Den norska familjen i Nora "kidnappade" sina barn och flydde tillbaka till Norge

 

  • DEN NORSKA FAMILJEN I NORA "KIDNAPPADE" SINA BARN OCH FLYDDE TILLBAKA TILL NORGE

    Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

     
    I december1994 omhändertog socialnämnden i Nora kommun den norska familjens, Roswitha och Paul Paulsen, tre döttrar födda -86, -87 och -88, enligt lagen om vård av unga (LVU). Föräldrarna påstods ha slagit sina barn. De var således misstänkta för barnmisshandel. Faktum är att fadern, Paul Paulsen, har en nervskada och han är lite fumlig. Märket på flickan uppstod då han lekte med henne.

    Flickorna placerades hos en flerbarnsfamilj. Enligt samstämmiga uppgifter från bekanta till familjehemsföräldrarna hade familjehemspappan ett par år tidigare vårdats för alkoholmissbruk. Umgänget mellan barnen och de biologiska föräldrarna begränsades i juni 1995 med (stöd av 2 § LVU). Flickorna fick endast träffa sina föräldrar under övervakning av personal från hemtjänsten, fem timmar per gång, en gång i månaden. Dessutom fick föräldrarna inte ringa till barnen.

    1996 dömdes föräldrarna, mot sitt nekande, för en dask i stjärten och en luggning, till ringa barnmisshandel. I domen står det bl.a. att "Med hänsyn till att våldet varit av lindrig art och att, såvitt visats, varit av begränsad omfattning får brottet i samtliga fall anses som ringa.

    Domen överklagades till hovrätten av såväl makarna som av åklagaren i målet. Hovrätten avslog överklagan. I juli 1997 beslutade Länsrätten att avslå makarnas framställan om upphörande av vård enligt LVU. Föräldrarna fick bifall till utökat umgänge till varannan helg, från lördag till söndag. Föräldrarna överklagade domen till kammarrätten. Under hösten fastställde Kammarrätten domen från Länsrätten.

    Återvänd till Norge!

    Föräldrarna kontaktade mig under sommaren 1995. Då jag kunde konstatera att såväl barnen som föräldrarna var norska medborgare gav jag dem rådet: Ta Era barn och återvänd till Norge! Föräldrarna kontaktade mig flera gånger under åren som följde, dels på grund av att barnen var ledsna och vantrivdes på grund av att de hade blivit misshandlade och grovt kränkta i familjehemmet, dels på grund av att myndigheterna inte ville verka för ett upphörande av omhändertagandet och barnens återförening med sina föräldrar. De blev fast beslutna att lämna Sverige.

    Efter avslaget i Kammarrätten valde föräldrarna att fly till sitt hemland, Norge. Föräldrarna och barnen var efterlysta eftersom barnen hade tagits "olovligen" från samhällets "vård". Föräldrarna riskerade åtal för egenmäktighet med barn. Straffet är högst - dvs fyra år - om barn tas från familjehem. Familjen vistades vid den tidpunkten, på hemlig ort tillsammans med sina döttrar.

    Då socialnämnden i Nora kommun förstått att familjen hade återvänt till Norge tog de kontakt med Norges justitiedepartementet med en begäran om att få flickorna utlämnade till Sverige.
    I Norge tackade man emellertid nej till erbjudandet. (Jfr Nektes å bo i Norge .. av svenskene)

    Fallet Paulsen har varit uppmärksammat i både svensk och norsk media.

    Familjen berättade om tre möten med socialnämnden där de försökte vi göra socialnämnden och socialtjänstemännen medvetna, om att allt inte var som det borde vara i familjehemmet. Misstankar som grundades utifrån ett tillfälle då barnen ritade sina egna nätverkskartor. Vid detta tillfälle utbrast en av flickorna spontant "varför måste man ta upp bajs ur toaletten, i familjehemmet, med bara fingrarna?" Flickorna berättade, på samma spontana sätt, att det förekom olika former av hårdhänta tag mot dem i familjehemmet. Den hemtjänsteman som övervakade umgänget och en pastor från missionskyrkan var vittnen till att inga ledande frågor ställdes till barnen under arbetet med nätverkskartorna.

    Socialnämnden och barnets ombud var ej lyhörda för barnens och omgivningens signaler. Socialsekreterarna valde att göra polisiär liknande utredning i frågan. Utredningen resulterade i en fortsatt placering i familjehemmet. I juli månad erkände familjehemsmamman att hon låtit flickan ta upp bajset ur toaletten. Men att flickan då fick ha handskar på sig.

    I september kontaktades jag åter igen av barnens mor. Hon var förtvivlad över att en av flickorna, då hon samma dag kom hem på besök, hade två körsbärsstora blåmärken vid ena tinningen. Flickan uppgav att familjehemsmamman förorsakat detta. Polisen hjälpte till med att få rättsläkarintyg på skadan. Intyget visade på att skadan var ett par dagar gammal. Socialnämnden beslutade att barnen, under en utredningstid skulle omplaceras till ett annat familjehem.

    Av socialnämndens journalanteckningar i ärendet från och med 1995 till och med 1997 framgick att familjehemsmamman ringt till socialsekreterarna vid 38 tillfällen. Syftet med hennes täta kontakter kan endast tolkas som att hon ville misstänkliggöra barnens föräldrar. Flickornas föräldrar fick aldrig någon möjlighet att bemöta dessa anklagelser. Under den ovannämnda tiden gjorde socialtjänsten inget hembesök hos flickornas föräldrar.

    Inför rättegångarna i juli och oktober månad 1997 hänvisade socialnämnden till tre år gamla utredningar.

    Socialnämnden fäste inget avseende vid utlåtandet från ett utredningshem, där flickorna, under tre månaders tid vistats med sina föräldrar. Utredningshemmet ansåg att det förelåg inga brister vad gällde föräldrarnas omsorgen om döttrarna.

    Varken socialnämnden eller de olika rättsinstanserna har tagit fästat något avseende vid ett sakkunnigyttrande som inhämtats i frågan. Den sakkunnige har kritiskt granskat barnpsyks- och socialtjänstens utredningar och polisens videoförhör med flickorna. I sina kommentarer till barnpsyk. utredningen skriver den sakkunnige bl.a. att utredarna inte i någon större utsträckning förefaller ha arbetat med att söka information mot misshandelshypotesen. Vad gäller socialnämndens utredning är han kritisk mot att socialtjänsten använt sig av ledande frågor etc.

    Den polisanmälan som föräldrarna gjorde mot familjehemsmamman lades ner under hösten 1997 i brist på bevis. Dessförinnan valde polisen att inte förhöra samtliga flickor om vad som förevarit i familjehemmet.

    Sedan familjen "flytt" undan socialnämnden har de, vid ett par tillfällen, vädjat till socialnämnden om att barnen, under tiden då den misstänkta misshandeln gentemot familjehemmet utreds skall få vårdas enligt LVU i det egna hemmet. Utan någon som helst motivering har socialnämnden avslagit deras ansökan. Men, då barnen var ur räckhåll för den svenska socialbyråkratin, har socialnämndens avslags varit endast ett slag i luften.

    Frågan man måste ställa sig är: Står de konsekvenser som misshandelsdomen från 1996 har förorsakat flickorna i rimlig proportion till domstolsutslaget?

    Familjens nuvarande situation

    Rakkestadsbladet har skrivit om familjens situation. Tidningen förtäljer att familjen bor numera i ett hus tillhörande en bondgård. På gärdsplanen leker familjens döttrar med familjens kaniner, höns, får. gäss och katter.

    Omkring nyår 1998 ringde modern till mig för att berätta om flykten och befrielsen. Barnen har funnit sig så väl tillrätta i sin nya miljö att de har börjat "snacka norsk". Modern berättade att barnen hade börjat sjunga igen och att de var glada. Hon berättade att skolan låg två kilometer från hemmet och att flickorna rider på en ponny och en fjording varannan dag. Så ofta de kan går familjen på "tur" i skogen. Ibland far de till någon sjö för att fiska. Jag fick prata med en av flickorna och hon uttryckte sin glädje över att få bo med föräldrarna - att de var fria och kände sig älskade och hos de sina. De var dock besvikna över att socialtjänsten och polisen inte tagit dem på allvar om sin beskrivning över hur de upplevde familjehemmets uppfostringsmetoder och missförhållandena därstädes.

    De sociala myndigheterna i Rakkestad har inte funnit något skäl till att skilja flickorna från sina föräldrar. Familjen har fått erbjudandet att om de mot förmodan skulle vara i behov av hjälp och stöd att kommer till socialtjänsten som skulle försöka tillmötesgå deras önskemål.

    Facit i denna "Norge historia" är följande: Socialtjänsten i Nora kommun har använt åtskilliga miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till att hålla sig själva, barnpsyk-personal och familjehemsföräldrarna med inkomster. Samtidigt har samhället tvingats lägga resurser på onödiga rättegångar - brottmål och förvaltningsmål - mot föräldrarna. Skattebetalarnas pengar har således använts för att 'misshandla' familjen Paulsens tre döttrar i familjehemmet. Utländska föräldrar som råkar i socialfällan bör - utan undantag - ta sina barn och lämna missförhållandena i Sverige. Detta har också åtskilliga svenska föräldrar gjort.

    De skador som socialtjänsten i Nora har utsatt flickorna Paulsen för, vida överstiger det som deras föräldrar var anklagade för. Frågor som inställer sig är:
    1 - Är socialarbetarna i Nora medvetna om att de, genom de åtgärder som har vidtagits för att skydda barnen från 'misshandel' hos de biologiska föräldrarna, har utsatt barnen för ännu svårare misshandel som har lämnat djupa spår i deras själar?

    2 - Vet socialarbetarna i Nora något om proportionalitetsprincipen?

    Socialtjänstens insatser skall vara till gagn - ej till skada - för barnen.

    Det förefaller som om svensk socialtjänst har att lära att tvångsomhändertagande och familjehemsplacering ingalunda är allena saliggörande eller lösningen för alla situationer som kan uppkomma i en familj. Det gäller att lyssna på barnen, och inte alltid misstro barnens och föräldrarnas version av olika händelseförlopp.


    Nektes å bo i Norge .. av svenskene


    Tillbaka till Artiklar

    Tillbaka till NKMR:s huvudsida

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter