Det är i fosterhem som barn far illa

DET ÄR I FOSTERHEM SOM BARN FAR ILLA

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 21 januari 2003.

Inlägget är en replik på Dr Ulf Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört i Smålands-Tidningen den 15 januari 2003.

 

Debatten inleddes med artikeln "Ett grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003.

 

 

 

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört i Smålands-Tidningen den 15 januari 2003.

 

Inledningsvis vill jag informera om att det är fullständigt gripit ur luften att NKMR skulle ha några kopplingar till Scientologikyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). Eftersom vi lever i moderna tider hade det varit på sin plats att Ulf Brettstam bemödade sig att besöka vår hemsida på Internet www.nkmr.org där vi berättar vad NKMR är och varför NKMR finns. Då skulle han inse att det finns överhuvudtaget ingen som helst koppling mellan NKMR och KMR. Således hade han kunnat bespara sig pinsamheten att visa för omgivningen att han är okunnig om NKMR som han försöker sätta en etikett på för att sedan inte behöva bry sig om våra åsikter. Jag vill därför hälsa alla Smålands-Tidningens läsare välkomna att besöka NKMR:s hemsida, www.nkmr.org, där vi publicerar på svenska och sex andra språk. Hittills har vi fått drygt 650 000 besök till hemsidan - från hela världen. Jag vill också berätta om att NKMR bildades på Christiansborg i Köpenhamn den 30 november 1996 av offer för tvångsomhändertagande dvs föräldrar och släktingar till tvångsomhändertagna barn samt människor som professionellt eller ideellt hjälper dessa människor såsom advokater, läkare, journalister m fl.

 

NKMR är en rent ideell förening som arbetar utan något som helst vinstintresse. Alla styrelsemedlemmar utför allt arbete ideellt och bekostar därtill i stor utsträckning utgifter för detta arbete i form av resor och kontorskostnader själva. Verksamheten finansieras av medlemsavgifter och gåvor. Ingen som arbetar i NKMR har någonsin fått någon form av ekonomisk vinning av sitt ideella arbete.

 

Vi i NKMR vidhåller att det rör sig om ett grundläggande systemfel när domstolar ensidigt tror på vad socialsekreterarna påstår om barns familjer. Och inte minst bär barnpsykiaterna en stor skuld i att så många barn felaktigt berövas sina biologiska föräldrar, eftersom barnpsykiaterna har en olycksalig förmåga att patologisera helt normala beteenden hos barn. Jag tänker då på sådana saker som vid vilken ålder ett barn börjar tala, hur dess språkutveckling sker osv., vilket ju uppvisar mycket stora variationer hos normala barn. Eller att syskon slåss med varandra. Vilket är en normal företeelse att syskon gör. Eller att det är ostädat i hemmet osv. Barnpsykiaterna har alltså en olycksalig förmåga att patologisera dylika saker för att underlättar för socialarbetarna att ta barn från föräldrarna.

 

Jag vill härvid hänvisa till Prof Lennart Sjöbergs studier som visar att det finns överhuvudtaget inga vetenskapliga metoder att fastställa huruvida ett barn kommer att utvecklas ogynnsamt om man inte tvångsomhändertar det. Vad Dr Brettstam synes vara helt omedveten om är att det största lidandet och den största vanvården förekommer i fosterhem och inte alls i biologiska familjer.

 

TV4:s dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara?" om de fyra systrarna som under 1960-talet tvångsomhändertogs från sin alkoholiserade mamma visade vilket lidande fosterhems- och institutionsvistelserna har orsakat dem. Är det ett sådant öde Dr Brettstam vill döma barn av idag till när han skriver "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn"?

 

Det vore mycket bättre om Dr Brettstam såsom barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra sig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i fosterhemmen som vanvården sker i dag och det är där som man tjänar pengar på barn.

 

Det är häpnadsväckande att barnläkare och barnpsykiater inte visar en sund misstänksamhet mot fosterföräldrar. Därigenom blir fosterbarnen rättslösa och chanslösa när inte ens barnläkare och lärare bryr sig om att lyssna på vad barn, om de fick tala ensamma med läkaren eller läraren, kunde berätta om grava missförhållanden i fosterhemmen.

 

Det är beklagligt att en barnläkare eller barnpsykiater som borde tillvarata barnens intressen är så ovetande om hur personalen i socialtjänsten i dag bär sig åt mot biologiska föräldrar, som haft oturen att råka bli osams med en socialsekreterare. Med livslångt lidande för barnet som följd, eftersom barnet separeras från sina föräldrar, de viktigaste personerna i ett barns liv.

 

Vi i NKMR är väl medvetna om att det förekommer fall av barnmisshandel och vanvård av barn även från biologiska föräldrars sida. Men, enligt våra erfarenheter som samlat på alla de jurister som är medlemmar i NKMR, och som har erfarenhet av de här fallen, rör det sig om endast ca 10 % av de tvångsomhändertagna barnen. De övriga 90 % är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Det hela slutar med att de blir fråntagna sina barn.

 

Det är märkligt att stora delar av den svenska läkarkåren, i varje fall stora delar av den, inte förstår att här finns ett enormt problem, och här gäller det att hjälpa familjer att hålla ihop och skydda barnen från grov vanvård i fosterhemmen.

 

 

 

För Rebeccas skull?  Av Åsa Ljungqvist

 

Fallet Rebecca - Fortsättningen. Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5

 

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.  Av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning.  Av Maciej Zaremba

 

 

The Truth about Cinderella. A Darwinian View of Parental Love. By Martin Daly and Margo Wilson.

 

 

Tillbaka till Artiklar