadestånd till en av flickorna. Dessa kallas i domarna för A och B.

2. Parterna

När mannen blev bekant med A i början av 1995 var han ca 54 år gammal och bodde tillsammans med en av sina söner i en lägenhet i Helsingborg. Han hade således bostad och även arbete och förekom inte i belastningsregistret, vilket tyder på ett tidigare helt oförvitligt liv. Det är mycket ovanligt att en person i den åldern med oförvitlig bakgrund plötsligt förvandlas till en grov våldsbrottsling. Detta nämns inte i någon av domarna.

Flickorna var vid tiden för händelserna 15 – 17 år gamla. De är födda samma år. Ingen av dem gick i skolan. A bodde i början av 1995 hos sin faster, B hos sin moder, men ”drev mest runt”. Båda var begivna på sprit, båda blev/var narkotikamiss­brukare och båda var vid tiden för polisanmälan i februari 1999 intagna på behandlingshem. De avlöste varandra som flickvänner till mannens son och blev mycket goda vänner. Deras historier om övergrepp är intill förväxling lika.

3. Parternas versioner

I februari 1995 blev A flickvän till mannens son och flyttade kort därefter till deras lägenhet, där hon enligt sonen tillbringade ca 70 procent av tiden under de följande 12 – 14 månaderna. Övrig tid tillbringade hon hos sin faster och eventuellt hos modern. Efter något år upphörde förhållandet med sonen, varefter A ändå stannade kvar ca tre veckor i lägenheten tills sonen sade åt henne att flytta.

Enligt A blev hon under denna tid våldtagen av mannen sammanlagt ett femtiotal gånger när sonen var borta för idrottsträning eller umgänge med kamrater. Övergreppen skedde vanligen i samband med att A drack sprit tillsammans med mannen och var berusad. Mannen sades ha brukat våld och /eller hot om våld för att tilltvinga sig sexuellt umgänge med A. Sommaren1996 blev B sonens flickvän. Enligt B förgrep sig mannen på henne första gången sommaren 1997, varefter ytterligare två övergrepp inträffade. Förhållandet till sonen upphörde försommaren 1998. Under hösten samma år intogs B på behandlingshem. Efter polisanmälan förflöt tre år innan målet kom upp i TR.

Mannen erkände inför TR att han haft sexuellt umgänge med A vid tre tillfällen, men hävdade att det var frivilligt från A:s sida, ”hon sade varken nej eller ja”. Han förnekade att våld, tvång eller hot förekommit och förnekade också allt umgänge med B.

4. Exempel på berättelser

Vid ett tillfälle befann sig A i sovrummet tillsammans med sin pojkvän. I vardagsrummet uppehöll sig två av mannens övriga söner med flickvänner. Plötsligt kom mannen in i sovrummet med en kniv i handen och sade åt A att följa med ut i köket. Väl där tryckte han kniven mot hennes hals och sade åt henne att vara tyst, varpå han genomförde sexuella övergrepp mot henne. Båda var berusade vid tillfället.

B berättade att hon satt och drack sprit med mannen när han blev närgången och slutligen genomförde våldtäkt på henne. Efteråt gick hon på toaletten, därpå åter in i vardagsrummet och fortsatte att dricka sprit med mannen. Varför hon ”gjort så” kunde hon inte fatta.

5. Vittnesmål och utlåtanden

A sade sig ha berättat för pojkvännen om övergreppen efter att förhållandet dem emellan var slut. Pojkvännen hävdade däremot att A berättat det någon gång mitt under deras förhållande. När pojkvännen fick veta vad som hänt blev han mycket arg och sägs ha slagit ut tänderna på fadern. Sommaren 1996 berättade A även för B, som då efterträtt henne hos pojkvännen. Någon gång under sitt förhållande med sonen berättade hon även för en väninna.

Hösten 1996 berättade B för pojkvännen och A om vad hon utsatts för. Enligt andra uppgifter från B skulle det första övergreppet skett under försommaren 1997.

Utlåtanden i målet har avgetts av en kurator som träffade A närmare sex år efter de påstådda händelserna och av en legitimerad psykolog för bedömning av trovärdighet mm (Hovrätten). Vid rättegången i Hovrätten vittnade två av mannens söner med stöd av en utomstående idrottsledare att mannen alltid eller nästan alltid var med när sonen/pojkvännen var borta från hemmet för idrottsträning. Om detta är sant skulle mannen haft få tillfällen att förgripa sig på flickorna i sonens frånvaro.

6. Kommentarer

Flickornas berättelser väcker många frågor. Varför fann sig A i att bli våldtagen i genomsnitt en gång i veckan i ett års tid när pojkvännen var borta från hemmet? Hon måste i allmänhet ha vetat i förväg när pojkvännen skulle vara borta och då kunnat bege sig hem till fastern eller modern, vilka hon också annars ofta besökte. Varför berättade hon inte genast för pojkvännen om det första övergreppet? Varför föreslog hon inte att de istället skulle träffas hemma hos modern eller fastern? Varför uppgav A och pojkvännen helt olika tidpunkter för det tillfälle när hon berättade för honom om vad som hänt? Om pojkvännens tidsuppgift är riktig, varför vidtog han inte då åtgärder för att skydda A mot flera övergrepp? Hur kunde pojkvännen undgå att märka att något var på tok? Varför stannade A kvar ytterligare tre veckor i lägenheten trots att hon då utsattes för övergrepp ”nästan varje dag”? Under det aktuella året torde A många gånger ha begett sig från fasterns bostad till mannens, trots att hon visste att hon inom kort skulle bli ensam med mannen. Varför? Särskilt svårförklarligt blir detta beteende när förhållandet med pojkvännen var slut. Varför fortsatte hon att dricka sprit tillsammans med mannen när de var ensamma, trots att hon väl visste vad det kunde leda till? Varför tog inte B varning av A:s öde och undvek att bli ensam med mannen? Varför varnade och skyddade inte pojkvännen sin nya flickvän från att råka ut för samma sak som A? Varför dröjde flickorna så länge med sin polisanmälan?

Det är inte mycket i domarna som tyder på att dessa frågor någonsin har ställts till flickorna och pojkvännen. Särskilt TR verkar fullständigt ha underlåtit att kritiskt granska flickornas utsagor. Vad gäller det tidigare beskrivna scenariot med ”kniven i köket” förefaller domstolarnas inställning mer än märklig. Mannen hade tidigare enligt A begått övergrepp endast när de var ensamma. Risken att ertappas måste ha varit utomordentligt stor med fem andra vuxna personer närvarande i den lilla lägenheten. När som helst kunde pojkvännen vakna och ropa på flickan, när som helst kunde några av de andra komma in i köket i något ärende eller ropa på de båda. Flickan kunde när som helst börja skrika eller gråta eller åtminstone visa tecken på förtvivlan och stark upprördhet efteråt, vilket de andra borde ha märkt. I Hovrätten ändrade A sina uppgifter och påstod att de fyra andra personerna i vardagsrummet sov. Ingenting i domen tyder på att uppgifterna har kontrollerats med de berörda personerna.

Enligt TR var flickan hjälplös och ur stånd att skydda sig. Det är därför värt att notera att mannen ansåg sig tvungen att rikta ett dödshot mot henne för att bryta hennes motstånd och få henne att göra som han ville. Man bör också hålla i minnet att mannen aldrig tidigare gjort sig skyldig till lagfört brott eller ens förseelse. Han var enligt läkarutlåtande inte heller allvarligt psykiskt störd.

Om A:s berättelse liksom om hennes uppgifter i övrigt skriver Hovrätten: ”A:s uppgifter framstår inte på någon punkt som orimliga, inte heller ter sig de händelseförlopp hon beskriver såsom i sig osannolika”.

7. Trovärdighet

Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömning av sexualbrottsmål (se bl a NJA 1993 sid. 446 och 1991 sid. 83) öppnar möjligheter för domstolarna att döma till ansvar enbart på anklagelser om annan bevisning saknas och det även om målsägandens version lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet. I det här aktuella fallet skriver Hovrätten: ”Liksom vid tingsrätten är målsägandenas uppgifter om vad (mannen) utsatt var och en av dem för, den enda konkreta bevisning som stöder åtalet.” Målet skall således avgöras på grundval av målsägandenas trovärdighet.

TR gjorde ambitiöst nog en bedömning även av mannens trovärdighet. Mannen hade vid förundersökningen nekat till att ha haft sexuellt umgänge med målsägandens, men senare medgivit tre samlag med A. Umgänget skulle ha varit frivilligt från A:s sida. TR fann det faktum att mannen ändrat sina uppgifter graverande för hans trovärdighet. Enligt vår mening kan det dock ha varit fråga om en desperat försvarsreaktion när han fann sig stå inför osanna anklagelser från två flickor.

TR skriver i domen: ”Till en början vill tingsrätten slå fast att (mannens) uppgift, att målsäganden A frivilligt skulle ha haft samlag med honom vid tre tillfällen, är med hänsyn till bl a åldersskillnaden och övriga omständigheter av sådan beskaffenhet att den utan närmare kommentarer kan lämnas helt därhän som sanningslös.” Kärnfrågan i målet är just om det sexuella umgänget som kan ha ägt rum mellan parterna varit frivilligt från flickans sida. Genom att redan från början ”slå fast” att så inte varit fallet hamnar TR i ett cirkelresonemang. Man utgår ifrån vad som skulle bevisas. Sakligt sett är knappast heller TR:s uppfattning hållbar. Det är ovanligt men det finns faktiskt unga flickor som frivilligt har ihop det med äldre män.

Mannen hävdade också att A aldrig ”bott” i lägenheten, vilket TR med stöd av sonens vittnesmål bedömde som ytterligare ett exempel på att han inte höll sig till sanningen. Innebörden i begreppet ”bo” är emellertid inte glasklar. Det är inte orimligt eller lögnaktigt att hävda att hon egentligen ”bodde” hos sin faster eller moder under den relativt korta tid det här gäller. Med stöd av sådana bedömningar fann TR att mannens version var en ”sanningslös efterhandskonstruktion”.

Inte på någon punkt tycks TR däremot ha ifrågasatt flickornas berättelser. Dessa framhöll visserligen vid rättegången att de hade dåliga minnesbilder. TR tolkade detta som symptom på förträngning av smärtsamma minnen, vilket snarast förstärkte flickornas trovärdighet. Här skymtar den tvivelaktiga föreställningen att människor som varit med om traumatiska händelser lyckas tvinga bort minnen härav från medvetandet genom ”bortträngning” för att undslippa den smärta minnena förorsakar. Sannolikt förhåller det sig snarare så att man minns händelser, som starkt berör, tydligare och under längre tid än relativt likgiltiga händelser. Att det många gånger kan vara svårt att berätta om smärtsamma erfarenheter är en annan sak.

 

På frågan om varför de betett sig som de gjort svarade flickorna genomgående att de varit rädda för mannen, att de känt sig hotade, att de varit rädda att inte bli trodda etc. förklaringar som domstolarna genast tycks ha godtagit utan vidare diskussion. Vad gäller de sista tre veckorna i lägenheten sade A t ex som förklaring till att hon stannade kvar, att mannen hotat att annars döda henne och hennes familj (!).

Enligt vår mening räcker inte hänvisningar till rädsla och hjälplöshet som förklaring till flickornas beteende. Just rädsla för mannen och vad han kunde utsätta dem för borde ha drivit flickorna till att göra allt för att inte bli ensamma med honom.

När det gäller bedömningen av parternas trovärdighet måste man också fråga sig varför domstolarna inte hört som vittnen flickornas föräldrar, A:s faster och modern/mödrarna till mannens söner för att få en bättre grund för bedömningen.

Vittnenas trovärdighet ägnas ingen uppmärksamhet i någon av domarna. Däremot sägs i Hovrättens dom vittnesmålet från två av mannens söner och en idrottsledare angående mannens närvaro vid sonens idrottsträning ”sakna bevisvärde” eftersom vittnena haft tillfälle att ”tala sig samman ” om saken. Att flickorna haft ännu mycket längre tid på sig att ”tala sig samman” nämns inte. Det förblir oklart varför vittnesmål som talar till mannens nackdel genast godtas som trovärdiga, medan vittnesmål som talar till hans fördel avvisas.

Bedömningen av trovärdigheten grundas inte bara på parternas berättelser utan också på det personliga intryck de gjort. Det är uppenbart att sådana bedömningar måste ha betydande subjektiva inslag. Mannen har förvisso uppträtt klandervärt även om hans version är sann. Flickorna är förvisso beklagansvärda och hjälpbehövande. Det är naturligt att ta intryck av sådana förhållanden, men det har ingenting med skuldfrågan att göra.

Det är i allmänhet inte möjligt att med säkerhet avgöra en persons trovärdighet enbart på grundval av lämnade uppgifter och personligt intryck. Det finns personer med stor skådespelartalang som är i stånd att dupera även nära släktingar. Likaså finns det människor som tror fullt och fast på riktigheten i sina berättelser, men vilkas uppgifter har föga med verkligheten att göra på grund av viss oförmåga att skilja på fantasi och verklighet eller motstå påverkan från andra. Görs därtill bedömningen på ett sådant sätt att uppenbara brister i utsagorna negligeras eller anses inte böra påverka bedömningen blir resultatet fullständigt godtycke.

8. Hovrättens dom

Av domen framgår att A ”i allmänna ordalag” berättat för vittnena att mannen ”varit på eller våldtagit henne”. Genom att framhålla våldtäkt som ett alternativ tycks formuleringen medge tolkningen att åtminstone en del av de påstådda samlagen varit frivilliga från A:s sida. Denna möjlighet kommenteras dock inte av Hovrätten. Rätten bemödar sig däremot om att finna ytterligare omständigheter som förstärker A:s trovärdighet och pekar därvid på att hon ”på ett relativt tidigt stadium” avslöjat att allt inte stod rätt till. Enligt vad som framkommit har detta skett tidigast ”i mitten” av förhållandet med sonen, dvs. efter ett halvår eller mer. Vi menar att denna omständighet snarare är ägnad att minska tilltron till A:s berättelse. Det enda naturliga hade varit att hon genast efter det första övergreppet berättat för pojkvännen.

Enligt Hovrätten är ”den fråga som måste ställas, om det finns några andra rimliga förklaringar till A:s utsaga än att den grundas på självupplevda händelser”. Försvaret sökte besvara frågan med några alternativa förklaringar, vilka med undantag för den mest sannolika, kritiserades sönder av Hovrätten. Vi vill här peka på två möjligheter som inte tycks ha berörts under förhandlingarna. Den ena är att motiven för att rikta beskyllningar mot mannen kan ha varit olika 1995 och 1999 när anmälan gjordes. Den andra är att det kan finnas ett samband mellan flickornas behov av pengar till följd av narkotikamissbruk och anmälan med åtföljande krav på skadestånd.

Platon berättar i dialogerna Timaios och Kritias om ön Atlantis belägen ”utanför Herakles stoder”. Många försök har gjorts att lokalisera Atlantis, men inget har lyckats. Idag anses berättelsen allmänt vara en myt. Med Hovrättens sätt att resonera skulle man inte kunna avfärda Atlantis som en myt med mindre än att man kunde ge en trovärdig, alternativ förklaring till varför Platon berättar som han gör.

A:s uppgift om antalet övergrepp måste enligt Hovrätten ”tas med stor försiktighet”. I denna bedömning har Hovrätten stöd av psykologens utlåtande. Försiktigheten leder Hovrätten till slutsatsen att A utsatts för övergrepp ”åtminstone ett halvdussin gånger”. Mannen döms dock för ett tiotal våldtäkter. Ingen förklaring ges till den oväntade uppskrivningen. Av det femtiotal våldtäkter som A hävdat återstår således endast 12 eller 20 procent. Detta trots att Hovrätten skriver i domen att ”inte heller i något annat hänseende har det genom utredningen kommit fram att A lämnat någon oriktig uppgift”. Trots att A:s trovärdighet lovordas på flera ställen finner Hovrätten således uppgifterna om antalet våldtäkter till minst 80 procent icke trovärdiga. En så kraftig överdrift kan rimligen inte bero på misstag. A har således ljugit inför domstolen. Hur detta kan ske utan att synen på A:s trovärdighet i sak påverkas framstår för oss som en gåta. Man bör här rimligen fråga sig om A överdrivit antalet i något bestämt syfte och om samma syfte kan ligga bakom A:s historia i dess helhet. I domen finns inget spår av sådana överväganden.

Vad gäller B konstaterar Hovrätten att hennes uppgifter, vilka i TR ansågs ”helt tillförlitliga”, långtifrån kan anses så tillförlitliga att de kan läggas till grund för fällande dom.

9. Rättssäkerheten

I Hovrättens dom berörs inte mannens version eller frågan om hans trovärdighet överhuvudtaget, trots att domstolens bedömning av antalet fall kommer nära mannens uppgift och att hans version förklarar mycket av A:s beteende som annars förblir oförklarat. Hovrätten följer här HD:s tidigare nämnda riktlinjer, vilka framhåller målsägandens trovärdighet som det avgörande. Detta liksom vad vi i övrigt pekat på i vår genomgång av domarna ger ett intryck av partiskhet i rättsskipningen. Mannen förefaller vara dömd på förhand. Frågan är inte om han är skyldig utan till hur mycket han är skyldig. Även om Hovrätten finner mannens skuld ”ställd bortom rimligt tvivel” är det naturligtvis omöjligt att enbart på grundval av anklagelser från den ena parten avgöra om några påstådda samlag sju år tidigare varit frivilliga från denna parts sida. Domstolarna borde slippa att låtsas som om det omöjliga vore möjligt och slippa låtsas som om rättsäkerheten är fullt ut tillgodosedd i fall där den åsidosatts. Grundfelet är enligt vår mening att det enligt HD:s riktlinjer är möjligt att döma till ansvar enbart på en anklagelse.

I sin PM ”Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn” 2002-07-12, skriver Riksåklagaren (RÅ): ”Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning i efterhand – efter längre eller kortare tid – kan lägga fast händelseförloppet” (sid. 3).

Vi anser att RÅ:s inställning är rimlig och borde gälla även i de fall målsäganden fyllt 15 år. Ingen borde kunna dömas enbart på anklagelser. HD:s riktlinjer är enligt vår mening oklara och tar inte tillräcklig hänsyn till svarandens rättsäkerhet. I ivern att komma åt förövare ges domstolarna här möjlighet att tumma på vedertagna beviskrav och bevisvärdering. Skall Sverige behålla sitt anseende som rättssamhälle bör dessa riktlinjer ändras.

Båstad den 21 juni 2004

Rev. 2005-01-16

 

 

Sanning och rätt i Högsta Domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
Av Bo Severin

 

Är sanning och rätt Högsta Domstolens sak?
Av Bo Severin

 

Hur står det till inom rättsväsendet när oskyldiga kan dömas till fängelse?
Av Rigmor Persson

 

"Häxprocesser mot män!"
Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen".
Av Pelle Svensson

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse".
Av BO SEVERIN

 

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning, skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

 

Rättsövergrepp i incestmål. Av Harald Wigforss

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter