De_stulna_barnen_aboriginerbarnen_i_australien

  • De stulna barnen

    Så försökte Australien utplåna sin urbefolkning

    AV Agneta Didriksson, Sydney, Australien.

     

     

Lördagen den 10 april 1999 visade SVT 1 den franska dokumentären med "Utflykt - För barnens bästa" där man berättade den fruktansvärda historien om de tusentals offer för tvångsassimileringen som pågick mellan 1910 - 1970, som har fått folket i Australien att skämmas och luttrade politiker att gråta. Den här artikeln publicerades i Expressen Dokument/Exxet den 21 september 1997.

 

  • "Inga pengar i världen kan ta bort den smärta jag känner, eller den min mamma upplevde när jag togs från henne,"

    intygar Julie Lavelle, ett av de tusentals offer för tvångsassimileringen som pågick mellan 1910 - 1970.

    "Jag fick aldrig veta att jag var aborigin. Systrarna på hemmet sa att vi var vita det dunkades in i oss att vi var vita," - John

     

    Det var alltså inte bara Hitler. Inte ens Sverige har ett fläckfritt förflutet. Rasismen sattes i system i här också. Tusentals människor tvångssteriliserades för att hålla svenskheten ren.

    Och i Australien - det hyllade landet som ska hålla 2000-talets första OS - begicks folkmord enligt FN. Ända in på 1970-talet rövades urbefolkningens barn systematiskt bort. De svarta aboriginerna skulle "späs ut" med hjälp av vita.

    Under större delen av 1900-talet har den vite australiern försökt utrota sin urbefolkning, aboriginerna.

    Genom att medvetet och systematiskt - och nästan alltid med våld skilja barnen från sina föräldrar och placera ut dem i barnhem eller i vita familjer hoppades man kunna utradera den aboriginska kulturen.

    Barnaroven, som enligt FN:s Genève-konvention av 1984 är att jämställa med folkmord, pågick ända fram till slutet av 1960-talet.

    En rapport, 700 sidor tjock, lades på den australiska riksdagens bord under 1997. Den visar att över 100 000 barn stals från sina föräldrar, att varje aboriginsk familj har berörts av projektet.

    Innehållet i rapporten - Bringing Them Home - är så starkt att till och med garvade politiker har svårt att hålla undan tårarna när den debatteras.

    Rapporten, som genomförts under drygt två år av Human Rights & Equal Opportunity Commission, HREOC, visar att barnen oftast först fördes till statligt eller kyrkligt barnhem för att senare flyttas till annan institution eller till en vit familj. De Som stannade på barnhemmen skickades så småningom tidigt ut i arbetslivet.

    PÅ 1930-TALET VAR DET VANLIGT

    att unga flickor togs från sina familjer ända upp i 12-årsåldern för att tjäna piga på en gård. Det var inte ovanligt att dessa flickor utnyttjades sexuellt och senare sändes tillbaka med den vite mannens barn i magen. Detta ingick dock inte i politiken för att tunna ut den aboriginska rasen, men de halvblod som blev resultatet togs dock för det mesta genast omhand för vidare "utspädning".

    - Att Australien har gjort sig skyldigt till folkmord är förfärligt, det är en skam som hela landet måste bära på samma sätt som vi gemensamt bär våra framgångar, säger Sir Ronald Wilson, som varit ansvarig för utredningen.

    Rapporten kräver också garantier för att liknande barnstölder inte ska kunna upprepas samt finansiell kompensation för att kunna göra det möjligt för fler familjer att återförenas.

    Det australiska folket skäms och kräver en officiell ursäkt av sin regering. Men premiärminister John Howard har hittills bara kommit med ett personligt beklagande och säger - på politikens vanliga undanglidande sätt - att parlamentet måste få gå igenom rapporten ordentligt innan man tar ställning. Han anser att dagens barn inte ska behöva betala för sina föräldrars synder.

    BLAND ABORIGINERNA ÄR KRAVET

    störst på en ursäkt. Man vill att de vita australierna ska erkänna att grova övertramp begåtts mot den smärta jag känner, eller den min mamma upplevde när jag togs ifrån henne, säger Julie Lavelle, som är ett av de 100 000 stulna barnen.

    - Jag levde i 32 år utan att veta vem jag var, var jag kom ifrån och vilken grupp jag hörde hemma i. Under min uppväxt såg jag ingen som såg ut som jag. Når jag var vuxen började jag leta efter mina rötter och när jag fann dem var min mor död sedan tre år.

    Julie Lavelle tillhörde de "lyckligt lottade" stulna barnen. Hon hamnade, efter några månader på barnhem, som halvårsbaby i en god familj i en välsituerad förort till Sydney. Jag fick en fin utbildning i de bästa skolor, jag fick pianolektioner och tog simlektioner för en olympisk tränare. Mina föräldrar tog mycket väl hand om mig. Jag visste att jag var adopterad, men inte varifrån jag kom.

    Julie berättar att hon tillsammans med sina bästisar brukade fantisera kring sitt ursprung. Kanske var hon dotter till en stackars italiensk flicka som råkat i olycka, kanske till en spansk eller var hon kanske av tahitisk ras?

    Att hon skulle kunna vara aborigin föll henne aldrig in. Att vara en "coon" kom aldrig på fråga, att ha en "coon", en svarting, till mamma var ingenting att tonårsdrömma om. SÅ INDOKYRINERADES DE stulna barnen att känna förakt för den grupp de själva ovetande kom från. Trots den fina skolningen och goda vårdnaden i adoptivhemmet kände Julie sig oftast vilsen. Hon hade det mesta, men hon saknade en identitet.

    Julie har i dag två egna barn och i början av 1990-talet, när adoptivlagarna ändrades, började Julie leta efter sin mamma.

    - Jag fick så småningom klart för mig att jag tillhörde Koori-stammen och det var en hisnande upplevelse. Jag hade plötsligt mark under fötterna. Via hjälporganisationen Link Up kom jag efter ett halvår i kontakt med min familj - min mors dödsattest! Hon hade dött tre år innan jag började leta...

    Julie Lavelle drar ett par djupa andetag och försöker kontrollera rösten.

    - Jag kommer aldrig att träffa min mamma, aldrig känna henne. Jag kommer aldrig att tala min mors språk. Och hon fick aldrig känna mig eller sina barnbarn. Den smärta jag känner kommer aldrig att försvinna, den lättar lite då och då men den är ständigt med mig, säger Julie Lavelle, som i dag är ordförande i Link Up, organisationen som hjälper de drabbade barnen. Link Up-kontor finns i vissa stater och försöker fä de splittrade familjerna att finna tillbaka till varandra. Tillsammans med Julie på kontoret i delstaten New South Wales arbetar också ett annat stulet barn, Carol Kendall, 46 år.

    - Jag togs från min mamma vid sex veckors ålder och placerades ut i en vit familj i Sydney. Hela min uppväxt trodde jag att jag var enda barnet, visste varken att jag var adopterad eller aborigin.

    - När jag var 20 kom jag hem med en aboriginsk pojkvän och mina föräldrar gick i taket Inte bara för att han naturligtvis var "fel" sort för mig utan också för att de inte visste om vi kanske kunde vara släkt. Det var så jag fick veta att jag var aborigin.

    NÄR CAROL VAR 35 ÅR

    träffade hon sin mamma för första gången.

    - Det var mycket svårt, jag var jättenervös. Jag var så rädd att bli bortstött. Men det var det underbaraste som hänt, säger Carol Kendall.

    För sex år sedan träffide hon en några år, äldre kvinna, Jackie Bedford, som hon raskt blev mycket god vän med.

    - Folk brukade säga att vi kunde vara systrar, vi tyckte och tänkte alltid så lika, småler Carol.

    Genom många och långa samtal kom de så småningom på att de hade många gemensamma släktingar i västra Australien och när den sista tråden var uppnystad

    stod det klart att de faktiskt var systrar

    INTE ALLA ÅTERFÖRENINGAR

    är lika lyckosamma. Peter en ung man i 25 års åldern, som fått god uppfostran i en vit familj, sökte sig i 20 årsåldern tillbaka till sina rötter.

    - Jag visste ju ingenting, hade ingen historia och kunde inga språk och de tyckte att jag var en snobbig jäkel som kom för att förnedra dem. De vände mig ryggen och min nya värld var inte heller redo att fullt ut ta emot mig. Jag hamnade på glid, drack för mycket, snattade, hamnade i fängelse, droger..

    Peter levde snabbt upp till de fördomar som det vita Australien har om aboriginer - lata, försupna och kriminella.

    BARNSTÖLDERNA HAR PÅGÅTT

    sedan mitten av förra seklet, men i rapporten "Bringing Them Home" är det dagens barn som kommer till tals.

    Ända fram till slutet av 1960-talet, i vissa fall några år in på 1970-talet bortfördes aboriginbarn utan någon skälig anledning. Enligt rapporten togs vart femte barn med våld från sin närmiljö mellan 1910 och 1970.

    Än i dag kan barn - både vita och aboriginer tas från sina familjer, men då är det efter domstolsbeslut och med barnens bästa i sinnet.

    Många av de stulna barnen - de som i dag är 35-40-årsålden - har fått egna barn och inte alltid lyckats så väl med deras uppfostran. Orsaken till den kan, enligt utredningen, ligga i att de själva aldrig fick en god föräldraförebild. Detta gäller främst de barn som hamnade på barnhem eller i kyrkans missionsskolor.

    Rapporten är full av tragiska berättelser från de nära 600 deltagarna från hela landet.

    SÅ HAR BERÄTTAR EVIE:

    - Mormor togs och flyttades till The Bungalow i Alice Springs, där fick hon onkel Billy och min mamma med en aboriginsk protection officer. När hon var 15 år flyttades hon till Aranda och gifte sig. När mamma var tre togs också hon och sattes i The Bungalow tills hon var 11 år, därefter till Mulgoa missionsskola. Jag togs 1950 direkt från sjukhuset sex timmar gammal, och sattes i olika barnhem. Jag bodde på Garden Point tills jag var 14. ...

    ... OCH CAROL:

    - Vi behandlades som djur när det gällde godis. Karamellerna kastades på den leriga marken och vi kastade oss efter dem. Stoppade dem i mun, med skit och allt och sedan sprang vi. För om det var någon av missionärernas födelsedag som firades så visste vi vad som kunde hända. Ibland måste vi kyssa dem på munnen, ibland röra vid deras penisar. Jag kommer tydligt ihåg hur jag måste stoppa ner händerna i hans kalsonger för att få mina karameller.

    ... OCH SARA:

    - Hela tiden fick vi veta att vi inte hade någon riktig familj och att vi var vita barn. Men när vi kom till skolan kallades vi niggers och darkies. Så i skolan var vi nigger och på hemmet var vi vita. Barnhemmets policy var att blanda oss med de vita och rädda oss från infödingarna.

    ... OCH JOHN:

    - Jag fick aldrig veta att jag var aborigin. Systrarna på hemmet sa att vi var vita, det dunkades in i oss att vi var vita. Det spelade liksom ingen roll vilken färg din hud hade. Vi trodde att vi var vita. De sa att vi inte kunde prata med de där svarta, eftersom vi var vita.

     

    Fallet Helena Lufuma

    Antikrists Anglar

    Tillbaka till Artikelindex

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter